Finns det något som "happy ending" Ibland känns det som att media, filmer, böcker m.m. Bygger upp en orealistisk bild av kärlek. Det klart jag kan inte skylla på den det är ett sätt att känna pengar och sprida hopp. Men jag minns när jag var liten och naiv, man kolade på dessa filmer och böcker, hur alla pratade om att man skulle träffa den här "perfekta" drömprinsen som man skulle leva lycklig med i alla sinna daga.

Jag är fortfarande väldigt ung men det klart jag fattat att det inte finns någonting som är en så kallad äkta kärlek. Jag känner mig lurad, jag vet att det aldrig kommer va så lätt, att man bara träffar en person och det säger klick o sedan dör man tillsammans. Det är ett jobb som båda måste jobba för att upprätthålla.

Personligen har jag tappat både hoppet och insätt sanningen. För om man tittar rent realistiskt är det som vilken relation som helst, familj, vänskap. Varför hoppas och drömma om att en dag bli älskad och vara lycklig. Jag tror att det kan vara ett helvete att ha en relation med någon hela sitt liv. Det är väll därför människor skiljer sig. Det känns som att kärlek inte finns. Det finns forskning som tyder på att hälften av alla relationer slutar i skilsmässa. Och äktenskapet håller i Sverige är numera 10,9 år.

("Att skilsmässorna ökar kan sägas vara ett trendbrott, eftersom andelen skilsmässor, i förhållande till antal ingångna äktenskap samma år, legat under 50 procent större delen av 2000-talet. Men förra året var siffran 55 procent. Medellängden för ett äktenskap i Sverige är numera 10,9 år. För 16 år sedan var den 12,2 år." )

Så kan inte alla sluta med att måla upp sina förhållanden som att det är värt att lägga tid på ? Man blir i slutet ändå sårad var och hur man nu än gör. Visst man kanske är lycklig ett tag men tänk på vilken smärta det är när du blir änka eller har ett ohälsosamt förhållande? Är det värt det.

källa hittar du här: http://www.dagen.se/nu-okar-antalet-skilsmassor-1.95558

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Någon ting jag lärt mig är att jag inte får ha kul utan att det ska gå åt helvetet. Mitt liv är ämnat till att jag ligga inomhus ensam och titta på serier. För om jag någonsin väljer o gå utan för dörren så är man helt körd. Vad som än händer så här man skit kul och sen funkar det inte och jag måste sitta inne och må skit.

Men jag antar att det är vad alla vill. Men om mitt liv ska vara så här tråkigt och så fort jag för något så får jag en smäll för det så ser jag ingen jävla mening med att göra någonting.

Asså så fort jag är nära på att få ett förhållande med en kille så händer något och jag får aldrig se han igen. Inte undra på att jag är singel? Samma sak med vänner, vi gör något och sen är det kört, varför kan jag inte bara få gö dom alla andra. Utan att dö på kuppen.

Så summa summarum. Umgås inte med folk speciellt inte killar eller vänner. Sitt ensam l för inte ett skit med ditt liv, må dåligt och dö ensam utan vänner eller kille. Men om det är så världen vill ha det så visst. Nu tänker jag aldrig göra något, aldrig skaffa vänner. Och verkligen inte kille.

I mina ögon är det inte ens värt det. Så hoppas allt ändras, annars är jag så färdig på att ja dö.

Likes

Comments

Contains affiliate links
På senaste tid har jag fåt en "obsession" av just boots, det finns så många olika modeler och typer, men jag tycker personligen om de som inte gör över knäna utan håller sig vid smalbenen. Jag menar snälla ett par jeans och snyyg boots ser ju sååå bra ut :)

Likes

Comments

Jag avskyr känslan när man känner sig skyldig, att man sårat någon som kan bryr sig om. Men ibland är det bäst så, att gå vidare och se hur man klarar sig på sin egen hand. Jag har förstått att man kan inte hitta sig själv genom andra, utan man måste hitta sig själv på egen hand.


Jag har alltid sökt bekräftelse för att jag blev nedbruten genom min depressions start. Jag tappade bort mig själv jag gick från positivitet, glädje och självsäkerhet. Till en negativ, tråkig, och osäker människa.

Jag kommer ihåg att en människa i 8:an såg igenom mig, jag bad hen att säga vad hen analyserat om mig. Då sa hen att jag tappat bort mig själv och försöker hitta mig själv genom andra. När du gör någonting så får du deras uppmärksamhet och du tror att det kan bekräfta dig. Medan det är du som måste bekräfta dig själv.

Då insåg jag hur det var. Jag såg vilka jag umgicks med jag blev helt beroende av de människor som jag trodde jag var. Jag blev en del av dem för att jag inte visste vem jag själv var. Och i den perioden behövde jag det för att när jag tappade bort mig så slutade det att jag inte såg någon lifsglöd för att jag var ingenting för mig själv.

Jag såg bara tomhet, jag såg mig själv som ingenting jag skadade mig själv för att jag hatade mig själv. Jag lärde mig att hata mig själv och se mig själv som jag trodde alla andra såg på mig. Som en idiot, psykfall, dryg osv. Så i slutet var det mitt huvud som inbila att det var så.

Jag måste hitta mig själv och göra det på min egen hand. Ingen annan kan göra det åt mig. Det är derför jag måste släpa taget om de som jag var en del av. Jag kan inte vara en del av dem medan jag hittar mig själv. Just nu behöver jag lite med ytliga vänner som jag inte låter ta över mig själv. De gamla vännerna måste jag ta bort för att kunna gå vidare med mig själv.

Det finns två som kom mig så nära att det gick för långt vi blev en familj och de blev en del av mig. För att hitta mig själv behöver jag komma bort från den jag trodde jag var, hitta mig själv och sen kan jag gå tillbaka till de och se hur det blir. Men just nu kan jag inte vara med de som "känner" mig för de vet inte vem jag är förens jag vet.

Likes

Comments

Ibland kommer frågan vad är du för slags tjej? Det är ju 2018 och du är 18 år. Du måste veta vart du är ?

Det första som kommer upp är den jag var för 3 år sedan 2015. Då jag var en osäker tjej som mådde dåligt skadade sig själv och ville knappt leva, men under den tiden var har jag på väg in i en fas i få tillbaka livsglädjen. Jag är tänker nog först på den personen för att jag länge var i den fasen i mitt liv.

Jag uppfattades nog som dryg, osäker och i behov av uppmärksamhet, extrema humörsvängningar, och låg status. Dok hade jag allt jag behövde, min familj och mina vänner som alltid fans där.

Men nu när jag får frågan och kollar tbx till detta 2/1år. Så vet jag inte, jag har har fått hjälp psykiskt o vuxit upp. Men samtidigt har jag tagit igen de åren då jag mådde dåligt. Jag kan ärligt säga att jag varit med om saker, som gjort mig starkare. Och haft sjukt kul och fått mitt liv i en bra riktning.

Men nu kan jag nog uppfattas som omogen, glad, bitch och ganska korkad, klumpig men snäll. Men nu saknar jag äkta vänner och vill ha fri het från mina föräldrar.

Men det är ju nu frågan ställs. Och nu känner jag mig klar med båda delarna. Och vill mogna långsamt, må bra och lyckas med relationer och skolan.

Likes

Comments

Haha Hej. Eller vad säger man, jag har inte så mycket att säga alls. Jag tror jag har blottat mig för mycket för er som läser, jag vill kunna va ärlig utan att dömas. Jag har mer än 14 utkast som jag inte publicerat för att jag känner att det är för personligt.

Men när jag börjar skolan så kommer jag skriva mer. Jag har en hel del som jag vill säga, men jag vet att det är så öppet. För mig är den här bloggen som min dagbok, jag kunde skriva av mig. Alla mina tankar och åsikter som jag hade. Mitt personliga privat liv, o jag såg på statistiken hur fler i fler kollade.

Det kan va anledningen att jag inte bloggat så mycket. Men jag kommer nog lägga upp mindre personliga inlägg fram över.

Likes

Comments