View tracker

Idag har väl dagen inte varit jättebra, mitt blodsocker har verkligen inte velat vara vän med mig de har inte varit speciellt sammarbetsvilligt. Det var bra när jag vakande men sen när jag väl skulle äta så blev de kaos, de är därför jag inte vill äta eller något för jag vet bara jag rör något litet försvinner mitt blodsocker hur högt som helst så de tar hela dagen att få ner. Även idag har jag varit ganska irriterad även igår för jag fick sådana frågor som ingen diabetiker vill höra... först satte jag mig ner och skulle faktiskt äta en kaka,,, ibland blir även jag sugen, men iallafall så får jag den jobbigaste frågan "kan du verkligen äta de där" jag kan äta precis vad jag vill bara jag tar insulinet så de räcker , jag är faktiskt inte allergisk mot socker och de jag äter har du inte med och göra.. och även får jag höra "jag förstår inte hur du klarar och sticka dig jag hade aldrig klarat mig" men nu är de så att du inte behöver sticka dig och du har inte diabetes så prata då inte om de för jag bryr mig inte om du klarar och sticka dig eller inte. Den värsta frågan av alla är nog faktiskt "tur att du bara har diabetes och inte cancer" jag har svårt att säga emot då för jag vet att cancer är jobbigt men diabetes är nästan lika jobbigt , detta är en livshotande sjukdom och om de inte sköts så kan jag dö när jag är 30 detta påverkar så många organ så dem till slut inte orkar jobba längre och som de ser ut just nu är de inte speciellt ljust för mig men de jobbas på de. Folk har även svårt att skilja på typ 1 och typ 2 när folk frågar mig vilken som är vilken så förklarar jag ju men efter de så frågar dem vilken jag har och då tycker jag att de är uppenbart för jag tycker iallafall inte att jag är över 80 eller mega tjock. De jobbigaste med denna sjukdomen är väl att vi måste tänka varje gång vi äter på hur mycket kolhydrater vi har på tallriken och hur mycket insulin som jag ska kompensera med denna maten. För att jag ska må bättre och få rätt på min kropp och behandling så har jag ganska mycket nålar över min kropp och ovanpå de får jag medicin mot min skada och av denna medicin blir jag illamående och mår riktigt dåligt av så jag börjar spy. De är inget roligt och spy för om vi gör de höjs vårt blodsocker och vi får något som kallas för ketoner i blodet och de är livshotande, om vi får för mycket kan vi dö och de vill vi ju inte än iallfall. Jag kan erkänna att jag är rädd för vad som kommer att hända ,jag är rädd för hur min framtid kommer att se ut. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej .... Mitt namn är Moa Apel och jag lever livet med typ 1 diabetes.

När jag var 12 år fick jag diagnosen.... jag låg på soffan där hemma och hade somnat en stund efter ett tag väcker min mamma mig och frågar hur länge jag hade sovit, om jag drack mycket, har du rasat i vikt osv. När min mamma var färdig med dessa frågorna svarade jag JA de har jag. Vi skulle då köra till min handbollsträning som var i Lödde då min mamma ringer ett samtal till en vän och frågar om vi får komma inom och ta ett blodsocker på mig!! Ja de är väl klart säger hon då, vi kör dit och jag får ta ett blodsocker JO de visar high (36mmol) jag visste inte riktigt vad detta menades med så jag satt där medans min mamma blev ledsen och nervös.. men efter en stund åker vi där ifrån och jag frågar om vi ska åka till min träning men nej de skulle vi ju inte för vi skulle direkt till sjukhuset. När vi kommer fram förstår jag fortfarande inte vad jag gjorde där men sen när de va min tur att få hjälp så sa dem du har DIABETES då blev jag lite rädd för jag visste att diabetiker skulle ta massa sprutor hela tiden! jag sa till mamma "Vad ska hända nu?" men vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Efter 2 h i ett väntrum klockan 11 på kvällen med dropp och slangar över hela mig så kommer läkaren in och tar med mig till en annan våning "här ska du få vara några nätter" jag tyckte de var ganska häftigt att jag skulle få sova på ett sjukhus för de hade jag aldrig gjort innan. men vi gick in på vårt rum och jag fick lite mat då dem kommer in med massa sprutor, då blev jag väldigt nervös men sen när dem hade gett mig dem så tyckte jag inte de var så farligt. Under den tiden på sjukhuset så var de ändå ganska roligt de fanns andra barn jag kunde leka med och läsa läxor med osv. Jag var på sjukhuset i fem dagar för jag hade lite problem med att ställas in men sen till slut hittade jag rätt doser. detta gick hur bra som helst tills jag blev 15 den jobbigaste åldern... mitt HBA1C började stiga hela tiden och jag brydde mig inte lika mycket om min diabetes och de blev bara värre och värre men sen fick jag ändå ganska rätt på de och jag har alltid varit rädd för min vikt och så och insulinet har inte hjälpt för de. Jag skulle börja gymnasiet då jag flyttade till Tingsryd för en ny miljö och så och då hade jag ett HBA1C på 113....Jag fick genast hjälp och alla brydde sig men jag själv brydde mig inte jag testade på de mesta vad man kunde göra som en diabetiker med både mat och annat men jag fick ju bevisat på att vi diabetiker inte kan göra allt och de är just detta som är svårt. Efter ett tag brydde jag mig mer och mitt HBA1C började sjunka och de var ju bra bara de att då slutade jag ta blodsocker och insulin och allt som behövdes för att jag blev utsatt för en skada fysiskt som jag mådde dåligt av... Jag fick sluta spela handboll och de var något jag älskade att göra allt som var sport älskade jag. Men när jag fick så pass ont att jag inte kunde röra mig längre tänkte jag att de inte var lönt att försöka mer... jag sket i allt jag slutade röra på mig , jag slutade äta , jag slutade må bra detta har pågått ett år och jag har fått hjälp nu, dem har undersökt allt på mig men inget syns på något av de dem har gjort. Allt blev ganska dåligt när jag slutade träna, för vi speciellt diabetiker behöver röra på sig för att få ett stabilt socker. Jag orkar heller inte med skolan för jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt och de finns ingen ork till något och jag har fått hjälp och alla erbjuder sig men jag är ingen person som gillar att be om hjälp eller visar känslor utan jag håller de för mig själv och istället sätter mig i ett hörn när jag är ensam och gråter. Jag har fortfarande problem med smärta och mitt socker men vi alla jobbar på de och även fast jag inte vill ha någon hjälp med allt så har jag ändå blivit tvingad men jag är tacksam över att jag har fått hjälp redan nu så de inte går över till den andra gränsen då de blir mycket svårare att må bra. Idag ligger mitt HBA1c på 103 och de ska gå ner och efter denna månaden är slut ska jag ha normalt värde men frågan är bara om jag kommer orka detta? Jag vill ju bli över 30 år och leva friskt som alla andra gör.... de är nu jag vill säga att allt kommer bli hur bra som helst men de vet jag inte än.Vi måste ta emot all hjälp vi får för ingen klarar denna sjukdomen utan hjälp.


Likes

Comments

View tracker