Levandes i ett abstrakt mörker. Påträngande ensamhet i ett rum där jag är omringad av människor. Outhärdlig sorg som bestämt etsat sig fast i min trasiga själ. Mödosamma hjärtekross och smutsiga skor som återkommande sparkat på det småspruckna hjärtat. Det gick sönder. Hela kroppen gick sönder, och gavs bort till andra några bitar i taget. Oförklarlig ångest som slår mot bröstet. Olidlig saknad som smärtar och får tårar att brinna längs med kinden. Det var helt tomt där inne, där de fina, varma känslorna egentligen bor. Men sen kom du.

Blodet rusar i mina ådror och jag kan höra mitt hjärta slå när jag öppnar porten till hans trappuppgång. Tanken av att han befinner sig innanför den mörkbruna lägenhetsdörren skapar det där förväntansfulla pirret i magen. Han väntar på mig. Och jag känner för första gången på länge att jag syns. Uppskattad, för han vill ha mig hos honom. Mig, och ingen annan. Han öppnar dörren, ler hans allra finaste leende och släpper in mig. Med den intensiva andningsrytm och det oansenliga skak i benen, kliver jag över tröskeln utan att släppa honom med blicken. Han kramar om mig, så som bara han gör, kysser mig i pannan och frågar hur jag mår. Jag viskar, "jag har aldrig mått bättre", och kysser honom på hans mjuka läppar. Tiden står helt stilla. Jag har kastat mitt hjärta rakt ut. Och av den mest behagfulla ömhet, har han fångat det.

Jag är inte längre trasig. Jag överrumplas numera av obeskrivbara lyckokänslor och ren eufori. Fjärilarna leker vilt där inne. Hjärtat slår kraftigt av den exalterade känslostämning som råder i kroppen. Jag är överfylld av genuin glädje och förväntansfulla känslor om den tillkommande tid. Jag har helt enkelt blivit lagad. För han skapar känslan av komplett helhet, i den sfär av evighetstid jag hela tiden känt mig halv. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 92 Readers

Likes

Comments

Värmande morgonsol i mitt ansikte och stänk av saltvatten på mina solbrända ben. Värmande vindar får mitt solblekta hår att omfamna mitt fräkniga ansikte, en aning irriterande. Ute på havet, på en båt, med mina favoritmelodier i lurarna och min ovärderliga skrivbok i knät ser jag ut över vår storartade värld. Vår värld, som påstås vara så stor, men egentligen är så liten. En gigantisk våg av lugn sköljer över mig och jag bara fortsätter att titta ut över vår värld. I all oändlighet.

Där satt jag. En torsdagsmorgon i februari, efter några veckor på resande fot, intellektuellt som geografiskt. Och jag har nog aldrig tidigare förstått hur enastående fint livet faktiskt var då. Obeskrivliga känslor av eufori och lycka i särklass omslöt mig dagligen. Hjärtat fortsatte att slå dubbelslag av spänning och de pirrande varelserna i magen fortsatte att akrobatiskt volta hit och dit. Jag var förvånansvärt modig, jag hade styrkan till att genomföra precis vad som helst och jag var onekligen nyfiken på allt. Nervkittlande upplevelser. Främmande människor från olika nationaliteter. Oerfarna kulturer. Precis allt. Och jag var helt enkelt förälskad i livet.

Dagen då jag bokade en biljett hem kom och jag kände ett behov av att stabilisera mig ett tag. En salig blandning mellan känslor av lättnad och vemod tog mig hela vägen hem. Hem till den lilla staden där jag finner min ljuvliga och stillsamma uppväxt. Staden där jag finner mina favoritpersoner och där min tidigare arbetsplats rotas. Staden där inte ens den kraftigaste naturkatastrofen skulle kunna rubba det kontinuerliga vardagssystemet. Staden där precis allt står helt stilla.

Och de där starka förälskelsekänslorna för livet tynade och tappades bort.

Likes

Comments

Förälskelse. Är det inte märkligt vad kärlek egentligen kan göra med dig? Okontrollerade känslor tar kommandot över varenda muskulär kroppsdel. Kroppsliga intriger skapas när hjärtat bestämt erövrar hjärnans position och utför relativt dumdristiga handlingar. Det är faktiskt märkligt. Men du är ju bara kär.

Undermedvetet går du omvägen hem, bara för att kunna få en skymt av porten till hans trappuppgång. Du lyssnar om och om igen till er gemensamma, karaktäriserade favoritlåt. Den påminner dig om nu och om då. Skiftande känslor ni upplever och upplevde. Men framförallt, påminner melodin om honom. Du låter bli att tvätta tröjan du bar senast ni tidlöst höll om varandra. Den doftar fortfarande himmelskt, doften av försumbar kärlek. Och doften av honom. Du speglar dig i timtals, för att sedan oförnuftigt förstå att du möjligtvis aldrig kommer duga tillräckligt mycket ändå. Ditt hjärta brister i fragment av krossade bitar och gång på gång fäller du dina våta, otröstliga tårar för honom.

Och du undrar, hur många gånger ska du egentligen gå sönder innan du tillslut blir ofixbar?

Likes

Comments

Jag ser tillbaka på mörka moln som heter ånger, sorg och skam. De kanske krossar mig en dag, men tills dess var det jag som vann.

Det bara händer. Impulshandlingar med saknad av konsekvenstänkande. Det bara blir så. Det bara blir.

Någonstans inom mig skriker någon efter spänning och äventyr. Gör det, gör det. Och skriket överröstar det tystlåtna samvetet överlägset. Känslorna löper amok, ut i varenda muskulär kroppsdel och i varenda minimal nervcell. Jag känner. Jag lever. Det bara blir.

Men vad händer om rollerna är ombytta? Vad händer om konsekvenstänkandet istället alltid överröstar sinnet för sensation och spänning? Förmodligen skulle jag aldrig göra befängda misstag och jag skulle aldrig lära mig av dem. Jag skulle aldrig få möjligheten till att uppleva något som visar sig vara enastående fint. Tokiga äventyr. Ovärderlig vänskap. Genuin förälskelse. Jag skulle aldrig få veta. Och det gör ont.

Just nu, saknar konsekvenstänkandet övertaget. Kanske för att jag bara måste överlåta ansvaret till känslor när tankar och förnuft saknar kapacitet till att avgöra vad som är rätt och fel. Det bara är så. Och hur ska man annars komma underfund med sina känslor om de aldrig får kartlägga den väg man ska gå?

Så, det bara blir.

  • 375 Readers

Likes

Comments

Känns som om vi överlevt oss själva. Efter några till blir det ärligt talat. Säger sånt som båda vet kommer skada.

Vinden i min rullgardin, första sommardagen vill in. Solen värmer, solen bränns. Gårdagen känns.

Rött ljus, grönt ljus, min tur.
Rött ljus grönt ljus, minns du? 

Fulla mitt på dagen. Kära som fan.


​  




  • 408 Readers

Likes

Comments

Det är bra, nästintill för bra. Genuin omtanke, välmenande och spiritualitet till en begränsad nivå. Men det är något som saknas. En abstrakt känsla som omöjligen kan förklaras med konkreta ord. Jag försöker stridigt, men jag finner inte det där.

Jag bestämde mig för länge sedan att jag aldrig någonsin ska tvinga mina känslor att fängslas till en belåtenhet. Jag ska vara nöjd när jag uppnått mina mål, ambitoner och maximal lycka angående allt från befinnande till förälskelsekänslor. Först när jag känner det där kan jag stilla min själ och känna mig nöjd. För vem fan vill nöja sig egentligen?

Jag vet inte. Människor kanske känner sig tillfredställda med en bostad i en inskränkt håla, med sin kärlek som det egentligen går sådär bra med. Levandet i samma ekorrehjul som skulle kunna snurra i en evighet. Samma stampande, i samma fotspår som bara blir djupare och svårare att ta sig ifrån. Jag dömer ingen. Om du trivs med det, så visst. Det är fullt respektabelt. Vi är ju trots allt olika.

Men jag ska med all kraft försöka stanna upp och fråga mig själv om mitt välmående. Om jag vantrivs på en arbetsplats, ska jag säga upp mig. Om jag inte hör hemma på en plats, ska jag flytta på mig. Om jag inte känner mig sprudlande kär, ska jag avsluta det. Om jag helt enkelt inte känner mig tillfreds i tillvaron, ska jag ändra på det. För det är ju jag som ska stå i fokus i mitt liv.

Och tills vidare ska jag fortsätta med sökandet efter något mer. Kanske just, det där.

Likes

Comments

Snart är det dags. Snart kan jag koppla av, njuta av livets vackra förmåner, tillsammans med själens komplementerande detaljer, dem. Snart lyfter flygplanet, med startpunkt i Bangkok.

Snart kommer den gigantiska ryggsäcken att vara klarpackad. Förväntansfulla kommer vi stå i gaten med handbagaget i ena handen och passet i den andra, i högsta hugg. Redo att lämna Sveriges alltför gråa vardag och alltför kalla klimat. Ja, förväntansfulla. Möjligtvis med en gnutta nervositet inblandat. Spännande.

Det är nu en längre, livsutmanande och självständighetsinspirerande resa vi snart kommer att utföra. Och det är möjligtvis en start till något framtida större. För jag vet att det här endast är början på mitt individuella sinne för upptäcksresande, som med säkerhet kommer växa sig allt större. Likt utvecklingen av en dekorativ blomma; ju mer du vattnar på ett frö, desto mer växer det. Precis så.

Har du en bucketlist? Det har jag. Dock inte fysiskt nedskriven än. Men jag besitter en inre, intellekt tankeföreställning om vad jag vill utföra innan dagen då jag vandrar mina sista fotsteg på jorden. Innan dagen då jag tar mina sista andetag. Nej inte vill, det är saker som jag bannemig ska utföra. En av dem är att boka en enkelbiljett långt härifrån. Och nu är det gjort. 

Det lockar mig så otroligt mycket. Att vända upp och ned på min vardag, skaka om den helt och hållet. Byta ut förlegade, åldersstigna och förutsägbara vanor mot färska, äventyrliga och oförutsägbara rutiner på annat håll. Långt härifrån. Där jag får möjligheten att uppleva och bemästra främmande kulturer, från livsmedelsintag till religionskunskap och betydelsefulla kulturarv. Där varje människa jag möter är obekant, men som möjligtvis kan komma att bli betydelsefull. Där jag kan utmana mina gränser, mitt sinne för självständighet och mina personlighetsdrag. Där jag kan vara jag.

Men först har jag vår efterlängtade resa som backpacker att se fram emot. Fyra sammanflätande själar som utmanar bekvämlighetszonen i ett paradis. En resa med dem, som genuint äger varsin del av mitt känslomässiga och blodpumpande hjärta. En resa med dem, som jag sent kommer att glömma. Eller vad då som jag sent kommer att glömma? Jag vet redan nu att det här, utan några som helst tvivel, kommer förbli komplett oförglömligt. Underbart.

Likes

Comments