Så vad har hunnit hända i år. Tvåtusensjutton. Allt för mycket, redan nu helt seriöst. Men mycket positivt. Fast nu, skulle jag önska att bara känna lunget. Om så för en vecka eller bara någon dag.

Nyår i Åre, en kväll på Oleary’s, fina fyrverkerier och en rosa drink. En dag i Norge med pappa, en dag på Ikea. En flytt till min nya lägenhet. Mys med syskonbarnen. Möbelmontering. En stund med Skräpis. En parkeringsbot. Endel tvättider. Mycket plugg. En och annan fest. Härliga frukostar. En fika på stan. En tid hos frisören med en ny hårfärg för en ny tid. Jag brukar alltid färga håret när jag vill starta en “ny” tid i livet. Haha så har man sett hela serien SKAM också. Börjat på Vampire Diaries också. en fantastisk serie. Några kvällar hos en fantastisk vän. Jag har fått ett nytt favoritvin också "Trio". Haft en och annan kväll med Ester i mitt hem, pannkakor och mello. En helg att städa hos mamma, laga mat och bara umgås. En anna helg hos mamma att städa och baka semlor på. En mysig alla hjärtans dag med en fantastisk pojkvän. Hälsa på brorsan och Ewe, alla hans fiskar och hans kameleont, mina fina syskonbarn. En ABC-fest där krogen spårade ur. Några kvällar med bilåkning och någon stund att låna pappas bil. Att köra riktig bil, känns ju nice. En och annan fika på Wedemarks. En kaffe och annan kaffe hos Yohannas pappa, han är ascool. Lite sushi. lite vin och lite blommor. Att skaffa gymkort och börja gymma igen. Att jobba lite. Att plugga. Mycket tid med en ny bästa vän. Jag har nästan köpt två utlandsresor och jag har nästan köpt en bil. Ja det var bara en bråkdel men det var det jag kunde komma på för närvarande. Tänk vad mycket som kan hända.

Bildbomb.. haha, man vill ju sova någon gång helst inatt. För er som surar, det är på natten då jag inte kan sova för det finns för mycket surr i min hjärna. Och jag skrev av mig. Det blev till ett blogginlägg men så kan det ju vara. 🙈😅💕

Ni vet. Först när det är kolsvart, så ser jag vad jag drömmer om. 🙈❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 232 Readers

Likes

Comments


Tvåtusensexton. I mitt liv, då har jag varit med om mycket. Men tvåtusensexton, det var det mest händelsefulla året jag levt. Jag längtade så på att det skulle ta slut. För det var både många ups and downs. Det hände för mycket. Har ännu inte hunnit landa men det är obeskrivligt skönt att jag kan lämna det året bakom mig. Men med det året lämnar jag bakom mig mycket. Och nu får ni en liten text om det.

Januari månad. Den månaden när jag insåg att jag var helt lost i livet, då jag förstod att mitt sår, det finns kvar, och det var många som kastade salt i det. Jag insåg att jag behövde laga mig själv för att leva igen, att försöka lyssna på mig själv. Jag jobbar på det fortfarande. Jag tänkte för mycket, haha ovanligt. Fast där och då, hade jag någonting att fly till, en kram och jag blev mig själv igen, men allt var så upp och ner. Förutom den famnen som jag längtade efter, så längtade jag efter en varm plats, en plats utan tider, måsten eller krav, det är nog precis samma idag. Jag var nog kvar där i den tolfte oktober tvåtusenfemton “ Jag reste bort, för att släppa all stress och sakta bli mig själv igen.

Jag vill gråta för jag vet inte hur lång tid det kan ta.

Jag kan komma på mig själv att luta huvudet mot en dörrkarm och blicka ut genom fönstret, i timmar kan jag stå där, utan att veta vad jag tänker, vad jag ser. Det är en blandning av gröna och gula löv utanför.

Hösten är här, jag är kall i hela kroppen. Känner mig frusen och har ingen ork.

Jag har inte ens någon ork att tänka längre, varje morgon när jag kliver upp, slår jag huvudet i taknocken, vilken korkad ovana, det gör ju ont.

Hahaha, jag kan drunkna i serier, det är en bättre ovana. Att få drömma mig in i ett annat liv, försvinna bort från vardagen och släppa allt.

Om allt bara är tyst, då hörs alla små ljud mycket tydligare. Rätt mysigt ändå.
🍂🍃

Förutom det så var januari månad även den månaden då jag vågade prova nya saker, då min resa tog fart. Jag skulle vara fri som fågeln i morgonstunden, det sa Märit, den 28 januari, när hon insåg att jag skulle flytta ifrån henne. Det var första gången flyttade hemifrån. 32 mil flyttade jag. Till en av de platser som är den bästa på jorden. Enligt mig. Mitt älskade Robertsfors. Till en början fick vi äran att bo hos Ola och Bittan, supersnälla, som en extra famlilj, dem kom dock att betyda ännu mer för mig senare under året.

Jag ville att flytten skulle ge mig nya erfarenheter att bära med mig ut i livet, tro mig.. Det gjorde den. Jag var så jävla kär. Jag var förväntansfull. Minns hur vi kollade på lägenheter, vi hittade en, där energierna var bra, där jag trivdes. Jag saknar den lägenheten, allt gick så fort, kan sakna att jag inte fick ta farväl av den riktigt.

I Februari började resan mot ett nytt arbetsliv.
Förkyld som tusan var jag, dagen innan min arbetsintervjun. Löste den med att proppa i mig C-vitamin från diverse ställen. Haha ni som känner mig vet att min immunförsvar är sämst.. Det typ existerar knappt. Jag var på en arbetsintervju som gick finfint och jag fick jobbet, jobbet som jag ville ha. Minns att vi åkte hem, och såhär i efterhand var den hemresan en av de viktigaste vistelserna i hemmet, jag som alltid känner på mig, kände med Bill att något skulle hända, tusan vad jag fotade honom. Jag umgicks mycket med mina syskon också, jag älskar dem så mycket. Jag älskar Bill också, och idag är saknaden stor. I Februari var det en älg som bodde på farmor och farfars tomt också. Jag började skriva igen också, en novell om hur jag nog egentligen önskade att livet skulle vara, synd att klaga men alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel. Jag fick en semla också, hos underbara Jonas och Jessika. I år bakade jag dem själv. I februari blev det en resa till Härnösand också, vi träffade några som jag idag ibland kan känna saknaden av. Tänk, människor jag aldrig får träffa igen, men som jag mådde så bra av att vara hos. Och tänk, när man bor så långt bort, vad ett samtal på Facetime kan göra skillnad, eller ja bara en snap. Någon kontakt med en saknad familjemedlem, är guld värd, när man är själv ute på stigen och vandrar. Jag tror det blev lite övningskörning också, och spansk skinka, den som jag älskar så mycket. En Photo Session med Yurika, det var en jätterolig dag. Tänk, redan i februari så smög sig våren på. Och jag trivdes på jobbet, för första gången i livet. Jag fick en första inblick i den härliga lägenheten som skulle bli mitt hem och det var sista månaden som jag fick träffa Bill i livet, fast det var vi lyckligt ovetandes om. Älskade Bill, saknaden är stor.

Sen kom mars månad då började flytten på riktigt, med flyttkartonger, Ikea och fotografering allt vad det innebär. Hem ljuva hem, mitt blåa mysiga hus. Ester hälsade på och hela gänget for på badhuset. Det var första och egentligen enda gången jag badade på badhuset i Robertsfors. Samma kväll så brann vårt hem i Brunflo upp, hemma hos mamma, det var den kvällen vi förlorade Bill. Det blev en tung månad. Mycket tid med familjen, hela familjen. Samtidigt så var det den månaden som jag i mitt hem kände mig som minst sedd, det var då känslorna började falna. Även om det blev en av de bättre månaderna för jag blev klar med att inreda hemmet. Och våren visade sina första dagar.

Sen kom april. Den månaden då vi hann med Härnösand, familjen och påskveckan. Den månaden som jag fick vara i mitt älskade och saknade fjällen. Den månaden då jag var med om en skoterolycka och bröt ryggen, på samma dag som brorsan fyllde år. Tänk, när man är i sin härligaste stund, med de finaste av vidder, så rasar ens värld samman och helt plötsligt ligger man på sjukhuset, tacksam för både min, Ricardos och alla andras skull, att jag faktiskt var kvar i livet. Därefter kom en tid av läkning, mediciner och att ha strategier för att hålla livslusten uppe. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var en jobbig tid i mitt liv, det var tufft. Den största tyngden låg i att jag inte fick jobba på mitt jobb där jag trivdes så bra. Och fy fan det var månaden då jag lärde mig att för evigt hata försäkringskassan, för man är arbetsför när man knappt tar sig genom sitt eget hem med kryckor. Idioter. För att överleva månaden tog jag en sak i taget och det blev mycket nätshopping, mys med familjen, Bittan och Ola förlovade sig. Jag klippte mitt hår också, allt för kort. Den kortaste frisyren jag någonsin haft, men det blev så tungt för ryggen att duscha annars.Vi reste till Härnösand även då, kanske min sista resa dit. Jag fick ett vykort också, av mamma, sötast i världen eller. Jag gjorde mina naglar också, sååå fina, en hot rosa och guld. Saknar att ha naglar. Jag började min rehabträning också i april, jag gymmade slaviskt varje dag. Det var den här månaden som förstörde för oss, mig och min dåvarande sambo. För när man bryter ryggen, så är det en sån kris i livet att man måste fokusera på att ha en egen överlevnadsstrategi, jag tänkte nog mest bara på mig själv, men det var också för att överleva, för att inte bryta ihop och bli deprimerad. April är därför, en av de tuffaste månaderna, när man inte har något annat val än att bry sig om sig själv. Kan fortfarande känna att jag vill be om ursäkt för att det blev som det blev, samtidigt är jag så tacksam. Tack brorsan, om det inte vore för dig så hade jag inte levt idag, hade jag inte haft ryggskydd, då hade jag inte suttit här idag. Tack, min älskade Felix.

Sen kom maj månad, den månaden då vi åkte till Nordmaling för att fira, den månaden då jag fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag var den sämsta flickvännen i världen som hade för ont för att baka en tårta. Jag fick träffa världens goaste hundar. Och det var första månaden då jag kunde unna mig ett glas rött, slut på medicinering och träningen var i full gång, jag tränade tre gånger per dag, cyklade en timma per dag förutom dessa träningspass. Men, jag hade inget val. Jag åkte själv hem en sväng, det var en jätterolig vecka, träffade många vänner och det var under den veckan som jag träffade Jesper för första gången. När jag på krogen bara gick fram och sa hej, vi surrade och sen var jag väldigt dryg. Så jag trodde att vi aldrig skulle ses mer.. Men man ska aldrig säga aldrig. Maj månad var också den månaden då jag fick bekänna solens värmande härliga strålar. Jag fick ta tag i två månaders misär i ett hem. Och det var också den månaden då jag blev dumpad och utslängd. Då jag för första gången i mitt liv blev helt hemlös. Då jag för första gången fick genomgå en separation och då jag fick släppa allt, stänga in det, bara le, skratta och äga världen. Överlevnadsteknik. Matilda kom upp och hjälpte mig, tyvärr så kom flytten emellan, rehabträningen försvann ur mitt liv och jag slet på ryggen mig. Det ångrar jag idag. Men jag och Matilda hade askul och jag kunde känna att jag var värd något i livet, vi hade jättekul tillsammans, som alltid. Tack Matilda för all hjälp, du är en ängel och jag älskar dig verkligen!!. VI åkte hem. Och jag träffade honom, han som fyra dagar efter den nya krisen hade kommit upp hade skrivit. Han undrade nog inget särskilt, men han fastnade i att jag var så spännande. Maj månad var tuff, jag kände många känslor jag aldrig känt förut. Och därefter började “Livet som hemlös med flyttkartonger”. Jag bodde dock inte på gatan, haha, mitt hem blev hos Ola och Bittan ett tag. Tack även Britt-Marie och Lars för allt stöd och att jag fick låna er lägenhet, jag är tacksam. Britt-Marie (Bonusfarmor) , den där varma goa kramen utanför pizzerian, den 21 maj, den var välbehövligt. Tack.

Sen kom juni, som bjöd på de två bästa veckorna jag haft i mitt liv. Det kan hända att det var extra påtagligt eftersom jag hade haft så mycket motgångar. Men samtidigt var jag nykär och svävade på molnen. Jag färgade håret också, från brunt till något ljusare raffs. Det blev väll bra på något vis ändå. Kommer aldrig glömma den underbara känslan av att få låna badkaret hos mamma, tänk vad lite varmvatten kan göra för en smärtande rygg. Carina tog studenten också, min stötis. Jag fick mig en asrolig kväll på köpet. Min egen student var ju sämst, helt ärligt så hade jag det bättre både året innan och bevisligen året efter också. Jag åkte till Åre också, minns att jag levde med orden “Hittills har det ju funkat sådär, så nu lär man ju pröva nya saker”. Vilken fantastisk kille som jag lyckats fånga. Han var dock inte riktigt min, men för mig var han ändå allt, allt jag ville ha, allt jag behövde. Jag började jobba igen i juni också, och det blev nog den månaden då jag kom igång med körkortet, hihi nyårslöftet. Jag jobbade på midsommar också minns jag, jag hade min första nattjour. Det gick jättefint. Familjen var uppe ett tag också, på semester. Det var jättemysigt. Var det inte den månaden då alla började spela pokemon Go också? haha. Juni var den månaden då jag saknade mitt långa hår. Och jag blev faster igen, till världens sötaste lilla flicka, dom får delad titel, men faster är stoltast i världen över både Angelina och Melinda. Hihi, Juni månad blev även den månaden då jag köpte min första Odd Molly, nu finns ingen återvändo, JAG ÄR KÄR! Och det var den månaden då jag fick njuta av riktigt sommar i Robertsfors, vid havet, med familjen och den biten.

Sen kom juli. Jag fick bo hos Ola och Bittan. Så snälla. Dom blev som en extra familj och jag är fortfarande tacksam för allt som ni gav mig. Och tack för allt badande i den härliga bubbelpoolen. Det blev även den månaden då jag jobbade som mest, jag varvade jobb med körkort. Jag började lyssna på poddar och jag solade väldigt mycket. Det var även den månaden då jag hade uppskrivning. Jag fick återigen en fantastisk vecka, i Östersund den här gången. Jag fick träffa Melinda för första gången också, mitt lilla hjärta. Det blev den månaden som jag fick presentera Jesper för Märit. Och vi delade många flaskor Prosecco. Familjemys, tror inte vi sov mer än två nätter max på samma plats. Vi åt ute, vi njöt av sommaren, av bad i sjön och i badtunnor, vi njöt av bubblet, av musiken och av allt fantastiskt här i livet, av lycka. Det blev den månaden då jag för första gången fick känna mig levande.

“Jag sjöng med till tonerna och jag kan lova er att man kunde se lyckan i mina ögon, för Winnerbäck han är en viktig del i mitt liv. Vi gick runt på andra sidan så man även kunde se på storbilds TVn. Jesper kramade om mig bakifrån och kysste mig i håret medan jag stod där som förtrollad, Winnerbäck fanns framför mig och Jesper bakom mig, jag blev som mer och mer förtrollad för varje ton och ord som ekade ut över Stortorget. Med den lilla mängd alkohol i min kropp och i famnen på den underbaraste killen jag någonsin mött under en konsert av Winnerbäck så kände jag en känsla jag aldrig någonsin känt förut. Jag var så lycklig i varenda millimeter av min kropp, jag var så kär, det var nog första gången jag kände mig så levande. Jag var helt förtrollad. Just den stunden kunde ingen ta ifrån mig, jag hade en sån underbar känsla i hela kroppen. Jag var så berusad av alkoholen, berusad av kärleken mest av allt var jag nog berusad av livet. Av stunden, av tryggheten, av den lyckan som han ger mig. Så har jag aldrig tidigare i mitt liv någonsin känt förut och känslan var alldeles underbar. Jag kunde höra mig själv sjunga med och ibland gick orden direkt till Jesper, ibland gick orden till något annat, något gammalt. Men det var nog den bästa stunden jag haft hittills i livet, jag har aldrig någonsin känt mig så trygg och det var fantastiskt att få uppleva det.
💖☺️

Men mitt i allt det fantastiska, så hade Märit hamnat på sjukhus, och då förstod jag, att som jag fått intuition av redan i Februari, vi har varandra här på jorden till i September, sen kommer den saknaden som inte tar slut tills vi ses igen. Min älskade Märit.

Sen kom augusti, jag tog körkortet den månaden, jag jobbade av det sista, jag tog packade tillbaka det sista till mina lådor. Vi jagade pokemon’s och badade i Ola och Bittans bubbelpool. Jag gjorde klart allt mitt, och även om det kändes så tungt. Så tog jag mina väskor och satte mig på tåget mot Åre. Det var det sista jag såg av robertsfors det året. Det var nog den bästa månaden, om inte juli och augusti tillsammans.

Sen kom september. Det jag kommer ta med mig från september, det var innan skolan och allvaret började. Livet kom emellan och, det var en av de tuffaste veckorna i mitt liv. De veckan då jag satt vid Märits sida. Jag sov 12 timmar den veckan. Jag bet ihop, jag neutraliserade mig och jag fanns där, enbart för att ge styrka och trygghet, till Märit och till de runt omkring oss. En självklarhet att finnas där för dig, för jag älskade dig och för allt som vi delade tillsammans när du levde. Jag fanns där när du tog ditt sista andetag. Även om det var så overkligt verkligt på något sätt så kändes det så tryggt att få finnas där hos dig, för dig. Från September kommer jag ta med mig saknaden från Märit. Men jag kommer också ta med mig starten på en utbildning, en bra ny tid. Den tiden då jag träffade Yohanna för första gången. Min nya Bästa vän. Jag säger bästa vän, för jag umgås bara med endast de bästa.

Sen kom oktober. Det jag minns därifrån är en halloweenfest på Norderön. En middag hos moster med en jättegod pannacotta. En incident med en röd audi. En ny telefon. En månad att gå igenom alla flyttkartonger, egentligen helt utan anledning. Det var den månaden då jag fikade med Moa, och då jag köpte min Brow Gel, helt ärligt, hur såg jag ut innan jag målade ögonbrynen, säg den som vet. Haha. Jag var med Jesper mycket också, min fina Jesper. Och han fick träffa skräpis för första gången. Till Berge kom en nässelfjäril också, tänk vad märkligt. Jag började min praktik i oktober också, det var den månaden då jag bodde hos Johanna och då jag hade 100% på skola och 100% på APL. Jag och Jesper tog in på Holiday den månaden också, för jag blev utslängd om jag inte betalade hyran hos honom då jag hälsar på honom. Så numera hälsar jag inte på honom. Synd är väl det men snart har jag inte ens tid. Lille Lucas fyllde fyra år. Han njöt av livet, själv började jag med shoppingstrategier igen för att överleva tiden innan jag flyttade in i lägenheten. Jag köpte min första Body Shop Julkalender. Jag och Jesper var på vår första Bio också, Morran och Tobias, sämst val helt seriöst, men någon film måste ju vara den första på bio.

Sen kom november. En månad fullt utav ingenting förutom väntan och längtan efter januari. Jag bodde hos, jag pluggade och praktiserade. Jag fokuserade på att överleva och brottades dagligen med stress. Jag tog mig nog därifrån ändå.

Sen kom december. Den bästa julkalendern på riktigt länge, julklappsshopping och familjemys. Jag fyllde 20 också, det var kul. På julafton jobbade jag, och sen åkte vi till mamma och firade. Jag fick två lådor polka choklad av Jesper, min tok. Jag jobbade lite grann och jag bara väntade och väntade på att det skulle bli januari någon gång. Tänk vad sakta tiden går när man längtar efter något. Nyår firades i Åre och det blev ett väldigt bra nyår

Så för att summera mitt 2016.

Så för att summera 2016.. Många minnen kommer aldrig försvinna, som den, när jag bara skulle vara en simpel chaufför men slutade upp med att vara kvällens sångerska. Eller den där torsdagen i februari när jag klev in på jobbet första gången, jag kom att träffa personer som skulle lära mig otroligt mycket. Eller jag tror det var en måndag, dagen då jag öppnade dörren till den första lägenheten, känslan av att flytta hemifrån på riktigt, lyckan, friheten, lugnet. Eller den där torsdagen då Ester var och hälsade på, vi hade varit på badet och jag väcktes av ett panikartat samtal angående att vårt hem, hemma i Brunflo brunnit. Min rädsla och panik innan jag ens visste om mamma och Lucas levde, att få vara den vuxna själen att trösta och hålla om sin lillasyster i den stunden, budskapet om att min andra bror, Bill, lämnade oss den dagen, vilken chock och sorg. Tror jag kan minnas mig en tisdag när vårens första dagar smög sig på, med tulpaner på köksbordet och droppar från stupröret. Något jag aldrig glömmer är den fantastiska dagen, jag minns det så väl, en lördag, närmare bestämt påskafton när vi hade en riktigt fin dag med skotrarna på fjället, solen lyste över fjällen och snön yrde. Den dagen hade ett väldigt abrupt slut, jag fick en fraktur på köpet, en sjukskrivning och det var en riktigt lärorik period i mitt liv. Och än idag påminns jag över att inte glömmamin tacksamhet över att jag faktiskt är i livet. Och till min farbror, du är en hjälte. En annan lördag jag starkt kan minnas är den gången då jag hade en konversation som skulle förändra min livssituation till det bättre det började med ett hej och slutligen ett hejdå, sen stod man där på gatan, ensam, utan ett hem, idag är jag tacksam att det hände och det har varit jobbigt som fan att gå igenom. Det är kul nu, men då grät jag. Eller den tisdagen då jag träffade min käresta, på Marités uteveranda, med hjälp av egentligen inget annat än vår dragningskraft till varandra och något glas bubbel i min kropp, stormade jag fram och surrade på som vanligt med någon jag inte ens känner, den kvällen väcktes en längtan hos mig. Det måste ju ha varit en fredag som Carina tog studenten och jag kan minnas både en söndag och en måndag då jag klev på en buss som skulle tillbaka hela vägen hem till dit jag kommer ifrån. Eller den torsdagen när jag och min käresta firade fyra månader, när jag hade min uppkörning, den dagen lärde jag mig att det absolut inte är något fel på mina nerver och att om man ler för länge krampar kinderna men då är det bara att le ändå. Frihetskänsla jag aldrig känt förut, när jag satte mig i bilen och körde en sväng helt själv för första gången. Känslan av att förlora en bästa vän.

Jag har adressändrat fyra gånger, jag har skrapat elva trisslotter och färgat håret två gånger, jag har gått igenom vinter till vår till sommar till höst. Jag har levt som i en kappsäck mer än någonsin förut, fan vad jag hatar flyttkartonger numera. Jag hatar försäkringskassan också för dem är det enda som håller mig ifrån att stänga det här kapitlet helt. Jag minns jag skrev i första inlägget vilken resa det här skulle bli, det blev mer än så, men det har gett mig väldigt mycket och jag är tacksam för varenda dag. Nämner inga namn men jag är så tacksam gentemot alla som hjälpt mig, som stöttat mig, som gett mig en stärkande kram, gett mig en plats att bo på och inte allra minst hjälpt mig på vägen till att nå mina drömmar.
❤️ Tack alla vackra själar!

  • 227 Readers

Likes

Comments