Vi känner alla till de lyckliga sluten som brukar visas upp i filmer och böcker. Sluten som folk berättar om och så envetet vill att vi alla ska tro på. Men vad händer när du gör ett ”drag” ett ”move” som de säger på engelska. Vad händer då? När du till exempel sväljer all stolthet och övervinner din ångest och oro för kommande pinsamhet för att gå fram till en kille och ge honom ditt nummer. Ingen alkohol, inga droger. Det utspelar sig inte på en bar eller nattklubb eller på något annat ställe där det är socialt acceptabelt att stöta på andra människor. Detta utspelar sig i en mataffär, ett stort ICA Maxi i en liten stad i Småland. En liten stad där nyheter sprider sig snabbare än elden i ett pappersbruk. En liten stad där du är och förblir utstött om du inte redan känner människor eller är släkt med människor i staden. Den lilla staden där människor stirrar ut dig i kassakön eller på gatan bara för att du finns, trots att du redan bott i staden ett par år.

I alla fall. Låt oss säga att du övervinner din ångest och går fram till en kille du uppmärksammat för ett par veckor sedan på ICA Maxi, även om han troligtvis jobbat där bra mycket längre. Dina vänner eller din familj har pushat på dig, talat om för dig att han tittat på dig och menat på att han absolut flirtat med dig i kassan och han kan inte vara annat än intresserad. Som tjej och singel sedan fyra år tillbaka suger du självklart åt dig alla dessa påståenden som en svamp och börjar tro på dem. Den här dagen så går du fram till honom, han råkar ju vara där trots att det är sent på kvällen och trots att postkontoret, där killen vanligtvis arbetar, är stängt. Han är där, du är där och du går fram. Du säger hej och påpekar att det du är på väg att säga kan komma att låta lite konstigt.. Sedan säger du att om han skulle vilja fika eller så någon gång så är detta ditt nummer, samtidigt räcker du fram ett alldeles för gammalt visitkort med ditt telefonnummer nerklottrat på baksidan. Ni får ögonkontakt och han säger ”tack så mycket” med ett litet leende. Då ångesten smyger sig på hinner du inte säga något mer utan ler och går därifrån. Lyckan och chocken är obeskrivbar därefter. Hur vågade du gå fram och göra det?! Tänk att det hände på riktigt och att det inte bara är ännu en av dina många fantasier som inte blivit verklighet. Det hände. Du gjorde det!
Som sagt lyckan är total. Du tänker och hoppas att han kommer skriva efter han slutat jobbet. Timmarna går och inget händer. Butiken stänger. Fortfarande inte ett ljud. Har du skrivit rätt nummer? Trots att du haft samma nummer de senaste tre åren behöver du fråga dig själv om det var rätt eller inte. Kanske tycker han att det är sent att skriva?
Det finns tusentals olika anledningar till varför han inte skrivit ännu men hoppet hålls kvar. Dagen efter känner du dig förväntansfull och rädd på samma gång. Tiden går och du försöker distrahera dig med allt möjligt. Kompisarna fortsätter att komma med anledningar till varför han inte skrivit, kanske har han varit upptagen, kanske är han nervös och orolig över vad han ska skriva, kanske, kanske, kanske. När det börjar mörkna ute känner du hur hoppet sjunker som en sten inombords. Du vet lika väl som alla andra att om den här killen verkligen varit intresserad hade han skrivit vid det här laget. Det finns som sagt tusentals olika anledningar till varför han inte hört av sig, men att han är intresserad är inte en av dem. Du vet likaväl som jag att när en människa är intresserad av en annan människa så kommer hen att visa detta.
​Om en person du gillar visar att hen gillar dig också så kommer du att ta chansen. Visst det kan vara svårt att komma på något att skriva men, så svårt är det inte. Man kan skriva ett enkelt ”hej”, bara för att visa den andra personen att man är intresserad. Det behöver inte börja med en inbjudan till middag eller fika eller något annat.

Så här står du med din ”filmscen” som inte får samma utgång som du hoppats. Nu då?
Självklart är du väl medveten om att misstag är till för att man ska lära sig av dem. Men detta är inte direkt ett misstag, det är en risk. En del säger att det är värt att ta risken. En del säger att det är bättre att behålla tanken på det. Jag är kluven i frågan. En del av mig tycker det är bättre att ha tanken och fantasin på personen och vad som skulle kunna hända. En annan del av mig tycker att det är värt att ta risken, då vinsten är tio gånger bättre än fantasin.
Men om du tar risken och det inte blir någon vinst. Om du står där sedan utan både fantasi och vinst och dessutom med ett sårat ego, ångrar du att du tog risken?
En del av mig ångrar det. Den andra delen ångrar inget eftersom att det var ett stort steg framåt i min egen utveckling. Jag övervann min ångest! Men firandet av det tog slut redan igår. Idag känner jag mig mest tom och lite dum. Det är inte bra att gå runt och känna sig dum. Jag borde vara stolt, vilket jag också är! Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag kanske skulle låtit bli. Min självkänsla har fått sig ett slag och jag vill helst stanna inne helt ensam och slicka mina sår. Jag vill skriva till mina vänner och bli boostad, men jag låter bli. Jag vet vad de kommer att säga, hur de kommer förklara att han säkert är intresserad men kanske inte hunnit, inte vågar eller inte kan skriva. Det hjälper inte.

Hela första delen av livet har man trott att det är bra att vara snäll mot människor även om det innebär att man inte är ärlig. På senare tid har jag kommit att inse att det inte alls är så. Orden betyder ingenting om de inte är ärliga. I många fall kan de skapa mycket mer smärta än vad de kan hjälpa en. Att få höra av mina vänner att de är säkra på att han kommer skriva eller att om han inte gör det är det hans förlust och då är han dum i huvudet för att han inte kan se den vackra och fina tjejen framför honom. ​Men hur vettigt låter det egentligen? Han kanske inte tycker att jag är vacker, han kanske inte är intresserad och han kanske aldrig flirtade, han kanske faktiskt bara var trevlig. Men vänner är programmerade att säga sådana saker till dig för att de tror det gör dig glad. Det brukade göra mig glad, tills den hårda sanningen slog mig i ansiktet. Men nu så är jag skeptisk bara jag hör något sådant. Man vågar inte tro på att någon talar sanning, de kanske bara vill vara snälla.

Oavsett vad så trodde och hoppades jag höra av den här killen. Men det har snart gått ett dygn och jag har inte hört ett ord. Idag är det lördag, jag sa att om han inte hört av sig till på måndag ska jag släppa det. Men jag vet inte om jag kan hålla hoppet uppe till på måndag. Det känns kört redan nu. Så blir det ibland. Inte för att jag tycker man ska sluta hoppas eller sluta försöka. Kärlek är det finaste som finns och om man hittar det är man lyckligt lottad. Men jag tror att jag drar mig tillbaka, bara lite till och läker igen. Det har gått fyra år sedan jag bröt med min förre detta pojkvän som jag var tillsammans med i tre år. Det tar tid att komma över det. Och efter många misslyckade försök att hitta kärlek därefter känner jag att ännu en paus är berättigad.

Likes

Comments