Header

Den 24 februari 2010 föddes en liten pojke, då föddes min älskade lillebror. Han föddes med en grov hjärnskada. Av någon konstig anledning så såg dem inget fel på ultraljudet förrän det var ungefär 3 veckor kvar till han skulle födas vilket resulterade till att dem fick ta ut honom 3 veckor för tidigt och han höll på och dö redan då. Jag tycker det är riktigt konstigt att dem inte kunde se något fel på ultraljudet förrän det var 3 veckor kvar med tanke på att mer än hans hjärna mest bara var vatten eller hur man ska förklara. Men han kämpade, för han var verkligen så otroligt stark. Trots att läkarna sa att han förmodligen inte skulle överleva mer än en vecka så bevisade våran älskade solstråle för oss alla att han visst skulle överleva och han var verkligen så otroligt stark. Åren gick och vi fick många fantastiska, underbara och fina år tillsammans med honom. Trots att han var sjuk och trots att han inte alltid mådde så bra så hade han ändå nästan alltid ett leende på läpparna. Nästan enda gångerna då han kunde vara ledsen var isåfall när han hade ont.

Men sedan kom den hemska dagen den 27 december 2016 när jag på kvällen fick reda på att han låg på sjukhuset och att det är jätte allvarligt. Jag satte mig sedan nästa dag på morgonen den 28 december på ett tåg för o åka över 20 mil till sjukhuset i Trollhättan, då hade allt egentligen lugnat ner sig, han mådde bättre och läget var stabilt och pappa sa då att jag inte behöver åka så långt för att han mår bättre men jag ville verkligen komma ändå, så jag satte mig på ett tåg och åkte hela vägen till Trollhättan för o kunna komma till sjukhuset och hälsa på. Det blev att jag kastade mina egna problem åt skogen vilket för mig är som en självklarhet när min lillebror låg på sjukhuset och när man dessutom visste om att det kan vara livsfarligt. När jag hade varit där en stund så gick jag sedan iväg för o möta upp min bästavän Cecilia. Jag skulle få sova hos henne så jag kunde ha nära till sjukhuset ifall något skulle försämras och även för att jag skulle hinna hälsa på honom på sjukhuset när jag kom in till Trollhättan. För skulle jag åka med mina syskon så hade vi isåfall fått åka nästan precis när jag skulle komma. På kvällen får jag sedan ett telefonsamtal av pappa - våran älskade solstråle hade blivit sämre. Läget var inte längre så speciellt stabilt och han sa att det kanske är bra jag kommer. Just i den stunden bröt jag ihop totalt, jag blev så orolig och höll nästan på o svimma av, så jag och Cecilia gick ut så jag kunde få lite luft i väntan på att min storasyster och lillasyster skulle hämta mig så vi kunde åka till sjukhuset tillsammans. Väl inne på sjukhuset så sitter vi alla och vakar över honom hela natten. Vi alla turades om o sova, när några andra sov så satt andra och vakade. Men det gick knappt o sova, man ville bara vara nära våran älskade solstråle. Jag satt bredvid honom och höll honom i handen, klappade honom på kinden och håret och tårarna föll nedför kinderna. Hela den natten påstod av en massa tårar och att även se sin familj gråta så mycket skärde verkligen i hela hjärtat på en och jag tror även det var första gången som jag såg min pappa så förstörd. Samtidigt som vi visste vad som förmodligen skulle ske så ville vi ändå inte inse det. Vi fortsatte ändå ha hoppet kvar om att han skulle klara sig denna gången också precis som han gjort dem andra åren. Vi ville verkligen tro att han skulle klara sig.

På natten fick han sedan ett andningsuppehåll, han slutade andas i flera sekunder. Läkarna kom och han kom tillslut igång igen. Men på morgonen den 29 december så kom den dagen då han tog sina sista andetag, den dagen då hjärtat slutade slå. Morgonen den 29 december var dagen då mardrömmen blev till verkligen. Det var morgonen då vi förlorade våran älskade solstråle. Morgonen då vi såg på när han tog sina sista andetag och somnade in. Vi alla bröt ihop och dagarna bestod mest utav tårar och ännu såhär 5 månader senare så är allting fortfarande som en kamp och det är extremt svårt att förlora en så nära familjemedlem, min och mina syskons finaste lillebror och pappa och pappas frus son. Sånt här är ingenting som man någonsin kommer över. Man kommer tillslut lära sig o leva med det men det är något som alltid kommer finnas med oss. Vi glömmer honom aldrig och han fattas oss något så enormt mycket och jag tänker på honom varje dag. Men jag vill iallafall tro att han har det bättre nu, för trots att han nästan alltid hade ett leende på läpparna så hade han det ändå så fruktansvärt svårt. Han har verkligen varit en kämpe och han är som en förebild för mig och det kommer han även alltid att vara. När dem perioderna kommer där allting känns hopplöst så försöker jag hela tiden tänka på honom - för han är verkligen som en förebild för mig och jag älskar honom och jag ska även leva för honom. Varje steg och varje andetag som jag tar ska vara för dig min fantastiska, älskade och underbara lillebror. <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag hittade ett inlägg som @Freedomfight skrev för ett tag sedan, det är alltså han som har skrivit texten och jag tycker han beskriver det så bra. Han sätter ord i sånt som jag själv inte riktigt kunnat sätta ord i och jag känner igen mig väldigt mycket i det som han skriver. Jag har inte personlighetsstörningar, OCD, ADHD, Asperger syndrom, borderline, ospecificerad impulskontrollstörning, hörsel hallucinationer eller uppmärksamhetsstörning, men det jag däremot känner igen mig mycket i är det med ätstörning eftersom att jag har anorexi, våldtäkt eftersom jag blivit våldtagen, det där med o komma ur sängen, det där med o umgås med vänner kan ibland kännas jobbigt även fast jag gillar o umgås med dem. Sedan även det där med att det finns många som inte pratar med mig pga att dem inte vet vad dem ska säga eller hur dem ska bete sig, eller så pratar dem med mig precis som han nämner i texten här nedanför men när dem frågar och får veta sanningen om mig så tar många avstånd och ja, det finns helt enkelt väldigt många delar av denna texten som jag känner igen mig i och jag frågade honom om det är okej om jag kopierar texten och publicerar den här på min blogg vilket jag fick tillåtelse till. Så texten som han har skrivit kan ni läsa här nedanför men ni kan även läsa den om ni klickar HÄR så kommer ni till hans inlägg.

"Vi är många som lider ut av diagnoser, psykisk ohälsa och personlighetsstörningar som till exempel Borderline.
Vi är som vilken person som helst. Skillnaden mellan dig och mig är att jag har en extra kamp i vardagen.
Komma ur sängen kan för mig vara en stor utmaning. Du kanske tror att jag är lat. Men så är det inte.
Jag blir lätt ledsen och trött och jag förlorar motivationen för jag inte tror på mig själv nog mycket.

Ibland blir det för mycket.
Jag gillar mina vänner och andra som jag tycker om. Jag träffar gärna mina vänner. Vi umgås och har roligt tillsammans.
Men ibland kan det bli för mycket och jag kan behöva en paus.
Bli inte ledsen eller arg när jag tar en paus. Jag tycker inte illa om dig, men för mig kan det som för dig är liten sak
vara en stor sak för mig. Små förändringar eller vissa ord eller minnen som dyker upp kan skapa kaos i min hjärna.

Vill du hitta på saker med mig?
Hör gärna av dig ett tag innan så jag hinner planera och förbereda mig mentalt.
Jag kan behöva en dag eller tre dagar eller mera.
Va beredd på att jag har mina svängar och ofta pendlar min balans och mående, så bli inte arg om jag plötsligt ändrar mig, för jag lovar, vi tar det när jag känner mig redo och det passar för båda.
Det krävs ingen instruktionsbok för att du ska kunna umgås med mig eller vara min vän. Kärlek och förståelse över att jag är som jag är, är allt som jag begär ut av dig.

Om du inte vill veta fråga mig inte.
Det är möjligt att jag är en person som är väldigt ärlig utav mig.
Om du frågar mig om mitt liv så får du vara beredd på att höra sanningen. Mitt förflutna är inte lika färgglatt som du kanske trott.

Tjata inte på mig. Det finns anledningar till mitt beteende.
Att säga ryck upp dig till en deprimerad person är som att säga bli frisk till en som har cancer.
Jag får ofta höra saker som, ät då, ryck upp dig. De flesta menar väl med de dem säger fast de kan tolkas väldigt
fel och som något taskigt, olämpligt för den som får höra de.
Folk som aldrig vart i samma sits eller som i mitt läge vet inte hur de är att dagligen ha den extra kamp som jag har, många saknar förmågan av att förstå.
Dem flesta jag träffat har okunskap om psykisk ohälsa i allmänhet.
Många pratar inte med mig för dem inte vet vad dem ska säga eller hur dem ska bete sig, eller så pratar dem med
mig men när dem frågar och får veta sanningar om mig som har och göra med min problematik så tar dem
avstånd.
Jag har även ofta fått höra "ryck upp dig va fan" Men hade de vart så lätt hade man gjort de för länge sen, just de dem inte kan förstå.

Tyck inte att jag är tråkig eller ointressant om jag inte vill ha sex med dig.
Det finns många olika skäl till att en person inte vill ha sex. Det betyder inte att jag är för bra för dig. Jag kan ha blivit våldtagen för ett år sedan.
Du tycker att jag är otacksam som inte tar emot när du bjuder på fika. Jag ser på när du äter men tar inget själv. Vet
du, du frågade aldrig om jag har någon ätstörning eller trauma tankar som gör att jag inte kan äta med andra.

Det är min kamp inte din.
Du ska inte rädda mig, ta inte på dig för mycket av min kamp även om du gör det av omtanke för att du tycker om mig för den jag är, Du bryts själv ner psykiskt. Jag vill ha dig som vän, inte psykolog.

OCD.

ADHD.

Asperger Syndrom.

Borderline.

Ospecificerad impulskontrollstörning.

Hörsel Hallucinationer.

Uppmärksamhetsstörning.

Anorexia.


Vi med psykiska störningar, psykisk ohälsa, diagnoser etc vi har mycket fint att ge om du tar dig tid och vilja att förstå och lära känna oss.

Se mig, när jag ropar på hjälp, hör mig, när jag söker dig med blicken. Våga visa att du bryr dig, för jag lovar, även om det är svårt att se, så är det inte svårt att älska mig!

Likes

Comments

Hittade för ett par dagar sedan en grej som finns i Laholm som heter allas lika värde, det ligger inte så långt ifrån där jag bor. Det är ett ställe dit alla är välkomna där man får kela med djuren, rida på hästarna, kanske gå en runda med geten Lucas. Man kan även komma dit och spela spel om man vill och deras tanke är att detta ska bli långvarigt och året runt. Där finns det både kaniner, marsvin, hundar, katter, hästar, höns, minigrisar och getter och dem hyr den gården och dem är jätte tacksamma över att ha fått chansen till ett underbart liv. Dem har blivit godkända av länstyrelsen till att få ta emot besökare och dem går under lagen som djurparkerna har, en så kallad offentlig förevisning. Dem har en filosofi och inriktning på att få familjer, ensamma och pensionärer att få chansen att må bra hos dem.

Hon samlar även ihop en massa kläder, leksaker, skor, prydnadssaker mm till alla de familjer som behöver om man kanske har taskigt med pengar och kanske behöver en jacka till hösten/vintern och då kan man alltså hämta det gratis hos dem. Allt är gratis. Det är till och med gratis att besöka dem och jag tycker verkligen det är så fint gjort av dem att anordna sånt här för allmänheten. Så otroligt jäkla fint gjort och sånt här gör verkligen att man får tillbaks hoppet om mänskligheten. Även fast det finns onda människor så finns det faktiskt även dem som har ett hjärta av guld och detta är verkligen så otroligt fint gjort av dem. Jag visade mamma denna sidan förut och frågade om vi inte kan åka dit någon gång och sa att detta kanske även är något som Felicia (min lillasyster) skulle tycka vara roligt och mamma tycker det verkar jätte mysigt och hon tycker även att vi ska åka dit någon gång vilket jag också tycker. Jag lider ju även som ni vet av psykisk ohälsa pga att jag haft det tufft i flera år men även pga sexualbrottet som jag hösten 2015 var utsatt för och det sägs ju att djur ska vara jätte bra när man mår dåligt och detta verkar verkligen såååå otroligt mysigt!! När vi åker dit så hade även jag tänkt ta med mig kläder dit som jag ska lämna där så dem som har dåligt med pengar kan få hämta kläder där. Jag behöver ju ändå rensa bort en del av mina kläder. Jag har ju anorexi och dem på den avdelningen där jag var inlagd sa att det är bra om jag rensar bort alla kläder som blir för små vid min viktuppgång så jag inte kan ha någon mall o gå efter, för det är ju väldigt lätt att man faller så djupt ner igen om man behåller dem kläderna som inte längre passar och det känns väldigt jobbigt att rensa bort för små kläder, anorexi monstret sätter verkligen igång så fort som jag tänker på det. Men jag vet samtidigt att det är viktigt att jag gör det för o minska risken till att falla så djupt ner igen och då är det ju perfekt att skänka kläderna dit så dem kommer till användning för något bra. :)

Förutom detta så har hon även samtalsgrupper om man känner att man behöver prata av sig. Hon har själv haft det väldigt tufft under rätt så många år med misshandel, utanförskap, fajt med myndigheter och hon har även varit bostadslös så hon har väldigt mycket erfarenheter och kan känna igen sig i oss som mår dåligt.

Om ni vill besöka hennes hemsida så klickar ni förresten bara HÄR så kommer ni dit med en gång. :)

Likes

Comments

Vet inte riktigt vad jag ska säga om natten helt ärligt talat. Jag var ju ute och festade inatt och ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig. För det första så drack jag lite för mycket, mer än vad jag hade tänkt. Blev väldigt full vilket resulterade till att jag började inbilla mig själv att jag mådde bra trots att jag egentligen mådde åt helvete, och inte nog med det så var det en kille där som började ta på mig och som började hålla fast mig. Han började pussa mig på kinden och halsen, tog på min kropp och ja - han var allmänt obehaglig. Jag försökte då dra mig loss och försökte dra bort hans händer från min kropp men det var verkligen omöjligt för han verkade inte fatta att jag inte ville trots att jag försökte dra mig loss och trots att jag försökte dra bort hans händer. Men det är inte så att jag inte har koll på vad som händer bara för att jag blev lite för full om det var det han trodde, jag har stenkoll ändå, för även fast jag blev lite för full så blev jag ändå inte så full så jag inte kunde ha kontroll. För kontrollen hade jag. Tillslut kom jag iallafall loss och letade upp min kompis och dem jag var där med som jag hade tappat bort och sa att jag drar hem och drog då hem med en rejäl ångest utan o berätta för dem vad som hade hänt och bröt sen senare ihop inne i mitt rum. Jag började äcklas av mig själv, kände mig så jäkla äcklig och tjock och jag fattar inte vad det är för fel på vissa killar alltså, jag fattar det verkligen inte och när jag redan varit utsatt för sexualbrott och när då något sånt här sen ska hända så tappar jag respekten för vissa killar ännu mer. Om man inte kan kontrollera sig så man till och med går runt och håller på så, så anser jag att man faktiskt inte ska ha någonting med alkohol o göra för det är verkligen inte okej o bete sig på det sättet. Det är inte okej någonstans och det är fruktansvärt att vi tjejer knappt kan befinna oss på sådana ställen utan att bli sexuellt ofredade, jag drog liksom ut för första gången på länge för o försöka ha roligt för en gångs skull så ska självklart något sånt här hända. Fruktansvärt är det och jag tycker det är konstigt att det inte var en enda på det stället som reagera. Visst det var ett dansställe på en dansklubb men man tycker ändå att någon borde ha reagerat. Usch alltså. Men dansklubbar och sånt kanske inte är något för mig helt enkelt, kanske är så att jag är mer för uteserveringar där man sitter och pratar. Visst händer det sådana saker på uteserveringar också, men det känns ändå på ett sätt som att uteserveringar där man inte står på dansgolvet o dansar är lite lugnare ändå så nästa gång jag ska ut så får det nog bli ett lugnare ställe på en uteservering där man sitter och pratar istället.

Likes

Comments

Påväg in till stan nu för o möta upp Emma och hennes kompisar för att därefter dra iväg till krogen. Ser verkligen fram emot denna kvällen/natten och jag hoppas den blir lika bra som jag förväntar mig, har inte varit ute på krogen på nästan två år ju så ja, det här ska nog bli roligt får vi tro. :)

Likes

Comments

Idag har jag gjort något som jag varit väldigt rädd för o göra pga min anorexi, jag har nämligen varit på stranden tillsammans med min kompis Emma och solat. Det kändes väldigt obekvämt till en början för jag har verkligen så fruktansvärt mycket kroppskomplex och det här med viktuppgång känns så fruktansvärt jobbigt vilket gör att det där med o ligga på stranden i bikini o sola kan vara väldigt jobbigt. Men jag vet samtidigt att viktuppgång är det enda rätta. Ska jag någon gång kunna bli frisk och fri från anorexi så funkar det inte o kämpa för o gå ner i vikt, så hur jobbigt det än är så vet jag att viktuppgång är det enda rätta. När jag sedan hade legat där en stund så kände jag att jag kunde koppla av mer och mer och det var verkligen såååå otroligt skönt o ligga o sola i ett par timmar och jag är såååå stolt över mig själv att jag faktiskt nu vågade ta steget genom o dra till stranden med Emma. Jag glömde dock ta på mig solskydd så jag är väldigt röd nu vilket är irriterande haha. Men jag tog mig iallafall till stranden och det är ju faktiskt ett framsteg. :)

Ikväll ska jag även ut på krogen tillsammans med Emma och hennes kompisar. Emma flyttar snart så det kan vara roligt o hitta på något tillsammans innan hon hinner flytta. Sedan var det även ungefär 2 år sen som jag var på krogen. Jag har undvikit krogen i ungefär 2årstid pga att jag är väldigt rädd för o gå till sådana ställen samtidigt som jag tycker det är roligt, och om jag faktiskt tycker det är roligt så tycker jag även att jag ska ta och följa med dem dit ikväll. Jag ska ju inte behöva undvika ställen pga rädsla, och om det skulle kännas alldeles för jobbigt så är det ju isåfall bara o ta bussen hem igen isåfall. Men jag ska iallafall försöka för efter allt som jag varit med om och som jag går igenom så tycker jag faktiskt att det är min tur att få leva lite nu även fast att det bara handlar om en kväll, för helt ärligt talat så kan jag inte minnas när jag verkligen levde livet sist för jag har undvikit så mycket pga min anorexi så nu är det faktiskt min tur att få ha det iallafall lite roligt för en kväll tycker jag. :)

Likes

Comments

Jag känner mig så värdelös, jag känner mig som världens sämsta människa och det känns som jag inte är tillräcklig. Det känns som det egentligen inte skulle spela någon som helst roll om jag försvann när det ändå känns som jag är värdelös. Menar inte att jag har tänkt göra något dumt emot mig själv, för det har jag inte tänkt även fast det känns väldigt lockande. Men jag känner mig bara så.. alltså jag vet inte hur jag ska förklara för det känns som det just nu är riktigt svårt att sätta ord på hur jag känner mig. Känns liksom helt omöjligt och jag vet egentligen knappt vad jag ska skriva. Jag vet inte ens varför jag sitter o skriver detta inlägget när jag ändå inte verkar få fram något vettigt. Kände väl bara helt enkelt att jag behövde skriva av mig lite för just nu mår jag verkligen inte bra överhuvudtaget och sen är jag trött på det också pga att jag inte kunnat sova inatt. Har legat och oroat mig över en grej hela natten och har försökt få tag på personen. Hen läser det men hen svarar inte. Men inte bara det, för allting annat känns så mörkt också, jag har varit med om alldeles för mycket. Jag har fått uppleva sånt som ingen människa ska behöva uppleva och jag mår verkligen inte bra överhuvudtaget. Men det är okej, det är okej att må dåligt. Allting kan inte alltid vara på topp och som jag skrivit ett par gånger här i bloggen så kommer inte vägen tillbaks vara helt spikrak. Vägen tillbaks kommer vara som en berg och dalbana som går upp och ner - och hur jobbigt det än må vara så måste jag acceptera och finna mig i att det förmodligen kommer att komma många jobbiga perioder där allting känns totalt hopplöst, och när dem perioderna kommer så måste jag på något sätt försöka påminna mig om att det är okej. För det är okej, det är okej att ha sämre dagar och det är okej att må dåligt. Det är helt okej o känna olika känslor, det är helt okej o känna att saker och ting är jobbigt - för jag vet att jag efter varje fall reser mig upp igen starkare än någonsin och jag vet även att det tillslut någon gång kommer komma en dag då jag tar mig tillbaks starkare än någonsin. Även fast jag aldrig kommer kunna bli den jag en gång var efter allt hemskt som jag varit med om så kommer jag iallafall garanterat komma tillbaks starkare än någonsin. Jag kommer någon gång komma tillbaks fast med livserfarenheter i bagaget. Det är jag helt säker på, så det gäller därför verkligen o kämpa och inte ge upp. Det gäller att försöka hålla hoppet kvar. Även när jag inte känner något hopp så måste jag iallafall försöka finna lite hopp - för det går tillslut att må bättre även fast man inte tror det och det går tillslut att må bättre även fast att jag aldrig kommer kunna bli den Sofia jag en gång var, för även fast jag inte kommer kunna bli den Sofia som jag en gång var så kommer jag tillslut komma ur allting starkare än någonsin. Det är jag säker på även fast att allting känns väldigt mörkt och hopplöst just nu. Det gäller bara o kämpa även i dem mörkaste stunderna, för så länge man kämpar så är faktiskt det mesta möjligt - jag vill iallafall innerst inne tro det. Jag vill kunna må bra. Det är verkligen en stor önskan jag har - att någon gång bli helt frisk och fri, att någon gång må så mycket bättre och den önskan hoppas jag någon gång går i uppfyllelse.

Likes

Comments

I onsdags när min lillasyster fotade dessa bilderna på mig och när jag sen i efterhand kollade på dem så mådde jag helt plötsligt jätte dåligt pga att jag tycker det ser ut som på dessa bilderna att jag är kraftigare och jag har ju även gått upp en del när jag var inlagd, jag är ju inte i mitt värsta och farligaste tillstånd längre som jag var då innan jag blev inlagd - men när jag då sen kollade på dessa bilder efter att min lillasyster hade fotat dem på mig i Onsdags så mådde jag först jätte dåligt, för på vissa av bilderna som hon fota på mig där jag står upp så ser jag smalare ut medan dessa bilderna där jag sitter ner ser mer annorlunda ut och jag fick då genast för mig att jag är för stor och att jag måste gå ner i vikt, fick till och med för mig att jag inte ens kunde publicera dem här bilderna där jag sitter ner här på bloggen. Men nu några dagar senare så har jag kunnat börja inse att bilder avgör inte allt, för kroppen ser olika ut beroende på hur man sitter/står och beroende på hur bilderna är tagna och jag måste försöka släppa det där med hur jag på vissa bilder ser ut, för som man brukar säga så är vikten bara en siffra och det är viktigt att man försöker acceptera sig själv precis som man är. Kroppsstorleken ser helt olika ut beroende på hur man sitter/står och beroende på hur bilderna är tagna och anledningen till att jag skriver detta är även för att försöka kunna hjälpa er andra för jag vet att det är många som har ätstörningar och jag vet att det är många som har en helt sne kroppsbild precis som jag har och därför vill jag förmedla det att bara för att man på vissa bilder ser större ut så är det egentligen inte så det är. Man kan inte ena stunden vara jätte smal till att sen några sekunder senare helt plötsligt bli större. Det är helt omöjligt och ologiskt. Finns ingenting som är logiskt med det för som jag precis skrev så kan man inte bli kraftigare på bara några sekunder, det funkar liksom inte så. Det är jätte svårt att gå upp i vikt och det är något som jag ska försöka ta med mig och försöka tänka på när jag på vissa bilder ser större ut fast jag egentligen inte är det. Det beror ju helt och hållet på hur man sitter/står och på hur bilderna är tagna somsagt - det beror inte på att man på bara några sekunder har gått upp en massa i vikt för man kan inte gå upp massa i vikt på enbart några sekunder.

Likes

Comments

Satt förut och klickade hem två böcker via adlibris och som ni ser precis här ovanför texten så beställde jag boken "flickan och skammen" och även "jag är inte perfekt, tyvärr".

Såhär står det om flickan och skammen:

- "Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, en flicka som tar plats kan snabbt stämplas som hora eller slampa. Inget är effektivare för att oskadliggöra en kvinna." Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, skriven i samma anda som de banbrytande böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

"Att läsa flickan och skammen är smärtsamt och befriande. Med kraft påminner den om att slampan som fläks upp på löpsedlarna och smutskastas i kommentarsfälten, kunde ha varit jag."


Såhär står det om jag är inte perfekt, tyvärr:

- GÖR UPP MED FASADEN! En bok om att våga vara operfekt. Forskning visar att perfektionism kan vara grunden till depression och ångest. Liksom många unga kvinnor försökte bloggaren Michaela Forni leva upp till att vara perfekt på alla plan. En dag fick hon nog.

"Varje dag känner jag ett ansvar över att vara en perfekt ung kvinna. Det betyder i stora drag att jag ska vara perfekt på alla sätt som det går att vara perfekt på och inom alla områden. Jag ska vara snygg, men inte för snygg. Jag ska vara smal, men ändå ha kurvor. Jag ska vara vältränad, men jag får ju inte träna för mycket. När jag sover ska jag vara söt och jag går givetvis aldrig på toaletten. Förutom allt det ytliga så ska jag vara framgångsrik men samtidigt ha tid för ett vettigt privatliv. Jag ska avancera på mitt jobb och ha en titel att skryta med. Jag ska vara duktig på ekonomi men också en kreativ själ. Givetvis ska jag vara proffs i köket och få självaste Nigella att backa av förundran. Allt postat på Instagram med tretusen filter."

Tanken är att du ska kunna ha den här boken i din väska eller på ditt sängbord för att ta upp och bläddra i närhelst du behöver. Min dröm är att du ska kunna finna styrka i mina ord och det jag har att dela med mig av. Kanske kan min ångest hjälpa dig att minska din.

Jag har fyllt boken med små historier ur mitt eget liv. Saker som jag har upplevt och situationer som har förändrat mig. Jag har också samlat mina bästa, om än vissa fall enkla, verktyg.

För ett par år sedan sprang jag in i något som liknade en vägg och efter det tog jag tag i min destruktiva, mörka och ångestfyllda person. Jag började läsa på om personlig utveckling, jag började gå till en psykolog och jag började yoga för att nämna några viktiga faktorer. Framför allt så bestämde jag mig. Jag ville leva ett liv där jag kände mig stark, värdefull och lycklig inte liten, rädd och svag."

"I Jag är inte perfekt, tyvärr" blandar bloggaren och författaren Michaela Forni högt och lågt allt ifrån råd och actionplaner när ångesten slår till till hur det känns att faktiskt inte vilja leva längre.

Boken är en kombinerad dagbok och självhjälpsbok och beskriver hur krav och perfektionism i dagens samhälle bidrar till en växande stress och oro hos unga kvinnor och vilken del sociala medier har i det hela. Med hjälp av yoga, mindfulness och terapi tog sig Michaela själv tillbaka från en period av utmattning. 26 år gammal sa hon upp sig från ett framgångsrikt och välbetalt jobb i ledningen för ett stort medieföretag.

Nu har hon skrivit en peppbok för alla därute som tvivlar, mår dåligt och behöver någon som vet hur det känns. Den följer yogans inre resa där man först går djupt ner i sig själv, exploderar av känslor och sedan fylls av en enorm energi, styrka och hoppfullhet. Målet är att bygga upp ett liv där man känner harmoni, trygghet och passion för livets enkla. Jag är inte perfekt, tyvärr är Michaela Fornis tredje bok, skriven med glimten i ögat och en befriande självironi som känns igen från författare som Caitlin Moran och Lena Dunham.

Michaela Forni är en av Sveriges tyngsta bloggprofiler med 100 000 följare på forni.se och över 16 000 följare på twitter. Hennes böcker Om att älska och En bok om kärlek säljer fortfarande. Forskning visar att perfektionism kan vara grunden till depression och ångest. Nu träder allt fler unga kända kvinnor fram och gör upp med fasaden.


Det var såhär som det stod om "flickan och skammen" och sen om boken "jag är inte perfekt, tyvärr." Jag tycker dessa två böckerna verkar väldigt bra att läsa och klickade därför hem dem två. Jag tror även att jag kan känna igen mig en hel del i dem böckerna vilket jag även tror att väldigt många andra också kan. Så om ni också är sugna på o klicka hem dessa böcker eller någon utav dem så klickar ni isåfall HÄR så kommer ni till "flickan och skammen" och sen även HÄR så kommer ni till "jag är inte perfekt, tyvärr." Och om ni vill läsa Michaelas blogg så klickar ni HÄR .

Likes

Comments

Hösten 2015 var hösten då mitt liv tog en total vändning, en dag då jag blev våldtagen och ännu så finns det där med mig vilket det även alltid kommer göra. Blir man utsatt för en våldtäkt så är det något som man alltid får leva vidare med, det är någonting som man aldrig någonsin glömmer hur mycket man än tillslut lär sig leva med det. Vi offer får gå och leva vidare med något fruktansvärt hemskt som vi inte ens själva valt medan dem som utför sådana brott förmodligen inte bryr sig ett skit och det är fruktansvärt att det ska behöva vara såhär, det är fruktansvärt att vi offer ska tvingas leva vidare med hemska minnen när det inte ens är vi som väljer o bli utsatta. Det är fruktansvärt att vi ska behöva gå runt och må dåligt för något som vi inte ens själva valt. Det ska egentligen vara tvärtom, det ska egentligen vara dem som utför sådana brott som ska må förjävla dåligt. Det är dem som egentligen ska lida för det som dem väljer o göra och inte vi offer. Men tyvärr så är det ju vi offer som blir lidande och det är fan fruktansvärt. Han som förgrep sig på mig har liksom förstört mitt liv, han har gjort så att jag har svårt o lita på vem som helst och han har även gjort så det här med kärleken har blivit som ett helvete för mig. Det här med kärlek är egentligen någonting som jag har väldigt svårt för och sen har jag tyvärr haft otur sedan jag flyttade till Halmstad. Jag har blivit väldigt dåligt behandlad av många killar och jag vet att det finns dem som faktiskt är snälla, men när man blivit dåligt behandlad mycket och dessutom varit utsatt för ett sexualbrott och när man dessutom på det blev sexuellt ofredad på studenten innan jag flyttade helt och hållet till Halmstad så är det inte så konstigt att man blir jävligt försiktig och det är heller inte ett dugg konstigt att man får svårt med kärlek. Inte ett dugg konstigt är det och det är inte ett dugg konstigt att min anorexi blev värre. Jag har somsagt som jag tidigare skrivit här i bloggen haft tecken på anorexi sedan 2014 bara att jag hela tiden förneka det, men det är fan inte ett dugg konstigt att det sen efter våldtäkten eskalerade. Det är verkligen inte konstigt och jag bokstavligt talat spyr på dem som tror sig ha rätten att göra sexuella handlingar och våldta andra. Fruktansvärt är det.

Likes

Comments