Jag saknar dig idag. Lite mer. Idag känner jag verkligen mina känslor. Det är verkligen jobbigt att vara kär. Inte konstigt att jag så länge under gymnasiet och allt lovade mig själv att inte bli det, tack gode gud för det. Sen kom du bara där, en kväll i augusti och efter det har mina ögon bara sökt efter dig.

Jag känner som dig. Så fort jag är i närheten av dig vill jag bara ligga i din famn och kramas och pussas. De finns ingen mysigare plats än din famn.

Jag önskar varje dag att när mobilen plingar till så ska de stå ditt namn där och jag önskar varje gång att det ska stå att du vill bli tillsammans med mig.

Jag kommer aldrig kunna sluta dras till dig, sluta attraheras av dig. Du är så fin.

Tror du verkligen jag vill att du ska tycka om mig och sen ska jag bara sticka och lämna dig? Ärligt jag vill inget hellre än att du ska våga lita på dina känslor för mig att du är kär. Jag kommer inte lämna dig, jag kommer inte såra dig och framförallt jag kommer inte göra dig besviken om jag är din flickvän.

Jag gråter inte längre iallafall, eller jag försöker att inte göra det. Och de händer mycket annat just nu vilket gör att jag försöker skjuta bort mina känslor och tankar på dig, men självklart kommer du upp i tankarna några gånger per dag.

Jag ville väl bara skriva av mig att jag saknar dig. Jag saknar dina kramar, ditt leende och hela dig. Jag saknar dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Att jag var hos dig i onsdags, vi låg där i sängen och pratade samtidigt som vi åt popcorn. Nästan som förr ändå.

Det verkar som att de som stoppar dig är att du är sur på mig. De kanske inte är så konstigt. Men jag har börjat fundera själv om de är nåt mer. Är det att du inte kan ta emot uppmärksamheten från andra om du väljer mig? Att du inte kan gå hem med någon annan helt plötsligt? Att det är så mycket bättre att ha flera än att ha en som bara vill ens bästa?

Jag vet inte, och kanske är jag helt ute och cyklar med mina tankar. Men det känns som att jag inte skulle duga till dig eftersom det verkar vara så svårt att sluta vara sur.

Men ändå i onsdags, även fast du är sur så säger dina ögon något annat och detsamma med leendet. När jag tittade på dig så låg du där och log. Och tillslut var du tvungen att fråga om jag ville ha en puss för du sa att de var som en dragningskraft mellan oss.

Det gör verkligen ont inombords att man kan få känslor för en person såhär. Att man vill träffa person och man vill prata med den. Jag har inte velat bli kär tidigare, jag har inte velat träffa killar länge just pågrund av den här saken. Men jag har fallit pladask för dig. Men jag orkar inte känna dessa känslor snart om jag inte får nåt tillbaka av det. Samtidigt orkar jag inte heller ge upp för då krossar jag mig själv och jag har haft känslor ungefär en eller två gånger innan, inte riktigt lika starkt för de andra två killarna men de tog nästan ett halvår att komma över, tänk då det här. Jag vet att det kommer ta flera månader för mig.

Du säger till mig att jag ska tänka ifall jag träffa någon ute. Ja det kanske jag har gjort när du och jag har träffats men samtidigt har personen bara sett bra ut i mina ögon, för oavsett vad har jag velat sluta kvällen med just dig. Jag har alltid valt dig på allt. Vilket jag än i dag gör.

Du måste förstå att det är dig jag väljer. Det är dig jag vill vara tillsammans med. Jag skiter i misstag tidigare, fel, skitsnacket om vad du har gjort mot andra tjejer, asså verkligen allt. För jag väljer att vilja vara med den killen jag är kär i.

Men jag vill bara att det ska bli vi snart.

För jag orkar inte vara ledsen hela tiden. Gå runt med oro. Eller ha dessa tankar i huvudet hela tiden.

Jag känner mig slut som människa och vill bara fly.

Men jag kan inte ge upp de här och du måste förstå mig.

Jag orkar snart bara inte vara kär i dig längre, för det suger och de är den värsta känslan jag har känt just nu.

Jag vill bara umgås med dig och få de där leendet från dig som jag får och då mitt leende skiner upp lika mycket.

Jag vill bara ha en kram av dig och vet att du inte vill släppa mig.

Men så länge, medan jag väntar, önskar och hoppas, så gör det ont inombords, men jag försöker att göra så de inte syns utåt. Men de känns. Riktigt mycket.

Likes

Comments

Det kändes som en dröm.

Som en kärlekssaga som precis skulle börja.

Jag trodde inte att det som hände i lördags hände.

Helt plötsligt tog du bara tag i min arm och drog mig intill dig. Vi båda såg varandra djupt in i ögonen och våra läppar möttes mjukt mot varandra.

Du stod där framför mig och höll om mig och tittade på mig och bara log.

Sen kom orden.

"Jag är kär dig, jag älskar dig du är en jättefin tjej".

Våra läppar möttes igen och jag ville bara skrika rakt ut för min känsla som jag kände i hela kroppen.

Du bara öste fram komplimanger och ord medan du kramade mig som att du aldrig skulle släppa taget.

Eller när du sa "Jag kan inte sluta le när jag ser dig..... betyder det att man är kär nu?" 

Ja för jag kan inte sluta le när jag ser dig heller, jag står där med världens fånigaste leende, och kinderna känns upptryckta långt upp till öronen. Men du får mig att le som att jag aldrig varit lyckligare. 

Efter mycket om och men så gick vi hem tillsammans där på kullerstenarna.

Du stannade mig och såg mig i ögonen och sa att jag inte skulle gråta för då blir du ledsen.

När vi gick där tillsammans ville jag bara skrika ut frustrationen av alla känslor som kom.

Men istället bara fokuserade jag på att gå hem så fort som möjligt, hem till dig.

Jag kände allt just då. Jag var arg, frustrerad, ledsen, men också så kände jag den där lyckan som kom från mitt hjärta. Jag gick där på gatan med dig, han jag är kär i.

Du nämnde att vi vet vilka kort vi spelar mot varandra. Det stämmer så väl. Vi känner varandra väl nu, väldigt väl.

Några meter till porten nämnde du att din lägenhet är kanske för liten för oss båda och att vi måste investera i en tvåa så vi får det större när vi flyttar ihop.

Vi kom innanför dörren och några kyssar utdelades innan vi somnade båda två. Jag med oroliga tankar, och du somnade nog bara utan några tankar överhuvudtaget.

När vi låg där på morgonen i din säng och bara kramade om varandra så ville jag aldrig att den stunden skulle ta slut.

Vi båda visste att oavsett hur mycket vi försöker stå emot så kan vi inte ligga i sängen bredvid varandra och bara mysa utan att vara med varandra. Attraktionen mellan oss är starkare än vad våra tankar är.

Du låg där och erkände att du är kär i mig ändå. Men att nästan, bara nästan var säker på att du inte vill ha ett förhållande.

Mitt hjärta började krossas i ena hörnet lite då, de hörnet som samtidigt blev lite helt när jag fick höra dig säga "Jag är kär i dig".

Jag lämnade dig på förmiddagen där. Jag sa till dig att man kan inte vara kung i sitt egna rike utan en drottning.

Och jag försökte få dig att inse att man inte heller kan vara så stolt över sig själv att man ska hålla sin rätt emot någon som bara vill ge kärlek.

Tolv timmar efter att jag lämnat dig så låg vi där i din säng igen. Denna gången hade jag inte de där stora leendet och du hade inte det heller.

Mina tårar rann ner för mina kinder, jag försökte andas lugnt medan det kändes som en smärta inombords. Och du låg där bredvid mig och höll om mig tätt tätt i din famn.

Jag låg där och önskade att jag fick höra " Okej vi gör de här en gång, går in för de helhjärtat båda två och ser om jag känner att det är något jag vill stanna i eller om jag verkligen inte tycker det är läge att ha någon annans hjärta i min hand också."

Istället låg jag där och grät och du sa ena sekunden att du inte ville ha förhållande med mig medan andra sekunden sa du att det skulle vara ett bra förhållande och det hade varit mysigt att vara sambos men att du ville ha tid, tid, tid.

Jag gjorde dig lite sur i slutet och du sa vissa saker som jag aldrig trodde du skulle säga till mig vilket gjorde mig ännu mer ledsen. Men ändå fast jag var så ledsen så fann vi något att skratta för i några minuter och att få skratta med dig är fint.

Säg aldrig igen att jag gör saker som dina psykoex. Säg aldrig det till mig igen.

För att de jag köpte till dig var det vi köpte varje kväll. Varför jag köpte ett durkslag var för jag har alltid tjatat på dig att köpa ett, kanske inte för att du behövt det jätte mycket, du har lyckats hälla ut pastavattnet ändå, men jag ville ge dig nåt ändå. Jag ville att du skulle ta det som en fin och gullig gest. Inte som något som en psyko gjort.

När vi kramades innan jag skulle gå så ville jag aldrig att du skulle släppa mig ur din famn.

Jag tror verkligen inte att de är ett misstag att vi träffats såhär länge. Jag tror att de kommer lösa sig allt så småningom. För det är de jag vill.

Jag fick höra att du ändå själv nämnde i lördags att "i slutänden kommer vi bli tillsammans".

Jag hoppas att du verkligen håller det du lovade mig innan jag gick.

Att tänka igenom det här noga medan jag ger dig tid.

Mina fel är inget du kan gå runt och vara sur över föralltid. För jag är inte sur över att du har varit med fyra andra samtidigt som du träffat mig. Visst det gör ont att vet om det men gjort är gjort, jag kan inte gå runt och vara långsint över det.

Men jag vill gärna att om det är så att du tänker vara med någon annan nu så säg det till mig. Låt mig inte plågas mer isåfall om jag ska ge dig tid. Jag ger dig inte tid för att du ska kunna gå med med andra brudar och hålla på.

Jag ger dig tid för att du ska sakna mig och kanske inse att de kan vara bättre att ha mig som din flickvän än en ny brud vissa lördagar då och då.

Som jag sagt innan tusen gånger, förlåt för mina misstag men tro mig, jag kommer ge dig ett sånt förhållande du vill ha. Ditt liv kommer vara likadant som innan, bara att du delar kärleken med mig, att jag får stötta dig i allt och att vi kan dela på de fina stunder vi alltid lyckas skapa.

Jag har aldrig gett en kille såhär mycket av mig själv någonsin, så du ska känna dig speciell.

Jag skulle aldrig låta mina vänner gå såhär långt för kärleken, men jag vet om att jag är en stark person. Jag har min tankar som du vet, men det är bara tankar som kommer när jag känner att de inte går mer. Men det kommer för alltid bara vara tankar. För jag kommer aldrig svika mig själv och sluta livet så, det kan jag lova. För jag är en stark person, men att bli hjärtekrossad kommer bli jobbigt. Men jag har hoppet uppe och önskan sagt högt.

Jag har också börjat ta tag i mig själv, om det nu är det som gör att du inte vågar vara med mig. Jag söker jobb nu, jag har nya träningsmål att nå, ändrat kosten för att inte gå ner i vikt, och troligtvis flyttar jag hemifrån snart. Jag är inte så värdelös ändå, inse att det kommer inte vara en börda att vara med mig. För ibland känns det som att det blir jobbigt för dig när jag mår dåligt, men det är inte ditt ansvar att jag mår dåligt för min mamma. Och jag vet hur jag ska hantera det men ibland måste jag bara få må dåligt i en liten period för att allt ska bli bättre.

Du är fin och otrolig.

Snälla, gör mig inte mer ledsen. Jag orkar inte gråta mer.

Tänk på de. Tänk på oss. Tänk bort "nej:et".

Jag är kär i dig. Du är den kille jag vill vara med. Det är dig jag väljer. Jag vet att vi är unga men det är dig jag väljer just nu att få dela våra unga år med.

Varför skulle jag inte vilja ha dig som min pojkvän?

Jag kommer nog fälla några tårar till samtidigt som jag jobbar på att det ska bli bättre. Den här sommaren har inte varit bra för mig men jag hoppas på ett bra slut.

Jag kommer önska varje dag, jag kommer be till högre makter och jag kommer be till mamma.

Men det är ditt beslut, men jag hoppas och vill tro att de kommer bli vi så småningom, precis som du sa.

Låt oss dela kärleken med varandra, snälla du.



Jag hoppas att du tittar in här nån gång i veckan för jag kommer nog skriva av mig lite. Då vet du vad som försegår i mitt huvud. Medan jag inte vet nåt om dina tankar. Men försök att inte krossa mig mer, för lite till så kommer det vara kört för mig, och de om något kommer jag inte klara av.

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska säga längre utan att upprepa varenda ord jag har sagt. De här är så jobbigt egentligen, jag fäller några tårar varje kväll innan jag ska somna. Tårar för ledsamhet, tårar för förtvivlan, tårar för ångest, tårar för saknad, tårar för mina starka känslor för just honom.

Jag gjorde misstag, igen. Hur många gånger har jag gjort misstag, enkelt räknat, inte ens en hel hand full med fingrar. Halva handen.

Jag har erkänt mina misstag, eller mina snedsteg rättare sagt.

Jag har inte sagt emot att de är fel så som jag agerade då, jag har också berättat att jag förstår verkligen att han reagerar som han gör och blir sur och kanske lite besviken på mig också. Full försåtlig reaktion.

De finns förklaringar för mitt beteende senaste månaderna. Jag säger inte att jag skyller på de men de är en bakgrund till varför jag har varit som jag varit, mått som jag gjort och agerat fel. De är inte jag personlig, för jag är inte sån egentligen. Men konsekvenser blir till konsekvenser.

När mormor dog var det som att spola tillbaka tiden när jag var elva och stod vid mammas sängkant och se henne helt livlös efter att hon en halvtimme tidigare hade tagit sitt sista andetag. När min mamma dog trodde jag att min värld kommer gå under. Jag trodde att mitt liv skulle sluta som en elva årig flicka. Mormor fick ta en roll som att uppfostra och stötta en dotter till, alltså jag. Det är jätte jobbigt att inte ha henne längre, för de är ingen som ringer var varannan dag och frågar hur det är eller vill veta vad som hänt i livet på bara någon dag.

Sen trodde jag att jag fann en lösning att komma bort lite från detta. De var just att gå ut och festa och bli riktigt full. Och de gånger jag har blivit allra fullast är också de gånger han och jag får igång ett tjafs.

De är inte rätt att tro de ska vara en utväg att dricka sådär. Jag har blivit rädd nu mer än innan för att jag har gjort de. Därför är också en anledning till att jag bestämt mig för att sådär ska jag aldrig mer göra.

Han har varit kär i mig. Bara de orden värker inom mig. Även fast jag varenda gång de här halvåret när orden har hoppat ut ur hans mun när vi stått på något uteställe och han säger "Jag älskar dig" eller också "Jag är kär i dig" så har jag någonstans hoppas att de varit hela sanningen, men jag har inte vågat tro att de varit sanna ord från hjärtat utan jag har trott att lite kommit från hjärtat och lite kommit från alkoholen.

Han är en fantastisk kille på alla sätt och vis. Enorm kärlek finns hos honom. De är väl inte så konstigt att jag blivit kär i honom.

Jag har klantat till de här rejält. De är mitt fel. Jag har sagt förlåt många gånger men kan fortsätt om de hjälper. Han är en envis jävel, men inombords är han som en krambjörn. För han vill egentligen träffa mig, de är hans egna ord men jag vet och förstår honom att han inte vill ge med sig av sin rätt. Men även fast jag skulle få en chans så har han fortfarande rätt att jag har betett mig dåligt och gjort fel. De ändrar jag inte min åsikt om.

Jag saknar honom varje dag. Dessa kramar man får av honom, som jag sa, som en krambjörn. Som de gånger han säger att nån har sagt att han är så stor för han gymmar men att han i såna lägen har tänkt på mig, som han sa " Jag tänker då på att jag har lilla dig där hemma".

Att somna bredvid honom. När man känner hans hand smygandes närmre som tar tag i ens midja och drar mig intill honom så vi ligger tätt tätt ihop. Att höra hans andetag blir djupare och djupare och han tillslut somnar. De är en lugnande stund att fortfarande vara vaken då men se honom sova gott.

Som han alltid tycker, de gånger jag har varit jobbig på olika sätt, ordet jobbig med en glimt i ögat.

De finns så mycket att nämna som jag lägger märke till och kommer ihåg.

Jag har inte varit den bästa på att visa lika mycket kärlek tillbaka. Jag har varit rädd för att göra det för jag har trott att han ska springa iväg fortare än någonsin och lämna mig helt.

Men jag har kärlek att ge honom, massor i mängder.

Jag satsar inte på en person såhär mycket om jag inte vet att de är värt i slutänden. Jag vet att vi skulle vara de perfekta paret. För att bråka så lite som vi gör, de är inte många jag vet som kan hålla den nivån till varandra.

Vi har allt, vi har klickat på en djup relation, vi har nära till skratt, vi har kul, vi kan göra vad som utan att klaga bara vi är i varandras närhet, vi accepterar varandras förflutna, accepterar fel, dras till varandra för de har ändå gått 11 månader sen allt startade. Glimten i ögat har alltid funnits runt hörnet hos oss. Jag klickar så jävla bra med den här killen.

Jag ger tusan inte upp alltså. De får vara en jäkla motgång just nu, en uppförsbacke tillbaka men om jag så ska dra upp hela lasset själv för att se honom stå där på backen med en enda sista chans för mig kvar i famnen, ja då jäklar ska jag springa upp.

Jag är kär i dig, jag ser att de funkar med dig, jag vill bara vara med dig, jag skiter i alla andra killar.

Snälla, tro på mig, lita på mig lite igen iallafall. Jag ska inte svika dig eller göra att du ångrar dig. Du har ändå slösat 11 månader på mig, lite till gör inte summan värre, kanske är jag helvetet själv men skiter de sig igen vet du att du inte kommer hamna där igen iallafall. Men än så länge, jag accepterar att du är sur, men ge mig en liten chans. Gammelgäddan är inte för gammal för att simma lite ännu, och jag byter fisketeknik o bete. Skämt o sida.

Jag vill visa dig att jag också kan ge kärlek som du, låt mig visa de och låt mig ge dig de. Du är värd mycket för mig och jag tänker inte förlora dig såhär. Och vi kan klara de här också i vår relation, vi är superteam och vi kan bygga ett större slott än alla andra som kallar sig kung och drottning.

Jag är samma person som du blev kär i, mitt liv har bara varit lite av en bergodalbana senaste tiden och de var uppförsbacke och jag fastnade i loopen. De går nu och jag kommer komma tillbaka till den versionen av mig själv. Lita på mig snälla.

Jag vill verkligen kunna skryta att jag har världens bästa pojkvän och att han bara är min.

Någonstans inombords hos krämbjörnen finns den sidan av dig som vill vara med mig, låt den smyga fram nu. För de är värt att köra ett riktigt race där båda är med i samma racerbil, för då vet vi vad vi ger av oss båda på samma plan. Ingen är oklart. Kommunikation.

Vi kan de här. Tro på mig snälla du. Du är viktig. Och jag vill bara vara med dig. Jag saknar dig. Förlåt för mina fel.

Likes

Comments

Är ledsen, arg, ledsen, arg, ledsen, arg och besviken. Mest på mig själv

Gud vad jag har mått bra. Jag har varit så glad, gått runt med ett leende oavsett vad jag har gjort. Känt mig omtyckt och att någon ser mig. Ni vet alla människor ser en, men när en person ser en in i själen.

Varje gång jag har fångat upp att han har suttit och smygtittat på mig.

Varje gång jag har sett honom och mitt leende bara skiner upp för jag blir glad av att se han, just Han.

Varje gång vi ska laga mat och jag inte är den vassaste kniven i lådan men jag har ändå lyckat göra de någorlunda bra och han står och tittar på mig samtidigt som han skrattar.

Varje gång vi stått och ska välja chips och han kramar om mig bakifrån och ber mig snällt välja en sort så vi kommer hem nångång.

Varje gång han har gått mot dörren för att låsa men vänder sig om och frågar "Eller du ska stanna?" och både vet mycket väl att jag tänker stanna kvar över natten.

Varje gång klockan ringer tidigt på morgonen och han försöker så tyst som möjligt göra sig i ordning innan han åker till jobbet. Men att de gånger jag inte sover, sätter sig bredvid mig i sängen och ger mig en stor varm kram och ibland en puss för att sedan låta mig sova en stund till.

Varje gång han har varit med en kompis men skrivit att han hellre hade myst med mig eller velat att de hade varit jag som låg där bredvid i sängen.

Varje gång, har han fått mig att känna känslor jag inte trodde att jag hade för honom. För jag har känt att dessa känslor är läskiga. Men jag har fallit stenhårt för honom.

Det enda jag kan göra är att be om förlåtelse, hoppas att han ska förstå att sådär som det var sista tiden, sådär skulle de fortsätta vara oavsett om etiketten fanns där eller inte. Men att han har blivit en viktig person i mitt liv som jag vill fortsätta ha vid min sida oavsett hur vår relation blir. Självklart vill jag ha en chans att visa att jag har haft en dålig version av mig själv just nu men att den personen han föll för finns här egentligen. Och att han kan falla igen. Han är en envis person, med ett fint hjärta. Jag vill be och önska om att få en chans till trots att jag varit dum i huvudet. Men jag ska rätta allt tusen gånger om, och han ska få se denna gången att han Inter ska ångra att han gav mig en allra sista chans  

Jag vet bara att mina känslor är äkta, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill med honom. För de finns få jag någonsin har fallit för och de finns få jag fortsätter kämpa för.

Hjärtat vill ha de hjärtat vill ha. Jag är uppväxt med att kämpa för de man vill ha tills man får de.

Jag vill ha Han som min, han som min pojkvän.

För ja, jag har redan erkänt men kan göra det igen... Jag älskar honom.


Likes

Comments

Hur kan man säga att det inte är värt det. Hur kan man säga till en person "jag vill egentligen".

Nej man kan inte övertala en annan person till någonting i livet. Men vissa saker är ändå så att man borde se ett värde, i antingen relationen eller i personen man har framför sig.

Att ha ett förhållande handlar inte om att man ska sätta ihop personens liv med sitt eget och allt ska vara tillsammans.

Det handlar om att man har varsitt liv, man har sitt jobb, man har sin fritid, man har sina vänner som man träffar men det man delar på är kärleken. Den tid man vill prata med personen man är kär i, den tiden man vill spendera tillsammans. De handlar inte om att hela dagar ska vara paxade för den andra. De handlar om att hitta de små stunderna i vardagen man hinner, som att handla, laga middag, sova tillsammans. De handlar inte om att varje dag stoppa den andra från att göra de den vill.

De knäcker mig. Långsamt. Men de knäcker mig. Jag känner mig förstörd.

För jag trodde verkligen så gott och så bra att det snart skulle bli så att jag skulle få den där chansen jag har bett om i snart en månads tid. Jag trodde att han verkligen skulle känna att känslorna ändå var värda de, att jag var värd de istället för att se mig gråta och vara ledsen hela tiden. Jag skulle aldrig svika honom.

Mina vänner säger de, det märks att han har fått mig glad. De har märkts på hur jag har mått och dom har fått höra så mycket fint han har gjort och sagt. De enda dom har velat under hela denna tiden är att verkligen vi ska bli tillsammans. Dom har aldrig tyckt illa om honom.


Jag förstår bara inte vad de här med space är så viktigt, vad är de jag gör som är så krävande? Jag ber om en chans. Funkar de inte kan jag komma över de snabbare. Men när de är såhär, jag kämpar fortfarande inte på att komma över de. Jag kämpar för att få en chans att bevisa att de är inte bara en slump att vi involverat varandra såhär mycket. De är meningen att de ska bli nåt mer. Och det ska fan bara bli så rent ut sagt. Om de så är att jag ska gråta nästan varje dag i en till månad. Men jag väntar fortfarande, för jag kommer att vänta. Men ju mer jag väntar desto mer kommer jag knäckas av det. Men tar den smällen som många andra smällar. För vad spelar det för roll att må dåligt över en till sak när man ändå mår dåligt sedan innan. Jag är van nu.

Jag vill bara att denna vana ska bli till något bra. Jag kommer inte ge upp den här relation. Jag kommer inte ge upp han. Förlåt, men jag ser mer värde i detta än vad du gör just nu. Men snälla, hur kan man inte offra en månad för att chansa på en person som gör allt för en, som bara vill kunna ge ut sitt hjärta helt.

Jag är ledsen över att jag är såhär jobbig. Men du, någon gång kanske du kommer förstå det. Förstå värdet i att ha en person som kämpar för en. Jag ska bara visa dig det först. För jag vill kunna ge all min kärlek till dig.

Likes

Comments

Man kan aldrig tvinga en person till nånting. Fast just nu önskar jag att jag hade makten för att kunna göra det. Det suger helt enkelt att vara kär. Kärlek må vara fantastisk om man är två, men att vara själv så är det ett rent helvete.

Jag önskar verkligen att jag gav upp, att jag gav upp mina känslor och bara ignorerade dom till de försvann. Men jag är inte sån, jag ger inte upp tyvärr.

Vi skulle aldrig skapa en relation han och jag. Det skulle vara för en natt som istället blev till veckor som blev till månader. Någonstans av bara den tanken får mig att känna att de måste vara en mening. För allt sker av en mening. Men det är snart 10 månader sen vi sa hej första gången.

Under dessa månader har han vuxit i mina ögon men mina känslor för honom har också vuxit i mitt hjärta. Jag insåg rätt snabbt att de här är inte bara en kille som är fin att titta på utan han har en fin insida. Jag märkte rätt snabbt att de var mycket vi var lika på, men också finns det en del olikheter. Och en dag insåg jag också att det här är en kille jag inte bara tycker om utan faktiskt är kär i, vilket jag inte hade räknat att bli.

På nåt sätt så har varje gång vi har sagt att vi måste sluta prata med varandra, sluta träffas så är det som att de dras en magnet från varsitt håll. Som plus dra till minus och minus dras till plus. Och vi har fortfarande inte slutat ha kontakt.

Men just nu är vi på varsin sida av linjen.

Och i över en månads tid har jag bett, önskat och försökt med allt för att han ska bli min. För jag vill inte att han ska vara med nån annan, jag vill inte att han ska krama någon annan så som han kramar mig, jag vill inte att han ska le sådär som han gör mot mig när jag säger nåt som inte är allt för smart, jag vill inte att han ska kalla någon annan för fin, jag vill inte att han ska pussa nån annan, jag vill inte att han ska somna med nån annan som han håller om och drar intill sig så som han gör med mig. Jag vill inte att han ska kalla nån annan för hans tjej. Jag vill inte att han ska få känslor för någon annan än mig.

Visst låter de egoistiskt.

Det suger. Det gör ont. Jävligt ont.

Än har jag inte gett upp, så dum i huvudet som jag är.

Jag är bombsäker på att det skulle fungerar hur bra som helst mellan oss, vi båda har redan nu fått försmak på de om man ser tillbaka på våra månader. Jag vet dock inte längre vad jag ska göra. Jag saknar honom varje dag och min största del av min vakna tid så har hjärnan bara detta i tankarna, och hjärtat har bara massa känslor.

Jag vill bara bevisa hur bra allt skulle vara och hur bra han är för mig. Jag vill bara bevisa att jag hade gjort allt. Jag vill bara bevisa att så här många månader slänger man inte bort av att en tanke är lite osäker.

För kan man inte chansa. Det är som att slänga upp ett mynt i luften, krona eller klave. De blir antingen eller. Men det blir aldrig en tanke tillbaka "tänk om vi hade gett en chans". Man måste våga ibland.

Jag försöker verkligen hitta rätt ord för att få ett ja. Ibland undrar jag om man bara ska skippa allt snack, alla mina meningar om hur bra de skulle bli och hur vår relation skulle bli så mycket starkare för vi faktiskt har gått igenom en hel del. Men ibland funderar jag bara på att istället säga "Bli tillsammans med mig" eller ställa frågan "Vill du bli tillsammans med mig?"

Jag må ha fått nej från honom x antal gånger. Men jag är värd mer än, jag är värd en chans. Jag är värd att få visa att detta inte skulle vara ett misstag. Detta skulle vara rätt för oss båda. För att få höra "Jag vill egentligen ju men jag är skeptisk", de får mig till att om och om igen, tänka att jag har lite till att ge och jag har lite mer tid att kämpa för de. 

Jag ger inte upp den här relationen eller mina känslor. För jag är kär, och såhär säker på en person har jag inte känt på väldigt väldigt väldigt länge.

Han har ett fint hjärta, jag har fått se det, och därför vill jag att han ska bli min. 


Likes

Comments

De första jag ser när jag kommer in i kyrkan är kistan som är omringad fullt med blommor i alla regnbågens färger. De andra jag ser är alla människor som sitter där på bänkarna i rad. De är knäpptyst. Men jag kan inte ens hålla mig i en minut innan tår efter tår börjar sakta falla ner från min kind.

Bänken längst fram är vår. I kyrkans högtalare börjar "Time to say goodbye" spelas, introt hinner spelas i några sekunder innan tillbakablickarna möter mina tankar och jag är tillbaka i februari 2009. Samma låt spelades då för 8 år sedan för min egna mamma. Kistan såg likadan ut med de blåa bårtäcket. Och framför kistan stod då också en vacker blombukett med mitt och mina syskons namn på. För 8 år sedan var det min mammas farväl. I fredags var det mormors. Jag grät igenom hela begravningen. När vi fick gå fram för att lägga ner handrosen så brast det för mig helt. En efter en så fylldes rosorna på kistan.

Det kändes konstigt att de var din tur som vi sa farväl till. Det kändes märkligt. Men nu är det kapitlet avslutat och de värsta är över. Nu är de bara ännu en kamp att kämpa mot saknaden. Ibland kan den kampen ta emot så mycket för mig att tankarna slår en att de finns faktiskt utvägar. Jag tänker inte på utvägarna allvarligt så men tanken slår mig då och då, för jag vet att de är en undanflykt för mig, men jag är medveten också vad jag skulle lämna kvar. Ibland känns det värt men jag kommer aldrig bli förlåten för en sådan enkel lösning på livets slut.

Likes

Comments

Jag går typ sönder inombords känns det som. Senaste veckorna har jag gått från det allra gladaste jag till den mest ledsna jag. Och mycket är på grund av allt som händer i mitt liv just nu.

Sorgen är störst med tanke på min förlust, att mormor faktiskt lämnade jordelivet för lite drygt en vecka sen. Visst, vi alla förstod efter så många sjukhusbesök att hon kommer nog somna in det här året, men om några månader hade jag hoppats på. Men jag förstår mormor, att äta 48 olika tabletter varje dag för medicinering för både det ena och det andra. Och samtidigt kämpa för att vilja leva med den smärta hon fick utstå varje dag, smärta för sjukdomarna men jag vet också att hon hade smärta för att hon för 8 år sedan förlorade sin dotter, alltså min mamma. När jag fick höra den där fredagen att mormor hade sagt nej till medicinering och ville inte längre så förstod jag att man kan inte kämpa hur länge som helst. Första maj viskade jag till mormor innan jag gick därifrån "Du är världens bästa mormor, kom alltid ihåg det." Och att känna mormor krama min hand, så visste jag att hon tog in det jag sa. Dag 13 i kampen så somnade mormor in tre timmar efter att vi hade sagt "Hejdå vi ses imorgon mormor". Men jag förstod då när jag lämnade rum 15 på hjärtavdelningen att jag troligtvis inte kommer kunna räkna med att åka upp hit mer, och min magkänsla hade rätt. För 3 maj somnade mormor in stillsamt i kampen mot allt hon hade. Vilken kämpe, en av mina förebilder. Och det gör extra att hon inte finns längre, för jag tror inte hon vet om hur mycket jag uppskattade henne och hur mycket hon betydde för mig efter mamma.


Men i livet möts man inte bara av döden. Man möts av känslor. Och just nu är det extra jobbigt att ha känslor för någon annan person. För de är det jag har. Jag är kär.

Egentligen är det en sån orimlig historia vi har tillsammans, hur många månader vi har spenderat med varandra, hur många diskussioner vi har haft om oss, men också hur kul vi har haft, hur bra han har fått mig att må, ja jag skulle kunna rada upp så mycket mer. Och jag är envis, för jag har inte gett upp än. Jag skulle kunna skriva att jag vill det här varje dag till honom, men jag vet att han vet om det. Men jag är den där personen som inte ser att det finns något att förlora för att se oss tillsammans. Och oavsett snedsteg och så många gånger som han har gått mig på nerverna, och hans gamla historier, så hittar jag bara anledningar på att satsa på oss. Och jag tänker inte ge upp, jag tänker inte ge upp en relation såhär. Men det suger att vara kär, att vara kär i någon som inte känner likadant längre. Och det suger att tänka på ifall man kunde gjort något annorlunda för att de kanske skulle varit ett förhållande idag, men jag vet inte. Men det suger att vara kär, men det kan också vara fantastiskt att vara kär. Men jag ger inte upp så jävla lätt rent ut sagt, trots att jag har gråtit floder av det. För jag önskar och vill kunna kalla han för min och stolt kunna visa hela världen att det här är min pojkvän. För det är en kille med stort hjärta, som många inte vet om, men man ska alltid ge andra människor en chans att visa vem man är och inte lyssna på skit snack. Vilket jag har gjort, och istället fick jag lära känna någon som jag inte vill förlora utan istället vinna hans hjärta. Jag ger inte upp förrens jag blir riktigt krossad. Men jag saknar honom varje dag, jag saknar att prata med han och jag saknar att få den där kramen i hans famn. Jag saknar det varje dag. Och jag vet att han har länken hit, så jag hoppas att han faktiskt någon gång kommer att läsa det. 

Likes

Comments

Hej mamma.

I veckan har jag gått igenom sånt jag hade velat dela med dig. Sånt som jag vill prata om mellan mor och dotter.

Kärlek.

Hur konstigt är ändå inte kärlek egentligen? Man träffar en person som man i första taget inte har en enda blekaste aning om att den här personen kommer få en större betydelse än vad man tror. Den här personen kommer få dig till att känna något. Något mer än bara vänskap. Det var precis det som hände mig mamma, jag fick känslor.

Det är i såna här situationer jag önskar att du och jag mamma hade kunnat sitta i tresittsoffan hemma i radhuset, kanske med varsitt glas vin en kväll, där du skulle berätta för mig vad jag skulle göra. Du skulle även se mig sitta där och gråta av förtvivlan över att det är jag som känner så mycket.

Mamma jag hade suttit där i soffan och berättat jag hade träffat en kille som har fått mig att känna så mycket. Allt från trygghet till förtvivlan. Han som omfamnar mig i sin stora famn, han som pussar en i pannan, som ser på mig när jag inte är glad, han som ler mot mig och jag ler tillbaka med det där stora fjantiga leendet, han som vågar frågar saker om dig mamma, han som har sunda värderingar om saker och ting, men också han som har en historia som kanske inte heller är den lättaste att gå igenom. Han som gör att jag känner att jag kan vara mig helt och hållet. Han som jag vill ligga i soffan en hel kväll och bara prata, skratta och pussa på.

Men, även fast jag vill ge det en chans. En chans för att det känns så jävla rätt rent ut sagt. Så måste den andra också våga chansa. Jag vet att det hade funkat, jag har inte varit såhär hundra någon gång på en kille jag har känslor för.

Det enda jag trots allt kan göra är bara att vänta och se vad tiden bestämmer. Vad han bestämmer. Vad han känner. Medan jag väntar, önskar och hoppas. Så vill jag bara att det ska återgå till det normala. För oavsett vad har jag funnit en vän, en person som är lik mig i mycket. Någon som förstår och någon som bryr sig. För alla bryr sig inte, inte om min bakgrund, men han gör det.

Och är de nånting jag har lärt mig i livet oavsett vad det handlar om, man ska aldrig ge upp. Inte i första taget, och det tänker inte jag göra heller. Kanske är det idiotiskt med tanke på att allt handlar om känslor. Men jag vill inte vara den enda som känner såhär, jag vill ha han med mig på samma bana.

För mamma, visst ska man kämpa? Det är de du har lärt mig. Och jag kämpar för varje dag. För varje dag över att överleva en dag till utan dig.

För jag saknar dig mamma. Jag drömmer om dig de timmar jag klara av att sova. Och inatt delade du drömmen med han jag pratar om. Och du verkade tycka om honom som person, precis som jag.

Snälla mamma, någonstans där uppe, ge mig lite tur i det här. För de få gånger jag investerar mina känslor i någon, så vill jag för en gångs skull att det ska gå vägen hundratio procent.

För jag saknar honom, när jag inte pratar med honom.

Hälsningar din hjärtkrossade dotter en kväll i slutet av mars.

XOXO

Likes

Comments