View tracker

För hundra år sen... eller ja, känns det som i alla fall. Då bar jag kläder i storlek xs och ibland var till och med det för stort.
Jag kommer ihåg hur jag sprang mellan olika affärer för att hitta shorts till sommaren. Minsta storleken satt som stora säckar på mig. Tillslut fick jag ta några som åtminstone höll sig uppe. Det såg förjävligt ut. Där och då förstod jag att jag nog var ganska liten trots allt, eller ja det visade ju sig ganska snart att det var Anorexia Nervosa jag drabbats av.
Det känns som att detta såkallade liv jag hade då, att det aldrig har existerat. Som en stor minneslucka. Jag led ju visserligen av näringsbrist, så under tiden som sjuk kommer jag inte ihåg mycket av.

Sen jag blev frisk så har livet varit som en enda stor berg och dalbana. Till en början åt jag utefter ett matschema, som jag slutade följa efter någon vecka.
Efter ett långt träningsuppehåll fick jag lov att börja träna igen, så jag tränade och där kom lite problem igen - jag vågade inte öka innehållet i maten.
Så jag slutade träna.
Och sen började jag träna igen och då prövade jag att äta lite mer och det funkade bra. Och sen där någonstans gick allt åt helvete igen.
Inte i den bemärkelse att jag började dra ner på maten igen, utan snarare tvärtom. Jag åt mycket, inte extremt mycket men tillräckligt för att ha hamnat på den vikt jag har idag. Jag är absolut inte överviktig men jag är inte där jag trodde att jag skulle vara när jag blev frisk. Och det är väl någonstans här jag har insett att jag varken varit frisk eller är frisk.
Jag är nog fortfarande väldigt sjuk däruppe i knoppen.
Det är alltid jag som avslutat en behandling och det är jag själv som har sagt att jag är frisk när sjukvården egentligen tyckt att jag är alldeles för sjuk. 1-0 till sjukvården, trodde aldrig att jag skulle säga det haha.
Men som jag lever nu är varken hälsosamt fysiskt eller psykiskt. Att ena dagen leva på sallad och känna sig nyttig till att i nästa dag äta all skit som finns till den grad att jag ibland kräks. Så trött på att ha dragits med alla ätstörningar man kan ha i 12 år.
Och aldrig blir man nöjd, märkligt va?
Just nu behöver jag hitta en balans i det här med maten. Att kunna äta bra riktig mat och då utefter mitt matschema så att det inte blir såhär. Ett matschema utformat av ätstörningsenheten, ett schema där det inte är tillåtet att varken räkna bort något eller lägga till något.
Jag behöver struktur om jag ska palla med det här.

Annars är jag så sjukt nöjd över mitt träningsupplägg. 3 - 4 dagar i veckan kör jag bokstavligen skiten ur mig på gymmet, det finns ingen bättre känsla. Varje gång jag kliver innanför porten så blir jag lugn, helt ångestfri. Jag känner mig hemma.
Och imorgon är det ÄNTLIGEN dags igen
🙆🏻

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 152 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag kom in på Kriminologi i Stockholm!! 
Sen beskedet har det varit allt förutom guld och gröna skogar. Snarare fullständig panik. Att hitta bostad är inte det lättaste och än mindre när man är så kräsen som jag är. 
Jag vill bo nära centrum, helst mitt i och viktigast av allt - det ska vara fräscht och öppet. 
Egentligen spelar det ingen roll om jag har egen lägenhet eller om jag bor ihop med någon det första året, så länge miljön passar mig. 

Jag har tillsammans med mamma och pappa kommit fram till att jag ska pendla de första veckorna, av två anledningar. Dels för att vara säker på att jag trivs med skolan och också för att ha mer tid på mig att hitta någonstans jag verkligen vill bo. 
Det känns superviktigt. 
Det kommer att vara skittufft i början, dock så ska jag inte behöva pendla mer än 2 - 3 gånger i veckan - tack och lov!
Ska försöka hinna med snabbtågen så gott det går, så att jag slipper sitta 3h både dit och tillbaka. 
När det väl är dags för tenta så kommer jag ha boende hos släktingar, vilket är otroligt skönt. Det finns alltid en plats om det krisar. 

Nu ska jag bara försöka slappna av och koppla bort allt som har med plugget att göra.


Likes

Comments

View tracker

Hej! Äntligen är jag tillbaka, erkänn att ni har saknat mig? 😊
Jag har haft en något lång bloggtorka pga olika anledningar. Jag hoppas att jag har några trogna följare som fortfarande kikar in då och då.
Jag har haft stora problem med att komma på vad jag ska skriva om, vad som intresserar er.
Vill ni läsa mer om min sjukdomstid i anorexia och hur min vardag ser ut just nu? Vill ni läsa mer om hästarna? Livsstil & hälsa eller bara rent allmänt om vad jag gör om dagarna? Mer bilder?
Ni kan väl slänga iväg ett mail eller en kommentar om vad ni vill läsa om här på bloggen, har ni frågor så svarar jag på dom i ett separat inlägg.
Ha det gott !

/M 💋

Likes

Comments

Sen 6 års ålder har jag drömt om att få bli en Malin Baryard. Jag har drömt om att få ha den perfekta hopphästen och jag har drömt om att få vinna SM och VM. Det har varit en självklarhet fram tills för några år sedan. Då jag stötte på Mimir.
Jag kan sitta och grubbla och hata över att jag inte valde den där hopphästen och satte min fot på alla de stora hopptävlingarna jag faktiskt hade chans att få vara med i.
Jag har haft så många möjligheter och fått så mycket erbjudanden från stall och hästägare, jag hade kunnat komma långt. Min dröm levde i vishet och självklarhet, men mitt hjärta slog för någonting helt annat.
Här står jag nu 21 år gammal utan den där hopphästen och utan rosetter. Men jag har Mimir.

Jag fick ytterligare ett fint erbjudande i veckan, men som vanligt tackade jag nej. Jag lockas inte av tanken att se hästen som ett tävlingsobjekt. För det är vad hästen är för många. När den inte klarat att nå den nivå som ryttaren själv vill nå så ses hästen som oanvändbar och säljs. Den stress och press som det för med sig vill jag inte ha. Jag skulle aldrig ha hjärta till att vinka av min häst bara för att den inte klarar 1.30 eller 1.40 .

Jag har Mimir. Han är en islänning, en ung och energisk buse på 6 år. Det är fölet efter Flikka.
Det är den bit som Flikka lämnade efter sig innan hon dog.
Han är otroligt värdefull. Han är inte en hopphäst men han har stor potential för islandssporten.
Tidigare har jag bara varit för hoppning, men vill jag finnas kvar hos min prins så får jag tänka om. Till våren siktar vi på att starta i någon mindre dressyrtävling. Islandshäststävlingarna får vi vänta lite längre med. Mimir hade nog inte haft några problem med att börja tävla redan nu, det är nog mer hans ryttare som behöver träna upp sig. Att sadla om från hopp till tölt är inte det lättaste! Men jag jobbar på det!

  • 156 readers

Likes

Comments

Igår tog jag tåget till Linköping för att hälsa på min vän Madeleine. Det blev ett par timmar på stan, hittade en grå stickad mysig tröja, ett par svarta jeans, ögonskuggor och puder.
Vi köpte med oss kina mat hem och tog några glas vin.
För en gång skull så har vi lyckats spika några datum i sommar. Det blir Falsterbo, med stuga, alkohol och hela köret. Två hästtjejer ute på vift, kan inte bli mycket bättre!

  • 178 readers

Likes

Comments

Sitter och målar i världens bästa bok! Kan varmt rekommendera alla dessa mindfulness böcker som finns.
Böckerna får vem som helst att varva ner. 
Denna boken " Djurens rike " har jag köpt på Designtorget i Stockholm.
Illustratören är Millie Marotta som hämtar sin inspiration från den natur som omger henne. Det är en hel bok innehållande fauna och flora.
Just den här boken kostade ca 200kr. Vill man ha en billigare variant så kan man titta på Akademibokhandeln, de har ett stort utbud av massa olika böcker.

-

Om en helt annan sak! Jag är med i tävlingen om att bli Sveriges hårmodell 2016.
Gå gärna in och rösta!

http://www.harkontroll.se/modelljakten-1/moa-marteus

Likes

Comments

Min vecka har varit fullspäckad och jag älskar't! Jag älskar stress och jag älskar att jag har så många fantastiska vänner jag kan ägna mitt liv åt. Ni är mitt allt, på riktigt mitt allt!

Tidigt imorgon ska jag åka till stallet och rida Mimmir. Min vän Frida ska försöka få lataste hästen Mr. N att röra på fläsket. Han blir seriöst svettig efter 10 minuter skritt, lille gubben!
Nu ligger det snö på backen, det finns inget mysigare än att höra hästarnas hovar pulsa runt i snön.
Det kommer bli en bra morgon, en utmärkt start på helgen!

-
My week has been packed full, and I absolutely adore it!
I love the stress and I love my amazing friends that I can devote my time with.
You're my everything, really!

In the early morning I'm going to go to the stables to ride Mimmir. My friend Frida will join me, she will exercise the worlds laziest horse Mr. N. Poor horse!
Now it's snow on the ground, there's nothing more cozy than to hear the horses' hooves pulsations in the snow.
An excellent start to the weekend!

  • 189 readers

Likes

Comments

Anorexin bara skriker inom mig, rösten ekar i mitt huvud. Jag har varit frisk ett bra tag nu, kan du inte bara låta mig vara? Jag är så sjukt trött på att tänka på allt jag stoppar i mig. Det går från hetsätning till perioder av total svält - som sedan leder till svår anorexi. Jag kommer aldrig få ett normalt förhållande till mat, allt tack vare dig!
Du pratade till mig första gången vid 12 års ålder, jag var ett barn!
Jag hatade mig själv, jag äcklades, jag nästan ursäktade mig när folk såg mig på skolgården. Det finns många anledningar till varför anorexin kom till mig, det känns orättvist. Samtidigt skulle jag inte önska min värsta fiende att gå igenom den.

Folk runt omkring mig tränar som tokar, de äter nyttigt och trivs bra med sig själva. Här sitter jag fruktansvärt missnöjd över att ha gått upp till normalvikt igen, ett stort misslyckande från min sida. Trots min normalvikt så är jag inte tillåten att börja träna som vanligt igen. Kanske om 10 år säger dom, när mina tankar inte är lika starka längre.
Jag får röra mig, men jag får inte träna vissa saker, jag får inte träna hur länge som helst och jag får inte träna hur mycket jag vill.
Det är så svårt att acceptera en sådan sak när människor runt omkring kan göra vad fan som helst utan att få problem.
Jag blir arg, fullständigt rasande när människor kan stå och skryta om sina kroppar, berätta hur långt dom har sprungit, hur nyttigt dom har ätit osv osv. Att människor, till och med vänner kan ha mage att stå och predika sådant framför mig. Jag som hade 1 vecka kvar att leva, jag som tränat flera gånger om dagen varje dag. I snöstorm, i ösregn i blåst , med endast en frukt i magen.
Jag har gråtit, jag har gråtit floder över att jag inte känner mig tillräcklig. Jag vill bara dra ner rullgardinen och gömma mig under täcket. Jag vill gömma mig för vad som finns där utanför, ett väldigt skevt samhälle som jag önskar att jag inte hade växt upp i.

  • 331 readers

Likes

Comments


Jag blir visst aldrig nöjd, har haft hur mycket bloggar som helst, nu gör jag ett försök till. Ett sista, sen får det fan va bra! 😏

Ikväll har jag hängt med Malin och Desse.. Vad gjorde vi tro? Typ det vanliga? Ligger på golvet och spelar teater, högtalarna på högsta volym och en hel del skratt. Ni vet sådär så man får ont i magen och tårarna börjar rinna. Det gillar jag skarpt!

Bloggen kommer handla mycket om mitt allmänna liv men också en hel del ätstörningar. Om ni har några speciella önskemål om inlägg så får ni jättegärna slänga in en kommentar.
Kram på er!

Likes

Comments