Den gångna veckan har vi varit på förskolan, du och jag. Du ska börja vara där själv nu när mamma och pappa jobbar. Första dagen hade du kul, andra och tredje gick också ganska bra. Igår var det kaos, men idag var du där i flera timmar utan mig. Din mamma.

När jag och din pappa hämtade dig efter ca 4 timmar så var du ledsen, du hade nyss vaknat efter vilan och hade ingen du var trygg med att krama. Det smärtade. Jag vill alltid bara där och krama dig när du är nyvaken och mysig. När jag tog upp dig i famnen pussade du mig på bröstkorgen, där du alltid lägger huvudet när du är ledsen eller trött. Oh my lord vad jag bara ville hålla dig hårt och springa långt från denna hemska plats.

Men förskolan är inte hemsk, det känns bara så just nu innan du har vant dig. Men fy vad jag önskar att du slapp vänja dig. Hade jag kunnat så hade du sluppit förskolan ett år till. Detta samhälle utgår från att man ska ha råd att vara hemma längre för att man kan spara föräldradagar. Alla kan inte det. Och jag kan faktiskt inte säga att jag känner mig helt trygg med att du är på förskolan. Du går inte särskilt bra utomhus än, du kan inte säga nej när någon tar en leksak av dig. Du kan inte berätta vad som är fel när du är ledsen. Vill du ha en frukt så behöver en vuxen förstå att du är hungrig, inte trött eller törstig.

Hur ska mitt hjärta inte gå sönder? Hur ska jag kunna känna mig lugn och glad? Du är min skatt, det bästa jag har och den jag gör allt jag gör för. Du är allt för mig.

Om du ramlar och slår dig så vill jag trösta dig. Om en kompis tar bollen av dig så vill jag hjälpa dig ta tillbaka den. Om du är hungrig vill jag ge dig mat oavsett om det är samling eller inte. Om du vill kramas en hel timme så vill jag vara den som kramar dig.

För bara ca 15 månader sedan låg du på mitt bröst för första gången, det var nyss! Igår nästan. Nu 15 månader senare känns det som att jag förlorar en del av dig, vilket förstås bara är en överdrift. Men du ska knyta an till nya vuxna, få nya vänner och lära dig nya saker i rasande fart.

Jag önskar att vi alltid kunde dela hela dagarna med varandra. Jag älskar dig, min fantastiska lilla son.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

När J blev till så skedde det via IVF med efterföljande frysåterföring. J har alltså odlats i labb, frysts ner i 2 månader och sen blivit upptinad och instoppad i mig. Helt otroligt att han ens finns idag! Dagens teknik är helt otrolig.

Nu till alla känslor som stormar kring detta, det är inte bara en känsla. Jag var mest spänd, förväntansfull och glad. Däremot stötte jag på en tjej på kliniken som grät. Hon kände nog inte alls samma som jag.

Hur lyckades jag hålla mig så positiv till allt? Jo jag såg det som ett äventyr, något spännande och fantastiskt. Jag räknade med att bli gravid, jag köpte en skallra bara dagar efter insättningen. Jag räknade med J redan från början.

Det kan ju vara enkelt när man är på sitt första försök, när man inte har något misslyckat försök bakom sig. Men jag resonerar, med hjälp av min man, som så att om jag är positiv och glad - och sen går det åt helvete - ja då är det värsta som kan hända att jag varit glad i onödan. Jag hade blivit lika ledsen om jag varit orolig och inte vågat tro på att det skulle funka.

Nu har jag ett misslyckat försök bakom mig. Det var hemskt. Jag räknade med det lilla embryot lika mycket som jag räknade med J. Men det blev inget. Och jag grät. Och grät. Jag kan fortfarande 3 månader senare gråta mig tom av sorg. Men jag vet att jag inte var hoppfull i onödan, för det gav mig några dagar av hopp och längtan. De känslorna var ändå inte förgäves. Hade jag varit tveksam och orolig hade jag fortfarande gråtit precis lika mycket.

Med detta vill jag säga; Våga tro! Våga vara glad och förhoppningsfull! Inget hemskt händer för att du är positiv.

Med det sagt vill jag även säga att jag vet hur enormt svårt det kan vara att tro på något när det är så osäkert. Klart man får känna de känslorna också, det kan vara skönt ibland. Men jag tror att det är viktigt att man inte gräver ned sig i dem en längre tid.

Det glada testet är det positiva ägglossningstestet som gjordes innan J stoppades in

Likes

Comments

"Depression kan få en att inte bry sig om något alls, men en med ångest bryr sig för mycket om allt."

Precis så är det för mig. Jag stressar upp mig över precis allt och har ett jäkla behov av att ha kontroll över allting. Så fort jag känner att kontrollen slinker mig ut händerna så slår ångesten till. Tillvaron snurrar fortare och fortare, tills allt är utom kontroll och jag bara kastas runt i min kaosartade tillvaro.

För en med depression så kanske jag verkar må jäkla bra, jag håller ju igång och gör saker; styr upp med familjen, planerar framtiden och ser till att allt som ska göras görs. Men det man missar är den illamående känslan i kroppen, känslan av bristen på luft och trycket över bröstet som kommer när det blir för mycket. För det syns inte utåt, inte förrän det gått för långt. När jag bryter ihop i panikattacker, då syns det. När jag sitter och gråter i bilen påväg hem från jobbet för att jag bryr mig för mycket, då visar det sig.

Jag kan gå flera dagar och må ganska bra, för just då är det inte för mycket. Då är det precis så jag kan hantera det. Och då syns det inte alls. Då "är jag frisk". Och det kan jag tro på själv, så helhjärtat att jag undrar om jag bara inbillat mig allt. Har jag bara låtsats ha panikattacker? Överdriver jag? Vill jag bara att nån ska tycka synd om mig? Borde jag bara skärpa mig?

Men sen händer det något, och där står jag igen med all jävla ångest i världen. Och då vet jag att jag inte låtsas. Ingen i hela världen kan vilja hitta på en sån känsla, för den är så jävla jobbig.

Jag är även en sån person som är sjukt bra på att skådespela. Jag kan stoppa undan allt jobbigt som händer i en låda som jag sedan låser med 708933 lås och sen går jag därifrån. Vadå mådde dåligt? Vem har dött? Skulle jag vara ledsen över det? Och sen tågar jag bara vidare i livet; all sorg, ilska och oro inlåsta i lådan långt bakom mig.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här mer än att bara vara öppen med hur jag mår. Och öppna upp för ännu mer öppenhet kring psykisk ohälsa. För bara för att man inte pratar om det så betyder det inte att det inte finns.

Likes

Comments

Jag har alltid sett mig som en person med ett enormt tålamod, som kan ha överseende med folk och som kan räkna till 10 i nästan alla situationer. "Nästan alla" visade sig stämma när jag blev förälder.

Ni vet när man är lite trött, kanske inte fått äta när man är hungrig för att annat gått före. Då är iallafall jag redan där lite extra känslig för stress eller irritationsmoment. Lägg då till en liten gullunge som gallskriker i famnen av okänd orsak, man har provat allt men inget funkar. Sätter man ner det gulliga skrikande barnet så når skriket en helt ny nivå, för hen vill ju såklart inte bli lämnad själv. Men ändå är allt du gör HELT FEL! Sen ovanpå det kanske du ska flytta på en stol för att komma förbi den, och stolen bestämmer sig då för att fastna i golvet på nåt konstigt vis. Ungefär här börjar det koka ordentligt i huvudet. Lägg då även på lite stress kring den där matematiken du borde plugga för att klara inlämningsuppgiften som ska in inom 4 dagar, och sen all planering kring jobb och barnvakter som inte löser sig självt.

Som ni kanske förstår så kommer jag inte ens till 5 när jag räknar här ovan, även om det kanske skulle främja matematikkunskaperna. Istället står jag där och skriker rakt ut att den där jävla stolen borde brännas och sedan dränkas också, dubbel död åt den förbannade stolen. Gullungen slutar skrika en sekund i förskräckelse, men fortsätter sen som för att poängtera att "det är jag som mår sämst här!". Och absolut, det är synd om gullungen, men ibland är det fan lika synd om mamman och pappan också.

Det jobbiga här är ju även att den där relationen mellan mamman och pappan även blir lite kantstött, för en liten kommentar av den ena kan få den andra att rinna över. Säger pappan att mamman glömt göra en sak, eller bara frågar "vad är det?" så kan tårarna rinna över. För som förälder vill man så gärna vara perfekt, få allt att funka och ha en skrattande glad gullunge. Men i verkligheten är jag lite lätt förfallen, stressad över en massa saker, har ett ostädat hem i kaos, orkar inte riktigt träffa folk, tål inte kritik på samma sätt som förut och ibland får J se lite för mycket på Mumin. Jag är en väldigt bra och engagerad mamma, men jag känner mig sämst ibland. Och man måste väl få vara lite sämst nån gång för att orka vara bäst resten av tiden?

Likes

Comments

Nu har jag varit iväg till Umeå och jobbat, sitter nu på tåget på väg hem. Mellan 22-07:30 var jag ledig och bodde ensam i hotellrummet som assistansbolaget betalar för oss när vi är uppe och jobbar.

Det slog mig som en fet käftsmäll att det är fruktansvärt tyst att vara helt ensam! Sådär tyst att man nästan kvävs, så tyst att man inte vågar göra något ljud själv heller. Jag blev tvungen att sätta på musik och sedan kolla serier tills jag somnade. Före det ringde jag A, för att få känna mig mindre ensam.

Jag ska inte ljuga, det var den bästa sömnen jag fått på länge, ingen annan snarkade och ingen liten skrutt körde kickboxning bredvid mig. Men i vaket tillstånd är tystnad inget jag är van vid längre. J gör ju alltid ljud hemma, och annars står tv:n på och pratar i bakgrunden.

Undrar för mig själv om inte alla skulle må bra av att tvingas ut i tystnaden ibland, och försöka komma till ett inre lugn med den. Det är svettigt, jobbigt. Men jag tror att alla skulle må bra av att stänga av allt oljud ett tag. Ingen tv som tjatar på om flygresor och smink, ingen musik som man kan smita undan till, inget trafikbrus från vägen en bit bort. Skulle vi inte höra våra egna tankar och funderingar lite bättre då?

Likes

Comments

På Söndag åker jag till Umeå i 1,5 dygn och jobbar. Jag har tyckt att det ska bli jätte jobbigt att lämna mina killar här hemma och bara "dra". Det är inte helt optimalt för A som jobbar natten till söndag, jag hoppas att J sover länge den dagen för hans skull.

Men efter att ha varit ensam med J hela veckan, och vi har varit sjuka som attan, så är jag sååå taggad på att få se något annat ett tag, få sova en natt ostört och få känna att jag längtar hem. Det var länge sedan jag verkligen fick känna den känslan.

Jag uppskattar verkligen varje sekund med J, men ibland orkar man inte njuta. Ibland vill jag också bara vara sjuk och förfärlig. Men som mamma ensam hemma med sjukt barn så finns det ju ingen tid att vara sjuk. Det finns ingen tid att vara bara jag. I normala fall är jag helt ok med det, men just idag känns det som att mitt behov av att vara bara jag är extremt stort.

Nu hoppas jag att allt blir bättre, att J blir frisk (och jag med), att A får sova på Söndag och att allt blir lugnt och stabilt i vardagen.

Likes

Comments

Nu är min föräldraledighet slut. Det gör fruktansvärt ont att skriva, för jag kände mig inte klar med första året i min sons liv. Nu är han inte någon bebis längre, han börjar bli en stor kille med mycket humör och massor med kärlek som bokstavligt talat strålar ut ur honom! Han både pussas och kramas, lika intensivt och ärligt som när han senare skriker högt för att han inte kan öppna ett av köksskåpen. Vår lilla kille som rymmer så mycket känslor.

Samtidigt som J växer och tiden bara rusar förbi så står jag där, livrädd. Kommer jag få uppleva ett första år med en bebis igen? Eller var det första och sista gången?

Jag vill verkligen inte, men jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla som är gravida eller nyss fått barn. När Clearblues reklam skrålar ut "Är du redo för ett nytt leende?" vill jag slå den reklamansvariga på käften. Klart jag är redo! Jag har varit redo i snart ett år! Men att vara redo hjälper inte mig, för mina reproduktiva organ spelar inte efter mina noter. Ägglossningstest från Clearblue har ingen funktion när ägglossningen inte kommer. Jag får bara mer information om hur fruktansvärt lite min kropp samarbetar med mig.

Jag har gått in i försvar mot känslorna nu. Jag planerar in en massa saker och ser till att jag alltid har något annat att tänka på, försöker planera en framtid. En framtid som bara ska flyta på oavsett om J får syskon eller inte. När mensen kommer stoppar jag alla känslor kring det i en liten del av hjärnan längst bak där det bara ligger och gör mig lite illamående hela tiden, men jag gråter inte.

När min chef ringer vill jag bara skrika "du ska inte få ta mig från mitt barn!" men jag hör mig själv prata glatt och positivt, "absolut kan jag jobba precis hur som helst". För jag vet att det är så man gör, man är hemma med sitt barn, och sen börjar man jobba igen. Jag är uppenbarligen inte en av de mammor som längtar tillbaka till jobbet. Även om jag inte alls vantrivs, jag trivs bara så mycket bättre med J.

Nu blev det här ett väldigt personligt inlägg utan särskilt många solglimtar. Men ta det för vad det är, en öppen text från ett trasigt mammahjärta.

Likes

Comments

Plugga, vara mamma och jobba. Det snurrar min vardag runt nu. Ändå är inte föräldraledigheten slut än, men jag hoppar in lite då och då för att övergången från att vara hemma till att jobba igen inte ska kännas så drastisk. Dessutom läser jag nu naturkunskap 2 och matematik 2 på distans via komvux. Vad framtidsplanen är exakt vet jag inte till 100%, men har jag dessa kurser så öppnas det många fler dörrar när jag väl behöver bestämma mig.

J växer så det knakar, han fyller snart 1 år! Tiden har gått så fort att jag inte riktigt fattar vad som hände.. nyss var vi på förlossningen och nu köper vi ettårspresenter och planerar kalas... Livet swishar verkligen förbi!

Som om jag inte har fullt upp redan så gav jag mig in på att börja äta vegetariskt från den 9 januari. Det blev snabbt ändrat så nu kör jag veganskt till 100%. Insåg att jag ändå knappt äter ägg och laktos är jag ändå känslig mot. Så varför äta saker bara för att? Nej så nu är det växtbaserat som gäller. Favoritmaten hittills är linsgryta, men det har jag alltid gillat ;) Ganska snabbt efter koständringen blev jag medveten om något nytt, kött ser riktigt äckligt ut. Speciellt köttfärs. Vet inte riktigt när den förändringen kom, men nu känner jag bara äckel inför kött och det har jag inte gjort förut på det här sättet.

Veganska smårätter på Pinchos!

Likes

Comments

Nu sitter hela lilla familjen i bilen påväg hem från Piteå. Bästa staden i världen enligt mig ;) Det beror nog till stor del på människorna där, men även naturen och vyerna där är något jag alltid saknar. Och på sommaren... då finns inte en enda strand i Sundsvall som kan mäta sig med Gläntan i Piteå. Sjukt hur stor skillnad det kan vara!

Men nog om det, vi har ju haft en massa skoj där uppe som jag tänkt sammanfatta här. De som följer mig på insta och Snapchat vet nog att jag var på både hotellnatt med A och sen en krogrunda dagen efter med min vän Therese.

Om vi börjar med hotellnatten så kan jag kortfattat säga att vi hade en dyr kväll, träffade en massa folk och sen sov vi så gott i hotellsängen att vi missade frukosten 😂

Dagen efter var det babyshower för en väldigt gravid Bea. Kul var det, och oj vad grejer hon fick! Jag gillar verkligen att babyshowers börjar bli mer och mer vanligt!

Sen på kvällen på lördagen var det dags för mig och Therese att gå ut och bli lite fulla och dansa en massa. Jag njöt verkligen av natten och att bara vara.

Men även om det är kul att få bara vara så saknar jag alltid min lilla J under tiden. Skulle aldrig få för mig att byta ut honom mot en massa krogkvällar och sånt. Utelivet är kul ibland, men mammalivet är ändå alltid bäst! ❤

Likes

Comments

Ikväll sitter jag med blekning i håret, nu är jag nämligen less på min horribla utväxt! Senast jag blekte och färgade var i Juni (!) så det är verkligen på tiden nu! Men färgen har hållit sig bra i håret för att ha varit utan påfyllning i 4 månader. I vanliga fall behövs det fyllas på varje månad om det ska sitta kvar alls tycker jag. Kan hända att den mörka blå färgen jag hade på vårat bröllop var bättre än de jag tidigare använt.

Vi har haft besök här hemma av min mamma och min lillasyster. Syrran, som är 11 år, har blivit upplärd i Pokémon Go och i hur man är barnvakt. Så vi har varit ute och letat Pokémons och tagit över gym, men även bytt blöjor, matat och lekt med J. Är alltid kul att de kommer och hälsar på, jag får en påminnelse om vem jag är från början och även den där konstiga känslan av att jag ju faktiskt är vuxen nu! Det känns lite underligt när man faktiskt är den som har en bebis nu och följer vissa rutiner osv. När jag är ensam med A och J tänker jag inte lika mycket på det.

För övrigt har jag tappat, eller snarare gjort mig av med, 5 kg. Jag vill ha av ca 9 kg till, men blir det bara 5 till så är jag nöjd ändå :) Är skönt att skala bort lite nu efter att jag slutat amma och innan vi försöker med nästa barn. Skulle vara skönt att inte väga tresiffrigt nästa graviditet ;)

Likes

Comments