Header

Jag har aldrig varit särskilt ekonomisk, jag är riktigt hemskt på att spara pengar. Jag är dock en expert på att "leka" att jag har mer pengar än vad jag egentligen har, vilket höll på att straffa sig rejält för en tid sen. Jag var en riktig torsk på onlineshopping, hade hittat en hemsida där dem reade ut kläder till sjuuukt låga priser. Och som man alltid tänker när det är rea, "wow fan va billigt", men när man har sisådär 10-15 plagg i varukorgen blir det inte lika billigt längre.

Det värsta är att jag slutade inte heller, jag fick räkning efter räkning, betalade runt hundralappen varje månad medan beloppet bara växte. Till slut satt jag där med flera tusen i skulder och var såhäääär nära på att hamna hos kronofogden. Dock hade jag sån otrolig, jävla tur, att jag fick en summa pengar från försäkringskassan, som gjorde så jag kunde betala av alla mina skulder. Både till företag och familj, som jag också var skyldig ett x antal tusenlappar. Men tänk om jag inte hade haft den turen, vad skulle jag gjort då? Mina föräldrar skulle inte haft möjlighet att betala det åt mig, vilket jag aldrig skulle be dem om heller.

Har man inte turen att komma undan lika lätt som jag gjorde, finns en sida som heter flexlimit.se. Där kan man låna upp till 15 000 så man lätt kan betala av t.ex skulder, eller kanske någon oväntad räkning. Eller kanske som mig som behöver gå på en synundersökning och skaffa glasögon (vilket jag egentligen inte har råd med). Fast att man ska endast ska ta lån när man verkligen behöver det så det känns ändå tryggt att det finns en utväg liksom.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Som ni läst tidigare inlägg vet ni att jag skrivit lite om en förändring. En förändring som jag fortfarande pågår, men som jag faktiskt har kommit en bit i nu. Långt ifrån klar dock, men jag känner att jag är annorlunda.

Jag kan vakna en morgon utan att känna att det är meningslöst att gå upp, och det händer ofta nuförtiden (yay!!!). Jag vaknar, och jag vill gå upp. Jag vill komma ännu ett steg närmare mitt mål, mitt mål att bli frisk. Jag har tagit upp kampen allvar nu, "sjuka Moa" ska bort, en gång för alla.

Jag blir förvånad varje dag, varje dag som jag känner styrka, varje dag som jag känner vilja. Fan, det kom till slut! Inte självmant tyvärr, men så är det sällan. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp! Jag blir också både förvånad, chockad och faktiskt lite stolt över hur långt jag egentligen kommit.

Om man tänker för två år sen, när mitt liv gick ut på att använda droger och dricka alkohol. När det enda jag gjorde var att sitta i min luffiga lägenhet, med mina dåvarande "kompisar". Jag är så glad och tacksam att jag kommit ifrån allt sånt nu, att jag för första gången faktiskt kan se framför mig att jag kommer klara det, att jag kommer bli en "normal" människa.

Men jävlar i min låda, va tufft det är. Det är såklart inte bara en dans på rosor. Så många gånger som jag bara vill skita i ett möte, isolera mig och inte svara när någon försöker nå mig. Att isolera mig i min lilla comfort zone och stanna där i evigheternas evighet. Men vad är det för liv? Jag har redan provat den livsstilen, och den är definitivt inte för mig (om ens för någon?). Det suger och man mår ännu mer piss. Nu är det dags att utöka min bubbla så mycket så att den en dag spricker, så är hela världen vid mina fötter. Det är som min älskade lilla mamma brukar säga "när Moa väl kommer igång, då jävlar får man passa sig, för då går det undan".

Likes

Comments

Hur hörs man? Hur syns man bäst? Hur förmedlar man det man vill berätta för sina medmänniskor, på smidigast sätt? Behöver du hjälp med att kanske sprida ett nyhetsbrev om t.ex djurs utsatthet på cirkus, som kanske behöver 10 000 underskrifter på två månader. Hur sprider du detta lättast? Vilket är enklaste sättet att få dina underskrifter?

Flera undersökningar har gjorts, och dessa har visat flertal gånger att e-postmarknadsföring fungerar bäst. För, de flesta av oss kollar ju mailen flera gånger om dagen (eller kanske bara är jag, haha), och har jag fått något mail som ser intressant ut är sannolikheten att jag klickar mig in på sidan och läser mer.

Jag vill iallafall tipsa er, mina kära läsare, om en kanonsida jag upptäckt. Den heter paloma.se och hjälper dig att göra just ett snyggt, cleant nyhetsbrev, som är perfekt som dig som är marknadsförare.


Jag är numera brunett också, en förändrad insida krävs en förändrad utsida.

Likes

Comments

Som rubriker lyder, förlåt. Mitt i projektet och när jag kommit igång bra med bloggandet, typiskt.. men jag har lite personliga problem just nu, samt att jag är mitt uppe i en tuff förändring som tar all min energi och motivation.

Jag återkommer så fort jag kan, och till alla som skickat in till Vi, tillsammans: jag har inte glömt er! Eran historia kommer komma. Men inte just nu. Hoppas ni har förståelse❤️


Hoppas även ni får en god jul och ett gott nytt år, ifall vi inte hörs innan dess🙏🏻

Likes

Comments

Det är fredag, det betyder efterlängtad vinkväll med mina två bästa vänner!! Känns som det var hundra år sen vi sågs, fast va bara typ några veckor?? Oh well, känns fett bra att va samlade igen. Och ja, vi har väldigt svårt att vara seriösa på bild💩

Ett tappert försök till en seriös bild.. Synd att vi är fula😪

Likes

Comments

Vet ni vad jag är jävligt trött på? Att vara begränsad. Att leva begränsat. Jag är så missnöjd med mig själv så jag kan knappt förklara det med ord. Jag är så trött på att min sociala fobi förstör så mycket för mig, jag är så trött på att låta den vinna. Men ändå orkar jag inte kämpa.

Jag vill klara av att gå på stan spontant med en vän. Jag vill klara av att gå hem till mamma/pappa själv. Jag vill klara av att lära känna min sambos vänner. Jag är så trött på att bara sitta hemma, varenda dag, framför datorn. Jag vill börja mitt liv, jag vill ut och leva. För det här är knappast ett liv. Jag lämnar min lägenhet kanske 2-3 gånger i veckan, och då kanske bara för att gå 50 meter hem till min syster.

Måste faktiskt medge att jag sitter och grinar som en bebis i skrivande stund. Denna ångesten tar död på mig, jag vill bara få nya krafter så jag orkar komma ett, två eller kanske till och med tre steg närmare ett normalt liv.

Nu har jag suttit i ca 10 min och bara glott på texten jag skrivit. Tänkt sönder hjärnan, känns det som. "Vad tjänar jag på att publicera detta?" "Vill jag att folk ska tycka synd om mig?" "Varför gnäller jag så förbannat utan att göra nåt åt det?"

Men, jag vill inte ha medlidande. Jag behövde bara lätta på hjärtat lite, lätta på det enorma tryck som ständigt tynger mitt bröst. Jag vill bara vara normal🌟

17årig Moa med trasig själ och hemska ögonbryn, ack så djup jag är idag

Likes

Comments

Isabelle, 20 år var nog med om nåt utav det värsta en ex partner kan göra mot en. Att känna den skammen, att alla vet. Att alla har sett dig. Att hela stan pratar om dig, om hur äcklig och slampig du är. Det tär mer på psyket än man kan tro, tro mig jag vet. I början är det möjligt att tränga bort det. Men om det fortsätter varenda dag, varenda gång du går utanför dörren. Eller i värsta fall, varje gång du går in på din mobil. Det var det extrema näthatet som drev mig så jag försökte ta mitt liv. Jag hade börjat tro på orden som skrevs till mig, jag trodde att jag var så äcklig, värdelös, misslyckad, som alla dessa okända människor skrev till mig.

Så tänk efter en extra gång innan du kommenterar nåt taskigt, som du kanske tycker är skitkul, men som just kan vara droppen för den utsatte.

"Jag och mitt ex var ihop i 5 år. Vi var precis nyförlovade och pratade på att flytta ihop. I mars 2016 ville han göra slut och det var inget mer med det liksom. Den 9 maj 2016 ringer min mamma och skriker att det ligger massa nakenbilder ute på din Facebook.

Jag får panik och just då står jag på Biltema och vet inte vart jag ska vägen. Jag försöker komma på snabbaste sätt att radera bilderna medans folk skriver och ringer att bilder ligger ute och att dom måste bort snabbt.

När jag väl fått bort dom 32 bilderna så lägger han ut dom igen. Jag tar skärmdumpar och tar bort dom igen. Just i det tillfället ville jag inte ens andas. Jag åker till polisen och gör en anmälan. Jag våga inte visa mig ute och ville inte leva.

Jag trodde att alla hade sett bilderna och därför folk "stirrade". Jag har fått tränat upp detta och åker fortfarande inte till affären själv (bor ensam så är ganska låst nu efter detta). Det gick ungefär 1 och en halv månad innan polisen hörde av sig och för ungefär för 1 månad sen togs han in på förhör. Jag träffar en psykolog för att kunna hantera detta och väntar på rättegången.

Detta påverkar mig fortfarande. Jag vill helst inte vara ute för mycket på sociala medier då detta las upp på Instagram också. Jag kände sån skam när detta hände och ville inte åka hem (bodde hemma hos mamma och pappa just då).

Han skaffade även ett fejk konto och skickade vänförfrågan till familj och vänner. Han skickade medelande och hotade om jag inte träffar honom och ligger med honom så skulle han skicka alla bilder privat till dom. Han skickade även bilderna till mig för att visa att han hade dom. Detta hände i början av juli och polisen hade semester så dom gjorde inte nåt åt det."🌟

Vill ni ha kontakt med Isabelle hittar ni hennes facebooksida hääär, hon har sagt att ni jättegärna får höra av er om ni undrar på något / vill prata!

Likes

Comments

Det här är Jessie, nu 25 år ung. Det hon nu ska berätta för er, är nog inte bara min, utan många andras största skräck. Att bli attackerad utomhus. För det är ju egentligen något som bara händer på film. Eller?

"Jag minns än idag inte vad jag var så lycklig över, vad som drev mig ut den där kvällen trots att klockan var runt midnatt och det var kallt och mörkt. Antagligen trött på att vara rädd för kvällen, ville känna mig fri. Ville känna att jag ägde mig själv, mitt liv, att jag bestämde. Ingen ska någonsin bestämma över mig igen!


Så jag satte på mig träningsbyxorna och tröjan, tog med mobilen, stoppade in lurarna långt in i öronen.

Så dumt.

Men jag ville verkligen känna att ingen styrde mig, att jag ville så jag vågade. Men flickor ska inte gå ensamma i mörkret med musik i öronen. Fattar väl vem som helst. Dumbom.


Tror att jag visslade när jag tog min runda, visslade till musiken – än idag har jag svårt att höra Timos ”fear no darkness” - och liksom flög fram. Så glad och kände mig så jävla levande med ens. Ser ni, jag vågar, jag kan!

Och visst uppfattade jag gestalten långt bort, men ägnade honom bara en flyktig tanke. För jag ville inte vara så misstänksam längre. Ville inte misstro allt och alla, världen var väl inte så hemsk ändå? Så jag fortsatte gå. Med musik i öronen.


Det gick fort, hur fan hann han ens upp så fort? En arm runt halsen, hårt. Lurarna åkte ut, jag stelnade till och hörde honom väsa – mörk röst – ”om du skriker så dödar jag dig.” Så jag skrek inte.


Minns hur kall betongen i tunneln kändes mot kinden när han tryckte upp mig mot väggen. Kall och lite sådär nattligt fuktig. Belysningen var trasig – såklart – och det var mörkt och dovt. Tyst. Ingenting hördes förutom hans flämtande andhämtning. Jag vet inte ens om jag själv andades.

Han ryckte i mina byxor och jag minns att jag bara blundade. För efter alla år så har man i alla fall lärt sig något; kämpa emot är inte lönt. Om man kämpar emot så gör det ondare och är man medveten under allt så gör det allt värre; bättre att bara försvinna från kroppen. På ett vis blir det mindre verkligt då, det sker någon annan.

Så jag blundade.


Minnena är suddiga här, jag minns bara fragment. Minns ljudet av ett bälte som lossades, mina byxor och trosor som drogs ned. Minns kylan mot huden, hans andhämtning mot nacken och hans ena hand hårt om halsen. En hand som kramade hårdare tills allting svartnade något, tills stjärnorna dansade och jag inte riktigt visste vad som var uppochned. Minns smärtan när han tryckte in fingrarna, grävde som besatt, ut och sen in igen. Igen och igen och igen. Någonstans där började jag bara sväva bort, ge upp, försvinna. Orkade inte igen.


Någonstans mitt i allt stelnade han till, handen i mig stannade upp och jag vaknade till lite och tänkte ”är jag död nu?”. Sen släppte han mig med ens och så var han bara borta. Kanske hörde han något, kanske fick han kalla fötter, jag vet inte och jag bryr mig inte.

Vet inte hur länge jag satt där hopsjunken mot tunnelns vägg med byxorna nere. Vet att jag borde ha frusit, men jag frös inte, jag kände ingenting.


Någon gång måste jag ha tagit mig hem, kanske med byxorna på halv stång. Ramlade in i lägenheten som jag kommit att älska, men som nu kom att kännas som om den krympte runt mig. Slet av mig kläderna och rev isär dem, in i duschen och duschade tills huden var illröd, svidande och brännande. Rev och bet över armar, mage och bröst tills huden fläktes upp och blodet började droppa. Såg på mig själv i spegeln, men såg enbart hans händer över hela kroppen.

Tog en, två, tre tabletter mot smärtan mellan benen och hamnade i sängen. Och där låg jag sen, hopkurad till en boll och blundade. Vill inte förstå, vill inte acceptera. Vill inte leva.

------

Jag anmälde aldrig eftersom jag vet hur rättsväsendet fungerar (eller snarare inte fungerar). Det fanns inga vittnen och ingenting att gå på, och jag orkade inte sitta där och bli förhörd av en polis som 1. inte skulle tro mig 2. skulle fråga vad jag hade på mig 3. inte skulle kunna hjälpa mig ändå. Ville inte uppleva det igen, ville inte berätta, ville inte bli undersökt. Jag ville enbart få vara ifred och glömma. Fel kan tyckas och ja, det var det kanske. Men utifrån hur jag kände och mådde då så var det rätt för mig.


Det här är snart fem år sen nu – jag var 21 när det hände - och i nuläget mår jag helt okej. Jag har blivit diagnostiserad med PTSD (posttraumatisk stressyndrom) och drömmer mardrömmar flera nätter i veckan. Jag är livrädd för att vara ute själv när det är mörkt, jag undviker att gå igenom tunnlar om det är möjligt och min tillit till män är rejält skadad.

Men jag lever, jag skrattar varje dag och jag mår på det stora hela bra ändå. Och det har blivit min vinst gentemot honom, trots att jag inte kunde sätta dit honom; du tog min kropp men du tog inte min livsglädje, din jävel."🌟

Likes

Comments

Dagens historia är skriven utav Nicole. Du hittar hennes blogg hääär och hennes Facebookprofil hääär

Jag måste även be om ursäkt för att det endast kommit upp inlägg från Vi,tillsammans på senaste. Men jag har lite personliga problem just nu så orken/motivationen räcker inte till. Hoppas ni har förståelse!

"Den 19 januari skulle jag fylla 13 år. Äntligen började jag bli stor, snart mopedkort och snart skulle killar börja bli ett ämne. Det var nära julafton. Den känslan, det pirret i magen, och det blev bara fler och fler presenter under julgranen. Jag älskar julafton! Eller ja, jag gjorde det iallafall.

Jag bodde hemma med mina systrar och ena systerns pojkvän bodde här också, då min pappa fixade jobb åt honom på en fotbollsförening. Vi busade alltid och jag tänkte inte riktigt på att han var 24 år, han var alltså 12 år äldre än mig. Vi spelade fotboll i samma förening, vi var hemma ungefär samtidigt, vi hade liknande humor.. Tills hans humor blev lie.. Grövre. Könsord började komma in i bilden.

Jag låg på min systers rum med henne och hennes kille. Vi kollade på julkalendern, myste i sängen och jag hade ont i ryggen, minns jag. Min syster hade zumba med hennes skola för att samla in pengar till någon cancerförening eller vad det var, hon säger hejdå och går.

Jag och hennes kille låg kvar i sängen och fortsatte kolla på tv. Jag frågade om han kunde massera min rygg, då jag har ryggproblem för att min byst är så tung. Han sa javisst, och när han masserade började han gå längre och längre fram mot min mage (jag låg på sidan). Han började föra händerna neråt mot mitt underliv. Han knäppte upp mina jeans och drog av mig byxorna. Han masserade mitt underliv, man kan inte ens kalla det massage, jag kommer ihåg det så väl så det gjorde fruktansvärt ont. Jag var öm i flera dagar efter det. Jag la min arm för ögonen, och hoppades att han skulle sluta snart. Jag ville bara att det skulle vara över, så jag kunde ta på mig mina byxor igen. Den känslan jag hade då, var att jag ville skära av nederdelen av min kropp, för den obehagliga känslan jag fick var så jävla vidrig. Jag blev så otroligt lättad när vi hörde mamma ropa från nedervåningen "det finns glass!".

Då sa han "gå ner och hämta glass åt oss". Jag svarade "nej, jag ska gå och lägga mig", min röst lät väldigt sorgsen även om jag gjorde mitt bästa för att den skulle låta normalt. Jag kände mig äcklig, utnyttjad, dum i huvudet, slampig, horig och mest av allt kände jag att jag förstörde min systers förhållande. Jag trodde att mamma, pappa och hela min släkt skulle tycka att jag var äcklig.

Var jag äcklig?

Var jag bara luft?

Jag vågade inte kolla honom i ögonen. Hans bruna, äckliga ögon fulla av lögner.

Och när jag trodde att det var nog...

Vi brukade alltid jaga varandra fram och tillbaka i rummen och kulla varandra. Så en dag, jag kommer inte ihåg om vi var ensamma hemma eller om det var någon på nedervåningen. Jag kullade honom i min systers rum, han sprang efter mig in till mitt rum. Vi slängde oss alltid på sängen så att den andra inte skulle få tag i en. Jag slängde mig på sängen och la mig på mage/snett mot väggen och kollade ner i kudden, medan jag skrattade.

Jag minns att han vänder på mig. Han knäpper upp mina byxor, drar upp min tröja, tar på mina bröst. Jag la min arm över ögonen igen. Han klämde på mina bröst så att det gjorde ont, han sög på dem så att när han var klar så var dem helt blodfyllda, det gjorde ont i flera dagar. Jag kunde inte ha på mig bh, jag fick panik. För jag trodde att han hade tagit sönder något i mitt bröst, och det tror jag fortfarande på...

Han tog i mitt underliv igen, den här gången kände jag mig äckligare. Jag vet inte vad som gjorde att det slutade.. Jag kommer på saker i efterhand när jag bearbetar detta, då jag hade förträngt det här innan. Han tryckte in sitt finger i min mun, jag minns att jag aldrig känt mig så äcklig som jag gjorde just i den stunden.

Till slut flyttade min syster och killen ut, de hade äntligen skaffat sig en lägenhet. Den lättnaden... Han fick mig att känna mig nedvärderad och att jag inte kunde vara själv med honom. Jag kände att min syster var en trygghet då. Varje gång hon frågade mig om jag skulle komma till deras lägenhet och kolla på Manchester United så skrev jag alltid till min syster och frågade om hon skulle vara hemma. Skulle hon det kom jag förbi, skulle hon jobba så skyllde jag på att jag hade mycket läxor och stannade hemma.

Livet var inte lätt som tonåring för mig, och ingen i min familj mådde bra, nu när vi tänker efter. Den idioten förstörde mer än vad många förstår! Han hade smeknamn på mina bröst, ena var "frisbee tutte" och den andra "tur tutte". Han tvingade mig att testa snus så att jag var nära på att spy. Han fick mig att bli rädd för människor, jag var rädd för hans vänner, familj, jag blev även rädd för att spela fotboll.

Idag har jag slutat med fotboll, för att det påminner om mitt förra liv. Fotbollen var det jag älskade mest i hela mitt liv. Det fanns ingenting bättre än träning för mig! Mitt liv har vänts upp och ner. Jag är inte längre den tjejen som pluggar stenhårt för att bli polis. Jag är inte glad längre. Jag är äcklad av min egen kropp, mitt rum, mitt hus, mina gamla kläder.

Jag är stolt över min familj som funnits där för mig. Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag berättade för min syster och mamma. Deras blickar var sten. Min själ lämnar min kropp när jag tänker på det.. Vi var utomlands då och skulle åka hem dagen efter. Jag kom hem, och jag vägrade vara ensam. Jag söp mig aspackad för jag var livrädd för att vara ensam hemma. Jag hade alltid massor av folk hemma, vi söp, vi sjöng, vi åt frukost tillsammans, vi garvade tillsammans och jag mådde bra.

Min syster började ana att någonting var fel. Mamma och pappa var kvar i Bulgarien när jag var hemma. Min systers kille blev arg och skrev massa saker till mig. Jag blev rädd och trodde att han skulle åka hem till mig och göra dem där vidriga sakerna mot mig igen. Mamma gick upp på hotellrummet helt själv, hon sa till pappa "jag går upp och sover en stund". Pappa visste ingenting då, och mamma var helt förstörd.

Det äckligaste av allt var ju att denna killen såg jag som en bror, han manipulerade mig. Så fort min syster fick höra vad som hänt så lämnade hon honom. Jag trodde aldrig att min familj skulle tro på mig. Jag läste massor av historier där föräldrar bara skiter i när något sånt här händer. Jag har kommit närmare min familj nu, men det är svårt ibland när jag inte mår så bra.

Jag har tyvärr varit så ledsen så jag ställt mig bredvid tågspåret och kollat på rälsen. Det enda som stoppade mig från att hoppa var min familj och min hund. Det roligaste är, att nu när folk börjat insett att jag faktiskt inte mår så bra som dem tror, så har dem börjat "bry" sig.

Ska man vara tvungen att vara nära på att dö för att folk ska bry sig?

Jag får väl försöka må helt bra. Det sägs att de starkaste människorna har jobbat med sig själva."🌟

Likes

Comments

Denna tjejen kanske ni känner igen, hon var en utav de första i Sverige på Facebook som gjorde en "lapp-video", där hon berättade om det hon var utsatt för genom att visa lappar hon skrivit på, istället för att prata. Responsen blev enorm och hon fick till och med medverka i Nyhetsmorgon! Hon är även en kär vän till mig, jag diggar henne så otroligt mycket. Skitsöt och snäll tjej med hjärtat på rätt ställe. Och hur stark hon är ska vi inte ens tala om, helt sjukt!

Vill ni kontakta Lovisa så hittar ni hennes facebookprofil hääär

"Jag är trött. Jag är ledsen. Det är jobbigt att inte förstå, och att vara förvirrad. Det är så svårt att börja med en hemsk händelse, det är svårt att beskriva en händelse som är svår att minnas, men på samma gång väldigt tydlig att komma ihåg.

Jag var bara en oskyldig 14åring. Hade höga förväntningar på livet, jag såg allt positivt. Jag var godhjärtad, jag tyckte bra om alla. Men allt förändrades under en kväll i slutet av augusti 2012. Själva händelsen är något jag försöker förtränga. Det tar lång tid, men en liten del försvinner med åren, samtidigt som jag minns det som igår. Efter den fruktansvärda kvällen i mitt liv, blev jag iskall mot folk i min närhet.

Jag grät inte inför någon, jag höll allt inne, för jag ville inte visa mig svag. Men egentligen var jag den svagaste i världen, kändes det som. Hur ska man bete sig runt folk efter en sån händelse? Hur ska man kunna lita på någon efter detta?

Jag duschade i flera timmar efter att min mamma gått och lagt sig varje kväll. Jag rev mig om benen och skrubbade mig i en evighet, kändes det som. Men runt människor låtsades jag som att jag var "okej", men det var jag inte. Verkligen inte. Jag höll det inne så länge, så den största smällen kom ett år efter händelsen. Jag kunde inte hålla smärtan inne. Jag kunde inte sluta gråta när jag vaknade, eller när jag skulle sova.

Jag kände mig så oerhört smutsig, jag hade ont överallt. Jag kände mig idiotisk. Jag betedde mig illa mot folk, jag var inte längre den där "godhjärtade 14åringen", jag hade blivit något respektlöst. Jag var respektlös mot människor som var snälla och ville hjälpa mig, men jag vägrade ta emot det. Jag kände mig ensam, jag önskar att jag kunde berätta för mitt fjortonåriga jag, att det faktiskt blir bättre, även om du inte tror det nu. För den lilla tjejen hade inte trott på det alls. Men jag vet det nu, det blir bättre.

Men det måste ta den tid det tar. Det försvinner inte på en natt, eller en månad. Men hur jag tog mig upp genom allt mörker är för att jag kände en dag "Okej Lovisa, du får gråta klart. Sen ska du börja leva igen". Lättare sagt än gjort absolut, men det var en bra början att tänka så. Hur man vill fokusera vidare med livet. Vad har jag för mål? Vad vill jag göra? Självklart vaknar jag fortfarande ibland mitt i natten, och gråter. Eller har svårt att somna. Men nu är det bara en känsla jag har. En känsla, som försvinner mer och mer. Och just det, gör mig motiverad till att leva vidare och göra mitt liv bättre och bättre för varje dag som går!"🌟

Likes

Comments