Deep talk , Livet


Depression, ätstörning, ångest, panik. Detta är inte något jag vill ska vara vem jag är. Men det är en stor del av den människa jag är. Känslor av meningslöshet, värdelöshet och tankar om att försvinna. En vardag för många, inklusive mig själv.

Jag sitter ofta och bara tänker 'hur fan blev mitt liv såhär'? Min uppväxt har varit så perfekt den kunde bli. Min familj är den bästa som finns. Jag har aldrig lidit brist på någonting, varken kärlek eller materiella saker. Och just därför undrar jag varför blev jag så himla olycklig?

Jag känner inte mig som en person längre. Jag känner bara ångest tungt liggandes i bröstet. Som jämt trycker på. En depression som jämt ska påminna mig att det inte är lönt att kämpa. En ätstörning som tar kål på mig både psykiskt och fysiskt.

Tänker jag tillbaka så har jag inget minne av att jag någonsin kände mig fin, vacker eller bra nog. Jag kommer ihåg att jag alltid gick och jämförde mig själv med alla tjejer i klassen som var så smala och söta. Och sedan var det jag, knubbig och ful. Med stora öron och stora blonda korkskruvar som jag absolut hatade. Jag kände mig aldrig som om jag passade in. Medans mina kompisar sprang runt på barnavdelningen på H&M så fick jag köpa kläder på vuxenavdelningen. Jag har alltid varit längre än de flesta och jag utvecklades tidigast också. Jag började med ens gro ett hat mot mina höfter som envist skulle gå utanför jeanskanten, mina lår som skulle gnidas ihop under sommaren och min mage som putade. Varför kunde inte jag bara fått se ut som alla andra tjejer? Hade jag gjort något för att se ut som jag gjorde? När jag var 12 började jag få problem med mitt förhållande med mat. Jag kunde ena dagen kasta i mig hur mycket som helst och nästa inte ens röra mat på en hela dagen. Jag skämdes att jag åt så mycket. Jag slutade sedan äta helt, mamma och pappa fick trycka i mig för jag vägrade. Jag fick inte gå ifrån matbordet förrän jag ätit minst halva tallriken. Mina föräldrar trodde bara det var tonårstrotts. Jag trodde inte heller det var något allvarligt. Jag var van vid att känna mig stor och ful så vad gjorde det om jag slutade äta och gick ner några kilo? Det var ju perfekt. Tills mina föräldrar och började bråka för de var frustrerade på mig. Jag var tvungen att börja äta. Och jag gick upp alla kilo igen. Plus några extra. Jag började därefter må ännu sämre och började ta ut mitt hat mot mig själv på min kropp. Jag kan klart komma ihåg första gången jag skar mig själv. Jag kommer ihåg lättnaden, shocken och smärtan av att med mening skada sig själv. För att må bättre. Jag hade inte lika mycket fokus på hur ont det gjorde inuti mig längre. Jag fokuserade på blodet som rann nerför min handled och smärtan av att mitt skinn öppnats. Det stack och brändes men jag gillade smärtan. För äntligen kunde jag straffa mig själv för jag var så ful och fet. Det var ju trots allt mitt fel att jag inte var bra nog.

Mitt självskadebeteende blev till en daglig syssla. Men min kroppsuppfattning fortsatte att slå ner på mig. Hur kan du vara så himla fet? Varför är du så jävla ful? Därför började jag att räkna kalorier. Jag tvingade mig själv att äta max 500 kalorier om dagen. Men en dag så bara hände något. Jag kunde inte sluta äta. Jag bara åt och åt. Och jag kommer ihåg den djupa ångesten och skuldkänslorna som bubblade nere i magen för att jag inte kunde kontrollera mig själv. Jag gjorde det första som kom upp i mitt huvud. Jag sprang in på toaletten och körde ner mina fingrar i halsen utan att tveka. När jag kände min mage tömmas kände jag mig tillfredsställd. Fast mina tårar rann och min hals brann så kände jag mig glad. Jag fick en känsla av kontroll jag inte känt innan. Inte ens när jag skadade mig själv. Men direkt efter det kom ångesten igen, kraftigare än innan. Vad fan håller jag på med? Jag trodde inte det var sjukligt beteende. Jag visste att det inte var normalt heller så jag sa inget. Och jag gjorde vad som helst för att få känna kontrollen och känna min mage vara tom. Första gången jag förstod lite att det var fel att göra som jag gjorde var när det började komma blod upp ur min hals. Jag kräkte blod. Jag visste inte vad jag skulle göra. Allt jag visste då var att jag inte kunde sluta. Jag kunde inte sluta äta och jag kunde inte sluta och kräka. Jag blev beroende. Kalorier, kalorier, kalorier.

Till sist tappade jag livslusten helt. Oavsett hur många kilon jag tappade så blev jag aldrig nöjd. Jag sjönk bara längre ner i min depression och stängde av helt. Jag stängde ut alla jag älskade. Jag ville inte leva längre. Jag kunde ligga på nätterna och tänka på hur jag skulle ta mitt liv. Ville jag plåga mig själv eller dö smärtfritt? Jag hade ingenting att leva för längre. Jag kände inte ens något längre, bara längtan efter att få ett slut på min smärta. Ingen ville ha mig, jag var inte bra nog. Jag kommer aldrig att bidra till något bra, jag kommer inte bli något. Jag brydde inte ens mig om hur min familj hade mått eller reagerat. Allt jag ville var att dö. Och någonstans bland alla tankar så kände jag bara att livet är ingenting för mig. Varför gå och lida och inte bara göra slut på allting?

Ibland blir allting bara för mycket för mig att hantera och just därför kände jag för att skriva ner allting nu.

Och tack till min familj och alla som står mig nära som inte gett upp hoppet om mig och som fortsätter stötta mig. Jag älskar er.

Kram M.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments