Förändringar är inte min starka sida. Jag hatar förändringar även om de kan vara av godo. För en del förändringar är av godo.

Jag skulle förändra och rensa upp här hemma först för att lätta upp energierna i huset.

Pga min sjuka kropp går det inte så jätte fort eftersom kroppen inte orkar i någon större utsträckning. Men jag har tagit baby step. För jag ska inte bara rensa upp tanken är att det ska vara snyggt sedan också.

Halva köket är gjort och hålls väldigt fint nu så jag är så nöjd. I dag har jag styrt i tvättstugan nästan hela dagen.

I morgon ska jag fortsätta i köket och hoppas bli klar så jag kan ta tag i matsalen sedan. Vill ju ha det snyggt men svårt när inte kroppen orkar riktigt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I går fyllde min lillunge år. 13 så nu har vi bara tonåringar i huset. Det firades med tårta och paket förstås.

I lördags åkte vi drygt 15 mil för att titta på allsvensk fotboll. 15 mil enkel väg. M hade blivit lovad han skulle få se Hammarby live när de var i närheten och 15 mil är närheten när man ska se en allsvensk match. 😊

Så vi for iväg. Full av lycka var jag som inte sett Bajen spela live på 25 år.

Tyvärr förlorade vi men bara känslan av att vara där och se dem, känna dånet från klackläktarn som vi satt nära, känna stämningen helt underbart.

Men samtidigt en enorm besvikelse. Jag hade sett fram emot publikvänlig fotboll precis som Bajen alltid spelat. Men istället fick jag se total katastrof. Första halvlek blev sönderblåst totalt. Jönköpings spelare ramlade så tragiskt lätt så det räckte nästan att det blåste lite. Sedan låg de och ojade sig som om de var döende. Fick de inte en avblåsning ( vilket hände någon gång) reste de sig och flina dumt för att sedan spela vidare, fick de en avblåsning så ojade de sig lite mer så blev det frispark eller i bästa fall straff. Då reser de sig upp och rör sig utan problem trots att de sekunder tidigare varit döende.

Är det verkligen denna utveckling vi vill se inom fotbollen?

Sönderblåsta matcher för att folk filmar så in i helvete? Jag vill inte se sådan fotboll. Jag tycker lagen som håller på så borde få en varning helt ärligt. Det är inte fotboll längre när det blir så.

Och det värsta är att detta är utvecklingen och den kryper ner i åldrarna också. Jag ser bara på min 13 åring och deras matcher där det faktiskt också filmas en del. Tyvärr är det lite så nu för tiden att det laget som filmar sämst är det laget som förlorar.

Är det verkligen den utvecklingen vi vill ha? Kanske ska de söka till Dramaten och de som verkligen vill spela fotboll kan få göra det.

Sluta vara sådan jävla kärringar och tål att motståndarna petar på er eller börja samla frimärken för fan.

Jag gillar inte utvecklingen och jag hoppas fler är som mig annars kommer fotbollen snart dö ut

Likes

Comments

Jag har alltid varit den där personen som man kommit till när man har problem. När man behöver hjälp och råd. Tyvärr blir jag alltid dumpad när mina tjänster inte längre behövs.

Alltid har det varit så. Men det är aldrig någon som någonsin lyssnat på mig. Aldrig faktiskt. Har jag försökt prata om mina problem så slutar det alltid med att vi pratar om den andra och dennes problem. Detta har gjort att jag inte öppnar mig för någon.

Till och med när jag gått i terapi har jag brytt mig om den jag är hos. Skulle jag fått en 100 lapp för alla timmar jag suttit och lyssnat på andra och deras problem skulle jag vara miljonär. Och då är det ändå bara timmar med så kallade kompisar.


Ja tyvärr är jag en sådan man är vänner med så länge man har nytta av mig.

Jag bara undrar vem ska lyssna på mig? Vem kan jag vända mig till och få prata ut? Vem orkar lyssna och vägleda mig? När är det min tur att få bli lyssnad på?

Som det är nu behöver jag verkligen bli lyssnad på, få prata av mig och få reda ut mina tankar och känslor.


Förhoppningsvis någon dag, någon gång så kanske någon kan se att även jag behöver bli lyssnad på. På riktigt, på djupet, på allvar utan att någon säger att de varit med om samma men haft det jobbigare.

Någon gång kommer någon se att jag som ses som stark egentligen är jävligt svag. Någon gång kanske även jag blir lyssnad på.



Tillägg!!! Känner att jag i dag när jag läst igenom mitt inlägg i ett annat sinnestillstånd måste göra ett tillägg. I dag har jag några få vänner som faktiskt lyssnar och förmodligen även skulle lyssna även på min djupaste skit jag har. Problemet är då att eftersom jag inte är van att bli lyssnad på så vet jag inte hur jag ska göra för att öppna mig. Vart ska jag börja och hur kommer den som lyssnar att reagera på min skit jag har i ryggsäcken? 

Det är inte lätt även om jag blivit lite bättre åtminstone på att dela de lite ytligare tråkigheterna jag bär på. Jag hoppas bara nu att de få som faktiskt är beredda på att lyssna inte blev för ledsna av mitt inlägg.


Likes

Comments

I förra inlägget så skrev jag lite tankar runt vänner som försvinner.

Så starta hjärnan sin tankeverksamhet igen. Så tänkte jag vad pratar man egentligen om? Ja när man pratar med folk. Jag kan ta mig och sambon som exempel. Vi pratar om barnen och jag frågar hur hans dag varit. Så där tog samtalsämnen slut. För många år sedan så brukade han fråga hur min dag varit men efter att varje dag i princip fått samma svar: Bra var i stallet och sedan har jag vilat tills barnen kom hem.

Ja då förstår jag liksom att det är inte så kul fråga. Och något jag upptäckt när jag pratar med folk är att har vi inte något gemensamt intresse så har åtminstone inte jag något prata om och det blir bara pinsamt.

Så vad pratar folk om? Mycket är väl väder och vind tror jag. Så hur man har det på jobbet. Man kanske stör sig på någon omorganisation? Semester och vad man ska göra då samtalas det nog också en del om. Detta är ämnen som jag som går hemma i min ensamhet utan någon överdriven kontakt med omvärlden inte är involverad i öht. Jag har inte semester eller jobbiga omorganisationer på jobbet.

Jag kan heller inte diskutera hur svårt det är att få ihop allt när man kommer från jobbet, barnen ska ha mat och iväg på aktiviteter. Hur stressigt är inte det? Ärligt jag har inte en jävla susning. Ska barnen iväg på aktiviteter så vi behöver äta tidigare tex då är mitt största problem att laga någon mat som är trevlig att värma så sambon får värma sin mat.

Så nej jag inser att jag har nog faktiskt blivit skit tråkig. Jag kan diskutera djur i all oändlighet, jag kan prata om andliga saker som andar, tarot osv, jag kan diskutera klangskålar, och djurkommunikation men bortom det är jag helt ute ur diskussionen så helt plötsligt förstår jag varför vänner försvinner. Jag går här i min egna bubbla ändå tycker jag att vänner som försvinner i ilska mot mig utan att jag vet varför är synd.

Likes

Comments

När kroppen kräver ett mer stillsamt liv än man är van vid då börjar oftast skalle jobba hårdare. Man tänker mer helt enkelt.

I början när vänner försvann tänkte jag inte så mycket på det faktiskt. Visst gjorde det ont när man läste på fb att de gjort ditten och datten med bästa vännen osv. Själv var jag inte medbjuden längre. Det gör ont men visst shit happens liksom.

Men så försvann fler och fler och jag stod ganska ensam kvar förutom några vänner på Facebook. Det är då man började rannsaka sig själv. Vad gör jag för fel? Har jag blivit så fruktansvärt tråkig?

Vissa vänner genom hela livet försvann tyst, andra via bråk som nog ingen av oss längre vet varför. Jag tänkte att det är som det är. Vänner kommer och går. Trots allt behöver jag inte ha så mycket kontakt med dem längre. Det finns några som befinner sig kvar i utkanten av mitt liv och alltid kommer göra.

Så hur kan jag få tillbaka en vettig relation till dessa människor när de avskyr mig och vägrar prata med mig? Jag vet faktiskt inte och jag rannsakar mig återigen. Vad gjorde jag för fel? Vad kunde jag gjort annorlunda?

Men jag blir inte klokare utan kan bara lugnt konstatera att jag står här själv utan vänner för att jag helt enkelt måste planera allt och jag inte kan åka hur långt som helst utan att må skit och inte kan spontant skutta iväg på en krogkväll om jag inte vilat hela dagen.

Så jag står här och blir mer och mer isolerad. Samtidigt som mitt förhållande slits isär eftersom min sambo är och förblir en väldigt social person.

Och ja jag blir bitter och det gör ont i mig att jag inte längre orkar.

Likes

Comments

Jag har varit nere i en depp. Inget ovanligt de kommer ibland. Så jag börjar så sakta klättra upp igen.

Något som jag lärt mig tidigare är att aktivt försöka bryta negativa tankar och istället formulera positiva tankar. Allt detta vet jag redan ändå behöver jag fina vännen som påminner mig varje gång.

Jag har även en blockering i mitt baschakra vilket jag iofs kunde gissa mig till. Det stämmer så bra in på hur jag mår just nu.

Så då ska detta lösas och bearbetas så jag förhoppningsvis slipper det i framtiden men jag vet att det blir inte så men det kanske blir lättare nästa gång.


Men har ni en aning om hur svårt det är att ändra sitt negativa tankemönster till positivt? Det är jätte svårt och ett ständigt aktivt arbeta.

Jag jobbar på det och jag ska lyckas. För det finns inga andra alternativ helt enkelt. Men det kommer inte gå fort även om jag redan är på rätt väg.

Likes

Comments

Men precis det där men.

Men du måste tänka på dig själv.

Men du måste tänka på din hälsa.

Men du ska bara göra måbrasaker nu.


Men om de verkligen fattat att jag har det jobbigt hade de aldrig sagt det där men.

De som oftast vräker ur sig dessa men de har antingen en aning om hur det är att konstant gå runt med en kropp som inte vill och en skalle som vill massor eller så vet de det men slipper psykbrytet varje gång de kollar kontot varje månad.

För förmodligen så jobbar de och fattar inte hur det är att vara utanför samhället eller så har de betydligt högre sjukpension än vad jag har.


Vet ni hur fort en sjukpension på drygt 6000 och barnbidraget tar slut när man ska köpa mat åt 3 hungriga tonåringar?


Och ja visst ska jag tänka på hälsan först men ingår inte psyket i hälsan? Jo jag vill nog minnas att det är så. Och löper psyket bananas så spelar det ingen som helst roll hur mycket jag ligger på min säng och vilar så jag är bra i kroppen sorry men det är fakta bara.

Likes

Comments

Detta är något jag ofta får höra och som jag har så svårt för. Jag har alltid varit min största kritiker och det lär inte ändras bara så där.

Jag har varit med i grupper på fb för att höja mitt självförtroende för jag är ganska säker på att det är där det en gång började med att jag kritisera mig själv.

Men nu har jag skaffat mig en annan anfalls vinkel och helt enkelt aktivt välja positiva ord om mig själv och det jag gör.

Vi får se hur det går. I dag kom jag i alla fall på under dagen att jag faktiskt är bra på vissa saker.

Jag är bra på att lära ut, och jag älskar det. Jag är bra på att vägleda folk, stötta och peppa.

Så skulle det vara omöjligt att kunna göra något sådant kanske på halvtid som arbete hemifrån? Så jag inte helt behöver leva på min usla sjukpension.


Vem vet snart kanske jag kommer på andra saker jag är bra på med

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har hört den meningen. Nej jag är fullständigt medveten om att jag inte är min sjukdom. Men när min sjukdom påverka min kropp så jag inte kan jobba, springa eller vad det nu är jag vill då blir jag ändå hindrad av min sjukdom.

När jag blir utesluten ur samhället, det sociala livet och faktiskt mest känner mig som en börda för alla runt omkring. Vad ska jag skylla på då om inte min sjukdom?

För jag jobbar inte för att jag är lat utan för att jag är sjuk. Jag vägrar inte åka 35 mil enkel väg för att träffa släkten för att jag är lat utan för att jag är sjuk.

Jag vilar inte 2-3 timmar om dagen för att jag är lat utan för att jag är sjuk.


Så hur kan jag inte vara min sjukdom? När den påverkar mig så mycket.

Likes

Comments

Var ett tag sedan nu. Min ena häst har varit sjuk så all energi har gått till att vända detta. Och givetvis så fort det vände och jag kunde börja slappna av så kraschar kroppen. Alltid är det så. Man borde kanske vant sig men denna gång dök den djupare än vanligt.


Så där är jag nu. Ledsen trött och helt rasad kropp. Men det är väl bara kämpa på. Armarna värker och skakar och det känns som att jag aldrig mer kommer få de någorlunda normala igen.

Ja hela kroppen skakar och tårarna rinner. Jag känner mig förbrukad och värdelös. Vet att jag är hård mot mig själv. Samtidigt blir jag rastlös (tack för det adhd hjärna). Så då gråter jag lite till vilket självklart inte är positiv för kroppen.


Om jag kunde välja hade jag varit frisk och kunnat jobba. För att slippa känna mig beroende av min sambo och hans inkomst. Som sjukpensionär så får man löjligt lite pengar. Även om jag var själv skulle jag inte kunna överleva på den pengen jag får.

Så nej jag njuter verkligen inte av att vara hemma hela dagarna. Jag vill kunna bidra, jag vill kunna känna att jag uträttar något vettigt som gör skillnad. Men nej istället kryper jag ihop på sängen och gråter lite till.

Kroppen blir utmattad och orkar ingenting och då måste jag pressa den lite till.


Inte nog med att jag inte kan jobba och tjäna mitt uppehälle. Med en idiot kropp som jag har orkar jag inte åka långa sträckor osv vilket gör att jag tvingas exkluderas från gemenskap och roligheter.

Det är så mycket jag vill men inte kan. Och det leder även till bristningar i mitt förhållande. Det var vi mot världen en gång i tiden nu känns det som jag står kvar själv mot världen

Likes

Comments