Header

Du kanske också gillar

Hur mår ni? Jag mår hyfsat faktiskt, börjar bli lättare nu tycker jag. Men än har jag inte orkat ta tag i lägenheten, i princip alla hans saker är nu borta så det är saker överallt, smutsigt och tomt där hans möbler stod. Jag har bott hos min syster ett tag och planerar att fortsätta med det så länge jag är välkommen. Vilken fantastisk människa hon är va, syrran? Tar mig under sina vingar när jag är off track. Guld värd!

Men, här är resultatet på mitt hår som utlovat, lite fler än jag tänkt but hey, it's gorgeous så kan inte låta bli! Dessa är gjorda av underbara Frida, ni hittar hennes facebook sida hääär.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tål du inte grov text/bilder avråder jag dig att läsa! Fallens placering är enligt mitt tycke.

Cheryl var 21 år när hon blev brutalt gruppvåldtagen av sex män på ett biljardbord inne på "Big Dan's tavern". Ingen inne på puben hjälpte henne, utan hejade istället på de män som våldsförde sig på henne. Hon lyckades till slut fly iklädd endast en strumpa och en jacka, hon träffade på några studenter som hjälpte henne till sjukhus. Hon dog några år senare i en bilolycka när hon körde berusad. Filmen "The accused" var inspirerad av hennes händelse.

15-åriga Elyse blev kidnappad av tre tonåringar vid namn Roger, Jacob och Joseph, de förde henne till en skogsglänta där de våldtog henne. När de var klara ströp de henne och matade hennes redan sargade kropp med knivhugg i bröst, hals och nacke. De ska även ha återvänt till mordplatsen ett flertal gånger efter det och sexuellt skändat liket. Kroppen hittades inte förrän efter åtta månader (14 mars 1996), det var Roger som trätt fram och pekat ut platsen för polisen. Alla tre åtalades för mord och förklarade sig skyldiga. De blev dömda till 25 år till livstid.

Elizabeth och Jennifer var på väg hem från en fest, när de stötte på ett killgäng vid en järnvägsbro, som drack öl och "nollade" en ny medlem. De slog ner flickorna mot marken för att sen gruppvåldta dem i över en timme, innan de blev strypta till döds. Elizabeths framtänder hade blivit utslagna, och två av Jennifers revben var brutna. Efter en undersökning av liken bekräftades även att man stampat på deras halsar, för att försäkra sig om att de var döda. Mannen som var ledare över gänget blev dömd till döden, han avrättades i augusti 2010. Det var hans bror som berättade för polisen vad som hänt, efter att gängets yngsta medlem hade skrutit om hur "kul de haft med tjejerna". Två andra i gänget blev avrättade 2006 och 2008. Ytterligare två blev dömda till livstids fängelse, och yngsta medlemmen, som var 14 när brottet begicks, blev dömd till 40 år i fängelse.

Megan var bara 7 år när hon blev lurad in i Jesse K. Timmendequas hus, där hon blev våldtagen och mördad av honom. Hela världen var i chock när det nådde nyheterna, såpass mycket så den amerikanska regeringen inledde en ny lag, "Megan's law", som offentliggör sexualförbrytares fullständiga namn och adress på internet. 2007 blev Jesse dömd till livstids fängelse, för han brutala och omänskliga handlingar.

Richmond High School hade en bal. "Sara"* kan vi kalla henne, blev inbjuden av en klasskompis till en liten fest de hade på skolgården. Här blev hon bjuden på en ofantlig mängd alkohol. När hon blivit "tillräckligt berusad" föreslog killarna att de skulle ha sex. Alltså en flicka med flertalet män. Hon vägrade, och de misshandlade henne tills hon var halvt medvetslös. Därefter turades dem om att våldta henne i mer än två timmar, ibland även med "okända föremål". Enligt polisanmälan stod över 20 stycken människor runtom och kollade på, men ingen ringde efter hjälp. Till slut fick en annan tjej i området reda på vad som pågick, och kontaktade omedelbart polisen. Flickan hittades medvetslös under en picknickbänk och flögs till sjukhus i helikopter med kritiska skador. Hon fick åka hem från sjukhuset den 28 oktober.

"Sara" heter egentligen något annat.

Sandra var bara 8 år när hon blev kidnappad, våldtagen med en kavel (!) och mördad av hennes granne Melissa Huckaby. Hennes kropp hittades flera dagar efter händelsen i en resväska i en damm. Melissa blev dömd till livstids fängelse. I ett förhör ska hon ha sagt "jag kan fortfarande inte förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Det är en fråga jag kommer plågas av resten av mitt liv".

Yuyun bodde i en liten by i Sumatra. Hon var på väg hem från skolan när någon plötsligt drog in henne i skogen, där fjorton andra män väntade. De gruppvåldtog henne och mördade henne. Hennes lik hittades naken och sönderslagen. Alla gärningsmän var under 18 år.

Oksana blev våldtagen av tre män. Efteråt försökte de strypa henne, och sedan tände de eld på hennes kropp. Hon hittades på en byggarbetsplats, levande. Dock dog hon tre veckor senare senare av sina skador. Cirka 55% av hennes skinn hade brännskador, och de var även tvungna att amputera båda hennes fötter och hennes högra arm. De tre gärningsmännen blev arresterade av polis, men två av dessa släpptes fort. Varför? De var söner till högt uppsatta män.

9-åriga Jessica blev bortförd från sitt hem utav 46-åriga John Couey. Han våldtog henne två gånger, sen stängde han in henne i hans garderob och sa åt henne vara tyst. Tre dagar efter kidnappningen lurade John in Jessica i en soppåse, för att sedan begrava henne levande. Den 24 augusti 2007 blev han dömd till döden, men den 30 september 2009 dog han av naturliga orsaker.

Några dagar efter Junko fyllt 17 år blev hon kidnappad av fyra jämnåriga män, som höll henne fången i ett hus som en av dem bodde i. I 44 dagar fick hon utstå vidrig tortyr, misshandel och våldtäkter. Enligt rättegången blev hon våldtagen över 400 gånger, slagen, penetrerad med "okända föremål" (som t.ex en järnstång och en glödlampa), hon tvingades att dricka hennes eget urin, blev matad med kackerlackor och bränd av cigaretter. Pojkarna införde även fyrverkerier i hennes genitalier och tände på, och skar av hennes bröstvårtor. På sista dagen hällde de tändvätska över henne, och tände på. Detta blev hennes död.

Kom igen, ge mig lite cred nu om ni gillade den!

Likes

Comments

Ni får ursäkta den kassa uppdateringen, men jag tror ni förstår varför? Vet att jag nämnde i förra inlägget att jag mådde bättre och bättre, men det höll tyvärr inte i sig, så det går mer upp och ner nu typ. Men man får väl ge det tid bara, det är inte något som går över på en natt. Låten ovan har gått på repeat hela veckan, bra pepplåt när det är som jobbigast.

I förrgår tog min fina mamma och syster med mig ut på vinkväll med finmiddag, det var mycket välbehövligt ska jag lova er. Så tacksam för att jag har sån underbar familj💗 Det bjöds på många skratt och mycket god mat.

Pepparstek (oxfilé) med rödvinssås (japp jag är den jobbiga typen som tar kort på mat, även andras hihi)

Entrecôte med kantarellsås & potatisgratäng (min mat, yummy in my tummy)

Lilla mamsen lekte svår och tog endast en förrätt, räkorna kom från en burk men dem var goda ändå

Lortig spegel + kass kvalité = ingen höjdare precis. Meeen vi får stå ut ett tag till😓

Tänkte även dela med mig av hur min plan för socialträningen ser ut nu under sommaren, eller ja en månad framåt ungefär. Slutmålet är jag skitnojig inför, inte så konstigt kanske? Det kommer vara fullt med folk, skrikande ungar eftersom jag ska dit på dagen, och framförallt en jävla massa som jag känner. Har ju nämnt tidigare att jag tycker det är svinjobbigt att kallprata typ, och är jag på ett ställe fullproppat med folk som jag vet vilka det är = större chans att nån kommer fram och hälsar. Men jag antar att det är bra träning också, ska ju vänja mig vid det liksom!

Än så länge har jag bara prickat av en punkt, gjorde detta schemat innan jag och exet gjorde slut, så räknade inte med att må såhär liksom. Men jag tänker ändå, bara det blir gjort innan vecka 31 så är det ingen fara, för det vet jag att det kommer. Jag låter inte detta påverka mig såpass mycket så jag förstör mina framsteg. Visst, ett bakslag är väl givet men inget långvarigt vill jag lova er!

Fika själv - v 30 var en punkt mamma kom på, hon påstod nämligen att det är vanligt att folk fikar själva, stämmer det? Har ni gjort det någon gång? I mina öron låter det helt koko men å andra sidan skönt kanske? Har tänkt mig att ta med datorn till nåt fik när det är dags, och "jobba" med bloggen typ😃 Låter rätt mysigt ändå, sippa på en caffe latte medan jag låter fantasin flöda.

Igår påbörjades även min nya frisyr, en gammal vän jag inte träffat på ca 6 år är supergullig och hjälper mig💗 Helt otroligt va duktig hon är också, visst blir det fint? Detta gjorde vi (jag hjälper till lite på ett hörn) igår + typ en rad till👇

Tror det kommer bli så jävla nice asså, är redan svinnöjd och vi är långt ifrån klara😭 Men vi ska fortsätta ikväll och imorgon så förhoppningsvis är vi klara då! Kommer självklart lägga upp bild på resultatet sen😉

Likes

Comments

👈 Lammspett med ris och svamp(?)sås💗Tzatziki, oliver & linssoppa som förrätt👉

Jag blir så förvånad själv, jag trodde inte jag skulle må bättre såhär fort. Men det känns härligt! Har ändå fått några dagar så jag sörjt, men nu är det på bättringsväg. Nu ska vi bara få bort hans grejer från min lägenhet så är det fritt fram att gå vidare sen, skönt!

Idag har jag haft socialträning och lunchat med mamma, kändes gött att göra sig i ordning lite och komma ut bland folk (hör och häpna, JAG tyckte det kändes bra, framsteg, framsteg) . Sen fikade vi hos mormor och att umgås med dessa fantastiska kvinnor, det är som balsam för själen🙏

Igår satt jag och skrev en liten lista på hur jag ska bli mitt allra bästa jag, och detta har jag kommit fram till hittills. Jag är dock medveten om att de yttre sakerna inte hjälper långsiktigt, det är därför jag har med lite mer "deep stuff". Insidan måste ju matcha utsidan liksom😏 Minding my own business, och fokusera på mig själv, så ska allt gå bra. Förhoppningsvis😝

Likes

Comments

Det känns nästan lite som om det inte är på riktigt. Tiden står still, allt känns bara som bomull i huvudet. Fast vill inte riktigt förstå, det tar väl ett tag att vänja sig. För nu är det faktiskt slut, och det finns inget jag kan göra åt det. Men jag tror nog ändå att det var bäst såhär, för bådas skull. Vi är ju fortfarande vänner som tur är, men det känns så tomt att han inte längre är varken sambo, pojkvän eller bästa vän.

För allt skulle vara så jävla mycket lättare om han hade gjort något så jag kunde hata honom istället. Radera allt, slänga allt, blockera överallt. Sen bara gå vidare, fokusera på annat och tänka framåt. Men det går inte. Men vem ska nu döda insekterna som skrämmer skiten ur mig? Vem ska nu diska medan jag lagar mat, samtidigt som vi pratar om allt mellan himmel och jord? Vems tumme ska jag nu hålla i så jag känner mig trygg? Vem ska jag vara sådär härligt löjlig med så jag skrattar så jag nästan kissar på mig?

Det är riktigt skrämmande faktiskt, att en kan få så fysiskt ont i hjärtat. Men jag tar allt detta typ hundra gånger bättre än vad jag någonsin skulle kunnat tänka mig. Jag tillåter mig själv att vara ledsen, gråta och skrika, istället för att döva och stänga inne känslorna med diverse tekniker.

Jag är stolt över mig själv, för jag har inte skadat mig på något sätt. Jag är stolt över mig själv, för att jag inte tar till droger för att "gå vidare". För det funkar ändå inte, kanske just för stunden, men inte mer än så. Nej, jag ska ta den tid det tar, att sörja. Sen ska jag läka ordentligt, sen är det bara jag som är i fokus. Nu ska jag bli mitt allra bästa jag.🌟

Likes

Comments

Idag gjorde jag min sista behandlingssession. Vi körde ett alfa theta pass (mot trauma), så förhoppningsvis försvinner mina triggers ännu mer nu. Jag skulle även få komma tillbaka om jag känner att effekten börjar avta, men jag tror faktiskt den är ganska permanent. Som min behandlare sa, om jag hamnar i en svacka längre än en dag så krävs det inte mycket för att jag ska komma back on track igen liksom. Så det känns skönt, att ha en liten försäkring om att det inte är kört även om jag skulle få ett bakslag!

Men gud, det var den kvalitén ja.. Beskärde fotot en del, oh well. Har nog aldrig längtat efter en systemkamera såhär mycket😨😨 Men håll ut kära läsare, snart kommer jag ha en i min ägo!🙏

Likes

Comments

Min fina syster har som hobby att skapa underbara konstfigurer! Hon har även börjat sälja dem (en del på bilderna är redan sålda), kolla in hennes facebook-sida för att se utbudet! Den hittar ni hääär

En länk till hennes facebooksida igen: Sanitia art

Likes

Comments

Idag har jag gjort nåt det största delmålet med min sociala fobi. I flera år har jag totalvägrat sätta min fot själv inne på en mataffär. Varför? För att man alltid träffar på folk man känner, dem vill småprata och fråga hur jag mår. Jag vill inte småprata, jag vill ut fort som fan och in till tryggheten igen! Alltför många gånger har detta hänt, så jag har byggt upp en enorm rädsla, och även förstorat den i huvudet under åren som gått.

Men idag, mina vänner. Idag gjorde jag det. Min syster och hennes hund följde mig till affären, och väntade utanför medan jag gick in. Gick runt och andades som aldrig förr och höll stadigt i mina varor för att inte visa hur mycket jag skakade. Traskade runt där i snigelfart, kändes som jag var därinne i hundra år. Kände hjärtat klappa snabbare än aldrig förr, stannade, tog ett djupt andetag, fortsatte gå. Fortsatte så tills den värsta paniken hade lagt sig, först gick jag mot kassan, i samma sega takt. För grejen är ju att man måste stanna tills "dödskänslan" lagt sig, för let's face it, man dör faktiskt inte. Även om jag varit helt 100 på att jag skulle falla ihop, där och då, flera gånger. Men det händer inte!

Jag är så jävla tacksam för att just jag fick chansen att prova Neurofeedback, utan den skulle jag fortfarande vara samma sjuka, isolerade, orkeslösa Moa som för ett halvår sen. Nu är det nästan så jag letar utmaningar, varje dag. För den adrenalinkicken man får, när man klarat något sånt, är fan helt otrolig. Det går inte att förklara! Det känns som världen står vid mina fötter, och att jag kan göra vad fan jag vill. Jag handlade själv. Jag klarade det! Med en riktig jävla kämparglöd och vilja, och en gnutta behandling, så går fan allt. Nu är jag unstoppable!🌟

Dagens fångst, nu ska jag belöna mig med en sjuhelvetes pastarätt!!

Likes

Comments

Engla var 10 år, och bosatt i Dalarna. Hon var påväg hem från fotbollsplanen, trampandes på sin cykel. Hon hade haft kontakt med sin mamma hela dagen, sista gången hon ringde berättade hon att hon var på g hemåt. Men hon kom aldrig hem. Medan den lilla flickan cyklade medan mannen närmade sig för att stoppa henne där på grusvägen. "Inte ska väl en liten jäntstackare som du cykla ensam på en lerig skogsväg" tros han ha sagt.

Hon hade då bedömt situationen som hotfull, och sparkat mannen, Anders Eklund som svinet heter, på benet. Det är då han beskriver i förhör att han får "tunnelseende", allt blir svart. Han knuffade till Engla och hållit i henne så hon svimmade. Han la henne i baksätet, men hon vaknade till och försökte fly. Tyvärr lyckades hon inte, äcklet kom ikapp henne och tog stryptag på henne, som skulle vara hennes dödsorsak. Hon hade även andra skador från kroppen efter att han misshandlat henne.

En våldtäkt ska ha ägt rum, när vet man inte. Den finns inte med i den offentliga delen av polisens förundersökning, Eklund erkände den i ett senare förhör. Medan hennes sargade kropp ligger i bilen beslutar sig det vidriga svinet för att stanna och äta pizza mitt uppiallt (????? Och han bedömdes att INTE vara psykiskt sjuk???).

Englas mobil ringer. Han stannar, letar rätt på telefonen och ser att det är flickans mamma som ringer. Han låter det bara ringa färdigt innan han kastar iväg den. Han åker vidare hem, dubbelkollar så att hon är död och går upp och dricker kaffe och funderar på hur han ska göra med kroppen. Han sätter sig åter i bilen och kör mot Hedesunda och torvmossen, där han la flickans kropp innan han tände eld på den. Låter ju fullt normalt, ellerhur?

Cirka 200 personer engagerade sig i att leta efter Engla, efter att mamman slagit larm till polisen om att hennes dotter var försvunnen. Folk som hjälpte till att leta var b.la poliser, hundförare, hemvärner och civila.

Som "tur" var, så befann sig en man på samma väg där Anders hade stoppat Engla, med en nyköpt kamera. Han var mycket exhalterad över sitt nya köp, och fotade allt han såg. Bland annat Engla, på sin cykel. Och senare äckelpottan, några få sekunder efter. Bilden på Engla hade tagits bara 600 meter från den plats där hennes cykel hittades, i ett dike. Bilden är alltså tagen någon minut innan hon försvann.

Anders Eklund blev gripen bara några dagar efter dådet, då mannen med kameran lämnat in bilden han tagit på honom till polisen. När han greps erkände han även mordet på Pernilla Hellgren år 2000 (hennes fall tänkte jag ta upp i ett senare inlägg).

Den 18 juli 2008 åtalades Eklund alltså för två mord, två grova våldtäkter och grovt barnpornografibrott. Han dömdes den 6 oktober 2008 till livstids fängelse. Han fick även betala stora summor skadestånd till både Englas och Pernillas mamma. Det sägs även att om mordet på Pernilla hade gått till på rätt sätt, så skulle inte mordet på Engla inträffat.

Bara jag som blir sjukt glad av att se hans blåslagna tryne? Mmmmm!

Jag fick även nys om herr Eklunds brottshistoria, han är ju inte direkt den mysigaste "människan" på jorden, om man säger så. Detta är från 2008, vem vet vad han har gjort sen dess.

Likes

Comments

Hur har eran dag varit? Min har varit bra, jag har, som rubriken lyder, haft socialträning. Vi åkte utanför stan till ett litet kafé och åt räksmörgås, så otroligt goda!! När jag kom var jag dock totalt slut, är nog fortfarande sliten efter helgen också, psyket blir lätt utmattat när jag utsätter mig för sociala sammanhang, vilket jag gör väldigt ofta nuförtiden, som jag inte är van vid. Men det är bara att fortsätta kämpa så vänjer sig väl det inre också, hoppas jag.

Asså hur gött ser inte detta ut då? Vill bara ha mer och mer och mer och mer och mer och mer och mer och mer

Inga ansiktsbilder idag inte, min ögon är så känsliga mot vind och ljus (och det har varit väldigt blåsigtoch ljust de senaste dagarna) så mina redan så små ögon är ännu mindre och svullna = inte så iögonfallande (hahaha) eller smickrande. Ska förresten börja jobba på ett inlägg ikväll om 10-åriga Engla som blev våldtagen och mördad 2008, minns ni? Publiceras imorgon förmiddag, så håll utkik!

Likes

Comments

Du kanske också gillar

Du kanske också gillar

Hur mår ni? Hoppas ni alla haft en supertrevlig midsommarhelg! Jag har haft det bra, umgåtts med sambon & hans vänner typ.

Va roligt att så många gillade förra inlägget, har fått mycket bra respons efter det. Då blir jag lite extra motiverad/inspirerad! Om ni har nåt ni skulle vilja läsa om så tveka inte att slänga iväg en kommentar. Det är ju främst mig jag bloggar för, men för er skull till 50% så då vore det väl en fördel om ni gillade materialet, så att säga😎

Fredagens middag bestod utav helstekt fläskytterfilé, potatisgratäng & brunsås🍴

Japp jag är lika trött på mobilbilder som ni är, men jag har en systemkamera i sikte, som ska bli min inom en snar framtid. Då ska ni få se på fa-an! (Eller ja, bra bilder iallafall..)

Älskar snapchatfilter🙆

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Igår var jag och min syster hemma hos våran mormor och fikade. Hon nämner en bok hon läser, "När soldaterna kom" skriven av Miriam Gebhardt.. Den handlar om alla massvåldtäkter som tystades ner i slutet av andra världskriget, 1945. Det började med att soldaterna plundrade hem, de tog allt de kom åt. Sen tog det mänskliga rovet vid. Övergreppen skedde systematiskt och följde ett mönster, förövarna kommer om natten, från övervåningen där familjen sover, släpas kvinnorna ner till bottenvåningen. Soldaterna turas om, tar gång efter gång. Och de visar knappast någon nåd, de använder knytnävar och gevärskolvar, tvingar familjemedlemmar att se på. När de är färdiga låter de deras kamrater veta i vilka hus de har varit i = helvetet fortsätter.

Hundratusentals tyska kvinnor, barn och även män, blev våldtagna. Inte bara av rödarmister, utan även amerikanska, franska och brittiska soldater. Det är svårt att säga exakta antalet offer, men utifrån antalet fullgångna graviditeter uppskattar bokens författare att 300 000 tyska kvinnor våldtogs av de västallierade soldaterna, och 560 000 av Röda armén. Kvinnorna skyldes ofta för att vara "lättfotade" flickor (precis som idag, vad säger det om vårat samhälle?), och dem blev misstrodda när dem försökte berätta för någon, för enligt dem "sov dem frivilligt med fienden".

Författaren Miriam Gebhardt

Dem tyska myndigheterna valde att antingen inte tro dem, eller att titta åt andra hållet (låter som Sverige, tycker ni inte?). I bara München 1951, anmäldes 222 våldtäkter, där förövarna var amerikaner. Vi snackar alltså om ett mycket högre antal om vi ska räkna in alla städer och etniciteter.

Det sades ju att de tyska kvinnorna hade en helt annan attityd mot soldaterna, och gärna gick med på sexuella aktiviteter för ett paket Lucky strike, men övergreppen som rapporterades från engelsk, amerikansk och fransk ockupationszon var lika brutala och sadistiska som de som skedde i östzonen. För hur ska egentligen en 7-åring, en 13-åring, en 50-åring, eller en 69-årig kvinna kunna försvara sig mot en/flera förövare som håller fast henne/sätter en laddad revolver mot hennes tinning? Då har en inte så mycket att säga till om!

En uppfattning som Miriam Gebhardts motbevisar i boken, är att de våldtagna kvinnornas äkta män tog avstånd från sina "vanärade" fruar och deras oäkta barn, att de kvinnor som gjordes gravida av ryska eller mörkhyade soldater av rasistiska skäl gjorde abort, och att offren snabbt kom över sina upplevelser. Ja men det låter väl logiskt?

Övergreppen fortsatte en bra bit in på femtiotalet. Efter det var det dags att återgå till normala normer. Hemmafruarna fick veta sin plats och bita ihop, annars jävlar, typ. Statlig ersättning blev aktuell först när kvinnornas makar klagade över de kostnader som våldtäktsbarnen orsakade. Det var kärnfamiljen, inte kvinnorna, som värnades och värdesattes. För en kvinna är ju bara en kvinna, inget att bry sig om, ellerhur?

I själva verket blev övergreppen inte bara till ett ofta livslångt trauma för de drabbande (för ni vet, det är så det blir). Eftersom händelsen aldrig bearbetats på nationell nivå, kastar de massvåldtäkter som begicks för ungefär 70 år sedan sina mörka skuggor även över dagens generationer. Resultatet blev att många begick självmord, eller dödades av sina närmsta, på grund utav att "det var bättre att döda sina kvinnor än att låta dem skändas av det "bolsjivikiska judepacket".

Jag måste säga att jag blir jävligt glad så fort jag ser en kvinna som vågar tala ut, och stå upp för sina systrar. Men det som gör mig mest bekymrad är, varför står inte detta i historieböckerna? Varför får vi inte lära oss om detta i skolan? Är det inte lika viktigt kanske, för att det var till största del kvinnor som det drabbade? Varför ska dessa typ av händelser alltid tystas ner?

Källor: Adlibris, Aftonbladet, Dalademokraten

Alla bilder är från google

Likes

Comments

"Jag och några kompisar från skolan hade bestämt att vi skulle dra ner och festa på en tillställning som ägde rum i Falun. Jag var bara sexton år, lilla Felicia sexton år som inte trodde något ont om världen, men ack så fel man hade. Jag minns dagen som att det vore igår och ändå är det fyra år sedan det hände mig. Vi var hemma hos en av mina tjejkompisar och gjorde oss i ordning för kvällen, vi drack ganska friskt och vi var så redo för en kväll ute på stan med allt folk. Jag visste dock inte att denna kvällen skulle skada mig så att jag inte skulle kunna leva ett vanligt liv sedan den dagen.


Vi kom ner till tillställningen och vi hade gömt vår alkohol vid vår skola som låg precis bredvid där tillställningen ägde rum, så mellan varven sprang vi dit och drack.
Kvällen gick och fullare blev jag (hur ska man veta som sexton år hur farligt alkohol är när man inte provat speciellt mycket av egen erfarenhet?).

Kvällen är suddigare och suddigare ju senare det blev, men jag vid något tillfälle tappade bort mina kompisar, men det gjorde mig inget för jag minglade runt full och ung och skapade nya bekantskaper med olika människor på stan. Jag minns att jag hade kontakt med en kille från en tidigare fest vi varit på, en så kallad vän vid namn "N". Kommer inte skriva ut fullständiga namn utan bara första bokstaven. Vi skulle mötas upp under kvällen och snacka då vi blivit vänner. N försökte ringa mig ett flertal tillfällen under kvällen men jag var så full så jag sa VI MÖTS NÄR VI MÖTS, kvällen fortsatte framåt och jag blev inte nyktrare med tidens gång, tillslut stötte jag på N och hans kompisar, jag valde att gå med dem och hitta mina vänner.

Hade jag vetat att N i efterhand skulle dra nytta av min onykterhet hade jag aldrig gått med dem. Mina vänner ringde mig på min telefon och ville att jag skulle möta dem, bad N gå med mig dit men blev stoppad av en civilpolis som undrade hur mycket jag hade druckit. Jag i ren panik sa att N var min pojkvän så att jag inte skulle hamna i fyllecell, polisen bad om att få ringa mina föräldrar då jag var alldeles för onykter. Jag gav min mammas nummer och tänkte, nu är jag i djupa problem. Inget svar fick polisen, mamma sov ju. Så civilpolisen bad N ta med mig hem och nyktra till. Jag önskar så att jag aldrig sagt till polisen att N var min pojkvän, önskar att polisen lät mig ligga och skämmas i en fyllecell, hellre det än det som sedan skulle ske.

N och hans kompisar bestämde sig för att åka hem men jag ville ju till mina kompisar, N sa att vi åker hem till oss först så får vi ringa dina kompisar därifrån och hämta dem sedan. Ack så fel jag trodde om N. Vi åkte ett tag i en bil, minns inte hur länge, eller vart vi åkte utan minns bara att flera av killarna fick hjälpa mig ur bilen på grund utav min onykterhet. Vi kom in i ett hus, och jag blev ledd till ett garage. På garagegolvet slängde grabbarna en tunn madrass. Det var i detta ögonblick jag började inse att, detta är inget jag vill vara delaktig i.

Killarna började klä av mig, och N var den som jag mest kommer ihåg gjorde något emot mig. Jag minns hur jag bad om att få bli lämnad ifred, att jag inte ville. Men ändå fortsatte det. Jag försökte putta bort med mina bara händer, men svagheten var enorm då jag var så otroligt berusad. Jag somnade till och från och vaknade upp dagen därpå, smärta i kroppen, helt avklädd utan kläder, inga täcke ingen kudde, naken och ensam lämnad på ett garage golv. Jag minns att jag i panik samlade ihop mina kläder och drog därifrån, min telefon var som bortblåst. Jag kan nu inte veta vart jag var någonstans eller vart jag skulle gå för att komma hem, för mig när jag gick så kändes det som flera dagar, flera veckors promenad, men kanske handlade om ett par timmar. Jag minns att jag följde vattnet och ljudet av bilarna. Efter att ha vandrat omkring i mina långa veckor som det kändes så började jag till slut känna igen mig. Jag minns att jag stannade ett gammalt par och undrade var klockan var och vart jag var. Jag grät, sminket som rann ner för mina kinder och helt skakig. Det gamla paret skakar bara på huvudet och går vidare. Jag minns att jag la mig ner på en gräsmatta och kände det att "är det såhär jag ska dö? ensam och utnyttjad?!" Efter en stunds vilan gick jag vidare där jag kände igen mig och kom slutligen fram till min pappas jobb. Jag visste att pappa jobbade lördag förmiddagar klockan 11. Kollade på en parkeringsautomat vid pappas jobb där stod det att klockan var 11.08. Jag gick till pappas firma men han var inte där, så jag tänkte att jag går upp till macken och försöker få tag på något att dricka då jag knappt kunde andas, hade gråtit ut de sista dropparna vätska jag hade i kroppen och behövde verkligen vätska i kroppen. Jag tänkte att pappa kommer ju snart så jag går upp till macken först.

På macken märkte kassapersonalen direkt att något hänt mig, kvinnan i kassan bad om att få prata med mig enskilt. Jag sa att det hänt något och hon bad mig ringa min mamma. Jag storgrät i telefonen och berättade att jag blivit sexuellt utnyttjad. Att höra den paniken/sorgen/förtvivlan i min mammas röst. Det var hemskt. hon bad mig vänta på macken och jag fick sitta inne i deras personalrum, kvinnan i kassan erbjöd mig mat och dryck, men jag ville enbart hem. Mamma sa i telefonen att jag måste ju till akuten men jag kände mig bara äcklig och ville hem.

Mamma var fem mil ifrån vid detta tillfälle, så mamma bad hennes bästa väns dotter som bor bredvid macken komma och hämta mig och skjutsa mig till sjukhuset. Jag minns att när hon kom in i personalrummet att jag bara kramade om henne, tacksam för hjälpen men rädd för vad som komma skall.

Hon skjutsade mig till akuten där jag fick vänta i cirka tre minuter sen kom min pappa, han höll om mig och sa att allt skulle bli bra. I flera timmar fick jag vara på sjukhuset, fick genomföra undersökningar i underlivet och dem mätte och dokumenterade skador på min kropp. Poliserna kom även civilklädda till sjukhuset och skulle ha fullständig redogörelse av mig vad som hänt. Jag minns att jag bad pappa gå ut ur rummet för allt jag tänkte var "dem kommer skämmas över mig, mina föräldrar":

Jag fick sitta där i dagar kändes det som och berätta allt som hänt, från början till slut om och om igen. Jag minns inte ens vad jag sa under förhöret. Utan mycket saker har jag fått tillbaka genom tiden, mycket förträngde jag just i den stunden. Jag minns att jag sa till alla och bad om ursäkt flera gånger, till polisen, sjukhuspersonal. Jag kände mig enormt äcklad inte av att dem gjort detta mot mig utan äcklad av mig själv att jag tillät det hända. Jag fick slutligen åka hem och livet rasade under mina fötter.

Det blev knappast bättre efter denna dagen, förhör med åklagare, samtal med advokater, alltså så mycket mina föräldrar gjorde för mig under denna tiden, men jag insåg inte det då men (mamma pappa, syskon tack<3) jag fick i alla fall höra av åklagaren att hade jag inte varit så full så hade detta aldrig hänt. Så från första början blev jag intalad att om jag inte varit full den kvällen så hade jag inte fått min kropp utnyttjad av killarna. Skandal att säga så, mamma fick inte följa med in på förhöret heller för att hon skulle kunna ändra sin redogörelse och ljuga för min skull. Jag fick sitta och redogöra exakt hur killarna gjorde på mig, om dem penetrerade mig med fingrar eller mer än så. Hur hemskt är inte det?

Killarna fick inget straff i alla fall, för det var deras ord mot mitt. Dem var ju fler emot mig. Än idag får jag arbete kring denna händelse, jag har PTSD som sitter kvar från händelsen, jag kan inte gå själv på kvällarna, jag kan inte vara i stora sällskap typ festivaler utan att få panik. Jag kan inte åka kommunalt utan att bli rädd, detta har förstört mitt liv. Oavsett vad jag bearbetar går igenom så kommer detta alltid sitta kvar. Kommer inte gå en enda dag utan att jag tänker på detta.


Jag skriver detta inlägg för att kunna hjälpa andra, JA det blir bättre med tiden, men jag kommer aldrig kunna leva ett 100% normalt liv igen. Kommer alltid bära med mig detta.

snälla när någon berättar om sådana händelser, tro på dem, misstro inte personen.

Visst det finns folk som ljuger, men vem skulle egentligen vilja ljuga om något sånt här? För publicitet?

Killarna fick inget straff men jag är straffad resten av livet."🌟


Du hittar Felicias blogg hääär🙌

Likes

Comments

Hoppas ni haft en bra dag hittills! Det har jag iallafall. Jag har haft socialträning med mitt boendestöd, vi tog tjuren vid hornen och fikade på ett kafé, vi har varit där en gång innan, men innan dess hade jag inte varit där på flera år. Just pga att det alltid är typ fullproppat med folk där, inte så rockigt för nån med social fobi. Men idag gick vi dit igen, och även om det krånglade när jag skulle betala (såklart) och började skaka som ett asplöv, så gick det väldigt bra. Så jag är nöjd! Väldigt mysig smörklick i chokladbollen också, tycker ni inte?😭 Vi tänkte vara snälla så vi slängde den på marken så småfåglarna skulle få äta lite, men då råkade såklart en annan gäst trampa i den.. Hoppas inte hon märkte att den var från oss.. Woops😳

Efter det var det dags för den tjugonde behandlingen! Idag körde vi "alfa theta", som alltså är för trauma och ska hjälpa mig med mina triggers. Passade även på att knäppa lite kort där inne, så ni får se hur det ser ut och får en inblick i lite mer hur det funkar.

Uppkopplad och redo att starta, gillar ni inte "enhörningshornet"?😏

Själva behandlingsrummet

Såhär ser det alltså ut när man börjar, vi knäppte några kort innan för att inte störa under själva behandlingen

Och såhär såg mina hjärnfrekvenser ut när vi var klara. Önskar jag kunde förklara för er vad allt betydde, meeen så stor koll har jag tyvärr inte, hehe

För att komma i kontakt med kliniken jag är på så kan ni gå in på deras hemsida hääär, där hittar ni priser, mer info osv🌺

Likes

Comments

Jag har för tillfället publicerat alla Vi, tillsammans-inlägg jag haft på lager! Men jag vill ändå ha kvar projektet, för sexuella övergrepp slutar ju aldrig hända, tyvärr.

Tveka inte att antingen skicka ett mail till moafasah.blogg@hotmail.com eller skriv ett PM till mig på facebook, min profil hittar ni hääär. Du väljer själv om du vill visa vem du är i inlägget, eller om du vill vara helt anonym. Här är lite tips/guidning till när du skriver ner din historia:

Likes

Comments

Yep. Det finns för många ämnen som är "shhshh", som ingen helst hör talas om. För man vill inte att det ska existera! Men det gör det, och det är så det är, så då får vi göra det bästa utav situationen.

Det var i början av maj 2013 som jag helt enkelt fick nog, jag orkade inte mer. Hundratals okända människor runtom i Sverige skrev dagligen hatmejl till mig om hur vidrig, patetisk, dum i huvet, vilken slyna/hora jag var. Det tog liksom aldrig slut. Det gick så långt så jag började tro på deras ord, jag trodde att jag var så äcklig och värdelös. Vilket är helt jävla absurt egentligen, för jag vet ju att inget av det var sant. Och det vet ni som sett avsnittet av Trolljägarna också! (Har du inte sett avsnittet kan du se det gratis
hääär)

Dessa bilder är tagna några få dagar innan självmordsförsöket. Jag kan verkligen se i mina ögon hur trasig och förstörd jag var där

Denna togs också precis innan, tycker inte någon av oss ser särskilt glad ut. Inte konstigt, mitt beteende och mående gick såklart ut över hela familjen

Kvällen det hände satt jag ensam i min lägenhet, onykter på både det ena och det andra. Jag minns att jag grät förtvivlat, vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Jag minns att jag satt i köket och rökte under fläkten. Jag hade två högar med piller framför mig, ena högen var lugnande och andra var sömnmedel. Hämtade en 75a sprit i kylen. Jag svalde allt så fort jag kunde, och fortsatte klunka alkoholen i högsta möjliga tempo. Efter det är kvällen svart. Jag minns inget.

Dagen efter vaknar jag upp på intensiv avdelningen. Jag kan inte förklara den chock jag fick , och hur förvirrad jag var. Det fanns sladdar in kopplade överallt, och jag hade stora, tjocka bandage över båda armarna. Jag minns hur jag låg och tänkte på hur i helvete jag kunde göra såhär mot både mig själv, och min familj. Men å andra sidan, det är ingen tanke som finns i huvudet när man väl sitter där och vill ta sitt liv. Men då kände jag också att, varför ska dem vinna? Varför ska hatarna få nöjet att ta mitt liv?

Jag verkligen kände hur jag fick oanade krafter från ingenstans, jag fick en riktig "jävlar-anama"-känsla i kroppen. Inte fan skulle dem få förstöra för mig, jag ska minsann visa dem! Ända sen det tillfället har jag gjort allt i min makt för att återfå kontrollen över mitt liv. Och här sitter jag nu, 4 år senare. Och nog fan har jag kontrollen. Det är jag som sköter hela jävla maskineriet. Och det, är maktkänsla, mina vänner. Aldrig igen ska jag låta någon trycka ner mig så hårt, aldrig igen ska någon annan ha mer kontroll över mitt liv än vad jag har!

Detta skrev jag på Instagram några dagar efter uppvaknandet💪

4 år senare, har jag fortfarande kvar armbandet jag fick på psyk intensiven. Den pryder min bokhylla, och påminner mig om att jag fick en ny chans, och att jag aldrig ska ta något för givet. 🌟

Likes

Comments

Som några av er vet så växte jag upp i ett hem där missbruk och misshandel var vardagsmat. Jag kände mig inte trygg för fem öre, och satt alltid som på nålar. För man visste ju aldrig när han skulle rusa in i rummet, och mata på med det eviga tjatet, förnedringen och slagen.

Enda stället jag kände mig riktigt hemma och trygg på, var hemma hos mormor. Man kan ju säga att det var lite som ett andra hem för mig, ett familjehem . Min syster med funktionsnedsättningar fick som tur var flytta till mormor i tidig tonår, så hon slapp iallafall undan slagen från det där äckliga monstret. Jag är så tacksam för både min och hennes skull att vår mormor öppnade upp sina armar och sitt hem för oss.


Jag önskar att Kurera Omsorg hade funnits "på min tid", jag tror det hade hjälp oss mycket. Och jag är glad att jag valde att skriva detta med Kurera då jag hoppas att kanske nån som är utsatt idag ser detta inlägget och kanske kan få hjälp. Eller om man kan tänka sig att bli ett familjehem själv, för det finns så många barn och ungdomar som är i denna sitsen, som måste komma därifrån illa kvickt! Tyvärr är det, som allt annat som är svårt att tala om, tabuartat. Men ni känner ju mig, jag är inte den som är tyst om an säger så.😏

Likes

Comments

Idag mina kära läsare, är en jävligt bra dag. Första jag gjorde när jag slog upp ögonen var att kolla hur många läsare jag haft på mina senaste inlägg, eftersom de fått så otroligt bra respons (tack som fan, ni är bäst). Och det var ändå förvånande många, så var tvungen att kika lite på topplistan här på Nouw! Till min förundran så låg jag alltså etta (yesyesyes!!). Igårkväll innan jag somnade kollade jag också (och typ 50 gånger innan det under kvällen, hehe) så låg jag på nummer tio. Kan ni tänka er min chock? Nej, bättre start på dagen kunde jag inte fått!

Jag har även varit på studiebesök på ett projekt här i stan som heter "Värmlands framtid" (finns i alla kommuner i Värmland), det är typ som förberedande inför praktik/studier, kan man säga! För folk mellan 18-29 år, som inte har gymnasiebetyg, har psykisk ohälsa och svårt med sociala sammanhang. Passar ju mig perfekt, ellerhur? Men eftersom det är sommar och semestertider ska jag inte bli inskriven förrän i slutet av juli, men då har jag mer tid för att komma igång med träning och så, så det är bra ändå! Och hinner även förbereda mig mentalt. De lät verkligen kanonbra, så jag är taggad på att börja där faktiskt, ska bli skönt att träffa annat folk i min sits också, blir ju ändå ganska ensamt.

För er som kanske är intresserade av att följa min otroligt fartfyllda vardag på snapchat, så kan ni antingen adda "moafasah", eller ta kort på snapkoden här under👇 Bilder på könsorgan undanbedes.

Likes

Comments

Den 12 mars 1995 föddes Bobby Äikiä. Han hade Fragil X-syndrom, vilket ofta innebär autismliknande tillstånd och även extrem skygghet. Men den 14 januari 2006 hände något, så lille Bobby blev en ängel och inte längre vandrar på vår jord. Han utsattes för svår misshandel och tortyr av sin mamma och hennes sambo, vilket vållade hans död.

När hans mamma Niina Äikiä flyttade ihop med en ny man, ni kanske har hört om honom nu på senaste, Eddy Larsson, började enligt domen Bobby att torteras. Han var endast 10 år när det skedde. Eddy påstås i media vara fixerad av porr och ha många grova porrfilmer hemma, och hans stora intresse var(/är?) sadomasochism. Han är tidigare dömd för bland annat två fall av grov våldtäkt. Vilken jävla pingla va? En sån vill man ju verkligen ha i närheten av sitt barn.

Det sägs att tortyren ska ha påbörjats hösten 2005. Han fick bland annat nerbajsade kalsonger mot ansiktet, tvingad att ligga naken i snön medan dem skottade snö över honom, fått sprit nerhälld i en tratt mot munnen och en dammsugarslang mot könsorganet (man fann pojkens blod i slangen), han blev slagen med träpinnar mot kroppen och könsorganet, fick grova stötar och blev även bränd med cigaretter. Dödsorsaken enligt rättsläkarintyget är kvävning av sina egna spyor.

Personalen i skolan märkte ingenting, förutom att en lärare uppmärksammade att Bobby pratade mer om sex och alkohol än vad jämnåriga barn på skolan gjorde. Han berättade för läraren att "mamma var full" och "mamma var full på öl". Läraren kontaktade mamman angående det, och hon svarade "han säger såndana saker hela tiden", därför lät läraren saken vara till vidare. Han var dock inte i skolan så mycket, då både mamman och Eddy (känns sjukt fel att kalla det monstret för styvfar) ofta sjukanmälde honom.

Det var hennes sambo som hittade Bobby död i en säng. Han påstår att han försökt återuppliva honom med konstgjord andning. Det lyckades inte, så paret diskuterade hur de skulle göra med kroppen. De förvarade den först i deras vedbod, men packade sedan in den i bagageutrymmet i bilen. De åkte runt och letade efter ett bra ställe att göra sig av med kroppen, och beslutade att sänka ner den, inlindad i kedjor, i Lovsjön, söder om Jönköping. De anmälde honom försvunnen i Göteborg i slutet av januari 2006, de påstod att han hade försvunnit ur bilen när dem lämnat honom ensam i den utanför ett köpcentrum på Hisingen. Ett stort sökpådrag letade flera dygn efter Bobby, men när han inte hittades började polisen misstänka att han blivit mördad. Mamman och sambon anhölls, och mammas erkände tillslut i ett polisförhör vart pojkens kropp fanns.

I rättegången som hölls maj 2006 blev dem båda åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död. Dem skyllde såklart allting på varandra. Eddy hade bestämt förnekat att han hade torterat Bobby eller betett sig elakt mot honom, intresset för sadomasochistiskt sex påstod han var ömsesidigt mellan honom och mamman. Hon sa däremot att hon varit utsatt för svåra sexuella övergrepp, och att hon och barnet hade levt i en starkt hotfull situation, som hon inte hade kunnat skydda varken sig själv eller Bobby emot. Inget av vad dem berättade har motsagts av de fynd, tekniska bevis och rekonstruktioner som gjorts efter att han hittats död.

Domen kom 9 juni 2006, dem båda dömdes till tio års fängelse för bland annat grov misshandel, grovt vållande till annans död och brott mot griftefriden (=eftersom de flyttade på hans lik). De dömdes dock inte för mord, som åklagaren hade begärt, eftersom rätten inte fann det bevisat att de varit likgiltiga inför Bobbys död. Sambon överklagade, eftersom han tyckte att rätten satt för stor tilltro till mammans berättelse. Den 5 september blev det klart att båda två skulle spendera tio år bakom galler. den 15 september 2012 blev de båda villkorligt frigivna. Dem har nu bytt namn.

"Styvpappan" flyttade till en camping i Mellansverige direkt efter frigivningen, han åtalades dock ett år senare för brott mot knivlagen, efter att han gått omkring på stan och viftat med en kniv. Och inte nog med det, 2016 hamnade han i problem med rättvisan igen. Han misstänktes nämligen för barnpornografibrott. Enligt handlingar från tingsrätten ska polisen ha hittat sex stycken barnpornografiska bilder. De ska ha föreställt en ung flicka, som låg naken på "ett mjukt underlag". Enligt polisens bedömning har flickan på bilderna "inlett men inte avslutat sin pubertetsutveckling". En förundersökning skulle genomföras angående porrbilderna innan ett beslut om ett eventuellt åtal skulle tas, men kan tyvärr inte hitta någon information om detta.

Med tanke på att denna pärla sedan tidigare är dömd för flera våldtäkter med sadistiska inslag, så tycker jag att det är helt jävla åt helvete att ett sånt monster får bli villkorligt frigiven, men det är såklart inget Kriminalvården tar hänsyn till. Sveriges rättsystem är så jävla sjukt, jag finner inga ord. Det är ju ingen tvekan om saken att han kommer göra något igen, om han inte redan gjort det, vill säga.

Må Bobby vila i frid.❤

Likes

Comments

Jag har nu behandlats med Neurofeedback i fyra månader ungefär, men innan jag delar med mig av vilka otroliga skillnader det har fört med sig så måste jag nämna lite vad det är. För det är ganska nytt i Sverige nämligen, och inte många vet vad det innebär. Sen är jag totalt värdelös på att förklara, så det låter som ett jävla hitte-på, men som tur är har jag min käre vän Google som hjälp så ska jag förklara så gott jag kan!

Så, vad är då egentligen Neurofeedback? Man kan säga att det gör en ominstallation av hjärnan, dvs lägger till funktioner som tidigare inte varit där. Det kan hjälpa/förbättra bland annat ADHD, ångest, autism, depression, migrän, sömnproblem, stress, trauma och trötthet. I mitt fall har de hjälp otroligt mycket mot min depression, som nu är borta (japp jag är frisk från det, I did it!!!), min PTSD, sociala fobi och mina sömnproblem.

Under sessionerna är man uppkopplad i hjärnan via EEG (en väldans massa sladdar och elektroner, tror jag det heter), och när jag jobbat med ångesten har jag antingen fått se psykadeliska filmer typ, eller vanliga avsnitt av valfri serie typ, som är inställda på "neurofeedback-vis". Typ. När jag jobbar med trauman heter det "alfa theta", då sitter jag och har det bäckmörkt och tyst, samtidigt som jag lyssnar på en massa osammanhängande ljud. Ja, jag undrar också hur fan det kan hjälpa, men jag är bara överlycklig att det faktiskt gör det! När jag läser igenom detta nu så märker jag själv hur jävla flummigt det låter, men tro mig jag är inte koko (okej lite) MEN det är legit och funkar. Jag skulle rekommendera detta till varenda kotte!

Men nog om detta nu, nu går vi över till vilka skillnader det blivit! Jag har alltså varit där ca 2 gånger i veckan (första tiden) sen mer glest, 1 gång i veckan, och nu ca 1 gång varannan vecka. Har fått besked om att jag snart är färdigbehandlad och då ska resultatet vara permanent (yay!!), bara några gånger kvar. Så denna sommaren smäller det!

Och inget av detta skulle vara möjligt utan mina älskade föräldrar som betalar hela kalaset, för eftersom det är så pass nytt här så har dem inget avtal med landstinget än (dock tror jag dem fått det i Stockholm nu om jag inte misstar mig), så jag är så otroligt jävla tacksam för att dem ger mig denna chansen. Mina hjältar💗

Slänger in en länk till den skandinaviska sidan för Neurofeedback (hääär), så kan ni som vill gå in och läsa mer🌟

Likes

Comments