Header

Du kanske också gillar

Jag har försökt förbereda mig mentalt för denna dag i flera veckor, de senaste dagarna har jag inte kunnat fokusera alls, bara tänkt, tänkt och tänkt. Ångesten har stigit ju närmare datumet har kommit. "Tre dagar kvar". "Två dagar kvar". "En dag kvar". "Tre timmar kvar". Sen boom. Datumet är här, dagen är här.

Trodde faktiskt att det skulle bli enklare detta året, med tanke på att jag går igenom behandling nu och allt. Och visst är det mycket lättare än tidigare år, men mitt mål är att kunna ta det med en klackspark, att denna dagen är fan ingen jävla dag. Men om det någonsin kommer att bli så, återstår att se, jag håller hoppet uppe iallafall.

Jag är så tacksam för mina nära och kära som finns för mig denna dag, som vet hur jobbigt det är för mig. Idag ska min underbara mamma ta med mig till Karlstad för en mor&dotterdag, vi ska shoppa, fika, äta middag, och bara mysa och umgås liksom. Få mig att tänka på annat. Så jag inte sitter och räknar timmarna till kvällen, då allt utspelade sig.

Det var ett år sen jag besökte platsen det hände på. Åtta år tog det mig att samla mod, och våga. Men det är nåt utav det bästa jag gjort, för alla flashbacks som ideligen försökte tränga sig på, blev plötsligt inte lika synliga. Dem hemsöker mig inte lika ofta, och verkligen inte lika intensivt. Jag råder er alla att gå tillbaka och resa till stället där allt började. Men bara om du är redo, ha inte för bråttom. Då är det lätt att det blir ett enormt bakslag istället.

Kan ändå inte låta bli att känna mig löjlig, det var fan nio år sen. 108 månader sen. 469.61 veckor sen. 3287.25 dagar sen. But who's counting?🌟

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

"När jag gick i femte klass kom ämnet sex upp, vilket jag tyckte var fruktansvärt äckligt. Jag hade inte ens pussat min första pojkvän då. När jag var 12 var jag ihop med en kille som var ett år yngre, och han ville ha sex. Han sa att det bevisade att man var "vuxen och modig". Jag sa såklart emot, jag tänkte inte ha sex på flera år?! På grund av detta tog förhållandet slut. "Fine" tänkte jag, om han bara vill vara tillsammans med mig för sex så är han ingenting att ha.

Senare när jag närmade mig 13-års åldern så skulle vi på en fest. Vi var runt fem personer som skulle vara på kyrkogården och festa, vilket bara känns dumt nu i efterhand. Mitt ex var där, och då betraktades han som en "hunk", så jag var fortfarande lite småkär i honom.

Vi hade pratats vid tidigare, några dagar innan via sms och jag hade spelat tuff och sagt att vi kunde ha sex. Jag går iväg med honom och säger att vi ska prata. När jag väl inser att det är nu jag förlorar oskulden, så backade jag. Jag ville egentligen inte, utan det var grupptrycket som gjorde att jag ville vara cool. Jag sa, "kan vi inte göra något annat istället? Jag har inte ens pussat dig". Han knuffar mig, jag kommer inte ihåg så mycket av själva händelsen. Jag vill inte skriva ut mer om vad som hände, bara att skriva detta får mig att må illa.

Jag gick hem, och tog en dusch. En lång, lång dusch där jag försökte gnutta bort all skam. Morgonen därpå berättar jag för mamma, hon frågar om det var på bådas villkor. Jag svarar givetvis ja, för det var det väl? Efteråt kom ryktena som gick mig att må så dåligt psykiskt att jag slutligen fick gå på antidepressiva, och det var inte längesen jag slutade. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatisk stressyndrom), och pratade i ca 2 år med två olika psykologer.

Jag hade aldrig sex. Detta var aldrig på mina villkor. Och jag är trött på att idag, fyra år senare, fortfarande höra rykten om vad vi två gjorde. VI gjorde ingenting. HAN våldtog mig. Idag umgås han med många av mina vänner, därför har vi "umgåtts" i och med våra kretsar. Han är dessutom min konfirmand, vilket inte tar slut på min hemska resa. Men jag är stark!

Sen skriver jag inte detta för att någon ska tycka synd om mig, eller behandla mig annorlunda. Men jag vill att alla ska sluta döma mig utan anledningar, och ge mig en äkta chans. Detta är en bit av mig, en bit av vem jag är. Men jag har absolut många bra bitar, så detta är inte en helhet av mig, men fortfarande en bit. Men jag vill att många ska förstå skillnaden, den är hårfin IBLAND, ibland inte. Häromdagen skrev jag "frivilligt och ofrivilligt är två helt olika saker". Fick svaret "klart det är". Men efter hur jag blivit behandlad så bevisar det tydligt att det inte är en självklarhet."

Vill ni ha kontakt med Andrea heter hon "Andreatheresee " på instagram, och ni hittar hennes blogg hääär

Likes

Comments

Att skriva/prata om sexuella övergrepp är tabu enligt samhället idag, därför är det extra viktigt att vi skriver/pratar extra mycket om det. Att vi skriker ut om det, för att visa att det fan inte är ok, no matter what. Och även hur tabu det är att prata om våldtäkter som män begår, så är det ännu ovanligare att höra om våldtäkter som kvinnor begår. Och som den sanna feminist jag är, så tänkte jag ta upp några fall som jag hittat.

Likes

Comments

En serie jag tror få missat är "13 reasons why", som handlar om en tjej som förbereder kasettband där hon spelat in varför hon tog livet av sig, och vilka som hade något att göra med det.

Jag tycker det är så viktigt att ta upp, för det är sånt som faktiskt händer. Några sprider ett pinsamt foto på en annan, "för att det är kul". Men för personen på fotot är det inte lika kul, som får stå ut med alla pekningar, viskningar, skratten och utanförskapen. Tro mig, jag vet.

I och med övergreppen jag var med om när jag var 14, som dessutom filmades och lades upp på youtube, så kan jag säga att jag vet exakt hur det känns att vara utpekad av i princip hela stan. Den videon skickades runt till jag vet inte hur många, och det förföljde mig i flera år efteråt!

Det är också en anledning till varför jag är så otroligt tacksam för att jag fick chansen att vara med i Trolljägarna (minns ni? (Ni kan se avsnittet hääär). Även om jag "gick ut" med min historia på facebook innan så fick jag även så jääävla mycket hat, speciellt när en sorglig jävla rövhatt bestämde sig för att hänga ut mig och påstå att jag ljög, vilket såklart inte var sant. Men när jag var med i programmet fick ännu fler höra min berättelse, och konsekvenserna av all näthat jag fick stå ut med! Efter avsnittet sändes kan jag räkna på fingrarna hur många som skrivit hatmail sen dess, och ni anar inte hur jävla bra det känns. Äntligen fick jag lite rättvisa!


De sista hatmailen var relativt lätta att skita i, eftersom jag verkligen blev överröst med kärlek från hundratals människor runtom i Sverige, som inte hade en aning om vem jag var, men som ändå fanns där och stöttade mig. Det var ett bevis för mig att det fortfarande finns godhjärtade människor. ⭐️

Likes

Comments

När jag var 15 år va jag "tillsammans" (om man nu kan kalla det förhållande) med en kille. Vi hängde ihop, så att säga, i bara några månader, men vi blev sexuellt aktiva. Jag åt p-piller så jag tänkte inte så mycket på saken. Men jag kommer nog aldrig glömma en dag när jag var hemma hos mormor, jag hade mens och världens jävla mensvärk. Trodde jag.

Jag hade binda för tillfället, och helt plötsligt kände jag som att något bara "släppte" mellan mina ben. Jag tappade andan i ren chock, vad i helvete var det? Jag skyndade mig till toaletten, drog ner byxorna och såg det. Ett litet foster. Jag satt bara och gapade, vafan är detta!? Jag var ju inte gravid, jag hade inte märkt nånting?

Jag visade mig syster och hon var lika chockad som jag. Japp, ett foster. Jag berättade för mamma och hon bokade tid på gyn åt mig, för en skrapning. Det visade sig att jag varit gravid i tre månader, även om jag ätit p-piller. Och jag hade inte märkt nånting. Vad skulle hänt om jag inte fått missfall, och märkt på "vanlig" väg att jag varit gravid? Abort är självklart första tanken, men bara tänk om, tänk om jag hade behållt det.

Isåfall skulle det barnet fyllt 9 år iår. Och säkerligen inte varit hos mig, utan en fosterfamilj eller nåt. Och vem vill utsätta sitt barn för nåt sånt? Så egentligen va det lika bra att det hände. Men jag tänker tillbaka på det ibland, och undrar hur det skulle varit. Hur hade jag varit som person?

Sen andra tankar som plågar mig, att jag faktiskt droga ihjäl mitt "barn". Visst, jag var också barn och jävligt dum i huvudet men ändå. Tankar som dessa går inte alltid att undgå

.Jag ville dela med mig av detta för att jag aldrig riktigt pratat om det, och det känns skönt att få ur mig det liksom. Så nu vet ni det, hähä. 


Likes

Comments

"Min lilla historia är inte den klassiska, typiska våldtäkten. Jag blev inte påhoppad i en gränd, mina kläder blev inte avslitna och jag blev inte fasthållen men ändå känns det som om min kropp togs ifrån mig. Jag känner mig så himla sviken. När jag i sexan började på en ny skola och en kille drog ner sin gylf samtidigt som hans kompis försökte tända eld på mitt hår, trodde jag kanske att jag skulle bli våldtagen. När jag gick hem från skolan och grabbarna från el omringade mig, visslade och skrattade, trodde jag kanske att något skulle hända. De gångerna hände inget.

När jag vaknade bredvid min kära pojkvän som jag älskar något så otroligt var jag inte beredd på att något skulle hända men det gjorde det. Det är därför det känns som ett svek - jag var ju inte beredd och jag litade på honom. Min historia utspelar sig under förra vintern. Jag hade sex med min pojkvän på kvällen precis som vanligt. Vid den här tiden var jag ännu inte van vid att rida så jag råkar av misstag ha av strängen på kuken. Det blöder massa och vi får avbryta samlaget. Jag tänkte inte mer på det och somnade när han tvättade av sig i badrummet.

Han kommer tillbaka och väcker mig. Jag är aldrig kåt när jag är nyvaken och det vet han ju. Ändå vill han fortsätta där vi avbröt. Jag säger att jag inte vill. Att vi kan fortsätta imorgon istället för nu är jag trött. Han kör in sina fingrar i mig men jag vill inte. Jag säger "NEJ". Jag försöker ta ut hans fingrar från mig men han kör de bara längre in. Det gör ont och jag försöker dra ut dem. Jag säger att jag verkligen inte vill men han fortsätter. Jag ligger där som en död fisk, gråter ibland, stirrar upp i taket ibland och blundar ibland. Han gör sitt. I efterhand undrar jag varför jag inte slog till honom, bet honom eller skrek så hans föräldrar hörde. Så som jag alltid tänkt att jag skulle göra om något hände. Såsom mamma lärt mig. Istället gjorde jag ingenting. Efteråt bara somnade vi om. Nästa dag låtsades jag som om att inget hänt men det brast ganska snart.

Jag konfronterade min pojkvän argt och ledset. Han bad om ursäkt, sa att det aldrig skulle hända igen och förklarade att han inte förstod. "Men jag sa ju nej. Vad menar du med att du inte förstod?" sa jag. Han svarade att "jo jag förstod ju att du inte ville men jag trodde ändå att du kanske ville om jag bara övertalade dig". Jag tänkte inte så mycket på upplevelsen först. Vi fortsatte att vara tillsammans och ha sex som vanligt. Ett tag senare slogs jag av det som hänt. Jag kände att jag vill inte vara tillsammans med en människa som inte respekterar mina beslut över min kropp.

Jag bestämde mig för att göra slut med honom. Mamma märkte att jag mådde dåligt när hon skulle köra mig till min pojkvän. Jag berättade att jag tänkte göra slut med honom. Mamma sade till mig "Du kommer aldrig hitta någon så bra som honom. Han är ju alltid så snäll mot dig. Du förtjänar honom inte ens." Lilla mamma visste ju såklart inte vad som hade hänt. Han var ju faktiskt en bra person i övrigt. Jag är fortfarande tillsammans med honom idag. Nästan ett år har gått sedan händelsen.

Det gör mig fortfarande väldigt ledsen att folk i vår närhet ser honom som perfekt och mig som en bitch. Ibland skulle jag önska att alla visste vad han gjort så de fick en mer nyanserad bild av honom och av oss men hur skulle jag kunna berätta för någon? För det första skulle ingen tro mig. Den snälla mesiga killen som är aktiv i kyrkan, har massa kompisar här, som inte ens dricker eller någonsin gör något fel. Sen har vi mig som är nyinflyttad och bryter alla normer i det lilla skitsamhället. För det andra så om någon faktiskt skulle tro på mig så finns risken att han blir anmäld och det vill jag inte.

Min pojkvän mådde så dåligt efter vad han gjort så att han berättade för sina föräldrar. Hans föräldrar sa inget till mig. Brydde sig inte alls. De avskyr mig fortfarande lika mycket som innan. De tycker att jag belastar deras son med mina problem och kanske har de rätt. Jag kanske inte borde berättat för min pojkvän om stalkern som varit efter min familj i flera år. Jag kanske inte borde berättat för honom om hur pappa övergav mig när jag var 13 och sedan försökte förstöra det liv jag byggt upp för mig själv. Jag skulle inte berättat om att jag knappt kan sova för att min syster försöker ta livet av sig direkt vi vänder ryggen till.

Eller att mamma är så orolig att hon blir sjukskriven och doktorerna säger att hennes värden är så dåliga så hon borde vara död. Jag flyttade hit för att börja om på nytt men en öppensinnad storstadstjej i en inskränkt liten rasistisk homofobisk håla på landet blev inte en bra kombination. När farmor, farfar och pappa inte ville ha mig. När de gamla vännerna inte orkade hålla kontakten och när jag aldrig tycks bli accepterad i denna håla så är min pojkvän den enda som funnits där. När verkligen alla svek mig så fanns han där. Den sista som inte svikit mig men ingen är så bra. Tillslut svek han mig med och det är nog därför det gjorde så ont. Jag trodde så gott om honom.

Folk kanske har svårt att förstå hur jag kan vara kvar med någon som honom men då får man ta allt det andra i beaktning. Han finns där för mig i alla lägen och hjälper mig att stå ut med mig själv. Han stöttar mig och respekterar mina åsikter. Jag älskar honom. Han gjorde fel en gång och jag hatar honom för det. Hatar honom så mycket att jag har sex med en random snubbe utan kondom i hopp om att kanske ge min pojkvän en könssjukdom. Men samtidigt älskar jag honom och står inte ut att leva en dag utan honom.

Ibland tror jag att han förstår hur mycket han skadade mig den natten förra vintern. Han kan vara ledsen, säga att jag förtjänar någon så mycket bättre. Andra gånger är det som om han inte förstår alls. Som den gången 2 månader efter när han föreslår att vi ska leka våldtäkt och jag säger okej därför att jag vill göra honom nöjd. Han gör ett inbrott på låtsas i mitt hus när jag sover, smyger upp för trappen och tycker in sin kuk i mig. Jag vaknar upp med ett ryck, han juckar som en galen hund och jag kryper ihop till en boll. Trodde han verkligen att jag skulle vilja leka våldtäkt efter det som hänt? Han vet dessutom att jag har en otroligt tajt fitta, tunna slemhinnor och blöder lätt. Jag behöver ett långt förspel för att få in hans nästan 20 cm långa och rejält tjocka kuk. Jag får ju ofta ont under vanligt sex och det vet han. Jag kunde ju sagt nej om jag varit lite tuffare men hur kunde han ens komma på idén? Än mindre genomföra den? Idag är vi tillsammans och har en bra relation. Jag ser en framtid med honom men vissa dagar tänker jag på vad som hänt och det gör ont. Jag önskar att jag kunde prata med någon om det men det törs jag inte.

Jag tycker inte om att vara själv ute där jag bor. Min bisexualitet i den här staden startade snabbt rykten om att jag var en sexgalen lesbisk som skulle attackera alla tjejer. Efter att ha bastat och påbörjat en trekant med min pojkvän och hans kompis på en fest blev jag byns slyna. De slet upp dörren till bastun så att den gick sönder. Skrek efter mig att jag var en äcklig jävla slyna som borde skämmas. Killarna fick inte höra något. Varför är det alltid vi tjejer som ska råka ut för allt? Vill vi inte ha sex har killarna det med oss ändå. Vill vi ha sex säger andra tjejer att vi är slynor. Det går inte att göra rätt.

Nu behöver jag min pojkvän vid min sida för att känna mig trygg när jag går till Ica. Jag vill inte bli nedslagen av någon som tycker att jag är en slyna. För några månader sedan bestämde jag mig för att min pojkvän ska inte få vara den enda som haft sex med mig på grund av det han gjorde. Jag har börjat sälja sex som ett sätt att ta kontroll över min kropp.

Jag gillar spänningen och de lättförtjänta pengarna men det är makten som är det bästa. Jag har makten över min kropp. Jag kan välja exakt vem jag vill träffa och exakt hur mycket pengar jag ska ha. Min kropp och mina regler. Alla sexuella övergrepp och våldtäkter ser olika ut. Alla handskas med det på olika sätt i efterhand. Samhället vi lever i idag föder våldtäktsmän. I lågstadiet försökte killarna smita in i tjejernas omklädningsrum. I mellanstadiet tvingade en kille några tjejer i klassen att skicka nakenbilder på sig till honom. På slöjdlektionerna i högstadiet jagade killarna oss med linjaler som de försökte trycka in mellan benen på oss. I gymnasiet berättade svenskläraren om hur en våldtäkt kan ses som något positivt om förövaren gör det i ett gott syfte, t.ex om han vill skaffa barn. Det är inte invandrare eller tjejer i korta kjolar vi kan skylla på. Det är män och det är samhället vi skapat för män som är problemet. Män suger."

(Text-grejen funkar fortfarande inte. Får nog ta kontakt med Nouw, för detta va förjävla störande må jag säga.)

Likes

Comments

"Första gången något hände mig var jag kanske 7-8 år. Jag gick på stan med min mamma och det var väldigt mycket folk. Mitt på övergångsstället är det en man som trycker in handen mellan mina ben och greppar tag. Det går på en sekund men allt stannar upp. Jag tappar bort mamma. I många år försökte jag intala mig själv att han bara ville kolla om jag hade binda. Sedan glömde jag bort det, men minnena kommer tillbaka då och då.

Nästa gång var jag kanske 12-13, minns inte exakt. Mina vänner skulle på en konsert, och jag följde med dem till arenan och vinkade av dem. En man kom fram till mig, han frågade om jag ville ha en biljett till konserten. Jag kunde få en om jag följde med till hans bil lite längre bort, sa han. Idiot, idiot, idiot. Jävla pucko, så klart jag fattade. Så jävla dum i huvudet. Får verkligen skylla mig själv. Vi sätter oss i baksätet och han knäpper upp sin gylf, och blottar sitt enorma, motbjudande kön. Han tvingar mig att suga av honom, och jag minns än idag hur jävla äckligt det smakade, och hur jävla mycket jag bara ville spy när han tryckte sin hand mot mitt huvud och stönade. Efter en stund säger jag att jag inte vill fortsätta. Han säger att det är lugnt, men då får jag ingen biljett till konserten. Jag tackar ödmjukt nej ändå, och går därifrån. Det är mörkt, mitt i ett industriområde. Jag tar bussen hem. Ingen får någonsin veta. Förrän nu.

Jag är nu 16 år, går i gymnasiet och har blivit vän med de äldre killarna. De är schyssta, och vi umgås varje dag. En av killarna speciellt. När jag har filmkväll hemma hos mig sover han över. Han börjar ta på mig, jag försöker krångla mig ur, men han tjatar. Och tjatar. Och tjatar, till fan oändlighet. Jag ger efter, jag orkar inte. Han går ner på mig, han klagar på mitt kön (hade komplex i tio år efteråt), försöker komma in i mig. Omöjligt, jag är ju oskuld, livrädd och inte ens våt? Men det skiter han fullständigt i. Efteråt trodde jag att det kanske var en bekräftelse på att han gillade mig också. Jag kallade honom "hjärtat" en dag efter. Han säger att jag måste väl fatta att det där bara var ett ligg.

Jag är 16. Jag går på fest med arbetskamraterna hos chefen. Vi har jättetrevligt, killen jag tycker är snygg och som jag alltid har roligt med på jobbet frågar om vi ska gå ut på en promenad. Väl nere i skogen, mot en husvägg, trycker han ner mig på knä och tvingar mig att suga av honom. Han drar upp mig, vänder på mig och trycker mig framåt mot husväggen. Rycker ut min tampong och trycker hårt, hårt. Tills han är klar. Han får gå i förväg tillbaka till festen, jag har sperma över alla mina kläder och går tillbaka för att hämta min jacka och gå hem. Han är nöjd, jag är förstörd.

Jag är 16, jag är 17, jag är 18. Jag är 20, 21. I alla dessa åldrar har folk förgripit sig på mig. Vänner oftast. Jag har alltid varit polare med killarna. De är bra på att tjata, och jag sa aldrig nej. Hela mitt kroppspråk SKREK nej, men jag sa aldrig orden. Tyckte inte jag hade rätt till det. Jag fick skylla mig själv att jag låg i samma säng som honom. Mitt val. Ställ upp!

Jag har alltid hatat sex. Alltid. Inte förrän jag var 22 vågade jag stå upp för mig själv. Säga nej. Kliva upp och gå därifrån, smälla dörren i ansiktet på dem som tjatar eller håller om mig fast jag inte vill. Kastar ut dem på soffan. Tar du på min rumpa på dansgolvet kan du förvänta dig en jävla smäll. Punkt! Trodde till slut att jag började gilla sex, det gjorde jag, men det blev ett missbruk istället. Ett självskadebeteende. Sex och alkohol istället för att skära mig, som i yngre dagar.

Jag fick aldrig någon hjälp från ungdomspsykiatrin, jag var tydligen inte tillräckligt dålig (med skärsår över hela armarna och traumatiska upplevelser). När jag blev äldre var det ingen som såg tecknen, trots att jag mådde så dåligt att jag inte orkade jobba, så jag var hos läkare stup i kvarten med fejkade symtom för att bli sjukskriven. Vid 26 års ålder blev jag diagnoserad med depression.

Eller diagnoserad förresten. De slängde antidepressiva på mig efter ett självmordsförsök och sen fick det vara. Jag krävde utredning ett år senare då de inte hjälpte ett skit. Bipolär 2, rapid cycling och ångestsyndrom. Troligtvis fel diagnos igen, ingen brydde sig egentligen om att ta reda på vad som hänt mig, eller ens prata med mig. Jag fick bara fylla i massa papper och svara på standardfrågor om droger och alkohol, men ingen brydde sig om att ta reda på vad som faktiskt låg bakom mina problem.

Jag går igenom en ny utredning nu. Ångestsyndrom är självklart, men även borderline, bipolär, depression och PTSD (posttraumatisk stressyndrom) står på listan över möjliga diagnoser. Fortfarande frågar ingen. Och jag säger inget. Vem ska bry sig, jag var du, ung naiv, helt jättekorkad helt enkelt. Vem fan ska bry sig?"


(Det är nåt tekniskt fel med Nouw just nu så kan inte skriva min text som jag brukar (med fet&kursiv stil), hoppas det blir fixat till nästa inlägg.)

Likes

Comments

Pedofili. Finns det något som är snäppet värre än övergrepp, så är det övergrepp på barn. Finns det något som gör människor förtvivlade och/eller förbannade, så är det övergrepp på barn. Min fråga är HUR en människa är funtad när den våldför sig på ett oskyldigt barn. Kan man ens kalla dem människor? Tveksamt.

Nästa tjej är en som står mig nära, och jag hade ingen aning. När hon berättade så blev jag helt stum, så chockad. Allt jag kunde tänka var "fan i helvete, inte hon", och "mitt lilla hjärta, som bar på en sån hemlighet helt ensam i så många år". Det finns inga tvivel om att hon är en riktig kämpe, så otroligt stark. Och även om hon bär på detta bagage så är hon världens snällaste, som alltid får andra glada och på bra humör.

Men som vi alla vet, gjort är gjort och det kan man inte ändra, därför är det viktigt att "vända" sina trauman och ändra sitt tankesätt till något positivt istället. Och tro mig, jag vet hur svårt det är. Jag kämpar själv varje dag med dem tankarna.

"Detta är min historia. När jag var sex år va jag och min mamma hemma hos mammas kompis och hennes man Stefan väldigt ofta. Stefan "älskade" tydligen mig. Jag förstod inte att det han gjorde var fel. Han bad mig ligga nära honom när han hade stånd. Jag kände mig obekväm men lyssnade på honom. Han låg och höll mig nära medans hans skrev trycktes emot mig. Jag visste inte att jag kunde säga nej. Jag var liten, jag hade lärt mig att lyssna på vuxna människor och säga nej till folk som var främmande. Men Stefan var ingen främling. Han var en vän till familjen.

En gång vaknade jag av att jag låg på mage. Han slickade min rumpa och tog foton. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag låg kvar och låtsades sova. En annan gång så kommer jag ihåg att vi ligger i en taksäng och han tar av mina kläder och ber mig visa vart jag ville att han skulle pussa mig. Jag förstod inte att det var fel, så utöver dom ställena jag visade pussade han på min vagina och bröst som inte hade börjat växa, jag lät honom för jag visste inte bättre. Jag önska att jag visste bättre.

Jag höll det hemligt i flera år. Tills jag berättade för mamma när jag var 14-15 år. Mamma ringde polisen. Men mina minnen räckte inte till. Det fanns inga konkreta bevis så han släpptes, även om jag kommer ihåg det som igår."

Bilderna är tagna från Google.

Likes

Comments

Nästa historia handlar om Josefin, som är 22 år. Hennes övergrepp höll inte på mellan -99 & -16, utan hon berättar om olika övergrepp som skett under den perioden.

"Det började med mardrömmar. Att jag blev våldtagen. Redan för flera år sedan faktiskt, men ingenting som jag la direkt på minnet, förrän en vän sa till mig att det mycket väl kan vara mitt undermedvetna som försöker säga mig något, fastän just DET inte hänt, och att det absolut inte behöver vara samma person. Så i augusti/september 2016 började jag tänka efter riktigt noga, jag försökte ta fram minnen jag har förträngt. Och helt plötsligt mindes jag mer än vad jag trodde att jag skulle minnas, och det tog hårdare på mig än vad jag någonsin kunnat ana.

Jag fick veta av min mamma att jag blivit antastad bakifrån av en kille som jag mycket väl vet vem det är. Har inget minne överhuvudtaget från det, mer än vad mamma berättade. Jag är glad att jag inte fick veta några detaljer, bara att söka på hans namn ger mig ångest.

Jag minns egentligen inte så mycket, mer än att han tvingade in mig i skogen och satte sig gränsle över mig. Han drog upp min tröja och började tafsa, och glo på mina bröst. Jag kom tidigt in i puberteten, så jag var den enda tjejen i hela skolan som fått bröst så tidigt. Jag minns inte hur han såg ut, eller vad han heter, mer än att han hade blont hår, annars är det fruktansvärt suddigt.

Jag träffade en kille över dagen i Göteborg i juni. Vi var utomhus, det började med att vi strulade i en skog. Jag runkade av honom, medan han pillade lite på mig. Sen satte vi oss i hans bil, och han tvingade mig att suga av honom. Jag ville inte. Men han tjatade, och jag ville bara att han skulle sluta tjata, så jag gav efter tillslut. Sen sa han att han ville komma i min mun, men där började jag tvärvägra och bara glöm det liksom. Jag vet att mina "fly nu"-instinkter kom fram, men han tjatade, och tjatade och tjatade. Det tog aldrig slut. Så vi tog en kondom, jag sög av honom, och han kom i kondomen, i min mun. Efter det pratade vi aldrig någonsin igen. Och tur är väl det, för hade jag sett honom idag, hade jag sprungit åt andra hållet.

Inget av ovanstående har blivit någon konsekvens. Dels för att jag inte har bevis, dels för att jag tror att polisen hade avslutat ärendet direkt, och dels för att jag inte vågar. Det är den hårda sanningen. Jag vågar inte. Jag skäms nu i efterhand, samtidigt som jag vet att man inte ska skämmas. Jag reflekterade inte som liten hur det var. Mamma sa att jag hade börjat gråta av händelsen jag inte minns. Jag minns att jag ville fly av den händelsen när jag var 8 år. Och som jag skrev när jag var 22 år, att jag mådde dåligt efter det. Men det var precis innan jag började tänka igenom allting som hade med ovanstående att göra.

Hur jag mår idag? Åt helvete, rent ut sagt. Jag blir skrämd av vartenda ljud, jag drömmer mardrömmar varje natt, jag gråter för ingenting (enligt mig själv), och jag skäms. Jag kan inte prata om det utan att pulsen stiger, och jag har inte kunnat yttra ett ord om händelserna till min kurator som jag går till. Det går inte. Jag vill inte gråta och få en panikångestattack där, så jag håller tyst istället.

Idag lider jag av bipolär sjukdom, GAD (generaliserat ångestsyndrom) och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Och det känns så hemskt att veta att detta har påverkat att få psykisk ohälsa. Nu har jag fått berätta min historia."

Likes

Comments

Bilden är tagen från Google

Det är verkligen sjukt, hur jävla kränkt och förödmjukad ett våldtäktsoffer kan bli under ett förhör. "Vad hade du på dig", "var du full", "är du säker på att du inte uppmuntrade honom". Man sitter där, och har fått sitt liv förstört, och poliserna tittar ner på oss och tycker att det är vårat fel. Det är fan aldrig vårat fel. Nästa berättelse är från en anonym tjej som idag är 20 år.

"Min berättelse börjar med att det var en äldre kille i skolan, han var den första som någonsin flörtat lite med mig. Jag hade inte så många vänner och var lite utanför, så jag blev chockad och lite "förälskad", trodde jag. Jag var 14 år. Jag umgicks med honom en dag, innan det som skulle förändra mitt liv hände. Vi betedde oss som barn, vi lekte "sist till stolpen är..", vi skrattade och hade jättekul.

Andra gången vi skulle umgås, så var vi hemma hos honom. Jag trodde att vi skulle kolla på film, eller kanske spela nåt spel, men icke. När jag kom dit ville han att jag skulle dricka vin, och jag var inte direkt den som brukade supa mig full. Jag sa nej flera gånger, men till slut övertalade han mig. Vi drack ett glas var, han ville att jag skulle dricka mer men jag sa nej, jag gillade inte det vinet.

Han började tafsa på mig, jag bad honom snällt att sluta men han lyssnade inte. Efter ca 10 minuter sa han att jag skulle ta av mig kläderna, men jag tog mod till mig och sa nej. Han höjde rösten och sa "ta av dig kläderna, eller så sliter jag av dig dem". Jag blev rädd, och började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Med hela kläder, eller trasiga så alla ser mig naken..? Jag valde att ta av mig självmant. Han höll ner mig med sin vikt, och han var ganska muskulös så jag hade ingen chans att smita. Fan, jag skämdes redan då.

Sen tog han av sig sina kläder, och det var då det började. Jag kommer tydligt ihåg hur hårt han höll för min mun, så jag inte kunde skrika. Jag försökte i förtvivlan att ta mig lös medan han var inuti mig, men jag lyckades inte. Han sa "allt blir lättare om du inte stretar emot, sluta rör dig". Jag låg helt stilla, och då slutade han. Äntligen.

Jag trodde att det var över då, men så fel jag hade. Han sa att jag skulle gå och duscha, så jag kunde känna mig fräsch. Jag fick även en binda av hans syster, för han hade varit så hårdhänt så jag börjat blöda.

Jag gick in i duschen, och skämdes så otroligt mycket. Jag tänkte på vad som skulle hända om mina föräldrar fick reda på det, och det ville jag absolut inte. Helt plötsligt kommer han in i duschen, jag får panik men kan inte säga något, får inte fram några ord. Jag tvättar mig så fort jag kan och blir redo för att gå ut och torka mig, men då känner jag hur han försöker trycka in hans vidriga könsorgan inuti mig igen. Det gick som tur var inte bra, och han var påväg in i "fel" hål, så att säga, så jag skrek. Då lät han mig gå ur duschen, jag klädde mig och sprang ut så fort som möjligt.

Tiden gick, men min mamma märkte att något hade hänt, och frågade vad som var fel. Jag bröt ihop totalt, och berättade för både henne och pappa. Jag är pappas lilla flicka, så ett riktigt helvete bröt lös. Mannen som gjorde det bodde dessutom granne med oss. Pappa gjorde en anmälan, och det blev förhör.

Jag har nog aldrig blivit så förnedrad, som jag blev av fanskapet som förhörde mig. Det fanns tyvärr inga konkreta bevis, eftersom jag duschade direkt efter. Jag försökte berätta exakt vad som hänt, men jag var tvungen att ta många pauser. Hans första fråga var "varför var du där?". Jag berättade att jag var där för att umgås med min nyfunne vän, berättade lite mer om händelsen och han frågar "tog du av dig kläderna själv?". Jag svarade ja, och var påväg att förklara varför jag tagit av mig dem, men jag hann inte för han avbröt mig och sa "ja men, då var det ju ingen våldtäkt, du ville ju".

Fallet lades såklart ner, men min far var så otroligt förbannad över hur förhöret gått till. Han lärde mig självförsvar och jag känner mig lite tryggare idag, nu när jag faktiskt kan försvara mig lite. Jag ville dela med mig av detta för att folk behöver veta att det är så mycket vanligare än vad man kan tro. Det är verkligen hemskt, men sanningen måste ut så att det förhoppningsvis blir bättre i framtiden, och kanske inte lika mycket "tabu" över det hela. Tillsammans är vi starka."

Likes

Comments

Du kanske också gillar

Du kanske också gillar

Övergrepp inom förhållande. Det är så mycket vanligare än man kan tro, både övergrepp, fysiskt & psykisk misshandel. Man bryts ner så otroligt, man börjar tro på partnerns ord. Man tror inte att man förtjänar bättre, förrän man tagit sig ur skiten och förstått sitt egna värde igen. Att vara med om nåt sånt här, men att ändå kunna tro det bästa om folk är så otroligt starkt tycker jag. Det är en fantastisk egenskap, som jag önskar att jag hade. All heder åt Felicia, du är fantastisk.

Det här är Felicias historia, ni hittar hennes facebooksida här.

"Att leva tillsammans med en kille som redan efter en vecka började tala om för mig hur ful och värdelös jag var. Till slut började jag tro på honom, att jag var allt det där, och förtjänade alla slag. Sen hände det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

I november 2015 hände det. Han var alkoholpåverkad, arg och smällde i allt som fanns när han kom hem, medan jag låg och halvsov i sängen. Han klär av sig och kryper över till mig, i hopp om att få sig ett ligg, men jag har sedan tidigare dåliga erfarenheter av alkohol, så jag bad honom att låta bli mig.

Han blev fly förbannad och slog mitt huvud i sänggaveln medan han höll fast mig. Han började ta på mig, han var väldigt hårdhänt. Han höll på i ungefär 20 minuter, medan jag låg där helt hjälplös och grät hysteriskt. Efter ett tag gav han upp för att han inte kunde komma. Han gick ut ur sovrummet och låste in mig där. Efter en stund öppnade han dörren och sa att jag skulle gå och duscha, eftersom jag luktade som en riktig hora. Väl inne i badrummet så buttar han in mig i duschen med så hett vatten så det bränner på huden. Jag försöker ta mig ut flera gånger, och till slut lyckas jag.

Efter allt hände så tog det väldigt lång tid för mig att förstå hur fel det var, men nu ser jag helt annorlunda på det, tack och lov. Idag mår jag bra, även om det sitter kvar i bakhuvudet så har det gjort mig starkare. Efter allt som hänt så har jag väldigt svårt att lita på människor överlag, men jag tror ändå det bästa om alla. Jag vågade aldrig anmäla honom för att jag var så rädd, och har än idag inte gjort det."

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hoppas ni mår bra, för det gör jag iallafall! Det var ungefär en månad sen jag bloggade sist, och måste erkänna att jag (som vanligt) gått runt i flera veckor och funderat på att börja skriva inlägg, men inte fått tummen ur. Förrän nu, hehe.

Men jag har en sån sjuk tendens till att verkligen köra all in när det gäller bloggen, och jag "tröttar ut" mig fort som fan. Så denna (känns som jag skriver detta varje gång) ska jag ta det kolugnt. Känns inte rättvist mot alla starka tjejer som skickat in deras historia till mitt projekt Vi, tillsammans (minns ni?) att inte avsluta heller, så jag känner att jag är skyldig dem det. Men jag ska ta det i min takt, och inte varje dag som jag hade när jag började. Det blev waaay too much. Hoppas ni förstår!

Annars då? Jag la arbetsträningen på hyllan för några månader sen, kände att jag inte klarade av det just då och ville bara fokusera på att må bra och jobba med sociala fobin, vilket är precis vad jag gör! Regelbunden socialträning och även neurofeedback, som verkligen gör underverk för mig. Jag har säkert skrivit det tidigare, men jag är på god väg att bli en frisk människa. Har en lång bit kvar, men jag har aldrig varit såhär frisk förr. Det känns så jävla underbart, nu är det min tur.

Likes

Comments

Jag har aldrig varit särskilt ekonomisk, jag är riktigt hemskt på att spara pengar. Jag är dock en expert på att "leka" att jag har mer pengar än vad jag egentligen har, vilket höll på att straffa sig rejält för en tid sen. Jag var en riktig torsk på onlineshopping, hade hittat en hemsida där dem reade ut kläder till sjuuukt låga priser. Och som man alltid tänker när det är rea, "wow fan va billigt", men när man har sisådär 10-15 plagg i varukorgen blir det inte lika billigt längre.

Det värsta är att jag slutade inte heller, jag fick räkning efter räkning, betalade runt hundralappen varje månad medan beloppet bara växte. Till slut satt jag där med flera tusen i skulder och var såhäääär nära på att hamna hos kronofogden. Dock hade jag sån otrolig, jävla tur, att jag fick en summa pengar från försäkringskassan, som gjorde så jag kunde betala av alla mina skulder. Både till företag och familj, som jag också var skyldig ett x antal tusenlappar. Men tänk om jag inte hade haft den turen, vad skulle jag gjort då? Mina föräldrar skulle inte haft möjlighet att betala det åt mig, vilket jag aldrig skulle be dem om heller.

Har man inte turen att komma undan lika lätt som jag gjorde, finns en sida som heter flexlimit.se. Där kan man låna upp till 15 000 så man lätt kan betala av t.ex skulder, eller kanske någon oväntad räkning. Eller kanske som mig som behöver gå på en synundersökning och skaffa glasögon (vilket jag egentligen inte har råd med). Fast att man ska endast ska ta lån när man verkligen behöver det så det känns ändå tryggt att det finns en utväg liksom.


Likes

Comments

Som ni läst tidigare inlägg vet ni att jag skrivit lite om en förändring. En förändring som jag fortfarande pågår, men som jag faktiskt har kommit en bit i nu. Långt ifrån klar dock, men jag känner att jag är annorlunda.

Jag kan vakna en morgon utan att känna att det är meningslöst att gå upp, och det händer ofta nuförtiden (yay!!!). Jag vaknar, och jag vill gå upp. Jag vill komma ännu ett steg närmare mitt mål, mitt mål att bli frisk. Jag har tagit upp kampen allvar nu, "sjuka Moa" ska bort, en gång för alla.

Jag blir förvånad varje dag, varje dag som jag känner styrka, varje dag som jag känner vilja. Fan, det kom till slut! Inte självmant tyvärr, men så är det sällan. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp! Jag blir också både förvånad, chockad och faktiskt lite stolt över hur långt jag egentligen kommit.

Om man tänker för två år sen, när mitt liv gick ut på att använda droger och dricka alkohol. När det enda jag gjorde var att sitta i min luffiga lägenhet, med mina dåvarande "kompisar". Jag är så glad och tacksam att jag kommit ifrån allt sånt nu, att jag för första gången faktiskt kan se framför mig att jag kommer klara det, att jag kommer bli en "normal" människa.

Men jävlar i min låda, va tufft det är. Det är såklart inte bara en dans på rosor. Så många gånger som jag bara vill skita i ett möte, isolera mig och inte svara när någon försöker nå mig. Att isolera mig i min lilla comfort zone och stanna där i evigheternas evighet. Men vad är det för liv? Jag har redan provat den livsstilen, och den är definitivt inte för mig (om ens för någon?). Det suger och man mår ännu mer piss. Nu är det dags att utöka min bubbla så mycket så att den en dag spricker, så är hela världen vid mina fötter. Det är som min älskade lilla mamma brukar säga "när Moa väl kommer igång, då jävlar får man passa sig, för då går det undan".

Likes

Comments

Hur hörs man? Hur syns man bäst? Hur förmedlar man det man vill berätta för sina medmänniskor, på smidigast sätt? Behöver du hjälp med att kanske sprida ett nyhetsbrev om t.ex djurs utsatthet på cirkus, som kanske behöver 10 000 underskrifter på två månader. Hur sprider du detta lättast? Vilket är enklaste sättet att få dina underskrifter?

Flera undersökningar har gjorts, och dessa har visat flertal gånger att e-postmarknadsföring fungerar bäst. För, de flesta av oss kollar ju mailen flera gånger om dagen (eller kanske bara är jag, haha), och har jag fått något mail som ser intressant ut är sannolikheten att jag klickar mig in på sidan och läser mer.

Jag vill iallafall tipsa er, mina kära läsare, om en kanonsida jag upptäckt. Den heter paloma.se och hjälper dig att göra just ett snyggt, cleant nyhetsbrev, som är perfekt som dig som är marknadsförare.


Jag är numera brunett också, en förändrad insida krävs en förändrad utsida.

Likes

Comments

Som rubriker lyder, förlåt. Mitt i projektet och när jag kommit igång bra med bloggandet, typiskt.. men jag har lite personliga problem just nu, samt att jag är mitt uppe i en tuff förändring som tar all min energi och motivation.

Jag återkommer så fort jag kan, och till alla som skickat in till Vi, tillsammans: jag har inte glömt er! Eran historia kommer komma. Men inte just nu. Hoppas ni har förståelse❤️


Hoppas även ni får en god jul och ett gott nytt år, ifall vi inte hörs innan dess🙏🏻

Likes

Comments

Det är fredag, det betyder efterlängtad vinkväll med mina två bästa vänner!! Känns som det var hundra år sen vi sågs, fast va bara typ några veckor?? Oh well, känns fett bra att va samlade igen. Och ja, vi har väldigt svårt att vara seriösa på bild💩

Ett tappert försök till en seriös bild.. Synd att vi är fula😪

Likes

Comments

Vet ni vad jag är jävligt trött på? Att vara begränsad. Att leva begränsat. Jag är så missnöjd med mig själv så jag kan knappt förklara det med ord. Jag är så trött på att min sociala fobi förstör så mycket för mig, jag är så trött på att låta den vinna. Men ändå orkar jag inte kämpa.

Jag vill klara av att gå på stan spontant med en vän. Jag vill klara av att gå hem till mamma/pappa själv. Jag vill klara av att lära känna min sambos vänner. Jag är så trött på att bara sitta hemma, varenda dag, framför datorn. Jag vill börja mitt liv, jag vill ut och leva. För det här är knappast ett liv. Jag lämnar min lägenhet kanske 2-3 gånger i veckan, och då kanske bara för att gå 50 meter hem till min syster.

Måste faktiskt medge att jag sitter och grinar som en bebis i skrivande stund. Denna ångesten tar död på mig, jag vill bara få nya krafter så jag orkar komma ett, två eller kanske till och med tre steg närmare ett normalt liv.

Nu har jag suttit i ca 10 min och bara glott på texten jag skrivit. Tänkt sönder hjärnan, känns det som. "Vad tjänar jag på att publicera detta?" "Vill jag att folk ska tycka synd om mig?" "Varför gnäller jag så förbannat utan att göra nåt åt det?"

Men, jag vill inte ha medlidande. Jag behövde bara lätta på hjärtat lite, lätta på det enorma tryck som ständigt tynger mitt bröst. Jag vill bara vara normal🌟

17årig Moa med trasig själ och hemska ögonbryn, ack så djup jag är idag

Likes

Comments

Isabelle, 20 år var nog med om nåt utav det värsta en ex partner kan göra mot en. Att känna den skammen, att alla vet. Att alla har sett dig. Att hela stan pratar om dig, om hur äcklig och slampig du är. Det tär mer på psyket än man kan tro, tro mig jag vet. I början är det möjligt att tränga bort det. Men om det fortsätter varenda dag, varenda gång du går utanför dörren. Eller i värsta fall, varje gång du går in på din mobil. Det var det extrema näthatet som drev mig så jag försökte ta mitt liv. Jag hade börjat tro på orden som skrevs till mig, jag trodde att jag var så äcklig, värdelös, misslyckad, som alla dessa okända människor skrev till mig.

Så tänk efter en extra gång innan du kommenterar nåt taskigt, som du kanske tycker är skitkul, men som just kan vara droppen för den utsatte.

"Jag och mitt ex var ihop i 5 år. Vi var precis nyförlovade och pratade på att flytta ihop. I mars 2016 ville han göra slut och det var inget mer med det liksom. Den 9 maj 2016 ringer min mamma och skriker att det ligger massa nakenbilder ute på din Facebook.

Jag får panik och just då står jag på Biltema och vet inte vart jag ska vägen. Jag försöker komma på snabbaste sätt att radera bilderna medans folk skriver och ringer att bilder ligger ute och att dom måste bort snabbt.

När jag väl fått bort dom 32 bilderna så lägger han ut dom igen. Jag tar skärmdumpar och tar bort dom igen. Just i det tillfället ville jag inte ens andas. Jag åker till polisen och gör en anmälan. Jag våga inte visa mig ute och ville inte leva.

Jag trodde att alla hade sett bilderna och därför folk "stirrade". Jag har fått tränat upp detta och åker fortfarande inte till affären själv (bor ensam så är ganska låst nu efter detta). Det gick ungefär 1 och en halv månad innan polisen hörde av sig och för ungefär för 1 månad sen togs han in på förhör. Jag träffar en psykolog för att kunna hantera detta och väntar på rättegången.

Detta påverkar mig fortfarande. Jag vill helst inte vara ute för mycket på sociala medier då detta las upp på Instagram också. Jag kände sån skam när detta hände och ville inte åka hem (bodde hemma hos mamma och pappa just då).

Han skaffade även ett fejk konto och skickade vänförfrågan till familj och vänner. Han skickade medelande och hotade om jag inte träffar honom och ligger med honom så skulle han skicka alla bilder privat till dom. Han skickade även bilderna till mig för att visa att han hade dom. Detta hände i början av juli och polisen hade semester så dom gjorde inte nåt åt det."🌟

Vill ni ha kontakt med Isabelle hittar ni hennes facebooksida hääär, hon har sagt att ni jättegärna får höra av er om ni undrar på något / vill prata!

Likes

Comments

Det här är Jessie, nu 25 år ung. Det hon nu ska berätta för er, är nog inte bara min, utan många andras största skräck. Att bli attackerad utomhus. För det är ju egentligen något som bara händer på film. Eller?

"Jag minns än idag inte vad jag var så lycklig över, vad som drev mig ut den där kvällen trots att klockan var runt midnatt och det var kallt och mörkt. Antagligen trött på att vara rädd för kvällen, ville känna mig fri. Ville känna att jag ägde mig själv, mitt liv, att jag bestämde. Ingen ska någonsin bestämma över mig igen!


Så jag satte på mig träningsbyxorna och tröjan, tog med mobilen, stoppade in lurarna långt in i öronen.

Så dumt.

Men jag ville verkligen känna att ingen styrde mig, att jag ville så jag vågade. Men flickor ska inte gå ensamma i mörkret med musik i öronen. Fattar väl vem som helst. Dumbom.


Tror att jag visslade när jag tog min runda, visslade till musiken – än idag har jag svårt att höra Timos ”fear no darkness” - och liksom flög fram. Så glad och kände mig så jävla levande med ens. Ser ni, jag vågar, jag kan!

Och visst uppfattade jag gestalten långt bort, men ägnade honom bara en flyktig tanke. För jag ville inte vara så misstänksam längre. Ville inte misstro allt och alla, världen var väl inte så hemsk ändå? Så jag fortsatte gå. Med musik i öronen.


Det gick fort, hur fan hann han ens upp så fort? En arm runt halsen, hårt. Lurarna åkte ut, jag stelnade till och hörde honom väsa – mörk röst – ”om du skriker så dödar jag dig.” Så jag skrek inte.


Minns hur kall betongen i tunneln kändes mot kinden när han tryckte upp mig mot väggen. Kall och lite sådär nattligt fuktig. Belysningen var trasig – såklart – och det var mörkt och dovt. Tyst. Ingenting hördes förutom hans flämtande andhämtning. Jag vet inte ens om jag själv andades.

Han ryckte i mina byxor och jag minns att jag bara blundade. För efter alla år så har man i alla fall lärt sig något; kämpa emot är inte lönt. Om man kämpar emot så gör det ondare och är man medveten under allt så gör det allt värre; bättre att bara försvinna från kroppen. På ett vis blir det mindre verkligt då, det sker någon annan.

Så jag blundade.


Minnena är suddiga här, jag minns bara fragment. Minns ljudet av ett bälte som lossades, mina byxor och trosor som drogs ned. Minns kylan mot huden, hans andhämtning mot nacken och hans ena hand hårt om halsen. En hand som kramade hårdare tills allting svartnade något, tills stjärnorna dansade och jag inte riktigt visste vad som var uppochned. Minns smärtan när han tryckte in fingrarna, grävde som besatt, ut och sen in igen. Igen och igen och igen. Någonstans där började jag bara sväva bort, ge upp, försvinna. Orkade inte igen.


Någonstans mitt i allt stelnade han till, handen i mig stannade upp och jag vaknade till lite och tänkte ”är jag död nu?”. Sen släppte han mig med ens och så var han bara borta. Kanske hörde han något, kanske fick han kalla fötter, jag vet inte och jag bryr mig inte.

Vet inte hur länge jag satt där hopsjunken mot tunnelns vägg med byxorna nere. Vet att jag borde ha frusit, men jag frös inte, jag kände ingenting.


Någon gång måste jag ha tagit mig hem, kanske med byxorna på halv stång. Ramlade in i lägenheten som jag kommit att älska, men som nu kom att kännas som om den krympte runt mig. Slet av mig kläderna och rev isär dem, in i duschen och duschade tills huden var illröd, svidande och brännande. Rev och bet över armar, mage och bröst tills huden fläktes upp och blodet började droppa. Såg på mig själv i spegeln, men såg enbart hans händer över hela kroppen.

Tog en, två, tre tabletter mot smärtan mellan benen och hamnade i sängen. Och där låg jag sen, hopkurad till en boll och blundade. Vill inte förstå, vill inte acceptera. Vill inte leva.

------

Jag anmälde aldrig eftersom jag vet hur rättsväsendet fungerar (eller snarare inte fungerar). Det fanns inga vittnen och ingenting att gå på, och jag orkade inte sitta där och bli förhörd av en polis som 1. inte skulle tro mig 2. skulle fråga vad jag hade på mig 3. inte skulle kunna hjälpa mig ändå. Ville inte uppleva det igen, ville inte berätta, ville inte bli undersökt. Jag ville enbart få vara ifred och glömma. Fel kan tyckas och ja, det var det kanske. Men utifrån hur jag kände och mådde då så var det rätt för mig.


Det här är snart fem år sen nu – jag var 21 när det hände - och i nuläget mår jag helt okej. Jag har blivit diagnostiserad med PTSD (posttraumatisk stressyndrom) och drömmer mardrömmar flera nätter i veckan. Jag är livrädd för att vara ute själv när det är mörkt, jag undviker att gå igenom tunnlar om det är möjligt och min tillit till män är rejält skadad.

Men jag lever, jag skrattar varje dag och jag mår på det stora hela bra ändå. Och det har blivit min vinst gentemot honom, trots att jag inte kunde sätta dit honom; du tog min kropp men du tog inte min livsglädje, din jävel."🌟

Likes

Comments