Tänk hur livet kan ändra sig. Genom flera stora förändringar kan man gå från depression till eufori inom loppet av någon månad. Jag har varit lyckligt lottad som genom en ekonomisk trygghet har kunnat genomföra dessa förändringar (stort tack till A bland annat, en dag ska jag betala tillbaka allt du givit mig). Jag har kunnat börja studera trots att jag inte får studiemedel förrän i Januari. Jag har kunnat fortsätta jobba parallellt med studierna då jag fick byta arbetsplats. Jag har börjat rida igen, det är som balsam för själen.

Innan dessa förändringar mådde jag fysiskt illa när jag hade saker jag var tvungen att göra, minsta press gav mig stor ångest och jag ville bara skita i allt. Nu har jag hela veckorna fullbokade, aldrig är jag riktigt ledig. Men jag njuter. Oj så jag njuter. Nu gör jag precis det jag vill, jag studerar det jag vill och spenderar resten av tiden med saker jag trivs med och får energi av!

Mitt stora tips till alla som inte känner såhär; ta en funderare på vad du behöver för att ta dig till det liv du vill ha. Sen jobbar du järnet för att komma dit. Ibland är det en liten förändring som krävs, ibland flera stora. Även om det är läskigt och skrämmande så är det alltid värt det. Livet är för kort för att vantrivas.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det har hänt mycket senaste månaderna.
- Jag har varit sjukskriven får framförallt ångest men även depression. Medicineras fortfarande med ångestdämpande.
- Nalle har flyttat, med både sorg och lättnad som resultat.
- Jag har börjat plugga till Sjuksköterska. Jag var reservplacerad och hade gett upp hoppet, men mitt i allt fick jag mail från universitetet och nu är jag igång!
- Jag jobbar samtidigt på en gammal arbetsplats. Har fått en nytändning i arbetet på så vis.

Men har ni tänkt på hur allt brukar hända på en gång? Antingen är allt bara död och förstörelse, eller så är det guld och gröna skogar. För mig är det sällan det är en skön balansgång, inte som jag märker av iallafall. Nu känns det dessutom som att livet ler mot så många i min omgivning att jag har börjat fundera om universum snurrar omkring runt oss och just nu ligger mina nära och jag i en "allt är bra fas". Och så småningom kommer en mörk fas igen och då passar folk på att dö, ekonomin rasar osv.

Lurigt är det iallafall, jag försöker rida den här vågen och ta vara på den så gott jag kan, allt för att ha bra med positiv energi när det svänger igen. Eller kanske OM det svänger igen, jag skulle inte klaga om det aldrig gjorde det!

Likes

Comments

Jag har haft separationsångest så länge jag kan minnas. Jag grät som om någon dött när jag var tvungen att åka hem från mormor/farmor. Tanken "vi kanske aldrig ses igen" har länge varit tanken som förföljt mig. Jag kanske tänker så mer än andra, eller något. Men jag har alltid haft problem med för stora reaktioner på små separationer.

I början av min relation med A så kunde jag bli gråtfärdig när han skulle jobba en dag. Som om 12 timmar var en eeeevighet. jag kunde gråta när han gått hemifrån och stå och se efter honom i fönstret.

Nu när vi inskolat J på förskolan kan ni kanske tänka er vilken enorm ångest det varit. Att lämna den viktigaste människan i mitt liv på en helt ny plats. Tänk om något händer? Tänk om han känner sig övergiven? Tänk om VI ALDRIG MER SES? Jobbiga tankar när man ska försöka vara den som är positiv och stark. Jag tror att jag har lyckats halvdant med att vara den personen.

Vi har även haft tankar på att omplacera vår hund Nalle. Vi har så dåligt med energi över till honom när jag är full av ångest och A är deprimerad. Energin läggs på J och våra jobb, resten får vara. Men tanken på att kanske aldrig få se Nalle igen gör att jag bara inte kan. Tänk om han får det sämre än hos oss? Tänk om han blir olycklig? Nej, Nalle får vara kvar.

Hur hanterar man separationsångest? Jag vet inte. Jag har försökt vara mer realistisk, men tanken på att man kan dö vilken sekund som helst skrämmer mig. Människan är så skör, brister ett litet kärl i hjärnan så kan vi dö bara hux flux utan förvarning.

Jag är ju medveten om när min ångest stegrar och skenar iväg med mig, jag visste att det var fånigt att gråta när A åkte till jobbet. Jag vet att förskolan är bra för J i längden. Men magen gör ont och illamåendet smyger sig på. Jag vet inte hur man blir av med det.

Likes

Comments

När jag tänker efter lite så har faktiskt mitt tankesätt kring mat förändrats ganska drastiskt det här året. När jag började ta bort animalier från maten så kunde jag halka dit och äta animaliskt av ren vana, för att mitt i komma på att "oj juste, det här vill jag ju inte äta".

Nu ca 4 månader senare så är det tvärt om. Jag är medveten om precis alla animalier jag äter, för något blir det varje vecka. Inte kött, men ägg och mjölk kan slinka ner. När de slinker ner så är det som ingredienser i något, t.ex. mjölkchoklad. Det följer även min menscykel väldigt tydligt, mjölkchoklad är något jag blir sugen på precis före mens. I övrigt kan jag välja andra alternativ, även om jag inte riktigt gillar de veganska alternativen till just mjölkchoklad. Jag äter däremot aldrig ägg eller mjölkprodukter som de är, det tar emot för mycket.

Jag har helt tappat vanan att köpa hem animalisk mat, därför kan det vara lite dåligt med mat till A hemma. Det är nog ganska naturligt att inte tänka så mycket på att köpa hem mat som man inte själv äter, istället blir jag nu helt förtvivlad om grönsakerna är slut hemma. Hur kan man inte köpa hem grönsaker liksom?

När jag gör mellis till J så tänker jag sällan på de animaliska saker han kan äta. Han har nog inte ens smakat ett ägg.. Han får istället frukt. Det är väl inget problem med det, men när frukten en dag är slut så slår inte tanken mig att jag skulle kunna koka ett ägg. Det hade varit fullt naturligt och självklart för 6 månader sedan men idag så ser jag inte ägg som något naturligt födoämne. J får mjölk att dricka ibland, men så extremt sällan att han nog glömmer hur det smakar mellan gångerna, jag tycker att mjölk är äckligt nu så det faller sig inte naturligt att ge J ett glas.

Vissa har undrat om jag tycker att det är svårt att inte äta animaliskt. Jag brukar svara att det är svårt när det gäller livsmedel som innehåller lite mjölk, ägg eller andra animaliska ingredienser men som inte alltid märks. Att det finns läsk med fiskgelatin är t.ex. något man sällan har koll på. Men att inte äta de uppenbara animalierna är hur lätt som helst. Det låter svårare än det är.

I början hatade jag de växtbaserade alternativen till mjölk, men smaksinnet förändras när man vänjer bort det animaliska. Nu älskar jag sojamjölk, havrebaserat har jag fortfarande svårt för men alla tycker ju om olika och man kan inte gilla allt.

Förut kunde jag längta efter en blodig köttbit med fin stekyta. Nu kan jag bli helt galen efter Oumph! med olika kryddningar (sojabaserat "köttalternativ").

För mig är vegomat norm, och jag hoppas att det ska bli det i samhället också snart!

Hur det kan se ut när jag och J ska äta tillsammans. Potatis med fiskpinnar till J och Oumph! till mig.

Likes

Comments

Idag var jag ner till Friskis & Svettis som ligger typ 5 minuter hemifrån till fots. Till vårt vanliga gym, Iron Works, tar det ca 25 min att gå, eller 5 min med bil.

Då jag haft det lite svårt att komma igång med träningen efter att J kom, ont lite överallt och allmänt svagare än förut, så kände jag nu att lite ledarledda pass skulle kunna vara en grej. Då kan jag inte direkt bara komma dit, kolla på grejerna och gå hem. Då blir det ca 1 timme där jag "måste" göra något. Är enklare när man har någon som säger vad man ska göra.

Efter att ha varit där och köpt ett månadskort så märker jag direkt skillnad mellan ställena:

På F&S så märks det att de har många kunder. De är vana att folk kommer dit och vill vara med liksom. Man känner sig nästan jobbig som kommer dit och behöver hjälp. Vilka pass de har? Det ska man gärna kolla på hemsidan, så även vilka priser som gäller. De har absolut ingen annan att hjälpa, men ändå känner jag mig ivägen. Typ, "köp dit kort och dra sen snabbt härifrån så jag får stå still och stirra ifred."

Det var alltså en ljummen start på min första månad där. Jag är inte världsomvälvande nöjd.

På IW däremot så är de himla hjälpsamma, man känner sig inte ivägen och de har faktiskt bättre saker för sig än att svara på 100 frågor men de gör det ändå, utan att man känner sig dum. Man kan få lite specialpriser för vänner som är på besök och vill träna 1 vecka, och dessutom tränar det så många där som vet vad de gör att man alltid hittar någon som kan hjälpa till med övningar. Herregud, gymägaren frågade till och med A var jag var när jag inte tränat på ett bra tag. Jag menar, på F&S skulle de aldrig märka om man bara slutade komma helt plötsligt.


Slutsatsen är att jag hoppas att den där lilla skjutsen jag vill ha av F&S är värt de 600:- jag just betalat och att jag sedan kommer igång på IW som vanligt sen :) För jag föredrar den där personliga känslan, att vara en bland tusentals andra är inte riktigt lika härligt på nåt sätt.


Likes

Comments

Finns det något roligare än att matcha med sitt barn? Jo säkert, men det är ändå väldigt roligt! Hittills har det ju varit lite svårt då det inte finns så jättestort utbud på tröjor som matchar bodys osv.

Men nu ska vi matcha kepsar iallafall! Vi köpte en av de få kepsar som finns både till vuxen och barn i samma utförande. Love it! Kanske drar på oss dom och våra matchande T-shirtar med Astrid Lindgren som vi har sedan tidigare. Men det får nog bli mer mot sommaren när värmen kommit ordentligt 😊

J anser just nu att kepsen mest ska tas av, han förstår inte hur cool han är med den på 😉 Men det kommer, med lite tjat så 😉

Likes

Comments

Min kosthållning går oftast under termen "veganskt", som jag mest använder för att folk ska förstå att det inte innehåller mjölk eller ägg. Men sen finns det dagar när jag bara inte orkar riktigt, när de enda korvarna jag hittar på affären innehåller äggvita. Och då äter jag det.

Jag vill därför inte kalla mig vegan, för jag äter inte alltid så och jag är inte särskilt påläst om resten av livsstilen som vegan (kläder, smink, annat). Jag har även ätit hamburgare nån enstaka gång när det har varit akut och inget annat känts gott. Men 99% av tiden vill jag absolut inte äta kött. Det är inte gott längre heller, jag saknar det inte.

Därför kallar jag mig vegofrälst, jag lever inget absolut veganliv utan kan ta lite sidosteg då och då. Men vegomaten har verkligen frälst mig, har fått mig att äta helt annorlunda och inte alls ångra mig en enda sekund. Grönt är livet 💚

Likes

Comments

Nu är det meningen att J ska vara inskolad och klar, redo för förskolan. Men jag då? Jag är inte klar och redo alls. Och jag känner inte alls att J är det heller, det blev aldrig en sån känsla. Bara en enda stor känsla av att jag svek honom, att jag övergav honom och han vet inte varför.

Han är liten. Han kan inte säga vad han vill än, bara skratta, skrika eller vara neutral. Ungefär.  Jag som mamma ser såklart snabbt vad som är fel. Men det gör inte pedagogerna. De kommer med gissningar, ofta fel också. Och det gör mig orolig. Får J vatten när han är törstig? Får han nog med mellis när han var för ledsen för att äta frukost/lunch med främlingar? Eller tror de att han är trött och låter honom sova istället? Kommer han att må bra där? Eller kommer min lilla kille må dåligt, kommer han förändras?

Oj en mammas oro.. den tar aldrig slut. Hur ska en mamma orka med?

Likes

Comments

Den gångna veckan har vi varit på förskolan, du och jag. Du ska börja vara där själv nu när mamma och pappa jobbar. Första dagen hade du kul, andra och tredje gick också ganska bra. Igår var det kaos, men idag var du där i flera timmar utan mig. Din mamma.

När jag och din pappa hämtade dig efter ca 4 timmar så var du ledsen, du hade nyss vaknat efter vilan och hade ingen du var trygg med att krama. Det smärtade. Jag vill alltid bara där och krama dig när du är nyvaken och mysig. När jag tog upp dig i famnen pussade du mig på bröstkorgen, där du alltid lägger huvudet när du är ledsen eller trött. Oh my lord vad jag bara ville hålla dig hårt och springa långt från denna hemska plats.

Men förskolan är inte hemsk, det känns bara så just nu innan du har vant dig. Men fy vad jag önskar att du slapp vänja dig. Hade jag kunnat så hade du sluppit förskolan ett år till. Detta samhälle utgår från att man ska ha råd att vara hemma längre för att man kan spara föräldradagar. Alla kan inte det. Och jag kan faktiskt inte säga att jag känner mig helt trygg med att du är på förskolan. Du går inte särskilt bra utomhus än, du kan inte säga nej när någon tar en leksak av dig. Du kan inte berätta vad som är fel när du är ledsen. Vill du ha en frukt så behöver en vuxen förstå att du är hungrig, inte trött eller törstig.

Hur ska mitt hjärta inte gå sönder? Hur ska jag kunna känna mig lugn och glad? Du är min skatt, det bästa jag har och den jag gör allt jag gör för. Du är allt för mig.

Om du ramlar och slår dig så vill jag trösta dig. Om en kompis tar bollen av dig så vill jag hjälpa dig ta tillbaka den. Om du är hungrig vill jag ge dig mat oavsett om det är samling eller inte. Om du vill kramas en hel timme så vill jag vara den som kramar dig.

För bara ca 15 månader sedan låg du på mitt bröst för första gången, det var nyss! Igår nästan. Nu 15 månader senare känns det som att jag förlorar en del av dig, vilket förstås bara är en överdrift. Men du ska knyta an till nya vuxna, få nya vänner och lära dig nya saker i rasande fart.

Jag önskar att vi alltid kunde dela hela dagarna med varandra. Jag älskar dig, min fantastiska lilla son.

Likes

Comments

När J blev till så skedde det via IVF med efterföljande frysåterföring. J har alltså odlats i labb, frysts ner i 2 månader och sen blivit upptinad och instoppad i mig. Helt otroligt att han ens finns idag! Dagens teknik är helt otrolig.

Nu till alla känslor som stormar kring detta, det är inte bara en känsla. Jag var mest spänd, förväntansfull och glad. Däremot stötte jag på en tjej på kliniken som grät. Hon kände nog inte alls samma som jag.

Hur lyckades jag hålla mig så positiv till allt? Jo jag såg det som ett äventyr, något spännande och fantastiskt. Jag räknade med att bli gravid, jag köpte en skallra bara dagar efter insättningen. Jag räknade med J redan från början.

Det kan ju vara enkelt när man är på sitt första försök, när man inte har något misslyckat försök bakom sig. Men jag resonerar, med hjälp av min man, som så att om jag är positiv och glad - och sen går det åt helvete - ja då är det värsta som kan hända att jag varit glad i onödan. Jag hade blivit lika ledsen om jag varit orolig och inte vågat tro på att det skulle funka.

Nu har jag ett misslyckat försök bakom mig. Det var hemskt. Jag räknade med det lilla embryot lika mycket som jag räknade med J. Men det blev inget. Och jag grät. Och grät. Jag kan fortfarande 3 månader senare gråta mig tom av sorg. Men jag vet att jag inte var hoppfull i onödan, för det gav mig några dagar av hopp och längtan. De känslorna var ändå inte förgäves. Hade jag varit tveksam och orolig hade jag fortfarande gråtit precis lika mycket.

Med detta vill jag säga; Våga tro! Våga vara glad och förhoppningsfull! Inget hemskt händer för att du är positiv.

Med det sagt vill jag även säga att jag vet hur enormt svårt det kan vara att tro på något när det är så osäkert. Klart man får känna de känslorna också, det kan vara skönt ibland. Men jag tror att det är viktigt att man inte gräver ned sig i dem en längre tid.

Det glada testet är det positiva ägglossningstestet som gjordes innan J stoppades in

Likes

Comments