Header

Vardag

År 2003 levde jag tillsammans med min mamma och min storasyster som vanligt, en helt vanlig familj som älskade att sjunga och dansa.
Mamma var en härlig och sprudlande kvinna med mycket skinn på näsan!

Hon spelade i ett dansband Bennix orkester, vi var alltid med och lyssnade på mamma och kollade på hur alla dansa och sjöng med.
En dag när mamma skulle på en spelning så fick hon en vad hon trodde "migränanfall" hon hade svårt och se och huvudet bultade. Mormor moster och mamma åkte en kort tid där efter till läkarna och gång på gång fick dom svaret du har bara migrän... Det mamma inte visste var att det var värre än så.

Flera läkarbesök efter det första var dom så arga att dom alltid fick samma svar så mormor och moster blev så förbannade och tvingade på läkarna en remiss till röntgen. Efter röntgen blev hela livet förstört för alla i mammas närhet. Hon hade nämligen hjärntumör och den var aggressiv och hade spridit sig till minnet.
Om bara läkarna hade tagit tag i och lyssnat på mamma och hennes förklaring till huvudet kanske hon hade funnits idag.

Jag var bara runt 6 år när mamma fick reda på att hon hade cancer..
åren gick och vi gjorde allt tillsammans, mamma började på cellgifts behandling och tappade allt mer och mer hår, svullnade upp och blev större.
Min mamma. Min älskade mamma så vacker även fast hon blev så annorlunda. Jag tror mamma fick igenom 2 operationer i skallen ärr från öronen och upp mot skalpen blå/ röd vid läkningen och än så var hon så tapper.
Många nätter utan mamma vid min sida som alltid sa hur My ler hon älskade oss, hon som alltid gjorde frukost till en på morgonen, sjöng till oss! Det var över nu.

3 år senare var mamma borta för alltid.

Vaknade upp av moster väckte mig tidigt på morgonen jag hände som en liten apa på mosters bröst och var ganska så rädd, jag förstod inte vad som hade hänt. Jag luktade nybryggt kaffe och hörde hur alla gick runt och snörvlade där ute i vardagsrummet.
Där låg hon i sin vita kista i sina super snygga kläder och sina byggda naglar. Vacker spm alltid annars och så fridfull hon såg ut. Hon har det bra, slutat att ha ont och lever uppe bland gammelmorfar och farfar!
Jag har så svaga minnen utav mamma och hur allt gick till, om jag bara kunde förstå när jag bara var 9 år hur allt gick till och hur allt var, men minnena är svaga och skeva.

Det är jobbigt än idag att tänka tillbaka och undra varför läkarna bara inte lyssna på mamma. Dom hade kunnat rädda ett liv...

Många år gick efter mammas död och alltid jag har skyllt på mig själv, var det jag som inte städa mitt rum ordentligt? Var det "Gud" som ville straffa mig och göra mitt liv dåligt. Idag vet jag.

Varje år åker vi till släkten och hyllar mamma på sin födelsedag och sitt dödsdatum. Åker till graven och sen samlas vi hemma hos någon och bara umgås.

Kommer alltid att minnas min mamma oavsett vad, hon var mitt allt och visst fattas där en pusselbit i mitt liv men minnena och fotona får ta den platsen tills vi ses i Nangijala mamma 🌸


Camilla Brobeck
~ älskad och saknad ~
19 Februari 2006

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tips, Psykisk ohälsa

Har nog aldrig blivit utsatt för en panikångest attack innan jag började på mina antidepressiva.
En känsla att man tappar all kontroll över situationen är sjukt läskig, speciellt när man inte vet hur man ska hantera den.


Min första attack var när jag och sambon skulle till en mat affär, gick in och började gå och kände hur alla tittade på mig. En rädsla som jag avskyr. Jag började svettas om mina händer och jag kände hur blodet pumpade i min kropp. Jag fick stanna och gömma mig där det inte fanns en människa och jag kände hur jag började andas okontrollerat, min kära sambo stod vid mig höll mig hårt och bad mig och andas men i den stunden kan man inte. Jag kände verkligen hur svårt jag hade och andas och till sist sprack det, jag blev yr och började gråta av rädsla. Innan jag visste vad som pågick trodde jag bara att det var min sociala fobi som skrämde upp mig, men när jag läste på mer och mer och frågade min syster så förstod jag att jag fått min allra först panikångest attack.
Jag fick springa ut ur affären medan min sambo betala våra varor. Att få komma ut i den friska luften var så skönt, jag kände verkligen hur mina lungor fick ner luften och nu var min puls tillbaka till normal igen.

Vi började röra oss hemåt när jag kände att samma sak var på väg att hände igen...
Min sambo såg nog inte det, han pratade på som vanligt när jag helt plötsligt blev så yr att jag var tvungen att stanna. Sambon tog tag i min hand hårt och bestämt och sa "kom så går vi" Han rädde denna situationen genom att visa att han fanns där, han brydde sig verkligen. efter ett tag när jag hade sagt till honom att bara prata fråga mig ingenting medans vi gick hemåt så var det äntligen över.
Paniken och ångesten hade lagt sig än så länge.
En upplevelse att inte kunna kontrollera allt som är runt omkring en och sig själv är svårt när man är ett kontroll freak i sig själv.

Min syster tipsade mig om n bok som hade hjälpt henne på traven, en bok om en känd's persons liv och hennes psykiska ohälsa. Här får man tips och råd och även en sjukt inspirations källa till bok!

Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Bildresultat för ibland mår jag inte så bra


”Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över”, säger Therese Lindgren, Sveriges största kvinnliga youtuber. Hon blev Årets Youtuber både 2016 och 2015 och hennes hyllade videor består av allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet. I den här boken fördjupar hon sig mer i sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp att få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt? På ett ärligt, personligt och ofta humoristiskt och lättsamt sätt tar sig Therese Lindgren an ett svårt ämne från många vinklar. Hon vill berätta om sin egen psykiska ohälsa och få andra att förstå att det här är vanligt och drabbar de flesta människor någon gång i livet. Therese varvar sina egna berättelser och erfarenheter med fakta. Hon delar även med sig av tips som hur du andas dig ur en panikattack, hur du kan prata om ditt tillstånd med vänner och familj eller något så grundläggande som hur du tar dig upp ur sängen på morgonen. Ibland är det såklart viktigt att man söker professionell hjälp och andra gånger kan man faktiskt må bättre av att ”acceptera läget”.

Jag som har problem med både läsa och förstå boken när jag läser, hoppar över rader och alla bokstäver blir bara en hel röra. Jag fick låna min systers Storytell en app som kostar ungefär 200 kr i månaden att få både lyssna och läsa olika böcker, där finns Therése's bok, jätte skönt att gå runt och städa eller bara ligga i soffan och lyssna. Det bästa av allt är ju faktiskt att hon själv är berättar rösten ur sin egen bok! En bok som jag starkt rekommenderar!

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag är en tjej på 21 år som lider av psykisk ohälsa så som depression, ångest & självskadebeteende.

Att ha psykisk ohälsa är inget man ens önskar sin värsta fiende, det är en daglig kamp mellan dina tankar och verkligheten.. Att gå m ed daglig ångest och tankar som folk inte förstår sig på är otroligt jobbigt.
Mitt mående började när min fina mamma dog i cancer år 2006, då var jag bara 11 år. hela mitt liv rasade samman, min mamma finns inte kvar.. Vem ska jag nu vända mig till? Alla sörjer på sitt sätt men jag tror nog aldrig jag har fått ut min sorg angående mamma..

Efter mamma dog kände jag mig ensam och rädd. Vi alla har gjort dumma saker i livet och vi alla har olika anledningar till det. finns inte riktigt en förklaring varför mitt liv har varit så jobbig för mig som den har varit, antagligen är det bara så det ser ut.
Efter några år efter mamma dog börja man komma in in i tonåren.. Sprit, Tobak, Doger, självskadebeteende och depression var först på listan. Festade varje helg för att "glömma" det förflutna.

Mitt självskade bettende startade när jag bröt ihop av gråt och skrik hemma i mitt rum. Tog den första rakhyvlen la den på handleden och drog. En kick som man aldrig kommer ifrån om man inte är stak nog. Att känna adrenalinet rusa i kroppen när man tar rakbladet mot huden är ingenting man kan förklara. Många har frågat varför? du får ju bara en massa fula ärr, vad ska dina barn säga? vad ska folk säga när dom ser det? Finns ingen förklaring. Tyvärr.. Det är ett såkallat missbruk som man gör när man är nere i skiten och allt man vill det är få ut rädslan, aggressionen och gråtet. Känna att man lever och finns här...

Alla vänner som svikt en och alla dåliga och ångestfyllda kvällar man har haft dom åren som gått. när sprit inte fanns där på samma sätt längre så fanns drogen där, drogen med att bli hög. Hade aldrig testat någonting sånt förr mer ön provat inhalera tändaregas men jag som ville visa att jag inte var rädd för någonting började med det som jag nog ångrar mest i mitt liv. Att känna kicken från drogen smyga sig in var skönt., man var ju i en helt annan värld? Att åka till Chrstiania var nog topp ett på min "too do lista". Att få åka till ett ställe där man inte behövde hitta nya gömställen att röka och bli hög på. När jag väl fick i mig lite för mycket om man kan säga så fick jag en så kallad "sne" kick. Efter det har jag aldrig rökt den drogen igen.

Jag har vell alltid hatat hur jag ser ut, alltid varit lite mullig med ett babyface. Har alltid velat sätt ut som mina vänner som alltid varit smala och slanka. Man blir så manipulerad av samhället idag att man "måste" se ut på ett visst sätt. Visst har jag försökt att göra någonting åt det, men då blir man av familjen helt plötsligt för smal. ville ju vara som dom populära tjejerna i skolan men fin kropp och fint hår..
Min skolgång har varit ett jäkla krig mellan mig och skolan. Om jag inte hade 4;ans mattebok i 7;an så skolkade jag, smygrökte inne i klassrummen klottra när jag fick chansen eller skräpa ner allt man kunde. Har vell aldrig förstått varför jag har mått som jag gjort förrens äldre dar när man helt plötsligt fick gå till läkaren för att få utskrivna tabletter för att dämpa min ständiga ångest. Jag fick fråga mina vänner om dom ville med mig till affären eller stan för det vägrade jag att gå själv. Än idag måste jag ha någon i telefonen när jag ska gå ut själv om det är ganska långt hemifrån.

Hade ständig huvudvärk i flera år, knaprade nog ett paket ipren 400mg på två veckor. Hjälpte inte en pilla då tog jag den andra osv. Min familj och sambo blev så orolig när jag på min födelsedag fick ett "migrän" anfall i köken kl 8 på morgonen. Min sambo låg och sov när jag steg upp och jag kände redan när jag vakna att jag hade huvudvärk så jag skulle ut i köket ta ett glas vatten och en tablett när jag helt plötsligt inte kunde se eller röra mig. Allt runt omkring blev svart och mitt huvud snurra som någon jäkla karusell. tror i 10 minuter satt jag där med kräket uppe i halsen och ville bara att det skulle försvinna. Hela dagen hade jag sån sprängades huvudvärk att jag knappt kunde skratta för det bankade för mycket då. Kvällen blev inte så rolig för varken mig eller min sambo då jag inte kunde ha ljus eller nått i närheten. Under täcket låg jag hel kvällen tills jag äntligen lyckades somna.
Efter den dagen tjatade min familj så mycket på mig där av att mamma hade också huvudvärk innan hon blev sjuk.. Många bråk och gråt och skrik med familj och vänner tog jag och min sambo oss till läkaren, andra gången jag är där på grund av min huvudvärk. Första gången berättade jag allt om mamma och så vidare, svaret jag fick var vanlig spänningshuvudvärk så här jag skriver ut pamol 400mg och diklofenak.. Nu den andra gången så fick jag en manlig läkare och vi tog tester blodprov och sånt, han skickade en remiss till lasarettet och jag fick en tid till magnetröntgen, något som jag verkligen inte vill igen. Det var så himla läskigt! Medan vi ändå prata (såklart var jag tvungen att ha med en vän i med min sociala fobi) så pratade vi om mitt mående och jag fick göra ett test.
läkaren gick ut ur rummet medans jag fyllde i. Frågor som "har du någonsin tänkt på självmord" "har du någonsin skadat dig själv" kom upp och jag svarade så ärligt jag kunde. När han kom in i rummet fick han pappret med mina svar på och han räknade alla siffror och jämförde med sin skala. Första han sa var " jadu Ellinor" min mage vände nog sig ut och in och in och ut dom sekundera han var tyst innan han fortsatte med " du har en medel svår grad av depression. Jaha? vad fan är det och varför har jag det? jag mår bra, hur bra som helst inte skulle jag vara deprimerad? Hela mitt liv passerade förbi när jag sqatt där tyst och ångestfylld. Är det de jag har varit hela mitt liv? All mobbning, varför jag gråter varje kväll, varför jag inte vågar någonting som handlar om att gå utanför mina 4 vita väggar? Självskadebeteendet? Allt jag ville var att krama han så hårt! Är det någon som ÄNTLIGEN ser hur jag mår innerst inne. Tiden var inne. jag skulle äntligen få hjälp med någonting jag inte visste vad det var. Jag blev ombedd att få tid hos en psykolog men jag hann inte mer än säga nej i samma sekund som han sa psykolog. Jag har aldrig velat prata med någon sen mamma dog, en gång har jag varit hos kurator och det var nog det värsta. jag är rädd att folk ska döma mig, att jag gör det jag gör för jag mår dåligt. Att mitt förhållande hängen på en skör tråd för jag inte vill visa mig svag, jag triggar igång grejer så som bråk svartsjuka och aggregation. Jag fick utskrivet antidepressiva och även migräntabletter. Jag började med Setralin Ranbaxy gick nog på det tills jag skulle nya utskrivna. Skit tabletter hjälpte inte ett dugg tror nog mådde ännu sämre och biverkningarna var hemska. Nästa läkarbesök gick jag själv då ingen hade ledigt för att följa med mig. cyklade med hörlurar och en vän i andra änden. Berättade för min läkare att jag inte ville gå på dom mer, kände ingen skillnad så vi skulle byta till nya och en annan sort tabletter istället. Min nästa sort var venlafaxin Orion 150mg. en vecka fick jag gå på dom sen skulle vi höja dosen till 300mg. Ett tag in i tabletterna kände inte ens jag själv igen mig. Vem fan är jag? var är jag? jag har gjort hemska och idiotiska saker så länge jag kan minnas men det började spåra när jag fick min drömprins. Svartsjuka trigger och en massa hemska saker. Känner inte igen mig själv längre. Jätte hemskt att höra från sin pappa att han inte känner igen mig, att jag ser hemsk och drogad ut. Min sambo vet inte vem jag är på grund av mitt mående och hur jag beter mig nu för tiden. Att höra från sina nära och kära att dom inte känner igen mig var det jobbigaste, det har gått så långt att jag bara blir avdomnad. Har inga känslor kvar. Vet inte ens senaste gången jag kände mig glad.

Idag har jag tagit mig intiativet att boka tid till en ny läkare och nu börjar mitt liv på nytt med psykolog och kämpanndet till ett bättre liv!


​                                                            Fina mammas student dag!

Likes

Comments