Idag orkar jag inte vara stark. Det känns sådär hopplöst. Som om jorden långsamt men snabbt smulas sönder... Som att marken kommer rasa under mig, och himlen kommer falla över mig. Jag ser hur hela världen försvinner framför ögonen på mig, hur allt bara blir svart. Jag känner hur känslor passerar, men utan reaktion och jag känner av min kropps funktioner men utan själslig inblandning. Jag är inte närvarande. Jag är inte här. Inte i det här rummet som kläs av svarta väggar med silvriga siluetter av blommor. Och jag var inte Där, i det där lilla rummet med röda stolar tillsammans med hon som ska hjälpa mig bli frisk. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag inte är Här.

Det är en dag av trötthet. En trötthet som omfamnar hela kroppen, men inte sådär tryggt och behagligt som en varm kram. Nej tvärtom så håller den om mig hårt, på ett minst sagt obehagligt sätt. Den kväver mig, samtidigt som jag försöker med den lilla kraft jag förmår att finna, slå mig loss. Men det är lönlöst. Det är så det känns, och det är så jag tänker. I mitt huvud ältas hopplösheten. Men jag vet att jag inte alltid borde tro på alla tankar som jag har... För min hjärna vill mig illa. Men det är verkligen inte lätt att vara ovän med sig själv, att hata sig själv så mycket... Det är lättare att bråka med en annan människa, och be denne att bara vara tyst... och/eller så kan man välja själv att gå sin väg. Då slipper man det. Men i det här, här sitter man fast. Här kan man inte bara gå sin väg, och lämna det bakom sig bara sådär... Man blir inte av med sig själv och man kan inte dö och samtidigt leva...

Inom mig cirkulerar en tomhet. Och känslan av tomhet är olidlig. Och jag vill precis det - dö men samtidigt leva. Jag vill dö, för att få ett slut på det, för att jag inte vill lida längre. Men jag vill leva, och jag tänker leva - för att jag har den familjen och dom vännerna jag har. Men det är tungt, speciellt dagar som dessa, då allt bara svartnar framför ögonen på mig. Det är dagar som dessa, som jag inser att det som faktiskt håller mig vid liv när det når sin yttersta spets, det är en sparlåga. En reserv som gör att jag när jag själv har gett upp, ändå tar ett andetag till, och ett till... Den här sparlågan fortsätter livet fastän jag många gånger själv kan känna att jag slutade leva för länge sedan. Jag gör mitt bästa för att hålla modet uppe och hoppet vid liv, jag gör allt vad jag kan. Jag håller det uppe genom att kolla på min familj... genom att kolla på mina vänner. Det viktigaste jag har. Men vissa dagar funkar inte ens det, hur jobbigt det än känns att erkänna det... Och dom dagar inte ens det funkar, då är jag glad för den här sparlågan... Att den håller mig kvar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Én härlig dag med en fina Jessica och Lucas, underbaringar! Hade en sån mysig dag. Mötte upp Jessica utanför espresso house, köpte en latte till henne och en frappe jordgubb-vitchoklad till mig själv(det måste ju vara bland det godaste som finns?) Hon hade med sig lilla Lucas, en riktig myspropp! Vi strosade runt lite på stan, i parken och nere vid älven där vintersimmet var i full gång. Är så glad att jag blev medbjuden, välbehövlig tid med en väldigt saknad vän och en saknad vovve♥


Lucas har en egen liten Instagram som alla borde följa, hur söt som helst är han. - Lucasthelittledog

Likes

Comments

Igår var det min födelsedag. Dagen började inte särskilt bra, hade väl i och för sig inte dom bästa förutsättningarna då jag bara hade fått 2 timmars sömn... Men ja, inte helt oväntat så försov jag mig. För första gången på flera veckor faktiskt(!!) och jisses så motigt det var att ta sig upp. Men jag lyckades ta mig upp och iväg på skolan. Där kände jag bara hur jag ville sjunka genom jorden. Jag mådde så dåligt. Kände hur det tryckte över bröstet... Så istället för att vara med på yogalektionen satt jag mig ner i ett hörn, i biblioteket och bara stirrade in i bokhyllorna.

Att träffa mina fina vänner lite senare, det behövdes. Dom gjorde mig genast gladare. Fick även en liten present av fina Ann-louise, ett kinder egg!! Så gulligt, så jag satt mig ner och roade mig med innehållet titt som tätt under dagen hehe! Men tyvärr så höll mitt mående i sig, trycket över bröstet lättade inte och värst blev det sista lektionen, då det skulle pratas Kost.

Direkt jag kom innanför dörren hemma, gick jag upp och la mig i sängen. Som tur var, var det ingen hemma. Tur på så vis att jag då inte kunde ta ut det- och spy en massa onödig galla på mamma. Jag låg i sängen fram till middagen, tog igen lite sömn och stirrade blint på tvn. Men sen vid matbordet blev jag lite gladare igen, möttes av en kramande mor, och min favoritmat. Fint dukat och tända ljus. Var så mysigt, och maten så oerhört god. Vi fortsatte kvällen med presentöppning, prinsesstårta(favorit!!), film och go'saker. En lugn födelsedag, helt i min smak! Ikväll firar jag med pappa. Blir god mat, filmmys och go'saker även här. Jag älskar min familj så mycket att det gör ont!

Imorgon blir det kalas med stora fina släkten på mammas sida. Hoppas ni har haft en bra dag och får en fortsatt trevlig kväll!

Likes

Comments

16-17 år gammal

Som 16-17åring, den åldern är den tiden i mitt liv som jag längtar tillbaka till allra mest. Även om jag under den tiden var väldigt sjuk i anorexin... Men det var även under det här tidsspannet som jag började tillfriskna. Så man kan väl säga att det här var mina "mellanår", ett litet uppehåll från sjukdom, en period av fler bra dagar än dåliga.

Jag har fastnat lite i det här, i längtan tillbaka menar jag. Jag gråter av saknad många gånger. Fastän jag vet att jag inte mådde särskilt bra här heller... Men jag har som intalat mig själv att det i varje fall var betydligt bättre då än vad det är Nu, i dag. "Du var smal och ansågs vacker i andras ögon och det är det viktigaste Moa. Idag är du ful, äcklig. Du är värdelös. Du är inte värd att kallas människa, så vidrig är du. Då vågade du vistas bland folk, du spelade fotboll, Buster kom till världen etc. ALLT var bättre!!" - ungefär så går tankarna, hjärnspöken hjärnspöken hjärnspöken. Dumma eländiga hjärna som vägrar vara vän med mig!! Så nu när jag kollar tillbaka, så var mitt liv som 16-17 åring, det bästa jag upplevt.

Menmen, livet går vidare... Hur mycket jag än skulle vilja spola tillbaka tiden och den här gången stanna upp, uppskatta och njuta varenda sekund av ex. sommaren till gymnasiet och 1an på gymnasiet... hur mycket jag än vill det så är det ju tyvärr inte så det funkar. Allt det har redan varit och jag är i nuet, som dessvärre är ganska olyckligt - men förhoppningsvis är jag på rätt väg. (klicka på bilderna för att göra dom större)

Sommaren innan jag började gymnasiet
1an på gymnasiet
18-20 år gammal
Årskurs 2 gick jag här...
Årskurs 3
... och idag, 20 år gammal

Likes

Comments

Imorgon fyller jag 20. Det är lite grann som en målstolpe i livet kan man väl säga, så det känns faktiskt lite fräsigt. Jag har däremot väldigt svårt att liksom acceptera det, att jag blir 20(?!)... Det känns så overkligt. Tiden går så fort, och det känns som att det bara var igår jag gick ut nian. , eftersom att jag då fyller vuxet så tänkte jag faktiskt bjuda på lite tillbakablickar. Göra en liten resa tillbaka i tiden, med hjälp av bilder. Bilder från det att jag var 12 år, till i dag. "Moa genom tiderna", typ. För jag hittade nämligen en hårddisk full med bilder, och även en hel del bilder på en blogg jag hade då jag var yngre, så tänkte att det kunde vara en kul grej! (Klicka på bilderna för att göra dom större)

12-13 år gammal
Skolavslutning i 6an
Sommarlovet till 7an
13-14 år gammal
Årskurs 7
Skolavslutningen årskurs 7
15-16 år gammal
Sommaren till årskurs 9
Sista året på högstadiet
Skolavslutningen i årskurs 9

Likes

Comments