View tracker

Hej, vet att jag inte skrivit så mycket för att jag har inte orkat osv. Jag har en massa olika utkast men inte publicerat dom än.

Igår var det första gången jag söp ner mig riktigt full, Vad tänkte man? varför? jag ville vara fri från det instänga livet jag lever, bara flyga om kring och ha kul. Men det blev inte som jag hoppades.

1. Absolut vodka är det äckligaste starkaste jag någonsin druckit.

2. Det är inte smart att drickan när man redan är slut i toppen efter ha sprungit om krig som en kyckling överalt.

3. Föräldrarna fick reda på det och då är man i självmord, för dom kommer bli fett arga, det blev dom också men då brydde jag mig inte.

4 Man ligger på marken och kan inte resa på sig, helt hjälplös. Men som turvar var jag bland folk och fick hjälp

5 Mina vänner kommer aldrig vilja se mig igen, ALDRIG. Jag tror nog mer att dom inte kommer få se mig igen.

6 Sjukhuset, jag träffa många människor och många tror nog att jag är galen

7 Man blir trött och fryser utan filtar på ett sjukhus.

8 Nu vet jag iallafall hur det är, att va full och bakfull,

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag fått lite tid och kunnat processa allt som hänt omkring mig, med skolan och vardagen. Jag börjar släppa mina år i grundskolan och min gamla vardag, jag inser att det blir minnen nu framöver och det klart jag vill tillbaka. Men nu börjar jag bli redo att gå vidare, jag är snart 17..

Jag går på gymnasiet jag borde sluta oroa mig för små saker, och bli mer självsäker. Jag är jag och jag är perfekt som jag är, det klart alla är olika men ingen annan är som jag. INGEN kan ta min plats om jag dör, jag måste leva och uppleva hur underbar jag är.

Jag har inte gjort illa mig på länge och känner att jag snart kan gå utanför dörren. För under min bearbetnings period har jag insätt att jag kommer ingen stans av att sitta kvar hemma o äta choklad? Hur ska jag kunna ha kul, jag måste ut o träffa lite nya människor.

Mina vänner och min omgivning har gått vidare nu är det dags att jag gör det, låt minnen vara minnen och bygg up en framtid istället för att leva i det förflutna.

Likes

Comments

Under nästa vecka kommer jag åka till gymnasiet för att gå på ett kvartssamtal där vi kommer diskutera hur jag ska fortsätta gå i skolan och må bra på samma gång. Skolan har kunnat söka bidrag för om det behövs en extra personal och extra resucher.

Men som vanligt är jag kluven om vad jag vill komma fram till under mötet:

En del av mig vill hålla på som förut förutom att ha vissa kurser senare som att man tar bort spanska, idrott och naturkunskap på schemat. Det skulle lätta pressen men jag hade ändå mått dåligt i perioder så men hellre må dårligt än att vara utanför det sociala. Va som vanligt med mina vänner och försöka hantera skolan.

Medan dellivs vill ha det så här och kunna plugga hur jag vill, utan någon som helst stress och bara ta det lugnt och plugga på i min egen takt och göra några uppgifter i veckan. Men redan nu saknar jag mina vänner i klassen och vill ha ett socialt liv i skolan.

Så möjligt vis att jag gör båda på något konstigt sätt ?

Men inget går ihop som det ska iallafall inte i mitt huvud så jag tror jag ska ligga lågt jobba dom uppgifter jag fått och se hur de har tänkt sig och hur allt sak gå runt för både skolan och mig.

Likes

Comments

Hur kunde allt sluta så här. En jätte fin tjej som har massor av ärr på sina armar och ett hjärta som inte lever. Jag vill bara dra tillbaka tiden, jag saknar det förflutna jag saknar dom vänner man mist och dom killar man dumpat.

Allt på grund av att jag är sjuk, jag kan inte älska mig själv och vet inte om jag kommer kunna göra det i framtiden häller. Alla smärta all tortyr jag upplevt och känt, alla dom moment av lycka, glädje och livsglädje.

Jag upplever en sån jävla jobbigt smärta i mitt bröst, i min mage, i mig. Önska jag inte kunde känna den känslan utan njuta av livet mer än vad jag gör. Jag kan inte sluta gråta, i smyg... på nätterna, i duschen, så fort jag kan gråta utan att alla ska se mig som svag. Mardrömmar som kommer för att min hjärna har en sjukdom.

Ibland vill jag bara stanna kvar i dom momenten som gör livet värt att leva.

Som när jag första gången lärde mig cykla.
När min bror älskade mig och var min bästa vän.
När jag träffade alice den första gången.
När jag och tove blev fulla på coola och hypade.
När jag var på grand canaria och skratta åt mamma i vattnet.
När jag låg i somnade på Davids mage och kände hur han strök mitt hår.
När jag fick ut nian med goda betyg.
När indra kom in i mitt liv.
När jag brukade åka med pappa på liseberg.
När jag åt jordgubbs choklad för första gången.
Nr jag och tilda brukade spela wii.
När jag och flera tjejer hade huset själva och dansade med musik och dygnade.
När jag hade mys kväll i sommarstugan.
När jag tältade med kamila.
När jag fiskade hundra fiskar i spöregn med pappa.
När jag gungade för första gången. när jag mådde bra.

Men oftast kommer dom andra stunderna före som

När jag gjorde illa mig första gången.
När jag försökte ta livet av mig första gången.
När jag va hos doktorn och hade problem med mina ben.
När jag var överröring och fick sitta i rullstol för att jag inte kunde gå så långt.
När min första ångest kom
När jag blev utfryst
När min bror sluta älska mig,
När saitam dog,
När vi flytta från listaga,
När jag låg i kylan i skogen medvetslös och polisen kom,
När vi blev rånade,
När jag satt ensam och tänkte på döden,
När jag svek mina föräldrar,
När jag blev tvungen att byta skola,
När jag slutade leva mitt liv,
När jag insjuknade när jag föddes med mina kroniska sjukdomar.
När jag tog mitt första bloss.
När jag slutade älska mig själv.

Allt detta har hänt i mitt liv och mer men ändå sitter jag här idag och kämpar för det positiva. Men, snälla jag är 16 år och jag har inte ens levt en fjärdedel av mitt liv. Jag har så mycket mer att lägga till på dom listorna.Ska allt fortsätta så här, ska det? jag hoppas inte det!!

Jag hoppas att jag är omringad av folk som älskar mig har en man eller (tjej de vet man aldrig). Att jag får ha ett jobb, att jag har hund, att jag bor någonstans, att jag mår bra, och hittat mig själv.

Att jag börjar leva livet på riktigt

I dom flesta inlägg har det slutat med att jag hamnar i tårar, jag känner att jag ofta blottar mig för mycket i mitt privat liv osv. men det här är mig min uppfattning på livet, this is my story

Likes

Comments

Något jag aldrig förstått är varför föräldrar skriker på sina barn? Jag vet inte om alla föräldrar gör det men jag är garanterad på att de flesta någon gång gjort det.Och det finns säkert flera resonabla anledningar.( Jag utropar mig till alla föräldrar) Varför skrika "höja rösten" när ni vill förmedla något?

Till barn upp till 7 års ålder kan jag acceptera, men att göra så mot 12-18 åringar? Varför, tror ni att dom kommer lyssna noggrannare eller ta in lättare vad ni säger. Nej, det gör oftast situationen värre och ungdomarna lyssnar inte o blir mer upprörd än innan.

Jag vill bara veta vad ni tror ska hända? Oftast skriker ni "höjer rösten" för att ni blir upprörda och vill över rösta. Men det bästa man kan göra är att sluta låta känslorna leda en och lägga sig i vanlig samtals ton och lugna ner situationen och sedan sätta er ner och diskutera problemet lungt så att ungdomen kan förstå och diskutera på ett normalt sätt.

Likes

Comments

Jag hade två personen som betydde allt för mig vi gick igenom vått och torrt men nu har allt förändrats vi har väll vuxit i sär och gått vidare... men jag har svårt att klarar mig inte utan dem, dom fans där vid min sida när jag en behövde dom och viceversa. Vi var som systarn vi blev en del av varandra, men tydligen inte starka nog.

Vi har splitras och vi har glidit isär mitt hjärta är nu i tre bitar. En del är mitt och dom andra två är deras men dem värkar kastat bort den delen så nu sitter jag här utan två viktiga delar i mitt liv.

Alla mina minnen alla mina stunder hella mig är lost. Dom finns lixom inte där längre, vi har gjort slut. Allt är över inget kommer vara som förut men just nu är det som att dom har dött och säkert är jag död i deras ögon.

Jag hatar att släppa in människor så nära att man bara blir skadad. Nu förtiden känner jag så här " varför börja något om man vet att det kommer ta slut". Jag saknar dom så mycket min vardag är tråkat och dyster utan dom. Jag vet inte hur jag ska ta mig till utan mina systrar.

Men jag vill att dom ska veta att dom förändrat mitt liv, utan dem hade jag bokstavligen varit död dom fick mig att leva. Men utan dom ser jag ingenting på samma sätt efter som dom fick mig att vilja leva och utan dom så känner jag hur lusten försvinner.

Jag vill bara resa tillbaka i tiden jag ongrar att jah inte tog vara på den tid vi hade. Det jag ångrat mest är att dom gått vidare att dom kunnat skaffa pojkvänner och nya vänner. Medan jag sitter kvar här hemma och har varken pojkvän eller nya vänner.



Likes

Comments