Ensamheten.

En nästan förlamande smärta ibland.
Den sortens smärta som får mig att tappa fotfästet och helt gör mig orkeslös.

Men jag vet att den är viktig att erfara. Bara ta in, andas.... och möta.
Vet att det är där jag utvecklas som människa. Vet att det är där i den mörkaste av avgrunder som jag finner ytterligare en bit av mig själv.

Jag pratar så klart om den ensamhet som man inte själv väljer. Ensamheten som infinner sig när man vaknar själv i sin dubbelsäng en solig lördagmorgon, och dagen ligger som ett oskrivet blad framför mig. Inget inplanerat, bara göra vad man vill. Men ensam.
Självklart kan jag få sällskap om jag vill. Bara ringa en vän och fråga.
Men det är inte den sortens sällskap jag söker och inte den sortens ensamhet att fylla.

Saknaden av en man i mitt liv är just nu enorm. Inte så mycket i familjelivet, utan mer känslan av att få älska och att vara älskad.
Känns som att det är länge sen nu. Och det är det. Ett helt år sedan faktiskt.

Är det slut nu? Ska jag leva själv med mina två barn, resten av mitt liv?
Perioden med nätdejting är förbi. Resultatlös.
Perioden av krograggande infinner sig fortfarande, men samtidigt så utlämnande.
Trivs inte i rollen som förförerska. Att spela ett spel där jag inte vet om det blir någon utdelning.
Eller ens vad motspelaren anser och tycker om mig.
Trivs inte i rollen att "blotta" mitt innersta för en främling.... Jag är inte så stark.
Inte nu. Inte än.

Frågan är bara var man ska hitta honom. Mr Perfect!
Får väl kanske ge mig ut i solen och skogen och leta under varje sten jag ser... ;)

// J

Likes

Comments

... var till sist, inte mitt val.

Det var hans.

Men jag såg det komma och jag gjorde inget för att stoppa det. Kunde inte eller ville inte. Kanske både och? Jag hade tagit upp ämnet tre år innan han gjorde det, men hans tårar fick mig att stanna kvar. Istället för att skaffa ett tredje barn, valde vi att gifta oss. En period var det bättre än någonsin och jag trodde återigen att "det är vi för evigt".

Som jag lurade mig själv, om och om igen.
Tänkte, att om jag bara var glad, lagade god mat, städade huset, tvättade och gav oss tid tillsammans, så skulle allt vara bra. Ändå var han aldrig riktigt nöjd... Gnäll över att jag var för ofysisk, att vi hade för lite sex, att jag aldrig tog initiativet. Om jag bara ändrade mig på dessa punkter, då... då skulle allt vara perfekt. Och som jag försökte... Vände ut och in på mig själv, för att ständigt komma till samma slutsats. Att det inte gick. Jag kunde inte ändra på mig!
Undrade ofta vad det var för fel på mig. Ville jag inte tillräckligt mycket eller försökte jag inte tillräckligt länge. För visst var det bra emellanåt, men oftast bara några dagar.... Så länge jag tänkte på att jag skulle ta i honom mer eller vilja ha mer sex.

Tiden gick... Allt bara rullade på. Vi gjorde allt precis som vi brukade och så en dag var det som att jag inte längre fanns. Vi hade en vecka tidigare avslutat vår stora köksrenovering. Jag fattade verkligen ingenting! Från en dag till en annan, så varken såg han på mig eller tilltalade mig. Bland det värsta jag varit med om...

Det gjorde så fruktansvärt ont att han, som jag delat precis allt med under femton år av mitt liv, såg rakt igenom mig. Och jag förstod att det snart skulle vara vi som var det senast separerade paret i vår vänskapskrets. Och vad gjorde jag åt det.... precis ingenting. Jag hade inte modet. Modet att säga de tre små orden... "jag vill skiljas".
Hade inte modet att låta det bli mitt val.
Som jag ångrar det.

/J

Likes

Comments

När jag var liten skrev jag dagbok. Sida upp och sida ner med saker som gjorde mig upprörd, ledsen, stolt, förbannad eller bara lycklig. Största delen handlade om obesvarad kärlek eller mindre vänskapliga vänner. Utsidan på dagboken var väldigt viktig och jag minns den dag då jag köpte den vackraste dagboken av alla. Den hade en tygklädd, hård pärm, i skimrande grönblått tyg. Pyntad med drakar, lotusblommor och hemliga tecken.
Jag har sparat alla dagböckerna, men det var väldigt länge sen jag läste dem.

Det tragiska är att om jag skulle skriva dagbok idag som vuxen, skulle den troligtvis innehålla ungefär samma saker. Förvånad? Ja, kanske lite. Har jag inte kommit längre i min utveckling, tänker jag? Men sen så slår det mig... det handlar inte så mycket om VAD vi skriver, utan ATT vi skriver. Skriver om saker som berör oss, både positivt och negativt. Det är då vi kan utvecklas... När vi får det "ur oss", så att vi kan släppa det och gå vidare. Släppa de där sakerna som berör oss negativt, som får oss att känna oss små eller ensammast i hela världen. Eller får skriva om de där positiva sakerna som vi blir stolta över, så att vi inte glömmer bort dem.

I vår dagbok... eller... idag kallar vi det blogg.

Och du är varmt välkommen till min blogg.... Mitt Val!

/J

Likes

Comments