Header

Nästa historia handlar om Josefin, som är 22 år. Hennes övergrepp höll inte på mellan -99 & -16, utan hon berättar om olika övergrepp som skett under den perioden.

"Det började med mardrömmar. Att jag blev våldtagen. Redan för flera år sedan faktiskt, men ingenting som jag la direkt på minnet, förrän en vän sa till mig att det mycket väl kan vara mitt undermedvetna som försöker säga mig något, fastän just DET inte hänt, och att det absolut inte behöver vara samma person. Så i augusti/september 2016 började jag tänka efter riktigt noga, jag försökte ta fram minnen jag har förträngt. Och helt plötsligt mindes jag mer än vad jag trodde att jag skulle minnas, och det tog hårdare på mig än vad jag någonsin kunnat ana.

Jag fick veta av min mamma att jag blivit antastad bakifrån av en kille som jag mycket väl vet vem det är. Har inget minne överhuvudtaget från det, mer än vad mamma berättade. Jag är glad att jag inte fick veta några detaljer, bara att söka på hans namn ger mig ångest.

Jag minns egentligen inte så mycket, mer än att han tvingade in mig i skogen och satte sig gränsle över mig. Han drog upp min tröja och började tafsa, och glo på mina bröst. Jag kom tidigt in i puberteten, så jag var den enda tjejen i hela skolan som fått bröst så tidigt. Jag minns inte hur han såg ut, eller vad han heter, mer än att han hade blont hår, annars är det fruktansvärt suddigt.

Jag träffade en kille över dagen i Göteborg i juni. Vi var utomhus, det började med att vi strulade i en skog. Jag runkade av honom, medan han pillade lite på mig. Sen satte vi oss i hans bil, och han tvingade mig att suga av honom. Jag ville inte. Men han tjatade, och jag ville bara att han skulle sluta tjata, så jag gav efter tillslut. Sen sa han att han ville komma i min mun, men där började jag tvärvägra och bara glöm det liksom. Jag vet att mina "fly nu"-instinkter kom fram, men han tjatade, och tjatade och tjatade. Det tog aldrig slut. Så vi tog en kondom, jag sög av honom, och han kom i kondomen, i min mun. Efter det pratade vi aldrig någonsin igen. Och tur är väl det, för hade jag sett honom idag, hade jag sprungit åt andra hållet.

Inget av ovanstående har blivit någon konsekvens. Dels för att jag inte har bevis, dels för att jag tror att polisen hade avslutat ärendet direkt, och dels för att jag inte vågar. Det är den hårda sanningen. Jag vågar inte. Jag skäms nu i efterhand, samtidigt som jag vet att man inte ska skämmas. Jag reflekterade inte som liten hur det var. Mamma sa att jag hade börjat gråta av händelsen jag inte minns. Jag minns att jag ville fly av den händelsen när jag var 8 år. Och som jag skrev när jag var 22 år, att jag mådde dåligt efter det. Men det var precis innan jag började tänka igenom allting som hade med ovanstående att göra.

Hur jag mår idag? Åt helvete, rent ut sagt. Jag blir skrämd av vartenda ljud, jag drömmer mardrömmar varje natt, jag gråter för ingenting (enligt mig själv), och jag skäms. Jag kan inte prata om det utan att pulsen stiger, och jag har inte kunnat yttra ett ord om händelserna till min kurator som jag går till. Det går inte. Jag vill inte gråta och få en panikångestattack där, så jag håller tyst istället.

Idag lider jag av bipolär sjukdom, GAD (generaliserat ångestsyndrom) och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Och det känns så hemskt att veta att detta har påverkat att få psykisk ohälsa. Nu har jag fått berätta min historia."

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Bilden är tagen från Google

Det är verkligen sjukt, hur jävla kränkt och förödmjukad ett våldtäktsoffer kan bli under ett förhör. "Vad hade du på dig", "var du full", "är du säker på att du inte uppmuntrade honom". Man sitter där, och har fått sitt liv förstört, och poliserna tittar ner på oss och tycker att det är vårat fel. Det är fan aldrig vårat fel. Nästa berättelse är från en anonym tjej som idag är 20 år.

"Min berättelse börjar med att det var en äldre kille i skolan, han var den första som någonsin flörtat lite med mig. Jag hade inte så många vänner och var lite utanför, så jag blev chockad och lite "förälskad", trodde jag. Jag var 14 år. Jag umgicks med honom en dag, innan det som skulle förändra mitt liv hände. Vi betedde oss som barn, vi lekte "sist till stolpen är..", vi skrattade och hade jättekul.

Andra gången vi skulle umgås, så var vi hemma hos honom. Jag trodde att vi skulle kolla på film, eller kanske spela nåt spel, men icke. När jag kom dit ville han att jag skulle dricka vin, och jag var inte direkt den som brukade supa mig full. Jag sa nej flera gånger, men till slut övertalade han mig. Vi drack ett glas var, han ville att jag skulle dricka mer men jag sa nej, jag gillade inte det vinet.

Han började tafsa på mig, jag bad honom snällt att sluta men han lyssnade inte. Efter ca 10 minuter sa han att jag skulle ta av mig kläderna, men jag tog mod till mig och sa nej. Han höjde rösten och sa "ta av dig kläderna, eller så sliter jag av dig dem". Jag blev rädd, och började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Med hela kläder, eller trasiga så alla ser mig naken..? Jag valde att ta av mig självmant. Han höll ner mig med sin vikt, och han var ganska muskulös så jag hade ingen chans att smita. Fan, jag skämdes redan då.

Sen tog han av sig sina kläder, och det var då det började. Jag kommer tydligt ihåg hur hårt han höll för min mun, så jag inte kunde skrika. Jag försökte i förtvivlan att ta mig lös medan han var inuti mig, men jag lyckades inte. Han sa "allt blir lättare om du inte stretar emot, sluta rör dig". Jag låg helt stilla, och då slutade han. Äntligen.

Jag trodde att det var över då, men så fel jag hade. Han sa att jag skulle gå och duscha, så jag kunde känna mig fräsch. Jag fick även en binda av hans syster, för han hade varit så hårdhänt så jag börjat blöda.

Jag gick in i duschen, och skämdes så otroligt mycket. Jag tänkte på vad som skulle hända om mina föräldrar fick reda på det, och det ville jag absolut inte. Helt plötsligt kommer han in i duschen, jag får panik men kan inte säga något, får inte fram några ord. Jag tvättar mig så fort jag kan och blir redo för att gå ut och torka mig, men då känner jag hur han försöker trycka in hans vidriga könsorgan inuti mig igen. Det gick som tur var inte bra, och han var påväg in i "fel" hål, så att säga, så jag skrek. Då lät han mig gå ur duschen, jag klädde mig och sprang ut så fort som möjligt.

Tiden gick, men min mamma märkte att något hade hänt, och frågade vad som var fel. Jag bröt ihop totalt, och berättade för både henne och pappa. Jag är pappas lilla flicka, så ett riktigt helvete bröt lös. Mannen som gjorde det bodde dessutom granne med oss. Pappa gjorde en anmälan, och det blev förhör.

Jag har nog aldrig blivit så förnedrad, som jag blev av fanskapet som förhörde mig. Det fanns tyvärr inga konkreta bevis, eftersom jag duschade direkt efter. Jag försökte berätta exakt vad som hänt, men jag var tvungen att ta många pauser. Hans första fråga var "varför var du där?". Jag berättade att jag var där för att umgås med min nyfunne vän, berättade lite mer om händelsen och han frågar "tog du av dig kläderna själv?". Jag svarade ja, och var påväg att förklara varför jag tagit av mig dem, men jag hann inte för han avbröt mig och sa "ja men, då var det ju ingen våldtäkt, du ville ju".

Fallet lades såklart ner, men min far var så otroligt förbannad över hur förhöret gått till. Han lärde mig självförsvar och jag känner mig lite tryggare idag, nu när jag faktiskt kan försvara mig lite. Jag ville dela med mig av detta för att folk behöver veta att det är så mycket vanligare än vad man kan tro. Det är verkligen hemskt, men sanningen måste ut så att det förhoppningsvis blir bättre i framtiden, och kanske inte lika mycket "tabu" över det hela. Tillsammans är vi starka."

Likes

Comments

Övergrepp inom förhållande. Det är så mycket vanligare än man kan tro, både övergrepp, fysiskt & psykisk misshandel. Man bryts ner så otroligt, man börjar tro på partnerns ord. Man tror inte att man förtjänar bättre, förrän man tagit sig ur skiten och förstått sitt egna värde igen. Att vara med om nåt sånt här, men att ändå kunna tro det bästa om folk är så otroligt starkt tycker jag. Det är en fantastisk egenskap, som jag önskar att jag hade. All heder åt Felicia, du är fantastisk.

Det här är Felicias historia, ni hittar hennes facebooksida här.

"Att leva tillsammans med en kille som redan efter en vecka började tala om för mig hur ful och värdelös jag var. Till slut började jag tro på honom, att jag var allt det där, och förtjänade alla slag. Sen hände det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

I november 2015 hände det. Han var alkoholpåverkad, arg och smällde i allt som fanns när han kom hem, medan jag låg och halvsov i sängen. Han klär av sig och kryper över till mig, i hopp om att få sig ett ligg, men jag har sedan tidigare dåliga erfarenheter av alkohol, så jag bad honom att låta bli mig.

Han blev fly förbannad och slog mitt huvud i sänggaveln medan han höll fast mig. Han började ta på mig, han var väldigt hårdhänt. Han höll på i ungefär 20 minuter, medan jag låg där helt hjälplös och grät hysteriskt. Efter ett tag gav han upp för att han inte kunde komma. Han gick ut ur sovrummet och låste in mig där. Efter en stund öppnade han dörren och sa att jag skulle gå och duscha, eftersom jag luktade som en riktig hora. Väl inne i badrummet så buttar han in mig i duschen med så hett vatten så det bränner på huden. Jag försöker ta mig ut flera gånger, och till slut lyckas jag.

Efter allt hände så tog det väldigt lång tid för mig att förstå hur fel det var, men nu ser jag helt annorlunda på det, tack och lov. Idag mår jag bra, även om det sitter kvar i bakhuvudet så har det gjort mig starkare. Efter allt som hänt så har jag väldigt svårt att lita på människor överlag, men jag tror ändå det bästa om alla. Jag vågade aldrig anmäla honom för att jag var så rädd, och har än idag inte gjort det."

Likes

Comments

Hoppas ni mår bra, för det gör jag iallafall! Det var ungefär en månad sen jag bloggade sist, och måste erkänna att jag (som vanligt) gått runt i flera veckor och funderat på att börja skriva inlägg, men inte fått tummen ur. Förrän nu, hehe.

Men jag har en sån sjuk tendens till att verkligen köra all in när det gäller bloggen, och jag "tröttar ut" mig fort som fan. Så denna (känns som jag skriver detta varje gång) ska jag ta det kolugnt. Känns inte rättvist mot alla starka tjejer som skickat in deras historia till mitt projekt Vi, tillsammans (minns ni?) att inte avsluta heller, så jag känner att jag är skyldig dem det. Men jag ska ta det i min takt, och inte varje dag som jag hade när jag började. Det blev waaay too much. Hoppas ni förstår!

Annars då? Jag la arbetsträningen på hyllan för några månader sen, kände att jag inte klarade av det just då och ville bara fokusera på att må bra och jobba med sociala fobin, vilket är precis vad jag gör! Regelbunden socialträning och även neurofeedback, som verkligen gör underverk för mig. Jag har säkert skrivit det tidigare, men jag är på god väg att bli en frisk människa. Har en lång bit kvar, men jag har aldrig varit såhär frisk förr. Det känns så jävla underbart, nu är det min tur.

Likes

Comments

Jag har aldrig varit särskilt ekonomisk, jag är riktigt hemskt på att spara pengar. Jag är dock en expert på att "leka" att jag har mer pengar än vad jag egentligen har, vilket höll på att straffa sig rejält för en tid sen. Jag var en riktig torsk på onlineshopping, hade hittat en hemsida där dem reade ut kläder till sjuuukt låga priser. Och som man alltid tänker när det är rea, "wow fan va billigt", men när man har sisådär 10-15 plagg i varukorgen blir det inte lika billigt längre.

Det värsta är att jag slutade inte heller, jag fick räkning efter räkning, betalade runt hundralappen varje månad medan beloppet bara växte. Till slut satt jag där med flera tusen i skulder och var såhäääär nära på att hamna hos kronofogden. Dock hade jag sån otrolig, jävla tur, att jag fick en summa pengar från försäkringskassan, som gjorde så jag kunde betala av alla mina skulder. Både till företag och familj, som jag också var skyldig ett x antal tusenlappar. Men tänk om jag inte hade haft den turen, vad skulle jag gjort då? Mina föräldrar skulle inte haft möjlighet att betala det åt mig, vilket jag aldrig skulle be dem om heller.

Har man inte turen att komma undan lika lätt som jag gjorde, finns en sida som heter flexlimit.se. Där kan man låna upp till 15 000 så man lätt kan betala av t.ex skulder, eller kanske någon oväntad räkning. Eller kanske som mig som behöver gå på en synundersökning och skaffa glasögon (vilket jag egentligen inte har råd med). Fast att man ska endast ska ta lån när man verkligen behöver det så det känns ändå tryggt att det finns en utväg liksom.


Likes

Comments

Som ni läst tidigare inlägg vet ni att jag skrivit lite om en förändring. En förändring som jag fortfarande pågår, men som jag faktiskt har kommit en bit i nu. Långt ifrån klar dock, men jag känner att jag är annorlunda.

Jag kan vakna en morgon utan att känna att det är meningslöst att gå upp, och det händer ofta nuförtiden (yay!!!). Jag vaknar, och jag vill gå upp. Jag vill komma ännu ett steg närmare mitt mål, mitt mål att bli frisk. Jag har tagit upp kampen allvar nu, "sjuka Moa" ska bort, en gång för alla.

Jag blir förvånad varje dag, varje dag som jag känner styrka, varje dag som jag känner vilja. Fan, det kom till slut! Inte självmant tyvärr, men så är det sällan. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp! Jag blir också både förvånad, chockad och faktiskt lite stolt över hur långt jag egentligen kommit.

Om man tänker för två år sen, när mitt liv gick ut på att använda droger och dricka alkohol. När det enda jag gjorde var att sitta i min luffiga lägenhet, med mina dåvarande "kompisar". Jag är så glad och tacksam att jag kommit ifrån allt sånt nu, att jag för första gången faktiskt kan se framför mig att jag kommer klara det, att jag kommer bli en "normal" människa.

Men jävlar i min låda, va tufft det är. Det är såklart inte bara en dans på rosor. Så många gånger som jag bara vill skita i ett möte, isolera mig och inte svara när någon försöker nå mig. Att isolera mig i min lilla comfort zone och stanna där i evigheternas evighet. Men vad är det för liv? Jag har redan provat den livsstilen, och den är definitivt inte för mig (om ens för någon?). Det suger och man mår ännu mer piss. Nu är det dags att utöka min bubbla så mycket så att den en dag spricker, så är hela världen vid mina fötter. Det är som min älskade lilla mamma brukar säga "när Moa väl kommer igång, då jävlar får man passa sig, för då går det undan".

Likes

Comments

Hur hörs man? Hur syns man bäst? Hur förmedlar man det man vill berätta för sina medmänniskor, på smidigast sätt? Behöver du hjälp med att kanske sprida ett nyhetsbrev om t.ex djurs utsatthet på cirkus, som kanske behöver 10 000 underskrifter på två månader. Hur sprider du detta lättast? Vilket är enklaste sättet att få dina underskrifter?

Flera undersökningar har gjorts, och dessa har visat flertal gånger att e-postmarknadsföring fungerar bäst. För, de flesta av oss kollar ju mailen flera gånger om dagen (eller kanske bara är jag, haha), och har jag fått något mail som ser intressant ut är sannolikheten att jag klickar mig in på sidan och läser mer.

Jag vill iallafall tipsa er, mina kära läsare, om en kanonsida jag upptäckt. Den heter paloma.se och hjälper dig att göra just ett snyggt, cleant nyhetsbrev, som är perfekt som dig som är marknadsförare.


Jag är numera brunett också, en förändrad insida krävs en förändrad utsida.

Likes

Comments

Som rubriker lyder, förlåt. Mitt i projektet och när jag kommit igång bra med bloggandet, typiskt.. men jag har lite personliga problem just nu, samt att jag är mitt uppe i en tuff förändring som tar all min energi och motivation.

Jag återkommer så fort jag kan, och till alla som skickat in till Vi, tillsammans: jag har inte glömt er! Eran historia kommer komma. Men inte just nu. Hoppas ni har förståelse❤️


Hoppas även ni får en god jul och ett gott nytt år, ifall vi inte hörs innan dess🙏🏻

Likes

Comments

Det är fredag, det betyder efterlängtad vinkväll med mina två bästa vänner!! Känns som det var hundra år sen vi sågs, fast va bara typ några veckor?? Oh well, känns fett bra att va samlade igen. Och ja, vi har väldigt svårt att vara seriösa på bild💩

Ett tappert försök till en seriös bild.. Synd att vi är fula😪

Likes

Comments

Vet ni vad jag är jävligt trött på? Att vara begränsad. Att leva begränsat. Jag är så missnöjd med mig själv så jag kan knappt förklara det med ord. Jag är så trött på att min sociala fobi förstör så mycket för mig, jag är så trött på att låta den vinna. Men ändå orkar jag inte kämpa.

Jag vill klara av att gå på stan spontant med en vän. Jag vill klara av att gå hem till mamma/pappa själv. Jag vill klara av att lära känna min sambos vänner. Jag är så trött på att bara sitta hemma, varenda dag, framför datorn. Jag vill börja mitt liv, jag vill ut och leva. För det här är knappast ett liv. Jag lämnar min lägenhet kanske 2-3 gånger i veckan, och då kanske bara för att gå 50 meter hem till min syster.

Måste faktiskt medge att jag sitter och grinar som en bebis i skrivande stund. Denna ångesten tar död på mig, jag vill bara få nya krafter så jag orkar komma ett, två eller kanske till och med tre steg närmare ett normalt liv.

Nu har jag suttit i ca 10 min och bara glott på texten jag skrivit. Tänkt sönder hjärnan, känns det som. "Vad tjänar jag på att publicera detta?" "Vill jag att folk ska tycka synd om mig?" "Varför gnäller jag så förbannat utan att göra nåt åt det?"

Men, jag vill inte ha medlidande. Jag behövde bara lätta på hjärtat lite, lätta på det enorma tryck som ständigt tynger mitt bröst. Jag vill bara vara normal🌟

17årig Moa med trasig själ och hemska ögonbryn, ack så djup jag är idag

Likes

Comments