Hur kan man säga att det inte är värt det. Hur kan man säga till en person "jag vill egentligen".

Nej man kan inte övertala en annan person till någonting i livet. Men vissa saker är ändå så att man borde se ett värde, i antingen relationen eller i personen man har framför sig.

Att ha ett förhållande handlar inte om att man ska sätta ihop personens liv med sitt eget och allt ska vara tillsammans.

Det handlar om att man har varsitt liv, man har sitt jobb, man har sin fritid, man har sina vänner som man träffar men det man delar på är kärleken. Den tid man vill prata med personen man är kär i, den tiden man vill spendera tillsammans. De handlar inte om att hela dagar ska vara paxade för den andra. De handlar om att hitta de små stunderna i vardagen man hinner, som att handla, laga middag, sova tillsammans. De handlar inte om att varje dag stoppa den andra från att göra de den vill.

De knäcker mig. Långsamt. Men de knäcker mig. Jag känner mig förstörd.

För jag trodde verkligen så gott och så bra att det snart skulle bli så att jag skulle få den där chansen jag har bett om i snart en månads tid. Jag trodde att han verkligen skulle känna att känslorna ändå var värda de, att jag var värd de istället för att se mig gråta och vara ledsen hela tiden. Jag skulle aldrig svika honom.

Mina vänner säger de, det märks att han har fått mig glad. De har märkts på hur jag har mått och dom har fått höra så mycket fint han har gjort och sagt. De enda dom har velat under hela denna tiden är att verkligen vi ska bli tillsammans. Dom har aldrig tyckt illa om honom.


Jag förstår bara inte vad de här med space är så viktigt, vad är de jag gör som är så krävande? Jag ber om en chans. Funkar de inte kan jag komma över de snabbare. Men när de är såhär, jag kämpar fortfarande inte på att komma över de. Jag kämpar för att få en chans att bevisa att de är inte bara en slump att vi involverat varandra såhär mycket. De är meningen att de ska bli nåt mer. Och det ska fan bara bli så rent ut sagt. Om de så är att jag ska gråta nästan varje dag i en till månad. Men jag väntar fortfarande, för jag kommer att vänta. Men ju mer jag väntar desto mer kommer jag knäckas av det. Men tar den smällen som många andra smällar. För vad spelar det för roll att må dåligt över en till sak när man ändå mår dåligt sedan innan. Jag är van nu.

Jag vill bara att denna vana ska bli till något bra. Jag kommer inte ge upp den här relation. Jag kommer inte ge upp han. Förlåt, men jag ser mer värde i detta än vad du gör just nu. Men snälla, hur kan man inte offra en månad för att chansa på en person som gör allt för en, som bara vill kunna ge ut sitt hjärta helt.

Jag är ledsen över att jag är såhär jobbig. Men du, någon gång kanske du kommer förstå det. Förstå värdet i att ha en person som kämpar för en. Jag ska bara visa dig det först. För jag vill kunna ge all min kärlek till dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Man kan aldrig tvinga en person till nånting. Fast just nu önskar jag att jag hade makten för att kunna göra det. Det suger helt enkelt att vara kär. Kärlek må vara fantastisk om man är två, men att vara själv så är det ett rent helvete.

Jag önskar verkligen att jag gav upp, att jag gav upp mina känslor och bara ignorerade dom till de försvann. Men jag är inte sån, jag ger inte upp tyvärr.

Vi skulle aldrig skapa en relation han och jag. Det skulle vara för en natt som istället blev till veckor som blev till månader. Någonstans av bara den tanken får mig att känna att de måste vara en mening. För allt sker av en mening. Men det är snart 10 månader sen vi sa hej första gången.

Under dessa månader har han vuxit i mina ögon men mina känslor för honom har också vuxit i mitt hjärta. Jag insåg rätt snabbt att de här är inte bara en kille som är fin att titta på utan han har en fin insida. Jag märkte rätt snabbt att de var mycket vi var lika på, men också finns det en del olikheter. Och en dag insåg jag också att det här är en kille jag inte bara tycker om utan faktiskt är kär i, vilket jag inte hade räknat att bli.

På nåt sätt så har varje gång vi har sagt att vi måste sluta prata med varandra, sluta träffas så är det som att de dras en magnet från varsitt håll. Som plus dra till minus och minus dras till plus. Och vi har fortfarande inte slutat ha kontakt.

Men just nu är vi på varsin sida av linjen.

Och i över en månads tid har jag bett, önskat och försökt med allt för att han ska bli min. För jag vill inte att han ska vara med nån annan, jag vill inte att han ska krama någon annan så som han kramar mig, jag vill inte att han ska le sådär som han gör mot mig när jag säger nåt som inte är allt för smart, jag vill inte att han ska kalla någon annan för fin, jag vill inte att han ska pussa nån annan, jag vill inte att han ska somna med nån annan som han håller om och drar intill sig så som han gör med mig. Jag vill inte att han ska kalla nån annan för hans tjej. Jag vill inte att han ska få känslor för någon annan än mig.

Visst låter de egoistiskt.

Det suger. Det gör ont. Jävligt ont.

Än har jag inte gett upp, så dum i huvudet som jag är.

Jag är bombsäker på att det skulle fungerar hur bra som helst mellan oss, vi båda har redan nu fått försmak på de om man ser tillbaka på våra månader. Jag vet dock inte längre vad jag ska göra. Jag saknar honom varje dag och min största del av min vakna tid så har hjärnan bara detta i tankarna, och hjärtat har bara massa känslor.

Jag vill bara bevisa hur bra allt skulle vara och hur bra han är för mig. Jag vill bara bevisa att jag hade gjort allt. Jag vill bara bevisa att så här många månader slänger man inte bort av att en tanke är lite osäker.

För kan man inte chansa. Det är som att slänga upp ett mynt i luften, krona eller klave. De blir antingen eller. Men det blir aldrig en tanke tillbaka "tänk om vi hade gett en chans". Man måste våga ibland.

Jag försöker verkligen hitta rätt ord för att få ett ja. Ibland undrar jag om man bara ska skippa allt snack, alla mina meningar om hur bra de skulle bli och hur vår relation skulle bli så mycket starkare för vi faktiskt har gått igenom en hel del. Men ibland funderar jag bara på att istället säga "Bli tillsammans med mig" eller ställa frågan "Vill du bli tillsammans med mig?"

Jag må ha fått nej från honom x antal gånger. Men jag är värd mer än, jag är värd en chans. Jag är värd att få visa att detta inte skulle vara ett misstag. Detta skulle vara rätt för oss båda. För att få höra "Jag vill egentligen ju men jag är skeptisk", de får mig till att om och om igen, tänka att jag har lite till att ge och jag har lite mer tid att kämpa för de. 

Jag ger inte upp den här relationen eller mina känslor. För jag är kär, och såhär säker på en person har jag inte känt på väldigt väldigt väldigt länge.

Han har ett fint hjärta, jag har fått se det, och därför vill jag att han ska bli min. 


Likes

Comments

De första jag ser när jag kommer in i kyrkan är kistan som är omringad fullt med blommor i alla regnbågens färger. De andra jag ser är alla människor som sitter där på bänkarna i rad. De är knäpptyst. Men jag kan inte ens hålla mig i en minut innan tår efter tår börjar sakta falla ner från min kind.

Bänken längst fram är vår. I kyrkans högtalare börjar "Time to say goodbye" spelas, introt hinner spelas i några sekunder innan tillbakablickarna möter mina tankar och jag är tillbaka i februari 2009. Samma låt spelades då för 8 år sedan för min egna mamma. Kistan såg likadan ut med de blåa bårtäcket. Och framför kistan stod då också en vacker blombukett med mitt och mina syskons namn på. För 8 år sedan var det min mammas farväl. I fredags var det mormors. Jag grät igenom hela begravningen. När vi fick gå fram för att lägga ner handrosen så brast det för mig helt. En efter en så fylldes rosorna på kistan.

Det kändes konstigt att de var din tur som vi sa farväl till. Det kändes märkligt. Men nu är det kapitlet avslutat och de värsta är över. Nu är de bara ännu en kamp att kämpa mot saknaden. Ibland kan den kampen ta emot så mycket för mig att tankarna slår en att de finns faktiskt utvägar. Jag tänker inte på utvägarna allvarligt så men tanken slår mig då och då, för jag vet att de är en undanflykt för mig, men jag är medveten också vad jag skulle lämna kvar. Ibland känns det värt men jag kommer aldrig bli förlåten för en sådan enkel lösning på livets slut.

Likes

Comments

Jag går typ sönder inombords känns det som. Senaste veckorna har jag gått från det allra gladaste jag till den mest ledsna jag. Och mycket är på grund av allt som händer i mitt liv just nu.

Sorgen är störst med tanke på min förlust, att mormor faktiskt lämnade jordelivet för lite drygt en vecka sen. Visst, vi alla förstod efter så många sjukhusbesök att hon kommer nog somna in det här året, men om några månader hade jag hoppats på. Men jag förstår mormor, att äta 48 olika tabletter varje dag för medicinering för både det ena och det andra. Och samtidigt kämpa för att vilja leva med den smärta hon fick utstå varje dag, smärta för sjukdomarna men jag vet också att hon hade smärta för att hon för 8 år sedan förlorade sin dotter, alltså min mamma. När jag fick höra den där fredagen att mormor hade sagt nej till medicinering och ville inte längre så förstod jag att man kan inte kämpa hur länge som helst. Första maj viskade jag till mormor innan jag gick därifrån "Du är världens bästa mormor, kom alltid ihåg det." Och att känna mormor krama min hand, så visste jag att hon tog in det jag sa. Dag 13 i kampen så somnade mormor in tre timmar efter att vi hade sagt "Hejdå vi ses imorgon mormor". Men jag förstod då när jag lämnade rum 15 på hjärtavdelningen att jag troligtvis inte kommer kunna räkna med att åka upp hit mer, och min magkänsla hade rätt. För 3 maj somnade mormor in stillsamt i kampen mot allt hon hade. Vilken kämpe, en av mina förebilder. Och det gör extra att hon inte finns längre, för jag tror inte hon vet om hur mycket jag uppskattade henne och hur mycket hon betydde för mig efter mamma.


Men i livet möts man inte bara av döden. Man möts av känslor. Och just nu är det extra jobbigt att ha känslor för någon annan person. För de är det jag har. Jag är kär.

Egentligen är det en sån orimlig historia vi har tillsammans, hur många månader vi har spenderat med varandra, hur många diskussioner vi har haft om oss, men också hur kul vi har haft, hur bra han har fått mig att må, ja jag skulle kunna rada upp så mycket mer. Och jag är envis, för jag har inte gett upp än. Jag skulle kunna skriva att jag vill det här varje dag till honom, men jag vet att han vet om det. Men jag är den där personen som inte ser att det finns något att förlora för att se oss tillsammans. Och oavsett snedsteg och så många gånger som han har gått mig på nerverna, och hans gamla historier, så hittar jag bara anledningar på att satsa på oss. Och jag tänker inte ge upp, jag tänker inte ge upp en relation såhär. Men det suger att vara kär, att vara kär i någon som inte känner likadant längre. Och det suger att tänka på ifall man kunde gjort något annorlunda för att de kanske skulle varit ett förhållande idag, men jag vet inte. Men det suger att vara kär, men det kan också vara fantastiskt att vara kär. Men jag ger inte upp så jävla lätt rent ut sagt, trots att jag har gråtit floder av det. För jag önskar och vill kunna kalla han för min och stolt kunna visa hela världen att det här är min pojkvän. För det är en kille med stort hjärta, som många inte vet om, men man ska alltid ge andra människor en chans att visa vem man är och inte lyssna på skit snack. Vilket jag har gjort, och istället fick jag lära känna någon som jag inte vill förlora utan istället vinna hans hjärta. Jag ger inte upp förrens jag blir riktigt krossad. Men jag saknar honom varje dag, jag saknar att prata med han och jag saknar att få den där kramen i hans famn. Jag saknar det varje dag. Och jag vet att han har länken hit, så jag hoppas att han faktiskt någon gång kommer att läsa det. 

Likes

Comments

Hej mamma.

I veckan har jag gått igenom sånt jag hade velat dela med dig. Sånt som jag vill prata om mellan mor och dotter.

Kärlek.

Hur konstigt är ändå inte kärlek egentligen? Man träffar en person som man i första taget inte har en enda blekaste aning om att den här personen kommer få en större betydelse än vad man tror. Den här personen kommer få dig till att känna något. Något mer än bara vänskap. Det var precis det som hände mig mamma, jag fick känslor.

Det är i såna här situationer jag önskar att du och jag mamma hade kunnat sitta i tresittsoffan hemma i radhuset, kanske med varsitt glas vin en kväll, där du skulle berätta för mig vad jag skulle göra. Du skulle även se mig sitta där och gråta av förtvivlan över att det är jag som känner så mycket.

Mamma jag hade suttit där i soffan och berättat jag hade träffat en kille som har fått mig att känna så mycket. Allt från trygghet till förtvivlan. Han som omfamnar mig i sin stora famn, han som pussar en i pannan, som ser på mig när jag inte är glad, han som ler mot mig och jag ler tillbaka med det där stora fjantiga leendet, han som vågar frågar saker om dig mamma, han som har sunda värderingar om saker och ting, men också han som har en historia som kanske inte heller är den lättaste att gå igenom. Han som gör att jag känner att jag kan vara mig helt och hållet. Han som jag vill ligga i soffan en hel kväll och bara prata, skratta och pussa på.

Men, även fast jag vill ge det en chans. En chans för att det känns så jävla rätt rent ut sagt. Så måste den andra också våga chansa. Jag vet att det hade funkat, jag har inte varit såhär hundra någon gång på en kille jag har känslor för.

Det enda jag trots allt kan göra är bara att vänta och se vad tiden bestämmer. Vad han bestämmer. Vad han känner. Medan jag väntar, önskar och hoppas. Så vill jag bara att det ska återgå till det normala. För oavsett vad har jag funnit en vän, en person som är lik mig i mycket. Någon som förstår och någon som bryr sig. För alla bryr sig inte, inte om min bakgrund, men han gör det.

Och är de nånting jag har lärt mig i livet oavsett vad det handlar om, man ska aldrig ge upp. Inte i första taget, och det tänker inte jag göra heller. Kanske är det idiotiskt med tanke på att allt handlar om känslor. Men jag vill inte vara den enda som känner såhär, jag vill ha han med mig på samma bana.

För mamma, visst ska man kämpa? Det är de du har lärt mig. Och jag kämpar för varje dag. För varje dag över att överleva en dag till utan dig.

För jag saknar dig mamma. Jag drömmer om dig de timmar jag klara av att sova. Och inatt delade du drömmen med han jag pratar om. Och du verkade tycka om honom som person, precis som jag.

Snälla mamma, någonstans där uppe, ge mig lite tur i det här. För de få gånger jag investerar mina känslor i någon, så vill jag för en gångs skull att det ska gå vägen hundratio procent.

För jag saknar honom, när jag inte pratar med honom.

Hälsningar din hjärtkrossade dotter en kväll i slutet av mars.

XOXO

Likes

Comments

Jag vet om att jag är svår. Jag är en svår person att prata om känslor. När det är jag som känner. Jag var inte det förr. Men ju fler år det har gått, har jag inte haft någon att prata med. Vilket har lett till att jag håller så mycket inne tills bägaren rinner över. Och det är alltid då jag önskar att jag hade haft mamma att prata med.

Och så istället hamnar jag i såna här situationer. Där jag behöver prata ut om mina känslor. Jag behöver öppna upp mig och berätta. Men det låser sig. Jag har så mycket inombords att säga, jag behöver bara att den som ska lyssna ska lyckas låsa upp mig. Det är samtidigt något jag försöker jobba på varje dag.

Det svar som pappa sa, kanske skulle jag behöva en person att prata med då och då. Någon utomstående som inte känner mig. Och jag vet inte, kanske, kanske inte.

Jag vill bara kunna öppna upp mig och berätta för jag vill inte känna att bara för att jag inte kan vara mer öppen, så förlorar jag relationer.

Det är tillräckligt jobbigt ändå.

Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma hjälp mig snälla, jag behöver dig!

Likes

Comments

Jag fick dela lyckan med dig när du gav mig två syskon i livet. Jag fick dela glädjen med dig när jag började i årskurs ett. Jag fick dela lyckan med dig när vi fyra gjorde något roligt tillsammans. Jag fick dela glädjen när vi satt vid köksbordet och någon av oss sa något roligt. Jag fick dela din stolthet över mig och mina syskon när vi gjorde något bra. Jag fick dela ilska med dig när du och jag bråkade över att jag ville vara ute lite längre på kvällarna. Jag fick dela sena kvällar med dig när jag inte kunde somna och du lät mig sitta i soffan tills jag somnade lutandes mot din axel. Jag fick dela glädje och lycka med dig för det mesta.

Men jag fick också dela andra saker med dig.

Jag fick dela din livsresa med cancer. Jag fick dela sorg med dig när du skulle genomgå alla behandlingar. Jag fick dela ilska med dig för den jävla sjukdomen. Jag fick dela dina värsta dagar pågrund av sjukdomen. Jag fick dela din kamp mot något som åt upp dig inifrån.

Jag fick aldrig dela min skolgång med dig när jag slutade högstadiet. Jag fick aldrig dela mina stunder som en tonårstjej hade behövt sin mamma vid sig. Jag fick inte dela dagen jag tog körkort med dig. Jag fick inte dela min första dag på gymnasiet. Jag fick inte dela min 18 års dag med dig. Jag fick inte dela balen med dig. Jag fick inte dela min studentdag med dig.

Det är mycket jag inte kommer få dela med dig. Men jag är glad att jag fick dela nästan tolv år med dig. Tolv år av ren kärlek från den personen som aldrig skulle ge upp mig.

Mamma, jag fick dela tolv år med dig och jag fick dela ditt sista andetag, när du kände att du inte orkade mer och att du kände att det är okej att lämna oss nu. Men du lämnade inte oss, du lever fortfarande kvar i våra hjärtan. Och du kommer vara där tills vi möts igen.

Men först ska jag dela livet med dig. Dela livet genom mina tankar, känslor och händelser. Med dig där uppe. Mamma du är där och jag är här men jag lever för två. Jag lever för dig. Jag lever för att ta dö på den jävla sjukdomen som kunde göra så mot dig. Och jag ska övervinna. Den ska aldrig någonsin vinna över mig.

Likes

Comments

​Livet. Ett sätt är det fantastiskt. På ett annat sätt är det de värsta som finns. Vi är människor. Vi är människor med vilja. Vi är människor med känsla. Vi är människor med behov. Och alla vi människor är olika. Varenda individ på vår planet. Det är vår vilja, våra känslor och våra behov som styr oss. Som får oss att känna. Som får oss till det vi vill. Som får oss att kämpa för det vi vill. 

Men det är just de. Vi människor vill olika saker, vi känner olika saker och vi har olika behov. Det är de livet bjuder på. Det mest fantastiska men också det värsta. Livet berg o dalbana. Vissa människor kommer in i ens liv och stannar medan andra går ofrivilligt, precis som min kära mamma. Att vara tvungen att lämna människorna hon älskade allra mest men också veta att närsom så är det hennes sista andetag hon tar. 

Men det finns också människor som lämnar en frivilligt. Och de är just det. Det gör ont oavsett om en människa lämnar frivilligt eller ofrivilligt en i livet, om människan tar sitt sista andetag eller bara inte vill vara en del av de liv man har. Men varför kan inte de människor som lämnar ofrivilligt få en chans att stanna. Medan de människor som lämnar en från sin sida kan göra det på sina egna villkor. 

Men oavsett vad. Kvar står man. Kvar i livet. Själv. Ensam. Som människa. Där ens vilja, känslor och behov inte har kunnat avgöra om människan gick frivilligt eller ofrivilligt. Men kvar står man som människa helt själv. 

Likes

Comments

​Så sitter man där och tycker synd om sig själv igen. För små saker. Vardagliga saker. Precis som många andra människor runt om i vårt samhälle. Till med jag gör det. De där värdsliga småsakerna som varje dag kan vara en strid. Men så sitter jag där också och tycker synd om mig själv. För att jag inte har en mamma. Men jag sitter där också och tänker "Det  finns de som har de värre än mig". 

Visst valde jag aldrig hur mitt liv skulle bli. Att min mamma skulle få cancer. Och att cancern skulle ta hennes liv. De finns de människor som har föräldrar som väljer bort sina barn, frivilligt. De finns föräldrar som förlorar sina barn i sjukdomar. De finns syskon som förlorar sina syskon. Det finns folk som har det värre. Vad är min förlust mot alla andras? Egentligen ingenting. Men för mig, kommer det ändå alltid vara mitt livs största förlust. Trots det, så är det okej. Jag har accepterat att jag förlorade en del, men nu har jag chansen att vinna dubbelt upp. 

För hur många gånger jag än säger det: Jag lever lika mycket för mig själv som för min mamma. Och det ska jag göra tills det är min tur att lämna, men först ska jag leva dubbelt upp för två personer, med bravur! 

Likes

Comments

Behärska dig! Behärska mig själv! Behärska situationen! Behärska det! 

Ja. Det är precis det jag gör. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Inte känna smärta. Inte tänka smärta. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Behärskar. 

Sju år. Sju år är mycket i dag. Men det är inte bara sju år. Det är ungefär tvåtusen femhundra fem dagar. Tvåtusen femhundra fem. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till i hjärtat. Varje dag. En gång om dagen. På sju år. Ibland bara några minuter. Ibland någon timme. Ibland en hel kväll. Ibland hugger det till en hel dag. Olika länge. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till olika länge, varje dag på sju år. 

Vad gör man? Vad gör man när det hugger till i hjärtat? Vad gör man när tankarna snurrar i huvudet? Vad gör man när det hugger till i hjärtat som en kniv som dras uppifrån och ner? Samtidigt som det känns som en smärta som kramar ut det onda som blir större och större. Vad gör man? 

För sju år sedan visste jag inte att jag inte vad jag skulle ta vägen när hjärtat minst en gång om dagen högg till och ögonen utbrast i stora krokodiltårar rinnandes ner för kinderna. För fem år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna rann ner för kinderna, att det skulle ta slut efter ett tag men smärtan kunde jag inte behärska. För tre år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna hade förvandlats till en eller två tårar ner för kinderna, att det skulle ta slut och att jag skulle ta ett djupt andetag för att lugna mig själv. För ett år sedan och framåt i dag så vet jag att när det hugger till i hjärtat minst en gång om dagen och tårarna har förvandlats till inga tårar alls ner för mina kinder, att det kommer ta slut och jag ska ta ett djupt andetag för att lugna mig själv och blicka upp mot himlen, le och förstå hur självkontrollen jag kan styra på mina känslor fungerar. 

Jag behärskar mig. Behärskar mig själv, mina känslor, min kropp. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Behärskar mig. Men jag vet att den smärta går över efter stunden. Men kommer tillbaka igen.

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Vet att det är sorg. Som jag kommer få leva med livet ut. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. "Älskade mamma, det är okej att du plågar mig med saknad och förtvivlan utan dig vid liv, men älskade mamma, se till att bägaren aldrig rinner över och att jag alltid kommer vara starkare än smärtan. För ibland när hjärtat hugger till, så är slaget starkt nog att få mig att inse, att sju år inte är så mycket när jag minst har sjuttio år kvar, utan dig vid liv." 

Likes

Comments