Presentation picture
moafasah
Moa, 21 år, Arvika
Hejåhå, jag är en 21årig värmlänning som troligen är den konstigaste person du nånsin kommer stöta på. Men hey, varför vara som alla andra när man kan va som mig? Gör dig bekväm, dags att läsa&njuuuuuuuuuuuta
Instagram: moafasah

 

Att tappa hoppet om mänskligheten

Det börjar hända dagligen när man scrollar igenom flödet på facebook. Man tror ändå inte att det ska hända en själv, och när det gör det så tänker man; vad har jag gjort för att förtjäna dehär?

Lita aldrig på någon. Människor med ett polerat yttre kan även vara de slugaste ormarna. Folk som du hållt kär kan plötsligt vända ryggen till och inte alls vara den du trott i alla dessa år. Sånt känns, i hjärtat.

Jag tänker, varför nu, när jag är som mest sårbar? Varför låter jag skit som jag egentligen skulle ta med en klackspark, dra ner mig så långt? Varför gör jag min omgivnig besvikna på mig, gång på gång? Varför låter jag mig själv gå under, medan jag sitter och tittar på? Varför gör jag inget åt det?

Ibland orkar man bara inte. Det är som jag gör uppror mot mig själv, som att jag straffar mig för nåt. Vad vet jag inte, vet inte om jag vill veta. Jag kan va jävligt brutal, en aning impulsiv för mitt eget bästa. Kan inte göra annat än att skylla mig själv, som man bäddar får man ligga.

Är det inte ganska ironiskt att dagar man inte har ett piss att göra, kan man sova 20 timmar om dygnet. Men när man för en gångskull ska upp i tid så är det omöjligt? Därav detta inlägg, att få ur alla textrader i skallen ner framför mig. Kunna pussla ihop 1+1. Vet inte om det gör mig nå klokare, men det känns som det för stunden iallafall. Att va utomstående och läsa mina texter borde va som en jävla gåta, hahah. Skämt åsido✨


 

Blogga med din mobil - Nouw har kanske Sveriges bästa blogg-app - klicka här!

Likes

Comments

Panik

Ibland händer det att man är med om något som får hjärtat att stanna för en sekund, som gör att man slutar andas, typ hoppar över ett andetag eller två. Som får ögonen att spärras upp och bli tårögda.

Tur i oturen. När någon som står en nära råkar ut för något, blir sjuk. Och man tror för kanske bara några sekunder, att nu är de kört. Sen kommer orden "men hon är stabil nu" och man kan andas igen. Men ont i hjärtat gör de fortfarande, rädd att allt ska vända igen. Sätter mitt eget liv på paus nu, och gör allt för att underlätta vardagen för henne. För de är jag skyldig henne, som tog hand om mig under alla dessa år.

Jag hatar att prata om mig själv. Känns så dumt att typ mala på om mitt eget liv, de är inte intressant. Finns vettigare saker att prata om. De roliga är att inte ens vid såna här tillfällen, så tar jag för mig och berättar. En svaghet jag bör jobba på.


 

Likes

Comments

Osammanhängande tankerensning

Jag har blivit en helt annan person sen jag skrev senaste inlägget, i somras. Det är vad jag vill tro iallafall, de känns så.Det känns som att jag kommit längre, att jag jobbat med mig själv. Egentligen ska man inte kolla bakåt, men de kan vara bra att ta sig en snabbtitt, för att se hur långt man kommit. Och det gjorde jag idag.

Jag såg avsnittet av Trolljägarna jag var med i, som sändes 1 april 2014. Känns fortfarande extremt wierd att se sig själv i tvrutan, men jag log ändå. Log för hur mycket jag har vuxit sen dess Och log ännu mer när jag såg den patetiska konfrontation, verkligen skrattretande.

Varje dag tänker jag att jag ska komma liiite mer utanför min comfortzone, men det är inte varje dag jag lyckas. Borde fokusera mer på gångerna jag faktiskt lyckas, istället för tvärtom. Borde vara mer stolt över valen jag gör nu på senaste, välja bort det dåliga som medför dålig magkänsla, och göra tvärtom. Better safe then sorry sägs det. Och så är det, man har bara ett liv. Det ska man ta vara på, man lär sig det efter ett tag. Olika från person till person såklart, men en del behöver utmana ödet lite innan poletten faller ner.

Det var längesen jag rensade mina tankar nu, hela 7 månader sen. Har jag saknat det? Ja. Kommer jag snappa upp och bli regelbunden "bloggare" igen? Njae. Jag ser helst att jag uppdaterar för min egen skull, för att få ner tankarna nånstans innan dom äter upp mig inifrån.

Varför inte skriva en jävla dagbok i ett anteckningsblock då frågar ni? Jo, dels för att jag skulle få jävligt ont i handen om jag skulle skriva såhär mycket (om inte mer), och sen kan de finnas hopp att någon som har varit i min situation klickar sig in här och läser att livet faktiskt går vidare Det är vad jag vill tro iallafall.


 

Likes

Comments

Mina erfarenheter om psykisk misshandel

Tänkte börja med att förklara lite kort vad psykisk misshandel är och vad det innebär, för er som inte vet det😁

Det är när en person alltid får en annan människa att må dåligt, t.ex genom att kontrollera, bestämma, kränka och förödmjuka den andre. Det tär väldigt mycket på både den psykiska och fysiska hälsan, då man kan få högt blodtryck, huvud&muskelvärk, magsår, mag&tarmproblem/depression, panikångest, sömnrubbningar, ätstörningar och självmordstankar. Det bryter sakta men säkert ner den utsattes självkänsla och självförtroende (har skrivit ett inlägg om det HÄÄÄR), det är som en känslomässig tortyr som aldrig tar slut. 

Den "vanligaste" varianten av psykisk misshandel sker oftast i en kärleksrelation, men så var det inte i mitt fall. Min mamma var gift med en man, låt oss kalla honom för Manshoran, i många år. Jag var ca 7 år när dom träffades, i början va han jättesnäll (såklart) och under tiden då jag var påväg in i puberteten hade vi redan flyttat in hos honom, men saken var den att ju äldre jag blev, desto uppkäftigare blev jag. Jag gjorde inte längre som han sa (läs trotsig tonåring), och han blev så förbannad. Det började ganska oskyldigt, vi bråkade såklart när vi var oense och han sa ofta att jag inte visste någonting, jag visste inte vad jag pratade om osv. 

Men som sagt så blev det värre mer åren, när jag var som värst (15-16 år = problembarn pga psykisk ohälsa) bråkade vi så fort vi var i samma rum, när jag satt inne hos mig vid datorn så brukade han ställa sig i dörröppningen och bara gnöta ut ord, du är så jävla dålig, du kan ingenting, jävla idiot, du fattar väl att du ska göra si&så osv  osv osv.. Låt mig nämna att han också är en alkoholist, what a chock, huh? 

Första gången han "angrep" mig var när jag var 12 år, när jag och min dåvarande bästa vän satt på mitt rum och lyssnade på musik och pratade i lugn och ro. Vi hörde tunga och långsamma trappsteg (ett tecken på att Manshoran va full) han slängde upp dörren och frågade vafan vi höll på med. Vi satt som två frågetecken på golvet när han plötsligt tog ett Ju-jutsu grepp på mig, och hällde en cider i mitt ansikte. Jag började skrika och försökte ta mig loss vilket såklart inte gick, och min vän satt bara helt chockad och undrade vafan han höll på med? Mamma hörde mitt skrik och kom upp, även hon blev chockad när hon såg vad som pågick. Han släppte mig såklart så fort mamma kom, hon närvarade inte ofta i början, och aldrig resten av tiden.

En annan gång jag minns extra starkt är när jag hade vänner över, och vi var ute och hoppade på studsmattan. Manshoran kommer ut full och odräglig som vanligt, och säger att vi inte får hoppa så många. Jag svarar med "men dina barn får ju hoppa fler, så varför får inte jag och mina vänner göra det?" Då blev han tyst och dundrade in i huset, minuten senare kommer han ut igen med en kniv i handen. Han säger åt oss en gång till, men jag står kvar vid det jag sade tidigare. Då kommer han och skär sönder studsmattan, så både jag och mina vänner ramlar på marken. När han är påväg in springer jag ikapp honom och frågar vafan det är för fel på honom, och då knivhotar han mig. Notera dock att detta hände också i början.

Åren gick och han blev bara värre och värre, till en dag då det bara är jag och han hemma, han kommer till mitt rum och klagar, tjatar, kränker, och jag försöker verkligen hålla mig sansad, när jag tillslut fick nog. Jag ställde mig upp och gick fram till honom, bad honom hålla käften och hänga sig, och det var då det hände. Hans första fysiska misshandel mot mig, vilket blev en örfil. Slagen blev också värre med tiden, mest örfilar men också hårda knytnävar i magen.

Dessa händelser sitter fortfarande kvar hos mig, och det känns som igår allt hände. Jag blev så förstörd utan att jag tänkte på det, jag trodde det var mig det va fel på, att jag hade gjort nått som gjorde att jag förtjänade det här. Men jag va bara ett oskyldigt barn, hur kunde han göra så mot mig? 

Även idag lever han i förnekelse (eller så var han så full så han inte kommer ihåg det), och han har absolut ingen aning om varför jag hatar honom så grovt som jag gör. Och jag vet, hatar är ett starkt ord men människor som förstör en så otroligt mycket, har man all rätt att hata. Och det är en underdrift.

Nu till er som kanske också är utsatta för psykisk misshandel (eller har varit, och känner att det förföljer er) så kan ni alltid ringa Kvinnofridsfröjden.

 "Kvinnofridslinjen (020-50 50 50) är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld. Du som är anhörig eller vän är också välkommen att ringa till oss. Vi har öppet dygnet runt och du ringer oss gratis oavsett var du bor i Sverige. Ditt samtal syns inte på telefonräkningen."


Hittade dock ingen stödlinje för det manliga könet, visst det är vanligast att kvinnor råkar ut för sånt här, men tycker det ändå är dåligt då män faktiskt också kan bli utsatta.

Vill tillägga att mamma inte hade någon vetskap om vad hennes man var kapabel till, eller vad som pågick då jag höll min mun stängd. 

 

Likes

Comments

Mot Blekinge snart

Åker till landet under helgen, ska vara i en sommarstuga vid havet. Kommer bli så mysigt & awesome! Tyvärr så finns det inget internet där (tror jag), och besparar er helst mobilinlägg.
Hoppas ni alla får en jättebra helg, och njut av de underbara vädret! 😘






 

Likes

Comments

Vad vill ni läsa om? RÖSTA!

Det skulle underlätta väldigt mycket för mig om ni vill rösta om vad ni vill läsa om här nedan, så jag vet vad som är mest aktuellt!

 

Likes

Comments

Samhällets syn på skönhetsideal

Det sker varje gång man kollar på tv, internet, i tidningar, ja, överallt där media har en fot med i spelet. Alla dessa krav på hur en riktig kvinna "ska" se ut. Hon ska ha långt blont hår, stora bröst, smal midja, armar och ben, inga celluliter, fast rumpa, platt mage, perfekt hy... Ja, listan blir lång! Och jag är så jäkla trött på det så jag tror jag spyr, all denna hysteri om den "perfekta" kroppen.✋

Varför är det "fel" att ha några extrakilon? Att inte ha långt, glansigt hollywoodsvall? Faktum är att de kvinnorna på bilderna inte heller ser ut så i verkligheten, det är photoshop som är skurken bakom det.

Anledningen till att jag skriver detta inlägget är att jag vill visa att man faktiskt kan visa sig i bikini även om man inte har drömkroppen. Ärligt talat så har jag skitit totalt i beach 2014, äter och dricker allt precis hur mycket jag vill, unnar mig riktigt mycket. Har dock tänkt att ta tag i träningen ordentligt till hösten, men det är mest för att må bra fysiskt och psykiskt.

Här nedan ser ni bilder på en överdriven redigerad bild på hur samhällets&medias syn på hur en kvinnokropp ska se ut, och de andra är min kropp, helt oredigerad. Och jag skäms inte, min kropp är vacker ändå, jag är vacker!😌


(Stort tack till Sanna som fick öva på sina photoshopskillz och fixade denna grymma bild till mig)

Jag har slösat så otroligt många år på att hata min kropp, att svälta mig själv till att sedan frossa, och vice versa. Till vilken nytta? Att må ännu sämre psykiskt? Nej, det är inte värt det. Om man inte är nöjd med sin kropp ska man motionera och förbränna mer än vad man stoppar i sig, har prövat alla möjliga sjuka dieter, och det är bara det föregående som funkar i längden.



Jag är så trött på att folk tittar snett på en, för att man har kurvor, är lte större, eller inte passar in i mallen som världen idag säger att man ska göra. Du behöver inte leva upp till dessa kriterier för att vara fin. Du duger precis som du är, hur mycket eller lite du än väger, hur mycket muskler du har

, hur mycket acne du har på kroppen, hur kort hår du än har.. Även här blir listan oändlig, för att alla är unika och exakt lika vackra på sitt alldeles egna sätt!

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.❤


 

Likes

Comments

Bakiskoma

Kvällen började som sagt med middag på Båtsmannen, sen drog vi till Pauze å tog en varsin Long island icetea, sen till Kafe de luxe och tog några vinglas, sen tillbaka till Pauze och spenderade resten av kvällen där.

Blev en jävligt lyckad kväll faktiskt, vi hade askul! 😃Fast nu är vi inte lika kaxiga, vi ligger utslagna båda två i sängen och stånkar å stönar, haha! 😁

Så idag blir de inte många knop, sängläge/soffläge heeela dagen! Ska försöka slänga upp ett inlägg om skönhetsideal sen ikväll (om jag orkar, har en tendens att va bakis jävligt länge), men annars kommer de imorn.

Nu ska jag fortsätta att dö lite till, hörs antingen sen eller imorn! 😘


 

Likes

Comments

Middag på Båtsmannen



Om jag ska vara ärlig så var maten sådär faktiskt. Baconen passa inte alls till det redan salta fläskfilén, broccolin var underkokt osv... Så, meh! Ingen hit. 👊😁

 

Likes

Comments