View tracker

Sen senast jag skrev så har jag trappat ner på Inderalen. Har väl gått bra fram tills idag. Mitt huvud känns som cement och det finns inget att göra åt det direkt. Kommer fortsätta att trappa ut det och hoppas på att min kropp snart klarar sig utan inderal.
Har även planer på att höja mina antidepressiva tabletter lite. Har börjat må väldigt dåligt på kvällarna igen. Svårt att somna, vaknar gråtandes eller bara fylld av ångest. Drömmer fortfarande väldigt mycket, men jag och min psykolog på BUP jobbar på det.
Men kvällarna och nätterna är hemska. Jag bara gråter och gråter. Tänker på samma hemska saker varje kväll. Tårarna bara rinner ner ifrån mina kinder okontrollerat och på kvällen går jag med en konstant ångest på kvällen. Vill krypa ur mitt skin. Vill fly från hemskheterna som försegår/försiggått i mitt liv. Vill inte ha motgångar. Vill från och med nu bara ha medvind i mitt liv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min ångest går upp och ner i vågar. Ena sekunden är allt bra. Förstår inte varför jag stressat upp mig. Andra sekunden får jag panik igen. Hjärtat slår och kroppen skakar. Fylls av ångest och panik. Vill gråta. Skrika. Sen tillbaka till det lugna. "Varför stressade jag upp mig?"
Men fick lite små planer idag trots allt. Känns lite bättre än att inte ha något alls. Låt mig nu få en lugn stund, snälla ångest.

Likes

Comments

View tracker

Jag orkar inte ännu en helg utan planer. Jag får panik utan planer. Jag får panik över att inte ta vara på helgen och träffa vänner.
Jag klarar inte vara hemma. Jag vill bara ut och festa. Nu. Jag vill inte stanna inne mer. Min ångest växer bara och tar mer plats.
Men det finns inget jag kan göra åt saken. Det blir ett tryck på brösten. Jag kan inte påverka detta. Det är tydligen bara att ta sig igenom det ännu en gång.
Notera att detta inte har något med magen att göra.
Ännu en helg som spenderas med att se mina andra vänner vara ute och festa. Ännu en måndag ska jag får lyssna på deras "sjuka" historier om helgen. "Nej, du kommer inte förstå! Du var inte där"
Det kryper i hela kroppen. Jag måste få en kväll där jag bara kan koppla av. Inte tänka på något och ha kul med mina vänner. Snälla, tvinga mig inte att sitta instängd i denna lägenheten ännu en helg. Jag orkar inte det. Jag klarar inte det.

Likes

Comments

​Var hos min läkare nu i veckan och vi pratade väl mest om hur vi ska få upp min vikt och matlust igen. Jag berättade för henne ännu en gång att jag vill byta/sluta på azatioprinen (imurel). För det är ju sedan jag började på den som har har haft svårt att äta. Hon menade på att i med att proverna såg bra ut så kunde jag sluta på det. Så för tillfället går jag inte på någon medicin för magen. Om en månad ska jag ta nya prover och ser hur det ser ut. Min läkare ville att vi ska hålla riktig koll nu, så om jag blir sämre, så kan vi ta nya prover och ser hur dem ser ut. Sen om dem visar dåligt så kan göra nya undersökningar. 
Allting känns väldigt bra just nu! 

Likes

Comments

Förutom att min hals är tjock, käken inflammerad och svag feber. Men annars är livet bra. Jag är nöjd. Har mått bättre men har också mått sämre. Ibland måste man se lite hur man mår. Kunna avgöra varför man mår så bra eller dåligt. På så sätt är det ju mycket lättare att hitta sätt att må bra på.
Just nu går jag bara o h väntar på tisdag, för då ska jag till min läkare igen och hoppas på lika bra besked den här gången.
Vill bara uppdatera er lite dådå så det inte blir en lika stor pause igen. Antar att jag skriver mer efter jag har varit hos läkaren och fått besked vad nästa steg är. För så är det alltid i livet. Man lever efter sina besked.

Likes

Comments

När det visade sig vara Crohns blev jag rädd. Antagligen mest för att jag visste att jag aldrig skulle bli av med det. Jag blev rädd att gå miste om roliga saker. Jag var så fruktansvärt rädd för att missa min ungdom. Att inte kunna festa, vara spontan och ha kul. Men man kan faktiskt leva ett normalt liv. Det enda som skiljer nu emot innan är väl mer tabletter och mer planering. Det som blev det största hindret för mig blev ångesten. Det är ju också först nu jag kan ärligt säga att livet är fan bra! Livet är aldrig perfekt, jag kommer fortfarande ha mina dåliga stunder och dagar, men just nu är det väldigt bra. Just nu trivs jag med att leva. Även fast jag har Crohns. Jag kan vara spontan, inom rimlig mängd såklart. Men det är nog inte Crohns fel att det måste vara inom rimlig mängd, det är väl mer mitt kontroll behov som sätter igång när något blir för spontant.
Jag trodde även att jag skulle få ändra mina matvanor drastiskt efter allt jag läste då. Men det enda är väl lite mindre fett och socker. Godis, glass, chips, läsk och sånt är inte lika gott längre för jag vet hur dålig jag kan bli. Alkohol förekommer väl också ibland, men även det i mindre mängder och endast under högtider. Så alltså inga fyllor varje helg, längre. För det slår också ut mig helt. Både fysiskt och psykiskt. Om jag festar på en fredag så brukar jag återhämta mig söndag kväll. Man ska återställa magens rytm och vanor och det är inte det lättaste alltid. Dessutom dricker jag aldrig längre starksprit, vin eller öl. Det förstör ännu mer. Cider och "blanddrycker" är det enda jag dricker, om jag nu dricker. Men undviker det ännu mer nu sen jag börja på mina antidepressiva, för dagen efter ångesten blir 200 gånger värre med dem.

Likes

Comments

Sen i april (mitt senaste inlägg) har det såklart hänt en hel del. Min mage blev väl egentligen bara bättre och bättre tack vare Imurelen, men jag märkte det knappt då min ångest tog över helt och hållet. Jag kunde inte göra något, inte åka buss till skolan eller åka och handla. Inte heller kunde jag träffa vänner eller ens ut och gå nu i slutet när det var som värst. Över sommaren byggdes min ångest egna murar runt mitt liv och jag hade ingen kontroll. Jag styrde inte längre min egen kropp och jag mådde skit. Verkligen skit. Jag hade starka planer på att ta livet av mig. Jag hade verkligen det. Inte nog med att min ångest tog över så tog även dåliga tankar över mig. Jag började tro att alla hatade mig och tänkte bara dåliga tankar om mig. Jag såg mig själv inte som duglig. Jag skulle aldrig duga. Jag vågade knappt vistas utanför mitt hem när det var ljust. Ja, knappt att jag lämnade mitt rum om här var någon annan en min mamma. Jag kunde inte äta ibland folk och mådde allmänt skit av att vara med någon annan än mig själv. 
Tillslut fick jag komma till min gamla psykolog som jag inte träffat på något år. Redan då var jag i stort behov av någon typ av antidepressiva medel men hon hade inte den rätten till att skriva ut. Så istället skickades jag till BUP (barn och ungdomspsykiatri) på en akuttid. Tror jag fick vänta i kanske två veckor innan jag fick en tid. Jag fick direkt en jättebra psykolog som förstår mig och verkligen lyssnar. Av BUP fick jag även tabletter för min sömn då jag sover väldigt oroligt om nätterna. Händer väldigt ofta att jag vaknar av att jag gråter eller är allmänt upprörd efter en dröm. Sover väldigt "lätt" och drömmer oerhört mycket varje natt. Drömmer väl ungefär lika mycket med tabletterna men jag sover ju djupare med så sömnen blir ju trotts allt bättre. Dem är väl egentligen inga specifika sömntabletter, dem är väl någon typ av väldigt lätt lugnande. Men det hjälper och det är jag tacksam över. 
I nu tid mår jag bra, vill nästan säga att jag är lycklig om man tittar tillbaka på hur jag mådde i somras. Ångesten finns där i vissa fall, men det blir mindre och mindre. Magen går lite upp och ner, men jag hoppas bara på att den håller sig i balans ett bra tag till. 
Jag tror att jag pratade lite om min vikt i förra inlägget(?) Det är väl egentligen den enda delen som inte är speciellt bra just nu. Jag har jättesvårt för mat. Vet inte direkt varför, men antar att det har med det psykiska att göra. Mne jag jobbar på det med hjälp av näringsdrycker.
Min läkare har även sagt att vi ska göra en ny gastro och koloskopi innan jag fyller 18. För då lämnas jag ju över på vuxen och då vill vi ha en klar bild om hur allt ligger till. 

Likes

Comments

Riktigt längesedan, jag vet. Men har legat vaken hela natten och börja tänka på denna bloggen. Om inget annat så var det ju kul att titta tillbaka och läsa allting.
Jag tror att jag slutade skriva för att ingenting blev bättre. Och för att jag mådde riktigt jävla dåligt. Allting blev värre helt enkelt.
Sen jag skrev sist så har mina mediciner ändrats lite. Kortisonet är helt borta, Imurelen är kvar och gör sitt jobb men förstör min aptit. Jag har börjat på antidepressiva emot min ångest och depression. Även lugnande vid behov om jag inte kan sova. Men tar dem endast om jag verkligen kan sova ut dagen efter. För sover cirka 13 timmar i streck med dem och blir dåsig i flera timmar om jag inte har möjlighet att sova ut.
Har börjat gå på BUP och arbetat intensivt med mig själv på många plan. Har en underbar psykolog och allting går framåt.
Har även rasat mer i vikt. Nu ligger jag på 49,9 (kämpar som ett as för att gå upp det där jävla grammet.) mer har varit nere på 46/47. Den vikten stämmer inte helt okej med min längd på 177cm. Men går på näringsdrycker och jobbar med det. Är inte så förbannat stressad med vikten längre. För att pressa sig själv och må dåligt över det har ju inte gjort något bättre än så länge. Det kommer väl när det kommer.
Tänker dock få någon timmes sömn innan jag ska iväg och lämna prover, till BUP och åka iväg och shoppa. Men tänker skriva mer imorgon om hur min ångest minskat och svara på mina egna frågeställningar i tidigare inlägg.

Likes

Comments

​Var hos läkaren i tisdags eftermiddag för att prata om nya mediciner igen. I med att jag mådde väldigt illa och fick ont i magen av Imurel så skulle vi diskutera andra alternativ. Men enligt min läkaren var Imurel nästan det enda läkemedel som jag kunde gå på under en långtid, så jag har börjat på det igen... Men förra gången gick jag på 125 och denna gången har jag bara börjat med 50, och jag mår faktiskt inte illa ännu. Så hoppas detta går. Men pratade med en person jag känner som också går på cellgifter, och han hade haft samma problem med illamåendet. Han berättade att han istället hade fått sprutor istället för tabletter, så det kanske är en lösning om jag nu börjar må illa. Men min läkare skulle ringa nästa vecka tror jag, så kan prata med henne om det då. 

Har ju tyvärr även mått sämre, tror jag skrev om det innan..? Så jag har inte ätit på nästan två veckor i skolan nu... Inte lika jobbigt nu längre, dem första två dagarna är jobbigast sen är det nästan som att kroppen vänjer sig vid att inte äta på många timmar. Men ska försöka dricka "ersättningsjuicer" i skolan istället för att äta. Det är ju bättre än inget menar jag. Det är ju inte heller bara att jag blir trött och seg för att jag inte äter, jag har nog gått ner närmare 5/6 kilo på dessa veckorna. 

Och snart är det Valborg, vilket ger mig lite ångest. Antagligen ska jag och mina vänner till Danmark, vilket resulterar i tåg, buss, båt och långt hemifrån om något skulle hända. Jag vet att jag är nojig, men bara tanken på att få riktigt ont i magen eller liknande i Danmark ger mig svag panik. Men jag får prata med mina vänner och försöka prata av min ångest... 


Likes

Comments

​Oj vad det var längesedan jag skrev här. Men så blir det ibland. När det inte händer så mycket i mitt liv och med min sjukdom så har jag ju inte så mycket att skriva om. 
Men senast jag skrev så hade jag ju slutat med Imurel, så jag går fortfarande bara på kosrtison. Men på tisdag ska jag till min läkare och prata om nya mediciner och så. Hoppas vi hittar någon bra lösning bara. Har tyvärr även känt mig sämre dem senaste dagarna, men hoppas bara det beror på något jag ätit eller så. För orkar inte att gå in i ett skov eller så nu... 

Nu är det inte heller kvar till skolan slutar och sommarlovet börjar. Om inget annat börjar det ju kännas på värdet. Men mycket att lämna in nu innan skolan och betygen sätts... Så mycket plugg är det just nu. 

Likes

Comments