View tracker

​Det är just såna här saker. Såna saker som händer i livet. Såna saker som händer i livet som jag inte har någon att dela med. Visst har jag alltid klarat mig själv. Jag har stått på mig. Jag har kämpat. Men jag har också svalt. Hållit inne mina tankar och känslor. Försökt verka iskall och obrydd. När jag egentligen vill helst av allt bara skrika ut vad jag känner. Men istället tagit ett andetag och ännu en gång stått där iskall och obrydd. 

Det sårar. Det gör ont. Det värker. Men mest av allt så är det ensamt att kämpa igenom sina känslor själv. För det finns ingen där att dela det med. Och känslorna är ofta för någon som inte vill veta av en längre. För att den andra inte känner något. 

​Jag försöker ha dialoger i huvudet med mamma. Jag försöker få fram vad min mamma skulle säga till mig, vilka råd hon skulle ge utifrån hennes kärleksliv i sina unga år. 

Jag hade frågat mamma: " Hur börjar man lita på en kille när han ändå kommenterar andras tjejer bilder på till exempel instagram?" 

Jag hade frågat mamma: "Hur börjar man lita på en kille när han skriver saker om en men ändå känns det som tomma ord ibland trots att meningarna var de finaste man hade fått?" 

Jag hade frågat mamma: "Hur gör man när man känner sig sviken och lurad på grund av den kille som säger att han inte kommer såra en, och om det var något så skulle han berätta, men att han aldrig berättade utan istället lät tiden bara gå, medan man själv tickar som en bomb för man vet inte vad man ska göra, hur gör man då mamma, när man känner sig som en tickande bomb fylld med känslor?" 

Jag hade frågat mamma: "Hur gör man när man ännu en gång blir hjärtekrossad av någon man faktiskt tycker om, för det är ju så, jag är en person som har svårt att få känslor och inte haft det på 2 år, men nu när jag väl får det, de är ju då, jag blir som mest krossad, mamma hur gör man då? Kämpar och hoppas att de kommer ett mirakel ändå? Eller ta emot det sveket och veta att det ärret som den besvikelsen skapade, kommer att läka lika långsamt som den gången för 3 år sedan." 

Mamma hade svarat mig: " Älskade dotter, att lita på någon är svårt, men att bevisa att man litar på någon är något av de finaste man kan ge en person och det fina är att du gjorde det. Att kämpa och försöka vinna tillbaka någon som haft känslor en gång är som svart på vitt, eller som månen och solen, eller som dag och natt. Det är antingen eller, antingen vinner man eller så förlorar man. Och vågar man förlora ännu en gång, ifall den andra inte kan hitta tillbaka till sina känslor? Vill man så kämpar man, och om han fortfarande bryr sig om en trots att han inte är kär så borde han förstå och kanske om han har tillräckligt med förstånd, vet hur det känns att bli sårad av någon man tycker om, och också minns att det var skapligt bra ändå, så ger man människor en andra chans. Men om han redan har träffat någon annan igen, någon han har träffat innan dig min kära dotter, ja då är allt som varit en stor lögn. Och är det värt att ge sitt hjärta till en person som inte kan hålla i det med två händer?"

Och min egna tankar hade börjat snurra efter mammas svar, och jag hade tänkt och grubblat dag som natt medan det gör ont i hjärtat. Och ja, kanske är jag den enda i världen eller den enda med det tänket. Men man slutar inte kämpa för någon man tycker om. Har det någonsin funnits en känsla för någon så finns den någonstans där inne, det är bara en labyrint att hitta den där igen, för kanske sprang känslan iväg för rädsla? Men om två personer försöker kämpa tillsammans, och hittar den där lågan, så blir allt annorlundare än om det bara är  en person i taget som känner lågan och den andre ej vet om den.

Så ja mamma, jag kommer nog kämpa. I tystnad eller i skrik, det vet jag inte. Men jag ska samla ihop mina krossade bitar från hjärtat först, andas, och se om jag kan ha haft rätt om en sak från allra första början, eller om det faktiskt är på en annan nivå. Och utifrån det, ska jag göra mitt bästa till att visa att jag är en så bättre människa än vad han tro. 

För jag har lärt mig här i livet, man kämpar för det man vill ha. Och om det hade varit tvärtom, att jag inte hade haft kvar mina känslor men han hade haft det, så hade jag gett det en chans, för känslor försvinner inte på samma sätt som röken försvinner från lågan av ljuset när man blåser ut de.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Livet. Ett sätt är det fantastiskt. På ett annat sätt är det de värsta som finns. Vi är människor. Vi är människor med vilja. Vi är människor med känsla. Vi är människor med behov. Och alla vi människor är olika. Varenda individ på vår planet. Det är vår vilja, våra känslor och våra behov som styr oss. Som får oss att känna. Som får oss till det vi vill. Som får oss att kämpa för det vi vill. 

Men det är just de. Vi människor vill olika saker, vi känner olika saker och vi har olika behov. Det är de livet bjuder på. Det mest fantastiska men också det värsta. Livet berg o dalbana. Vissa människor kommer in i ens liv och stannar medan andra går ofrivilligt, precis som min kära mamma. Att vara tvungen att lämna människorna hon älskade allra mest men också veta att närsom så är det hennes sista andetag hon tar. 

Men det finns också människor som lämnar en frivilligt. Och de är just det. Det gör ont oavsett om en människa lämnar frivilligt eller ofrivilligt en i livet, om människan tar sitt sista andetag eller bara inte vill vara en del av de liv man har. Men varför kan inte de människor som lämnar ofrivilligt få en chans att stanna. Medan de människor som lämnar en från sin sida kan göra det på sina egna villkor. 

Men oavsett vad. Kvar står man. Kvar i livet. Själv. Ensam. Som människa. Där ens vilja, känslor och behov inte har kunnat avgöra om människan gick frivilligt eller ofrivilligt. Men kvar står man som människa helt själv. 

Likes

Comments

View tracker

​Så sitter man där och tycker synd om sig själv igen. För små saker. Vardagliga saker. Precis som många andra människor runt om i vårt samhälle. Till med jag gör det. De där värdsliga småsakerna som varje dag kan vara en strid. Men så sitter jag där också och tycker synd om mig själv. För att jag inte har en mamma. Men jag sitter där också och tänker "Det  finns de som har de värre än mig". 

Visst valde jag aldrig hur mitt liv skulle bli. Att min mamma skulle få cancer. Och att cancern skulle ta hennes liv. De finns de människor som har föräldrar som väljer bort sina barn, frivilligt. De finns föräldrar som förlorar sina barn i sjukdomar. De finns syskon som förlorar sina syskon. Det finns folk som har det värre. Vad är min förlust mot alla andras? Egentligen ingenting. Men för mig, kommer det ändå alltid vara mitt livs största förlust. Trots det, så är det okej. Jag har accepterat att jag förlorade en del, men nu har jag chansen att vinna dubbelt upp. 

För hur många gånger jag än säger det: Jag lever lika mycket för mig själv som för min mamma. Och det ska jag göra tills det är min tur att lämna, men först ska jag leva dubbelt upp för två personer, med bravur! 

Likes

Comments

Behärska dig! Behärska mig själv! Behärska situationen! Behärska det! 

Ja. Det är precis det jag gör. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Inte känna smärta. Inte tänka smärta. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Behärskar. 

Sju år. Sju år är mycket i dag. Men det är inte bara sju år. Det är ungefär tvåtusen femhundra fem dagar. Tvåtusen femhundra fem. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till i hjärtat. Varje dag. En gång om dagen. På sju år. Ibland bara några minuter. Ibland någon timme. Ibland en hel kväll. Ibland hugger det till en hel dag. Olika länge. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till olika länge, varje dag på sju år. 

Vad gör man? Vad gör man när det hugger till i hjärtat? Vad gör man när tankarna snurrar i huvudet? Vad gör man när det hugger till i hjärtat som en kniv som dras uppifrån och ner? Samtidigt som det känns som en smärta som kramar ut det onda som blir större och större. Vad gör man? 

För sju år sedan visste jag inte att jag inte vad jag skulle ta vägen när hjärtat minst en gång om dagen högg till och ögonen utbrast i stora krokodiltårar rinnandes ner för kinderna. För fem år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna rann ner för kinderna, att det skulle ta slut efter ett tag men smärtan kunde jag inte behärska. För tre år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna hade förvandlats till en eller två tårar ner för kinderna, att det skulle ta slut och att jag skulle ta ett djupt andetag för att lugna mig själv. För ett år sedan och framåt i dag så vet jag att när det hugger till i hjärtat minst en gång om dagen och tårarna har förvandlats till inga tårar alls ner för mina kinder, att det kommer ta slut och jag ska ta ett djupt andetag för att lugna mig själv och blicka upp mot himlen, le och förstå hur självkontrollen jag kan styra på mina känslor fungerar. 

Jag behärskar mig. Behärskar mig själv, mina känslor, min kropp. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Behärskar mig. Men jag vet att den smärta går över efter stunden. Men kommer tillbaka igen.

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Vet att det är sorg. Som jag kommer få leva med livet ut. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. "Älskade mamma, det är okej att du plågar mig med saknad och förtvivlan utan dig vid liv, men älskade mamma, se till att bägaren aldrig rinner över och att jag alltid kommer vara starkare än smärtan. För ibland när hjärtat hugger till, så är slaget starkt nog att få mig att inse, att sju år inte är så mycket när jag minst har sjuttio år kvar, utan dig vid liv." 

Likes

Comments

Den där tanken slog mig när jag skulle sova häromkvällen. Naturligtvis mamma. Men också den där tanken om tacksamhet och att jag ändå tog vara på tiden tillsammans med henne. Ibland funderar jag på hur annorlunda mitt liv hade varit i dag om min mamma levde, för det hade varit annorlunda. Jag kan tänka hur kul jag och mamma skulle ha tillsammans, våra shoppingturer eller kanske gått ut ibland och tagit ett glas vin eller två, ha mor och dotter tid tillsammans bara hon och jag. När jag tänker på detta så rinner tårarna ner för kinderna samtidigt som jag sitter med ett sånt där fånigt leende på läpparna. För jag vet hur lycklig jag hade varit. Att få se mammas leende, höra hennes röst och skratt. Bli omfamnad av just henne, min mamma. 

Men jag minns tiden med mamma, alla utflykter vi gjorde tillsammans. Eller när jag var liten och vi lekte. Men också de sista åren tillsammans när jag till och med sov hos mamma. Att få krypa ner i samma säng och båda börja gapskratta för jag eller hon sa något roligt och klockan är sent in på natten. Eller att vakna av mammas mjuka hand som stryker en på kinden och säger att man måste gå upp för att äta frukost. 

 

DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT I HJÄRTAT. KÄNSLORNA BARA VÄLLER RUNT UPPIFRÅN OCH NER I KROPPEN. MIN MAMMA. LIVET ÄR FRUKTANSVÄRT HEMSKT ÄCKLIGT ORÄTTVIST. OCH JAG KOMMER ALDRIG FÖRLÅTA LIVET FÖR ATT MIN MAMMA INTE LEVER. MEN JAG KOMMER FÖRLÅTA TIDEN FÖR ATT JAG FICK ELVA ÅR TILLSAMMANS MED MIN MAMMA. OCH DET ÄR DE SOM HAR GJORT MIG TILL DEN JAG ÄR I DAG. TROTS ETT KROSSAT HJÄRTA OCH ENORM SMÄRTA FÖR ATT MIN MAMMA BLEV EN ÄNGEL DÄR UPPE BLAND MOLNEN ALLDELES ALLDELSE ALLDELSE FÖR TIDIGT. 

Likes

Comments

"Tänker du mycket på mamma?" frågade pappa mig häromdagen. 

- Ja, varje dag, särskilt på kvällarna.

Det går inte att inte tänka på mamma. Hon är ju som fastprintad i min hjärna. Om jag gör saker som jag vet mamma gjorde så dyker hon direkt upp i mina tankar. Eller som när jag sätter mig i hennes bil så dyker tankarna upp varenda gång att här satt mamma också. Middagarna tillsammans med pappa när vi barn är själva med honom, vi pratar om gamla minnen och om vårt bäbä - vårt helt perfekta hem. Vi pratar om roliga fina minnen. Som när man inte kunde sova hemma på bäba och man visste att mamma satt nere i soffan i vardagsrummet sent på kvällarna, jag minns att jag ofta smög ner och satte mig i soffan och lutade huvudet mot mammas axel. Jag sa att jag inte kunde sova, hämtade kaninen som satt i buren på golvet, och där satt mamma, jag och Busan tillsammans och gosade. Ibland kunde jag säga att "Busan är sugen på choklad", antingen gick jag eller mamma ut i köket och hämtade några bitar marabou, men vem var det egentligen som var sugen på godis en sen vardagskväll....jo jag, vilket mamma också visste, men hon sa alltid "Det här får du inte berätta för pappa". 

 

Det finns så många fina minnen, saker man skrattar åt eller saker som bara är typiskt mamma-minnen. Och jag älskar att minnas mamma, för man blir glad i hjärtat trots att det värker av smärta.

Jag har märkte av på mig själv att det senaste året har saknade påverkat mig mer än vad det gjorde för bara några år sedan. Själv tror jag att det har att göra med att jag faktiskt börjar bli vuxen. Och om bara några månader så slutar ett kapitel, jag tar studenten. Jag fasar lite för den dagen, för min dröm har alltid  varit att få planera studenten tillsammans med mamma och kunna få springa ut från samma skola som hon själv och bli omfamnad. Men jag kan inte planera den med mamma, jag kan inte heller bli omfamnad av henne, jag kan bara springa ut genom samma skola, där min mamma för flera år sedan sprang ut med lyckotårar rinnandes för kinderna och lyckans skrik över att hon har tagit studenten. 

 

Jag saknar min mamma något otroligt. Lär alltid göra. Men för varje dag och för varje tanke så lär man sig lite till att handskas med saknaden. Men ibland är saknaden som en dimma, en dimma man inte tar sig ur och man tror att man är helt vilsen och ensam. För vissa stunder känner jag mig ensam, för att jag inte har någon mamma. För jag saknar min mamma. 

Likes

Comments

Ett fåtal gånger under mina senaste år i skolan har jag kunnat få använda mina erfarenheter och bilda ord samt meningar och förmedlat till andra. Jag minns på högstadiet så skulle vi skriva om en viktig händelse, som en berättelse. Jag valde då att berätta om julen tvåtusen åtta och framåt till den tolfte januari när sista andetaget togs. I ettan på gymnasiet kunde jag genom nationella i svenska använda mina tankar och erfarenheter om cancer i ett tal. Nu i trean så har vi ännu en gång hållit tal, ett högtidstal som var helt och hållet valfritt. Jag valde därför att hylla och tacka de två personerna som har fått mig till att bli den jag är i dag. 

Att hålla talet för den del av klassen var skönt på ett sätt. Men samtidigt som står där och man ser in i alla andras ögon som vattnas mer och mer så pumpar hjärtat extra fort och kroppen börjar skaka. Jag har så många gånger talat om min mamma för andra men varenda gång så reagerar kroppen likadant, jag tror hellre aldrig att det kommer gå över. 

Jag lät pappa läsa talet och han sa till mig med tårar i längst kinderna " Det var jätte fint, du är jätte duktig på att skriva om känslor och sådant, det har du ärvt från mamma". Och ja, tack mamma för ännu en otrolig egenskap du har gett mig. 

 

Talet; 

Det är svårt att vara någons barn, det är svårt att vara någons mamma, det är svårt att vara någons pappa. Med andra ord är det svårt för alla att vara en del av en familj. Men det är just det det handlar om, att tillsammans bli ett.

 

Sedan jag föddes har jag alltid varit pappas lilla flicka oavsett vad. Trots det så var min ledstjärna i vardagen min mamma. Det var hon som födde mig, hon som matade mig, hon som skämde bort mig när jag blev äldre med allt från kläder till dockor, som lät mig var ute lite extra länge på kvällarna trots att jag bara var sju år och lekte hemma på gården, eller som oroade sig lite extra när jag skulle gå till affären för att köpa glass och ville att jag skulle ringa både när jag kom fram och när jag var på hemväg. Det vår sådan min mamma var, överbeskyddande, vilket jag tror flera föräldrar är och inte bara mina.

 

 

Just nu i denna stund vill jag tacka samt hylla min mamma, min stjärna i vardagen men även min pappa, som är min hjälte.

 

När jag får frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”, så har jag alltid tankar om olika drömyrken men min allra första tanke är alltid “Jag vill bli precis som min mamma”.

 

För det fanns så mycket som min mamma var bra på, fina egenskaper hade hon också men framförallt var hon allra bäst på att vara min mamma, världens bästa.  

Men så en dag slocknade min stjärna, efter en obotlig kamp som gick i förlust mot cancern två dagar innan jag skulle fylla tolv.

 

Det är svårt att föreställa sig något som man själv inte har varit med om eller som man inte tro ska inträffa, men ibland inträffar oväntade saker ändå. Det var just det som hände min familj. Livet vändes upp och ner.

 

Jag fick en riktigt skyddsängel en sådan med stora vita vingar och en skimrande gloria, som kunde titta ner på oss från de vita molnen uppifrån den klarblåaste himlen, men min pappa blev också min hjälte.

Man kan inte alltid ta en förälders kärlek till ett barn förgivet. Och alla föräldrar orkar inte alltid dra hela lasset själv, men det gjorde du kära pappa.

 

För min pappa fick oavsett vad inta rollen som både en mor och en far. Jag vet att jag inte alltid är världens bästa dotter som är hjälpsam och lydig, för jag är rätt lat men det står ju faktiskt i horoskop att stenbockar är lata så jag kan ibland med glimten i ögat skylla på det. Även jag har en vilja och är envis vilket avspeglar en del av min pappas personlighet, som när vi en gång skulle laga tacos och han blev irriterad för att jag skar paprikan på ett sätt för att slippa skära sönder kärnhuset medan han gjorde på ett annat sätt, dock var ju mitt sätt lite bättre.

 

Men min pappa är inte bara min hjälte för att han är envis och har en stark vilja, min pappa är min hjälte för att han har gett mig och mina bröder en sådan bra uppväxt som vi aldrig trodde att vi kanske skulle lyckas få ändå, trots allt elände. Vi har varit ett team både i medvind och motvind. Och när det har varit extra tufft har pappa alltid haft en axel som man kan luta sig på och alltid påmint oss barn om att “Mamma hon är stolt över oss alla” och “Mamma finns alltid här runt omkring er”. Och de orden är jag tacksam för att få höra även idag, trots att de är sju år sedan jag gav min mamma den allra sista kramen.

 

Även fast jag inte hade min mamma vid min sida i mer än elva år så finns det mycket jag minns och är lycklig av att fått ändå. Och allra lyckligast är jag över att jag har er (dem) som mina föräldrar men även att jag fick två små bröder att få dela livets berg-och-dalbana med. För det vi har gått igenom är verkligen en berg-och-dalbana i sig. Och än är inte den resan slut.

 

Mina föräldrar, min mamma och min pappa, ni (dem) har gjort allt, och jag kommer aldrig någonsin kunna uppskatta några andra människor lika mycket som jag uppskattar er (dem).

 

Det enda jag kan säga är:

Tack mamma för att du visade hur man stod upp för sig själv och respekterade andra människor i sin omgivning.

Tack pappa för att du fick mig till att aldrig sluta kämpa när livet fick en drastisk förändring och att du alltid talar gott om mamma..

Tack mamma och pappa för att ni visade mig vad kärlek är och att det kan vara så mycket mer än bara känslor. Och att kärlek finns tillgängligt för alla men på olika sätt från olika personer.

 

Likes

Comments

Sådär efter fem månader sen senast så har allt och inget hänt, inprincip. Jag har känt mig ledsen, arg, frustrerad, orättvist behandlad, glad, mått bra, lycklig, egentligen allt en människa kan känna. Denna höst har det varit många gånger jag har reflekterat över livet, skickat önsketänkande tankar till mamma och bara hoppats på det bästa. Jag har skickats mellan förtvivlan och hopp. Familjen föll isär, delar splittrades men satte ihop igen. Min ena kämpe slutade att kämpa och ville helst av allt bara ge upp. Men att finna livsglädjen har varit viktigt, oerhört viktigt. 

Men när allt blev bra igen så kommer man dit, i slutet varje år, då två tunga månader sveper förbi en. December-Januari, helvetes månaderna. 

Julen har alltid i min barndom varit något jag har hållit varmt i hjärtat. Det har varit gemenskap, kärlek och lycka att hela familjen träffades, åt mat tillsammans och umgicks en hel dag. Men ju fler år det går desto mer blir julen obetydlig. Jag njuter inte att lyssna på "Nu tändas tusen juleljus" eller "Merry Christmas and a happy new year". Jag kan inte njuta av att sätta upp stjärnor i fönstret, titta på julkalendern, sätta upp tomtar och julgran. Baka lussebullar och pepparkakor eller ens hitta på något att önska mig i julklapp. Önska mig. Vad ska en värdslig sak göra för att jag ska må bättre, nej den gör ingenting. 

"Tomten jag vill ha en riktigt jul, en sån som man har, när man var liten." Det är de jag kan relatera till. Jag vill ha en jul med familjen. Jag vill ha en jul med min mamma, min förebild, min hjältinna. 

Sedan kommer årets sista dag och det ska firas med pompa och ståhej. Nej. Nyårsafton är som domedagen. Det är slutet. Nyårsafton är dagen då mitt hjärta började spricka. Det var aldrig något "Gott nytt år" då tvåtusen åtta, det var mer "Er mamma kommer inte att klara sig så mycket längre, de är snart slut". 

 

Jag tror aldrig jag någonsin kommer att vänja mig vid att jag inte har en mamma. Inte heller vänja mig att hitta tillbaka till den där kärleksfulla glädjen som så många har för jul och nyår. Det tär på en, det gör ont att ens nämna orden men ändå står jag där så rakryggad jag kan och försöker, jag försöker så hårt men helst vill jag bara vika mig. Kanske gör de inte lika ont som första åretn men jag vet inte hur de känns att inte ha ont och varje år så kommer högtiderna tillbaka, och jag kommer aldrig ha chansen att springa ifrån de, aldrig.  

På min önskelista längst upp kommer det alltid stå att jag vill ha; MIN MAMMA VID LIV.

Likes

Comments

Vem är du? Vad är de som har gjort att du är du? Barndomen? Intressen? Människor? Vad?

Mitt tredje år på gymnasiet började för några dagar sedan. Jag har fått en hel del nya kurser, så som sociologi. Vår lärare ställde oss mot väggen och gav oss ett blankt papper och en penna. Där skulle vi svara på just frågan "Vem är du?" 

Till en början är de svårt att beskriva vem man själv är. För vem är jag, egentligen. Men ju mer jag försökte förklara vem jag var så insåg jag också att utan händelser som har inträffat i mitt liv, så skulle jag inte vara jag. Jag tror att min största del som person formades när cancern blandades in i min vardag och tillslut slukade min egna mor.

Man kan säga saker många gånger, men det är självklart att jag saknar henne. Att jag saknar en modergestalt i mitt liv. Att jag saknar mamma, min egna mamma.

Man kan säga saker många gånger, jag är ändå tacksam, jag är glad, jag mår bra, jag är framförallt stolt, stolt över mig själv, stolt över mina bröder och stolt över min pappa. Jag har de trots allt bra.... utan min mamma, om de nu är tillåtet att se det på de här sättet... vilket jag tycker det är. Jag kunde alltid ha haft det värre, men jag har lärt mig smärtan av saknad, smärtan av sorg och smärtan av att klara saker på egen hand. 

Men det finns vissa stunder då jag har tänkt, stunder då jag har föreställt mig hur livet hade sett ut om mamma bara hade överlevt den här elaka sjukdomen. Om hon hade vunnit kampen, kampen mot cancer. Det är mycket som spelar roll just på detta, hur hade livet sett ut. Ännu en intressant fråga, vem hade jag varit?

Det finns en medicin. En ny medicin. Den finns inte i hela Sverige ännu men i vissa städer så som Stockholm och Skåne. Människor som har haft cancer och som har tagit denna medicin har överlevt, dem har blivit tumörfria. Visst är de orättvist, kan jag känna ibland. Visst är de orättvist att det inte fanns något man kunde göra för att rädda mamma just då, tvåtusen nio i januari, några dagar innan jag skulle fylla ynka tolv år. Men visst är det också fantastiskt. Det finns hopp, de finns hopp om att vi människor ska vinna över den här förbaskade sjukdomen som plöjer oskyldiga människor, unga som gamla, när dem egentligen har så mycket mer att leva för och ge. 

Men livet är orättvist, och man lär sig att leva med smärtan. För ibland så har man de ändå bra, som jag. 

Likes

Comments

Det värsta kommer nog att vara sjukhusmiljö. Att vara tvungen att få dessa tysta korridorer med vita väggar och en bänk eller två lite här och där, till en vardag. Ta tillbaka in i livet, för en stund i alla fall. Men också att ha en förälder som kommer vara sjukskriven. Alla känslor som befann sig inom mig för 8-9 år sedan när allt detta började med mamma, får mig at må illa. Dessa känslor kommer tillbaka. 

Men det som inte är så farligt är att pappa kommer ju att bli bra. Han kommer att bli frisk. Han kommer klara det här. Det fina i detta är, vi har en till förälder, bonus-mamma. Vi kommer aldrig att bli lämnade själva, aldrig någonsin.

Men att åka till sjukhuset igen, de får mig att må illa. Jag är inte rädd för situationen, jag är rädd för dessa korridorer. Där jag som 11 åring gick i oro och tårar i ögonen och även fick beskedet om att min mamma dog. De är en plats som jag inte tycker om, för mycket känslor mellan fyra väggar. Det blir för mycket. 

Kommer aldrig vänja mig. 

Likes

Comments