View tracker

Nu är jag så redo som man kan bli.

För några dagar sedan så stötte jag på H (påhittat vill inte sätta ut namn, utan vill dela med mig av min upplevelse och hur jag förändrades som person.) inne i affären. H sa hej och betedde sig som att vi var vänner? Jag svara med ett kortfattat hej och kolla sedan bort. H börja mumla nått om vad smal du blivit men jag ignorera det för att med H så var en man som jobbat där förut som jag gillat väldigt mycket så jag flög på honom och gav han en bamsekram och fråga hur det var med honom. H märkte att jag inte var pratsugen så lät mig vara medans jag fortsatte prata med mannen. Vi sa hejdå för jag skulle gå vidare. Jag och mamma fortsätter handla och hon skulle ta ut paket så jag gick och ställde mig i kö. I andra kassan stod såklart H och skulle också betala. H fråga om jag hade börjat gymmat eftersom jag tydligen hade blivit så smal, mitt svar va nej jag sluta äta, jaså säger H och frågar om det var negativt eller positivt. Jag fnyser till och säger bara va tror du? jag säger att, du är en stor del till varför jag sluta äta och mår som jag gör. Till svar får jag- ska du börja bråka på direkten? Hela min kropp skakar då jag alltså inte träffat H sen jag stack därifrån. Jag spottar ur mig " vet du jag har inget vettigt att säga till dig så kan du bara fucking lämna mig ifred? i det läget var jag arg som ett bi för respekten fanns inte längre kvar där för H. Jag har försvarat honom och bråkat med allt och alla när jag delat med mig om vad som hände för jag trodde han brydde sig men det fick jag ett tydligt bevis på att han inte gjorde då han indirekt stod och skratta mig i ansiktet. Just där och då så rann allt bara ur mig. Jag kunde inte fokusera och jag bara skaka. Men anledningen till varför jag inte höll tyst eller lät tårarna rinna var för jag vägrar visa mig svag framför någon som förstört en stor del av min ungdom, som har satt ärr så djupt in i mig så jag blev en helt annan person. Fån en optimist till en pessimist. Jag älskade livet, Ja, jag hade motgångar men det hör till. Men du H du tog livslusten ifrån mig och min stora glädje, hästarna. Jag litade på dig till 110% och du tog det till din fördel och behandlade mig som skit, inte alltid det kommer jag aldrig säga men ofta, för ofta. H var snäll ibland och vi gjorde roliga saker tillsammans men det räckte inte, inte om man jämförde med det dåliga H gjorde.

Okej, nu ska jag försöka beskriva hur tiden var i stallet. Det kan bli lite förvirrande men jag ska göra mitt bästa att få ihop det bra.

Ett av mina första minnen var när jag var 10-11 år och jag red en häst och H höll på med en annan på sidan av ridhuset då man inte syns lika bra därifrån. Jag minns hur han kommer med hästen och ropar åt mig att hoppa av och ta in hästen han hade och duscha henne med kallt vatten. Jag minns tydligt hur mitt hjärta började slå riktigt hårt och jag fick en obehaglig känsla för jag hade aldrig sett någon människa så arg och svart i ögonen som H var just då.

Jag tog och ställde upp henne i spolspiltan utan att ha vågat tittat mer på henne än att se att hon var så svettig så man kunnat trott att hon var nyduschad. Jag vred på vattenslangen och skulle ta och duscha av henne då jag släpper slangen och börjar gråta, mitt framför mig står en häst som skakar och med bölder så stora och ur dom rinner det massa blod. Man kunde tydligt se var piskan hade slagit henne. Med tårarna rinnandes nerför kinderna försökte jag lugna henne samtidigt som jag försiktigt försökte spola lite kallt vatten på bölderna bara för att mötas av en häst som drar sig åt sidan i smärta, jag led med henne var enda sekund men hon behövdes tvättas och smörjas med kräm för att inte få bort smutsen. Så där stod jag 10-11 år och tog hand om en 4 åring som blivit skrämd och misshandlad av en man som inte ens borde få vara nära en häst. Såklart så vågade jag inte säga något till honom eller någon annan då jag inte visste mer än att jag unghäst efter unghäst fick ställa i spolspiltan och duscha av och smörja. Jag höll tyst och vad jag ångrar det idag. H använder alltså skräck som en metod för att få en hästs respekt. Helt galet enligt mig.

Jag vet bara hur H beter sig med sina hästar så jag vet inte om detta är normalt men i mina ögon är det verkligen inte det.

När jag var ute och red på ridbanan så kunde H gå in i ridhuset och göra något, jag hade ingen aning om vad förutom att jag hörde skrik, piskslag och hur hästen sparka i väggen.

En dag så sa H åt mig att följa med in och att jag skulle stänga dörren ordentligt och det han skulle visa mig fick inte lämna detta ridhus. men jag tänker inte lämna det i ridhuset. det han visade mig därinne var inget jag hade velat sett.

H tog alltså två longerlinor, en som han satte i bettringen och den andra som han satte runt magen ( vid bakbenen där dom har som tunnast hud.) longerlinan har som en ögla så han trädde igenom den andra änden så det satt fast men ändå satt löst eller hur man ska förklara. Efter det tar man piskan och snärtar till hästen på rumpan så den far ut i galopp, för att sedan dra i linan som är vid bakbenen så hästen börjar sparka bakut. Hästen går automatisk in i en mindre cirkel för att det drar och då skrämmer man ut hästen genom att hotfullt flyga upp och ut med armen och ryta till samtidigt som piskan smäller till och man drar i den andra linan. Hästen sparkar bakut igen och sen gör man om det där tills hästen är utmattad. Det var hemskt och behöva sitta och kolla på när H gjorde sådär mot hästar som inte förstår och bara blir skrämda av upplevelsen så nästa gång man ska ta in dom i ridhuset vägrar gå in, de sliter sig, stegrar, allt för att få slippa gå in där igen. De står och skakar av rädsla. då kommer H och tar en grep, sopborste eller vad han än kan hitta för att då skrämma in hästen i ridhuset så den blir ännu mera rädd och tappar fokus totalt.

När H jobbar hästarna på marken så finns det just en speciell övning han gör som får mig att rysa.

Han har ett spö med en plastpåse på för att det ska låta mer. Han går med hästen till ena hörnet på långsidan så hästen står med huvudet mot väggen och sedan tar han tag i ena tygel och börjar röra påsen mot hästen så den ska gå i kors med benen och om den inte förstår (kan vara en unghäst och första gången) så tar man och slår lite hårdare med spöt. Till sist om hästen fortfarande inte förstår och börjar backa så flyger påsen upp i ansiktet och den får några smällar där. ibland kan H även välja att backa hästen och då slår han påsen i ansiktet på hästen och rycker hårt i tygel så hästen oftast blöder i munnen när man tar av tränset. Dagen efter ska ju hästen såklart ha det där bettet i munnen igen och göra ungefär samma saker så då rycks det där såret upp ännu mer som hästen hade fått dagen innan i mungipan.

H har ett jädra temperament så gjorde man något fel sa han till, t.ex. om man hoppade en bana och hoppade snett på ett hinder fick man hoppa om det och gjorde man samma misstag fick man världens utskällning så man blev rädd och samtidigt som han står och skriker att man är värdelös så förväntar han sig att man ska kunna hoppa om hindret igen och göra det felfritt när ögonen är suddiga av tårarna man håller inne och man har hans röst ekande i huvudet, som ni förstår så hoppade man ännu värre och man får höra hur jävla dålig man är och han kommer fram kollar en rakt i ögon samtidigt han säger att man verkligen suger och skriker så tårarna inte går att hålla inne längre och då får man höra att man är en mes och att man ska sluta gråta. Vid det laget är man helt ur balans för han har psykat ner en så mycket. Det brukar luta med att han säger åt en att hoppa av och han hoppar klart hästen. eftersom han är arg vid det laget så tar han ut sin ilska på hästen genom att borra in sporrarna i magen och rycka hästen i munnen.


H märkte varje litet misstag man gjorde och det fick man alltid höra. H verkligen fick en att tro att man verkligen sög på det man gjorde och att man aldrig gjorde något bra. när man gjorde något bra fick man väl höra ett braa. Nån gång ibland. Men när det var kunder där så då gick det bra att berätta hur duktig han tyckte att jag var och så. Det fick det att kännas så oärligt, som att han sa så bara för att impa på kunderna.

En mening som verkligen har fastnat i mitt huvud är att varje gång man kom dit så sa H -" åh nej! Är du här igen?" (med ett litet flin. han sa att han skämta men eftersom han sa så varje gång så kände man sig så ovälkommen.)


Jag minns en gång då vi satt i köket och pratade om vd vi skulle göra med hästarna så säger H helt plötsligt till mig och hans flickvän, vem av er har störst bröst? jag blev paff och H´s flickvän skratta lite men man märkte att hon blev obekväm, sen säger han kan ni inte visa så kan vi jämföra? Jag var 14 då och jag sa ehm nej och skratta lite smått. Jag vart så förbluffad att jag inte visste vad jag skulle göra. Sen kunde han säga vad snygg du är idag och som stirra på mina bröst. Väldigt obekvämt....

Jag red en ponny en gång som hade en tendens att stanna och jag skulle hoppa ett hinder och så stannar ponnyn och H blir förbannad och skriker att jag ska tvärvända och sparka på så att ponnyn hoppar. Jag vart skräckslagen när H började skrika så jag skrek tillbaka i chock neeeej! Jag fick helt enkelt nog och började grina och skrek att han skulle sluta skrika och att jag inte ville hoppa för jag bara skaka. Jag var liksom livrädd så jag kände att jag inte kunde hoppa just då. Då hoppar han av sin häst går fram till mig och puttar av mig från hästen och säger att jag ska dra åt helvete och försvinna från hans åsyn. Hans ögon var svarta som natten och i den stunden var jag rädd att han skulle göra något då jag sett hur han kastat saker på folk förut, släpat ut folk, även fått höra från en som jobbade där att H hade sparkat en kille som jobbade där i ryggen så han inte kunde gå på 3 dagar. TRE DAGAR!!!!

Jag har sett folk kommit dit för att jobba med ett leende för att sedan åka därifrån inom någon månad med tårarna rinnandes nerför kinden för han har psykat och behandlat dom så illa så dom inte klarade a att vara kvar. Vissa personer stannade bara någon dag för dom blev rädda för honom, dom tyckte att det var å osäkert att vara där så dom åkte.

Som sagt har g alltid försvarat honom så varje gång det kom en ny som skulle börja jobba där så sa jag alltid såhär: "H kan låta väldigt arg och hotfull i rösten men försök att inte ta åt dig då han låter argare än vad han är." Blev H arg på någon ny som jobbade där så tog jag alltid deras parti och tog bråket med honom bara för att dom inte skulle sticka därifrån första dagen....

Jag stod upp för H väldigt mycket och försvarade han jämt. Men jag fick inte det tillbaka utan jag fick bara skrik. arg het. nedsättande ord osv.

H har förändrat mig så mycket på det negativa sättet.

H´s ord satte sig så djupt i mig då jag verkligen brydde mig om honom. Jag försökte alltid hjälpa honom och fanns där för han när något hände. Jag var ett barn men jag försökte alltid gör det bästa jag kunde göra.

Jag ska göra en slags traumabehandling för att allt som hänt har påverkat mig så mycket. Jag kan inte sova på kvällarna för att så mycket snurrar runt i mitt huvud och jag drömmer mardrömmar. jag får ta en stark sovtablett för att ens kunna få sova. Jag går på depression medicin för att du tog livslusten ifrån mig, glädjen i mitt liv tog du ifrån mig.


Jag har försökt att korta ner detta så mycket jag kan för att det inte ska bli allt för jobbigt att läsa. Så här har ni min kortfattade version av hur det var att vara i ett stall i ungefär 6 år och hur det har påverkat mig som person och mitt sett att se på saker.


Jag har gått in i mig själv så djupt för att inte visa hur jag faktiskt mår. jag klistrar på det där leendet, sätter på mig smink och tar ett steg ut. För det är det ända jag vet. Jag är i bitar som är ihop klistrade och som faller isär. Det är när dom faller isär som jag brister och tårarna bara får flöda. Jag har en underbar mamma som finns där och fångar mig i sin famn när en bit faller isär. Det är nu jag ska jobba på att bli hel och inte bara ihop klistrad. Jag vill kunna le ett riktigt leende och känna äkta glädje och få tillbaka livsglädjen till att göra saker se det positiva i saker. Bli Signe igen. Den starka spralliga glädjespridaren. Den där Signe som slocknat och som jag nu vill tända på igen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

bläää. Det är så mitt liv känns just nu. allt och alla bara försvinner ur mitt liv och jag vet att det är mitt fel. Jag knuffar bort människor som kommer nära mig för att jag är rädd och jag har själv insett att jag gör det på helt fel. Jag vill liksom att de ska slippa denna knuffen men istället så får jag dom bara att må dåligt. Jag menar varför?

Okej jag ska vara ärlig jag har suttit och skrivit, suddat ut, skrivit osv. hela tiden. Jag skulle skriva om min tid i stallet men det får vänta då jag har svårt och få ihop det...

Jag har en ätstörning. Jag har inte fått vara i skolan på hela veckan då min läkare ville att jag skulle ta det lugnt och äta... Så att gå från att äta knappt en middag per dag till att äta 5 gånger om dagen har varit skit jobbigt. Mått illa mesta delen men gjort mitt bästa. Inte lätt att inse att man faktiskt har ännu ett problem att lägga på högen, visst jag får skylla mig själv men i mina ögon kan jag inte se problemet. Jag menar jag tyckte jag var tjock och enkelt är det ju att sluta äta och enkelt att gömma. Många bortförklaringar har man haft på lager. Innerst inne vet man ju att man gör fel annars hade man inte försökt dölja det men man vill barra inte inse det eller iallafall inte jag. Jag gick ner 12 kilo ungefär på typ 2 månader. Det kanske inte var så hälsosamt men jag ville känna mig fin, eller iallafall lite finare då jag alltid hatat hur jag sett ut, alltså verkligen hatat. Nu ogillar jag starkt min kropp men det är så mycket bättre än att hata den. Man får liksom ta bebissteg. det e faktiskt lite komiskt att jag sitter och skriver det här med att ta bebissteg då jag gör raka motsatsen, vill ju liksom att det ska gå snabbt... Men men.

Har inte kunnat sova på natten utan har jag tur somnar jag nån timme på dan men just nu har jag typ varit vaken 36 timmar.... Lite smått jobbigt om jag ska vara ärlig.

Jag menar hur mycket ska jag behöva stå ut med?

6 års psykning, depression, saker jag ej talar om, trassel hemma, trassel i skolan och det är bara en liiiten del av allt...

Alltså det är som att där jag sätter min fot så ställer jag bara till problem. asså jag skämtar inte. Jag fuckade upp det med mitt ex, har fuckat upp med med en av mina bästa vänner. Allt jag har och erbjuda är sorg och negativa saker. Det är liksom bättre om jag bara fick åka iväg nånstans där ingen kunde träffa mig så jag slapp skada dom runt omkring mig.

Jag vill alltid den andras bästa och vill alltid vara där och hjälpa personen så mycket som jag kan. Men varje gång blir det fel eller så blir det inte det men jag känner då istället att den personen kanske bara behövde lite hjälp inte lösa hela problemet för jag kommer inte alltid finnas till hand och det är de som är så grymt jobbigt då jag bara vill vara snäll och hjälpa till, och just för stunden är det kanske bra men om man tänker längre fram så hur ska de då kunna få några egna livserfarenheter som de kan ta nytta av om dom alltid haft nån liten sak på sidan som sagt dittan och dattan.?

BLÄÄÄ allt är bara blä PUNKT SLUT.

UTSIDAN ( DET NI SER)

INSIDAN ( DET SOM EJ SYNS)

Likes

Comments

View tracker

Hej.... Förlåt....
Jag har tänkt så länge att jag ska skriva men något har tagit emot. Emot då jag vet att det jag kommer skriva kan såra vissa personer men dom har sårat mig mer men en gång i tiden var dom som min extra familj... Jag menar att försöka få ihop en text om dom är som att hugga dom i ryggen då det kommer vara jobbiga saker...
Jag har brottats med mig själv sen sist jag skrev och har kommit fram till att jag måste få berätta för er annars kommer jag spricka då denna händelse har format mig så otroligt mycket vilket har lett till att jag är som jag är idag... Och eftersom denna blogg går ut på att förstå mig bättre kände jag att detta är något som måste skrivas. Så är det bara. Jag kommer börja med det bättre. En förvarning: det kommer bli hoppigt och kan bli lite svårt att följa med så fråga om det är något som ni inte förstår. Ska göra mitt bästa med att svara då.

Imorgon kommer det första inlägget upp. Kommer vara om mitt liv i stallet helt enkelt. Jag kommer hitta på namn för vill inte hänga ut någon...
Förlåt för att jag inte skrivit på ett bra tag men nu är jag på spåren igen
Pööss

  • 397 readers

Likes

Comments

Jag börjar med att säga att jag var absolut ingen ängel i 5:an så ha det i åtanke...

Så detta kommer bli lite mer om vad som hände inom klassen typ.

Nästan varje dag fick jag höra att jag skulle gå och dö. Det bar samma betydelse men i olika meningar som gå å häng dig, mitt liv skulle vara så mycket bättre utan dig. Jävla äckel du e så ful försvinn härifrån... Osv...
Det var inte bara en person utan  majoriteten i klassen. Jag hade 4 nära vänner i 5:an.. Två av dom vände ryggen mot mig, efter detta med dataläraren hade lugnat ner sig lite. Jag skyller inte på dom men de lämna mig när jag var som mest sårbar... Men jag menar vi var 11 jag kunde ju inte direkt ställa krav på att de måste finnas där dag å natt för att jag mår dåligt jag menar komigen det fanns inte på världskartan...
Iallafall att gå dag in och dag ut utan två av mina närmaste vänner och få höra att de flesta ville att jag skulle dö och att de skulle bli glada om jag faktiskt tog självmord fick mig många gånger att faktiskt lyssna på dom och göra deras önskan uppfylld... Jag gjorde inte det då jag faktiskt hade två nära vänner kvar... Men såklart så fick jag då reda på att min absolut närmaste vän gått och sagt saker bakom min rygg... Hon sa att man absolut inte ville se mig naken då jag var tjock och hade värsta hängbrösten... Jag var 11 år... 11 ÅR...

Så att få höra det från min absolut bästa vän fik mig att bryta ihop... Men visade jag det för någon? Haha... Nej det är klart jag INTE gjorde det... Jag satte på det där jädra fakeleendet och betedde mig som om inget hade hänt, tyvärr tror jag, jag menar jag gör det fortfarande...
Iallafall nu stod jag själv utan några vänner eftersom såklart så blev det ett bråk mellan mig och min bästa vän...

Nu stod jag där alldeles själv sårbar som bara den å självmordstankar, bra blandning va? Haha...

Efter ett tag hittade jag en ny vän i min parallellklass och vi klickade på direkten. Men tyvärr var jag så förstörd så jag förstår våran vänskap då jag tog ut allt mitt hat och min sorg på henne... Jävligt stark människa men jag förstår henne... Våran vänskap tig slut typ i 7-8 så vi höll ihop ett tag iallafall...
Jag tror hon höll min kvar här på jorden om jag ska vara helt ärlig... Det komiska är att hon inte ens vet det...

Så man kan ju säga att 5:an inte är något jag skulle vilja gå tillbaka till....

Utöver det som hände i skolan var jag mycket i stallet för att det var som min överlevnad, åka dit fokusera på hästar och bara hästar... Ett sätt för mig att slippa tänka på allt som hände runt omkring...
På den tiden var jag på god väg till att bli som när jag var som absolut duktigast i ridsporten...
Men det var även då som allt jävla skit börja komma och alla krav från det jag gjorde som en hobby för att jag tyckte det var kul.... Men kunde jag säga nej? Hahah absolut inte utan jag tog alla bråk med mamma om stallet eftersom jag sagt okej till stallägaren.... På den tiden så gjorde jag allt för han, alltså han jag red hos...


Även fast det då började bli jobbigt i stallet också då han började säga saker som att jag var värdelös och skulle aldrig kunna bli något inom ridsporten, det här med att jag lade ner hela min själ på en hobby och fick höra att man inte var tillräckligt bra för något jag inte blev betald för utan var där för att jag brann för hästar och ville bara hjälpa till och även rida...


Att jag alltmer fick höra från alla håll att jag skulle dö och att jag inte dög för nånting fick mig att bli en helt annan person, en person som stänger av och vägrar lyssna på allt bra man får höra bara för att man absolut inte vill bli sårad och att man behöver gå å tippa på tå då man alltid är på helspänn då man aldrig kan vara säker på om någon kommer och hugger en i ryggen... Eller att någon bara sticker utan en förklaring... Jag menar det har hänt så jädra många gånger och jag vägar aldrig bli riktigt glad då jag bet att det är då jag kommer bli huggen, för så har det alltid varit... Om jag spelat lite för glad eller faktiskt sett lite ljus så är det alltid nått som kommit och stampat och begravt det där ljuset 1000 meter under marken vilket gör att man ger upp hoppet på att ens försöka... Försöka hitt den där glada spralliga tjejen som inte bryr sig om vad någon annan tycker.... Hitta känslor helt enkelt men bara detta som hände i 5:an fick mig att krypa in i mig själv och vägra komma ut... Och sen med tiden så har jag bara grävt in mig längre eftersom att det ploppar upp problem överallt, hela tiden....


Hamna lite på ett sidospår men men... Pööss




  • 481 readers

Likes

Comments

Som jag skrev i förra inlägget så skulle jag gå in mer detaljerat om vad som hände i 5:an....
Jag kommer inte ihåg allt men ska göra mitt bästa.
Jag kan börja med min datalärare. (Del 1)

Jag åkte buss på morgonen till skolan och då kom jag fram runt 7.30 (började 8.00) min datalärare var även träslöjdslärare... Så när han började 8.00 så fick jag alltid följa med honom ner till slöjden å göra olika saker. För mig var det inget konstigt då jag fick ta med mig vänner, så jag tyckte bara att han var snäll liksom.

När jag fyllde år, det var på sommarlovettill 5:an så fick jag ett gratulationskort av honom, mamma tyckte det var snällt av honom och så tyckte jag med. Så när skolan börja så gick jag till honom och gav han en kram å då sa han att han brukade sms grattis till folk som fyller år och dum som jag var så gav jag ju såklart mitt nummer till honom. Vi började skriva lite å då var det liksom när han skulle komma å så så jag visste om jag skulle kunna få följa med ner å göra saker. Jag minns att jag gjorde ett hjärta av horn som jag gjorde ett halsband av. Det som jag inte tänkte på just då var att den hjärtat gömde han längst in i ett skåp som om han inte ville att någon skulle veta att jag fick göra saker utöver det jag gjorde på lektionen. Som sagt jag var 11 å inte tänkte jag på att det skulle vara något konstigt... Sen en kväll när jag precis skulle till å sova så plingar det till i mobilen...
Jag hade fått ett sms av honom, jag öppnade det och när jag läste det blev jag chockad....
Om jag summerar det som stod så var det typ såhär, jag hoppas du kommer sova gott och drömma om mig, jag drömmer om dig. Jag älskar dig och det vet du men jag är 61 och du 11 men hade vi varor jämngamla hade det varit du och jag och det vet du... Jag älskar dig. Sen pep det till igen och då stod det Jag kan älska dig utan att vara en ful gubbe.( och en massa puss smileysar)
Jag sa ingenting till någon i början, jag undevek honom... Tillsist berättade jag för några få vänner, dom som stod mig närmast... En av dom berättade för sin mamma om detta som då ringde min mamma och mamma trodde jag sov när dom prata men när jag hörde mamma brista ut i tårar visste jag vad dom prata om så jag tog mobilen klickade fram smsen och visade henne, jag var knäpptyst. Jag kunde inte säga ett ljud för jag skämdes så för jag inte sagt något tidigare...

Vi polisanmälde detta men inget hände tydligen är det som "lagligt" att göra så eftersom han inte rörde mig...
Iallafall han fick sluta på skolan men han kom tillbaka EM dag för att prata med rektorn och jag vet inte varför men han gick in i våras hus för att göra något och när jag såg att han var på väg mot mig och min klass fick jag panik så jag sprang in på toan och låste dörren tillsammans med en kompis... Vi väntade till han hade gått bort genom att försiktigt öppna dörren och kolla lite då å då om han var borta... Efter det såg jag inte till honom igen förens jag mamma å eve var på Gränby vi stod i rulltrappan påväg upp till övre plan när han kommer å går förbi nedanför oss... Tydligen hade jag blivit alldeles likblek... Jag själv vet bara att jag började svettas å gråten att upp i halsen... Jag undrar fortfarande om han gjorde något mot mig som jag förträngt för att jag inte vill minnas.... Detta är nog något jag aldrig kommer få svar på, tyvärr.
Jag går än idag och undrar över varför han valde just mig? Jag av alla? Jag menar vad hade jag som inte det andra hade som fick han att vilja ha mig? Eftersom jag vet att det inte var någon annan i min skola så måste jag ju ha gjort något, mitt fel på nått sätt. Jag vet, jag vet, det är inte mitt fel bla bla bla jag har hört det många gånger men jag kan fortfarande inte släppa känslan av att jag måste ha gjort någonting eftersom han valde mig och inte någon annan...

Varje gång jag åker till Gränby får jag en knut i magen av tanken att jag kan råka stöta in i honom... Ärligt talat så vet jag inte hur jag skulle reagera... Jag mera jag ryser bara av att tänka tanken då jag så honom för typ 4 år sedan....


Iallafall detta var lite om dataläraren. Nästa inlägg kommer bli om hur det var i 5:an efter det här med dataläraren....

Pööss

  • 471 readers

Likes

Comments

Jag går på Bup...
Varför? (Bara en liten del av det) Så länge som jag kan minnas alltså typ från när jag var 5-6 dör någonstans, så har jag inte haft en lugn stund... Jag var en riktig pojkflicka när jag var yngre...
Jag hade en röst som hördes och ett humör som gick upp och ner redan då. Jag var en riktig polis och skulle fixa å sköta allt. Jämt. Det gjorde att jag på varje kvartssamtal fick höra att jag var en liten minipolis och alltid för högljudd(har jag fått höra fram till 7:an typ).
1-3:an så var jag absolut inget helgon men fick mycket skit av andra så jag tror att mitt sätt att inte visa för mina föräldrar eller någon egentligen var genom att försöka ha kontroll över allt och även bli hörd, kanske inte var det bästa sättet men jag visste inte bättre... Så mitt rop på hjälp resulterade i att jag fick skäll och att jag måste ändra på mig... Jag var vadå 8 förstå gången jag fick höra det... Allt jag ville var att få bli hörd och få hjälp men ingen förstod inte ens jag gjorde det just då... Nu i efterhand förstår jag precis varför...
I 3:an börja jag rida i ett stall, wow jag tyckte det var asballt så det var typ det ända jag prata om med allt å alla... Mina vänner började tröttna på att höra mig prata om hästar jämt å ständigt, så de började dra sig långsamt undan. Vilket jag nu förstår varför de gjorde de, hade själv gjort det haha.

I 5:an var det mycket som hände, verkligen mycket för en 11åring... Kommer gå in mera på det i ett eget inlägg men kan säga att jag blev mobbad och en stor sak hände som fick mig att verkligen spricka och sen då har allt verkligen bara gått nerför och fort...

För ungefär 1 år sedan så stack jag från stallet där jag red av olika anledningar... Kommer gå in på det nån annan gång. Iallafall det är en ganska stor del till varför jag började på Bup.

Sen började jag i ett annat stall å de e jättemysigt där men min gnista för hästar kan jag inte hitta längre. Jag försöker å försöker men den verkar inte finnas kvar... Jag hittar den ibland och får värsta ruset av den men sen är den borta igen... Varför?...

Iallafall nuförtiden gör jag typ ingenting... Eller asså jag är väll med vänner ibland och så men jag gör inget som jag brinner för längre då jag inte har en aning om vad det är eftersom min låga har slocknat å ligger å pyr, försöker få upp den låten igen men har inte orken till det...

Nuförtiden lever jag på att typ hjälpa mina vänner( det har alltid legat mig varmt om hjärtat att alltid hjälpa, finnas å stå upp för mina vänner) men nu kan jag nästan bli lite smått irriterad på mina vänner när de försöker finna tröst å hjälp från mig... Vilket resulterar i att jag känner mig som en hemsk människa som tycker så.. Så förlåt mig om ni läser detta. Men ibland blir det bara förmycket i mitt huvud...

Jag är en säckpotatis som är lastad på en skottkärra men punka på hjulet... Alltså det går att rulla framåt men det är tungt och jobbigt och tillsist slutar man försöka och det är där jag är, slutat försöka... För det är inte så enkelt som att fylla på liften utan hjulet måste bytas och då krävs det sökande på att hitta rätt hjul, rätt muttrar, tiden till att sätta på det där och orken att skruva fast hjulet för att sedan fylla på detta hjulet med luft bara för att inse att du har råkat göra ett hål i hjulet när du skruvade fast det...

Så ni som säger att det är ju bara att ta tag i det... Det är inte så lätt som ni tror... Eftersom jag vet att för att komma fram till ett hjul med luft så krävs det så himla mycket... Och orken till det finns inte eftersom allt bara snurrar runt runt och man vet inte vart man ska börja.. Vissa dagar vill man bara gråta och tänker på sånt som hänt 5 år tillbaka medans vissa dagar kommer allt på en och samma gång så hur fan ska man veta vart man ska börja då det inte funkar att börja från början för början till att faktiskt mår bra kanske inte är att börja från början utan där det körde ihop sig som mest eller? Bara den tanken får mig att bli förvirrad och allt blir bara pannkaka...


Ett litet sneak peak av mig... Men som sagt det kommer komma tydligare inlägg som fokuserar på just en del av livet.... Pööss


(Under bilden står en liten text)

Bara för att jag ler och ser glad ut på utsidan, betyder inte att jag är det på insidan... Utan detta på utsidan kallas för en mask, en mask som har tagit över mitt liv som en demon en demon som gör allt automatiskt för att inte visa någon hur jag verkligen mår vilket har relaterat i att jag själv inte vet vem jag är eller vilka som är mina riktiga känslor och vad jag faktiskt tycker om saker och ting egentligen...

  • 531 readers

Likes

Comments

Skitväder med dåligt humör gör det ju till pricken över i.
Inte skrivit på några dagar men inte haft orken...
Jag måste bara få göra klart för mig att ni som läser, jag söker inte uppmärksamhet eller eran bekymran jag låter er läsa för att kunna förstå mig bättre inte för att tveka synd om mig eller tro att jag e en som söker uppmärksamhet..
Jag kommer börja skriva om vad som faktiskt har hänt men inte riktigt än då jag hatar att veta att jag faktiskt kan såra någon men som sagt det är från mitt perspektiv och det känns bara som att jag inte kan gå å tiga längre så om något jag skriver sårar er eller att ni tar åt er så förlåt men jag måste få mitt sagt. Trevlig helg alla goa pööss

  • 423 readers

Likes

Comments

Vet inte riktigt vad jag ska skriva... Allt är bara tomt just nu. Jag menar en så himla liten sak kan få mig å bara säcka ihop.. Vad är det för fel? Känslor borta, allting borta. Vrf lyckas jag alltid möta "fel" personer? Eller underbara människor som jag då stöter bort?
Why?
Ibland orkar jag bara inte mer...
Jag försöker få hjälp men i vissa stunder så orkar jag bara inte bry mig. Det har varit så här för länge. När ska det vara nog?
Vissa som läser detta kankse inte förstår ett dugg av detta men om ni fortsätter läsa kommer ni sakta men säkert förstå....

  • 487 readers

Likes

Comments

Detta kommer alltså vara som min dagbok, så no judgement. Kommer skriva om det jag känner för och det kommer nog bli lite hoppigt hehe. Jag kan skriva allt från vad jag gjorde idag till om vad som helst som hänt i mitt liv. Men ville bara göra en liten presentation innan jag börjar skriva. Pööss

  • 446 readers

Likes

Comments