Ibland är det jävligt jobbigt att känna sig onormal. Man måste inse att man är inte som alla andra, Jag är helt annorlunda. Jag lever i en annan värld, både med min psykiska och fysiska sjukdom, både mitt huvud och min kropp är annorlunda. Jag har så kallade funktionshinder, jag är inte lika funktioner som normen. Jag föddes så här, och jag kan inte göra mycket åt det och det kommer aldrig försvinna. Den tanken tar på en, jag vet att man inte bör tänka så men det klart tanken kommer upp då och då.

Om hur gärna man skulle vilja byta livs situationen, att man bara vaknade en morgon och lever ett normalt liv. För det är egentligen bara det jag vill. leva ett normalt liv, kunna röra mig normalt och tänka normalt. Visst jag bör inte klaga på allt jag har det finns massor som har det värre. Jag borde inte finnas, på stenåldern hade jag varit dör sen långt tillbaka.

Jag är självklart glad men vet inte om det är så här jag vill leva. Visst man skulle kunna säga att dessa sjukdomar även gör mig till mig jaa är unik!! Men jag vill inte vara det, jag vill vara annorlunda. Men jag har inget val och jag måste acceptera så som det är men innerst inne har jag en önskad av att inte vara den jag är. För det ända jag är är ett problem

Jag tar pengar från staten, resucher och en massa tid. Världen hade haft ett mindre problem, för jag är mer ett börda än en lättnad

Likes

Comments

Alla säger till mig att jag måste växa upp? men vad menar man med det. Det känns som att alla pressar mig till att vara en snart 18 åring. Personligen känns mitt liv ganska bortkastat, eller jag har varit " sjuk" i runt 4 år. Jag levde i den mentala tillställningen och nu när jag känner mig klar så vill jag vara där jag börja. Jag vill vara 14 år gammal!!

Jag är det mentalt så förlåt omgivningen men jag är där, så kan alla sluta pressa mig till att vara något jag inte är. Jag tror jag är som jag är för att jag har inte levt ett helt normalt liv. Jag behöver göra det och börja om där jag gick in i min sjukdom.

Jag är jävligt rädd!! jag kan inte vara "vuxen" om jag inte är det mentalt. Sedan ung ålder har jag känna mig yngre än vad jag är. Det finns många år jag velat gå om och exempelvis gå med en årskurs om är ett eller två år yngre än vad jag är.

Jag gillar att umgås med yngre för att jag hör hemma där mentalt. Så det är jätte jobbigt att vara någonting man inte är. Och i detta samhälle är det meningen att man ska vara vuxen så fort så möjligt, barn är inte barn det vill vara tonåringar, tonåringar vill vara vuxna. Men sen då ?

Varför ha så jävla bråttom, jag trivs med det liv jag har. Mina föräldrar har ansvaret över mig och jag behöver inte vara så ansvarsfull och tänka på pengar, utgifter studier osv.

Just nu set jag inte ljus i framtiden, allt känns oklart.

Likes

Comments

Har det någonsin slagit er att vakna upp en morgon och vara känd. Kunna gå utanför dörren och folk ber on ens uppmärksamhet. Vilken känsla, man kan inspirera så många och även vara sig själv, folk älskar en utan att det ens behöver känna en. Folk tänker på en hela tiden trots du inte vet att dem existerat, skit vad häftig.

Nu kommer såklart några tänka på alla negativa saker med att vara känd men tänk att vara känd 1 dag om året. Kunna åka runt världen, ha alla privilegier, träffa andar kända människor. ha obegerensligt med pengar och kärlek, tiden är helt upp bokad alla drar i en.

Vilken enorm skillnad det livet är från mitt liv. Resa runt jorden, istället för att åka tåg till stockholm. Äta på världens dyraste resturang, istället för en cheeseburgare på mcdonalds. Dina vänner ringer oändligt för att hitt någon tid att umgås med dig, istället för att du hoppas på ett SMS om säger att någon vill umgås. Kunna träffa en kändis kille och ha ett exklusivt förhållande, istället för att hitta fösta bäska kille i ens skola.

hahaha. vilket löjligt inlägg. Men jag kom bara på att tänka på den drömmen man har att vara "DEN" personen som blir uppskattade och älskad av miljarder av människor.

Likes

Comments

Jag har lärt mig så mycket, jag har förstår vad jag kan göra för att må bättre  jag mår bättre. Jag känner mig redo att ta tag i det här förträngt sedan tidigare.

Jag har äntligen fått de materialen jag behöver för att må bättre, Jag säger inte att allt är bra. Man måste kämpa varje dag men nu är det lättare att kämpa.

Jag har inte skadat mig själv på 36 dagar. Vilket är ett nytt rekord, mina självmordstankar har minimeras. Jag  känner mig stabil och tålig, det är därför jag kommer utsätta mig för något jag undvikit i längte tid.

jag ska prata med min gamla syster/bästavänn. Jag vet att jag gjort fel och vet att vi aldrig kommer bli vänner igen. Det kanske kommer bli bra så, hon gör till mitt förflutna och jag behöver få ett klart slut.

Det kommer ta men hom gick med på att träffas, så nu kör jag. Jag kommer lära mig massor och klara av att känna vissa känslor.

Man kan inte sträva efter framtiden om man inte reder ut det förflutna.

Likes

Comments

Vart hamnade vi med våratt samhälle, alla är så utlämdade och jag känner flera i min omgivning som blir lurade att skicka bilder på sig själva för att folk utpressar dem. Det här måste sluta, men hur ska det kunna sluta om ingen gör något åt det, alla är för rädda att bli blottade. Men snälla vad ska man göra? Polisen hjälper inte ens hälften av de unga flickor som blir sexuellt ofredade.

Jag kan ärligt säga att jag blivit sexuellt hotad och ofredad men jag var naiv och såg det inte faran i att skicka ett foto på mig själv. Men jag vet att mer än 50% av alla 11- 20+, olika kön jag känner både killar och tjejer skickar "noudes" till folk via lika plattformar.

Men vissa kan utnyttjar chansen och hotar med att publicera bilederna och kräver mer i utbyte. det gör att man hamnar i en ond cirkel och man själv inte har något eget val längre. Eftersom bilderna kan vara så privata vill man inte att alla i ens omgivning får se dem.

Till alla er som blir sexuellt ofredande borde samla bevis och skita i de "saker" det har att utpressa dig med. Om de nu sprider en bild så kan det få göra de. Trotts att man kommer bli blottad till omgivningen, så är rätta att stå upp för dig själv för snälla vi lever i 2017 och folk vet vad som händer.

Folk kommer förstå säg bara vad du har blivit pressad till så kommer det bli ännu lättare att få den idioten som behandlade dig så, hen kanske inte hamnar i fängelse, men hen kommer förmodligen sluta. För nu har hen inget att utpressa dig med, det är över.

Så avsluta, låt inte hen ta dig och göra saker som du inte vill. Sluta så fort så möjligt innan det är försent, för du kommer gå och ha ångest över den makt hen har. Det kan leda till skador psykiskt, o i värsta fall självmord.

Men jag vet själv att det kan vara svårt för att man vill tillfredsställa personen du skickar till, du kanske tror att det leder till något mer. Nej, oftast hamnar man i "the awkward sone" det ända som kommer hända är att personen inte har någon respekt för dig. Vill oftast bara komma åt din kropp inte kärlek eller något mer.

Man tror att man känner någon man bygger upp tilit till personen, men sen börjar man ta det förgivet att man kan lita på alla. Men det kommer en dag då det händer att man gjorde ett misstag och det slutar på 3 sätt.

1. Man blir bedragen och personen gör allt för att få mer o mer tills du mår så dåligt att du får ett självskadebeteende eller självmordstankar, I värsta fall ens död

2. Personen sprider bilden och ditt sociala liv kommer ställas på kanten, o du kommer må dåligt och folk kommer stämpla dig.

3 Du kommer klara dig, men du vet att du gör och du är stark i dina åsikter och litar på folk du vet att du kan lita på. Med en risk att tiliten bryts

--------------------------------------------------------------------

Här är några länkar där ni kan läsa mer om ämnet.

https://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/barn-utsatta-for-sexuella-overgrepp/natsmart-handbok/ladda-ner-guiden-avsnitt-4

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/sexuella-overgrepp-via-natet-skadar-lika-mycket

http://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Sexuella-overgrepp-pa-natet/

Likes

Comments

Just nu sitter jag på ett ganska jobbigt beslut i mina händer. För ett tag sen gjorde jag det jag behövde för att må bättre, vilket ledde till att jag blockerade två personer helt ur mitt liv trotts att de betyde  mycket för mig.

Nu har jag kommit över dem och det är skönt, jag trodde jag inte kunde leva utan dem men nu vet jag att jag kan.

Sen var det att vi alla hade förändrats, utväklas, grorde isär. Hittat intressantare relationer och prioriterade andra saker. Jag hoppades på att den skulle inse att jag karnske hade någon mening i att vara i deras närvaro.

Jag måde dårligt ett tag men nu är allt bra utan dem. Dok så vet jag att jag förmodligen sårar dem så mycket som det sårade mig eftersom jag inte tar tag i allt.

Jag var trött på att jaga och att dem skulle ta det så, att om dem försvan skulle jag jaga, komma tillbaka med svansen mellan benen.

Men nu karnske det insåg att när jag sprang iväg så saknade de mig, det vill verkligen att jag skulle hitta dem. Och det var det jag ville se.

Nu har jag sett det, men problemet nu är att jag har det så bra utan dem. Ska jag ta dem in i mitt liv, riskera att bli sårad. Eller ska jag gå kvar den lilla stoltheten kvar och gå förbi dem med rak rygg och högt huvud?

 För nu har jag.

Glömt gått vidare och gått där ifrån med stolthet

Eller

Ska jag minnas och gå tillbaka med rädsla av att det är ett misstag?  Kan någon svara på den frågan.

Likes

Comments