Header
View tracker

Känslor & tankar, Psykiskt mående

Hur förklarar man för någon som aldrig känt känslan av vakuum i huvudet, vad det är och hur det känns? Jag har ingen aning. När jag var liten så gav jag den genialiska förklaringen att - Det känns som om jag inte finns, fast jag vet att jag finns.

Och det är verkligen precis så det känns. Det handlar INTE om någon form av uppmärksamhet, eller att "ingen ser mig" utan det är mer... Ja jag vet inte. Som om jag sitter inne i mitt huvud och kollar ut genom mina ögon och allting jag ser är en film. Förstår ni hur jag menar? Nej, antagligen inte. Haha det låter så himla konstigt och lustigt när man skriver som jag gör. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag ska ge det ett försök.


Känslan av vakuum i huvudet har jag haft så länge jag kan minnas. Inte dygnet runt, utan vid enstaka tillfällen. Jag minns faktiskt inte vid vilka tillfällen den känslan uppstod när jag var liten, men jag minns att jag hade den då & då. När jag slutade med drogerna och kom ut ifrån avgiftningen så fick jag samma känsla i huvudet igen. Skillnaden denna gången var att känslan var tusen gånger starkare & det absolut värsta av allt, den satt i dygnet runt. Jag gick med den känslan konstant i över sex månader, och jag var livrädd att jag antingen var på väg in i en psykos, fast i en psykos eller att det var någon annan form av skada pga drogerna. I vissa situationer tog den över totalt, och i andra situationer var jag såpass van med känslan att den nästan blev "normal" för mig, och inte störde lika mycket. Känslan av vakuum blev mildare och mildare, och under min superbra period så uppstod den bara vid enstaka tillfällen, eller jag den stärktes så mycket att den störde mig, för helt borta var den aldrig. Sen gick jag ju tillbaka till en dålig period, och det började också med att känslan av vakuum gjorde sig mer och mer påmind. Men det kanske inte är så konstigt att den känslan gör att man mår ännu mer dåligt psykiskt, med tanke på hur man faktiskt blir uppe i huvudet (ska skriva några punkter om det längre ner i inlägget)

Och så går det liksom "runt". Bra period - minskad vakuumkänsla och sen tillbaka till dålig period - ökad vakuumkänsla. Nu när jag sakta men säkert (hemskt att säga så egentligen) är på väg tillbaka mot botten, så gör sig känslan påmind fruktansvärt mycket och den blir starkare och starkare för varje dag, och ökar mer och mer i olika situationer.

I vilka situationer ökar den då? - Jag tog upp detta med psykiatrin i samband med att jag kom ut ifrån avgiftningen och helt plötsligt hade vakuum-känslan dygnet runt. Fick som svar att många människor beskriver en liknande känsla vid ångestladdade situationer, och så kunde det ju faktiskt vara. Ångest över livet. Där och då lät det logiskt i och med att jag precis hade lagt av med droger och skulle möta verkligheten och känslor för första gången på flera år. Men dygnet runt i över sex månader? I vilket fall som helst så förstärks "mitt vakuum" i alla slags ångestladdade situationer, precis som dom sa till mig. Och hela jag är som en jävla ångest i mina dåliga perioder (och ibland i mina bra-perioder också) vilket betyder att den är mer påfrestande än någonsin då, oavsett vad jag gör.

Men det är så svårt att förklara för någon som aldrig känt känslan själv. Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att jag ska låta som en idiot som behöver låsas in.

Precis som jag skrev i början av inlägget, så känns det som att jag inte finns, samtidigt som jag vet att jag finns. När jag var liten så minns jag nästan bara att jag sa just så. Men eftersom det pågick under så himla kort tid (alltså inte i flera dagar, utan någon enstaka gång på dygnet) så hade jag inte så ont utav det, iallafall inte vad jag själv minns.

Det känns som att jag inte finns, att jag inte är närvarande, att jag är ett vandrande skal, att allting egentligen är en film fast jag är 100% medveten om ATT jag finns, att jag inte alls är ett skal och att det absolut inte är en film. Den beskrivningen är enklast, tycker jag. Men jag vet också att i princip ingen förstår den beskrivningen. Och eftersom jag inte kan beskriva det mycket bättre, så är det omöjligt för mig att "arbeta" med det eftersom jag egentligen inte vet vad det är, förutom att jag kan sammankoppla det med ångest. Och ju mer jag tänker och funderar på det, eller försöker få det att försvinna, desto värre blir det.


- Jag blir glömsk och tappar bort mig i meningar.
Jag har vanligtvis inte världens bästa minne, men under tiden med vakuum så är det fruktansvärt vilket dåligt minne jag har. Jag kan till exempel tänka att DET måste jag säga/berätta/förklara. Men samtidigt som jag tänker det, och börjar prata, så glömmer jag. Det kan liksom ske på tre sekunder. Ibland hinner jag en bit in i en "diskussion" och ibland hinner jag bara säga kanske tre ord innan jag tappar det. Varje gång detta händer, så blir jag så fruktansvärt arg. Det finns ingen som kan förstå hur hemskt det är, om man inte är likadan själv. Jag glömmer även vardagliga saker, vart jag har lagt grejer, vem jag skulle ringa (ibland är det så illa att jag ringer dit jag ska, men när personen svarar så minns jag inte vem jag ringt eller varför) och vid flera tillfällen har jag glömt på några sekunder vart jag precis la någonting. Och det värsta av allt är att jag hela tiden är medveten om det.

- Jag blir väldigt "trög" i hjärnan.
Det är samma sak här, jag är vanligtvis inte den skarpaste kniven i lådan (haha) och har en tendens till att prata innan jag tänker, och det blir såklart värre det också. Någon kan stå och säga något till mig som liksom inte går in? Vilket blir precis som om jag är jättetrög och inte förstår någonting. Jag kan dessutom fråga samma sak flera gånger i rad, av flera olika anledningar. Jag minns inte om jag frågat det, jag minns inte om jag fått ett svar, och att jag inte har förstått personens svar på frågan. Och jag kan missa helt uppenbara saker, som vem som helst hade sett/förstått/reagerat på.

- Jag blir påmind av ett drog-rus.
Detta kan vara en av de absolut jobbigaste grejerna. Jag vet i början när vakuumkänslan fanns dygnet runt, så gick jag hela tiden runt och trodde att folk skulle tro att jag tagit ett återfall. Jag var 100% säker på att jag verkade vara påverkad av droger både i utseendet och i sättet. Varje gång jag pratade med mamma i telefonen så förklarade jag flera gånger att jag absolut inte hade tagit droger, och varje gång jag var på möte så förklarade jag lika många gånger där att jag inte var påverkad utan att jag var tom i huvudet. Och detta ledde ju till att jag hela tiden försökte spela nykter och jag gjorde allt i min makt för att ingen skulle tro att jag var påverkad, fastän jag var nykter.

- Jag får känslomässiga utbrott.
Och här ljuger jag ju om jag inte säger att jag vanligtvis får massa konstiga utbrott. Men allting går i 300 och på fem minuter så kan jag har varit förbannad, överlycklig, förkrossad, glad, arg & lite till. Jag kan ligga och skratta åt något roligt program på TV och i samma sekund bryta ihop. Ångestattackerna kommer hej vilt och jag har ingen kontroll på någonting. Min pojkvän sa till mig för en eller två veckor sedan att jag kan liksom inte vara någonting mitt emellan. Antingen är jag rosenrasande och aggressiv, helt förkrossad med sjuka ångestattacker eller överlycklig med skrattanfall. Och vilket av de tre jag än är, så är det inte positivt för ingenting av det är på en vanlig nivå, utan tio gånger värre. Så även om jag är glad med skrattanfall så går det liksom över styr, om ni förstår hur jag menar?

- Jag kan inte sortera och allting blir kaos.
När jag/det är som värst så är jag väldigt känslig. Alltså på alla sätt och vis. Om vi säger att jag och T sitter och spelar kort, det är musik i bakgrunden och han frågar mig något medans jag funderar på vilka kort jag ska behålla, så blir det totalt kaos. Kortslutning. Kalabalik. Jag blir skogstokig, gapar och skriker och bryter ihop. Men det är inte min mening. Jag klarar bara inte av det. Alla ljud och allting gör mig tokig. Samtidigt som jag inte klarar av tystnaden, för då tar mina tankar över och det blir som "egna ljud" i huvudet.

- Jag kan säga saker som inte är sammanhängande.
Ja, jag kan liksom flika in med någonting när två personer har en konversation, som inte ens hör till ämnet (jag själv ser inte att det inte hänger ihop, så menar inte nu att jag avbryter och byter samtalsämne) Eller så kanske jag ska berätta någonting, men orden, meningar och händelser hamnar huller om buller och historien går inte ihop. (Vilket leder till att folk säger "va")

- Klarar nästan inte av ordet "VA"
Återigen så blir det kortslutning i huvudet. Som jag skrev ovanför här så hänger inte alltid mina meningar eller så ihop, och folk säger ofta "va?" men istället för att fortsätta prata då, så kan jag bli sur och säga "skitsamma" och så säger jag inte något mer om det. Eller om jag har ansträngt mig ordentligt och verkligen fått fram det jag vill säga, men innan jag pratat klart blir jag avbruten och någon säger "va, vad sa du?" så händer samma sak.

- Jag kan se en hel film, men ändå inte.
Och det har jag problem med annars också, men absolut inte på samma nivå. Jag kan behöva se en sekvens i en film två-tre gånger utan att förstå den, men det brukar inte spela så stor roll just då. Men nu förstår jag nästan ingenting av en film, och så fort jag ska se en film så sitter jag dessutom och tänker att jag MÅSTE hänga med, vilket gör att det blir ännu värre. Samma sak med böcker. Vanligtvis kan jag behöva läsa en sida/mening/text flera gånger men ändå inte förstå, vilket också blir värre när jag är i de skicket. Detta leder till att jag väljer att inte läsa någonting (om jag inte måste såklart) och väljer att enbart kolla på filmer jag redan sett flera gånger för att jag ska slippa må dåligt över hur dålig jag känner mig när jag inte kan se eller hänga med i någon ny film.

- Blir jag avbruten kan jag inte fortsätta.
När jag blir avbruten på något sätt, så tappar jag verkligen all fokus och kan inte fortsätta. Utan då ger jag helt enkelt upp och skiter i allting. Löjligt, eller hur? Och det värsta av allt är att jag alltid är sån, men som jag skrivit på de flesta "punkter" så blir allting 10 gånger värre när jag är i mitt vakuum. Vet inte om detta är något som bara jag märkt nu, men när jag skrev denna punktlistan så blev jag tvungen att ringa upp en vän. Och jag ser iallafall att mina förklaringar under varje punkt har blivit mer "slarvig" och kort. Det är nästan som om jag stressar nu för att hinna skriva klart så jag kan lägga ner datorn och bara va.


Även denna listan kan göras lång. Men jag känner nu själv hur all fokus försvinner mer och mer och ibland kommer jag på mig själv med att jag sitter och skriver någonting i inlägget, men jag vet själv inte vad jag skrivit så jag får gå tillbaka och se så jag inte har skrivit något jättekonstigt. Så bli inte förvånade om det står helkonstigt någonstans eller om jag avbrutit mitt i en mening. För som jag skrev var jag tvungen att ringa en kompis och nu är jag helt pom-pom i huvudet och gör allt för att få skriva klart snabbt. Och det dumma med det är att inlägget inte alls kommer att bli så bra som jag ville, men å andra sidan så skriver jag ju först och främst för min egna skull.

I vilket fall som helst - jag skrev ju att jag tappar bort mig när jag blir avbruten. Det värsta med det är att jag svarar personen jag pratar med då som en idiot. Personen kan sitta och prata om allvarliga saker, och mina svar blir bara "ja, ja okej, ja, mm, nä, aa" och jag har ingen aning om vad jag svarar på. Detta i sin tur leder ju till dåligt samvete eftersom jag vill kunna stötta mina vänner när dom behöver det. Och det slog mig nu när jag skrev denna punktlista att allting blir en "ond cirkel" som man säger, eftersom att allting leder till ångest, dåligt samvete och panik. Om vi säger att jag och T har haft ett tjafs om någonting, eller bara har pratat om något, så spårar det ALLTID ur, tack vare att jag hela tiden vill förklara allt, PRECIS ALLT, i minsta detalj av flera anledningar. En anledning är att jag vill få sagt allting innan jag glömmer det, eller att jag inte vill verka påverkad (alltså inte prata slarvigt utan noggrant och inte missa någonting) och när jag vill berätta allting i detalj, så tar det såklart tid och jag tappar bort mig ett flertal gånger, vilket leder till att jag får panik och blir irriterad på mig själv, och sedan får jag ett utbrott på T som inte gjort någonting, får dåligt samvete för ingenting är hans fel, blir ledsen och får en ångestattack. Ni ser ju? ALLTING GÅR RUNT, RUNT, RUNT OCH JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING ÅT DET! Jag får till och med skriva ner stödord ibland för att jag ska komma ihåg saker, men inte ens det hjälper. Spelar liksom ingen roll om jag har skrivit ner en hel mening som stödord - jag glömmer ändå.

Idag ska jag iallafall försöka vara en bra flickvän, sambo och bästa vän åt T eftersom han är så himla bra med mig. Älskar ordspråket "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst" men inte fan ska han behöva ta så mycket skit som han gör, egentligen. Idag kommer vara en jobbig dag, trots att klockan enbart är 13:25. Att skriva ner sånt här, att behöva sitta och tänka, kolla igenom så det ser rätt ut hundra gånger (även fast jag kanske inte ens märker när det är fel) och så, påverkar mig som tusan. Alltså, vanligtvis blir jag supertrött av att ens gå upp ur sängen då det är mycket intryck, ångest och andra saker som tröttar ut mig, men nu tröttar det ut mig att ens röra ett finger, eller flytta blicken, eftersom jag hela tiden måste tänka flera gånger om innan jag gör någonting, eftersom jag inte ens vet vad jag gör? Jag skäms över den jag är, jag känner mig påverkad, jag är glömsk, jag förstår ingenting, jag får kortslutning, jag blir arg, jag skäms, jag gapar, jag skriker, jag gråter, jag försöker andas, jag blir frustrerad, jag får dåligt samvete, jag gråter lite till och sen fortsätter det. Nu känner jag själv hur inlägget flummar iväg, så jag får helt enkelt avbryta mig själv här.


Likes

Comments

Känslor & tankar, Psykiskt mående

Att vara medveten om att en negativ period är på väg, men inte veta hur jag kan hjälpa mig själv gör att jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Inte nog med känslan av maktlöshet, är det en fruktansvärt ångestladdad medvetenhet. Bara tanken av att jag vet hur den närmaste tiden kommer bli gör mig både arg och frustrerad. Och egentligen är det väl nu jag ska "fånga" upp mig själv, säga stopp och ta kontrollen över mig och mina tankar. Men hur? Jag har ingen aning, och det har inte psykiatrin heller (vilket kan tyckas att dom borde ha).

Jag vill inte vara medveten om vad som kommer. Jag brukar inte vara såpass förberedd som jag är nu, för jag brukar inte känna så lång tid innan att jag faller. Men frågan är om det är bra? Hade jag vetat hur jag tar kontrollen hade det varit superbra! Men jag vet ju inte vad jag ska göra. Förr trodde jag att allting handlade om att jag inte fick isolera mig hemma, utan om jag fortsatte att vara ute och träffa folk (till exempel hälsa på mamma när hon jobbar, eller följa med mamma och handla) så skulle jag inte falla igen. Men så fel jag har haft! Jag har verkligen inte isolerat mig det senaste. Ändå så vaknade jag en morgon och kände att "nej, nu är det på väg tillbaka"

Jag vill heller inte känna mig maktlös, vem vill egentligen det? Känslan av att jag inte ens kan ta kontroll över min kropp, fastän jag VET att min hjärna bråkar, får mig dessutom att känna mig både hopplös och helt värdelös.

Och allting gör mig både arg & frustrerad. Först och främst för att mina negativa perioder pågår under längre tid än mina positiva. Förra året (2015) slutade i fullständig KAOS! Och jag trodde att hela 2016 skulle gå åt skogen. Men 2016 kunde inte startat bättre (trots att jag var i sorg efter att min älskade ängel lämnade jorden)

- Våran hyresvärd ringde och berättade att det skulle bli en ledig lägenhet i april. (Vi bodde i en liten etta på ca 40kvm medan den som skulle bli ledig var en stor fyra på över 110kvm) och lägenheten hade ALLT jag önskat. Diskmaskin, tvättmaskin och även en öppen spis som vi får elda i! Så vi sa såklart ja till lägenheten, och flyttade in i april.

- Mitt skadestånd ramlade in på kontot efter en väntan på nästan 3 år (om inte mer) lägligt när vi faktiskt skulle köpa ny soffa och bäddmadrass.

- Jobbet rullade på superbra! För en gångs skull så tyckte jag att det var roligt att jobba.

- Jag fick reda på att jag skulle bli faster 💗

- Efter en fruktansvärd lång väntan på resultatet av en lång utredning fick jag äntligen svar.

Och så vidare. Ni förstår själva? Det var massor av positiva saker som hände och ALLTING gick precis som både jag och T (min pojkvän och sambo) ville. Så i från mitten av januari till mitten av april hade jag en superbra period. Sen sa det pang, och jag föll igen. Och detta skedde i samband med att jag sattes in på medicin mot ADHD, kanske en vecka innan (är inte helt säker) och vi trodde såklart att allting var en biverkning av medicinerna. Och ja, lite utav det var en biverkning, för det visade sig sen att jag inte tål metylfenidat (centralstimulerande medel som finns i de flesta ADHD-mediciner man testar ifrån början) men det visste vi ju inte, vilket ledde till att jag testade två eller tre olika mediciner med metylfenidat. Jag mådde dåligt kroppsligt, hade ingen ork, skakade konstant i kroppen, fruktansvärt lågt blodtryck (blodtrycket kan stiga som biverkning men ska inte sjunka) och efter mycket om och men, eftersom varje medicin ska testas i minst tre veckor för att ge den en chans, så fick vi ta bort medicinen och tillsätta en utan metylfenidat.

Jag mådde SÅ mycket bättre med den nya medicinen, men folk omkring mig tyckte fortfarande att jag inte var helt OK och att det berodde på mina mediciner. Därför var det fruktansvärt dumt att min negativa period skulle komma in samtidigt som medicinerna. Det gick nästan inte att skilja på om det var det ena eller det andra. Och under den perioden (april-oktober) så:

- Isolerade jag mig hemma, vilket ledde till att jag inte vågade gå ut själv med hundarna, förutom på baksidan av huset (MÅSTE tillägga att dom alltid får den motion och aktivering dom behöver. Dom är mitt allt och utan dom hade jag aldrig någonsin klivit upp ur sängen på morgonen. Jag har världens finaste familj som hjälper mig samt min fina sambo som också alltid hjälper mig)

- Jag kunde inte gå till ICA som ligger över vägen (typ 10 meter ifrån där vi bor) ensam. Och om någon gick med mig dit så fick den personen betala, för det klarade jag inte av.

- Jag sökte bråk med T varje dag för att jag skulle få skrika, gapa och gråta. Jag var helt galen och ville såklart ha en reaktion för att vi skulle bråka, liksom ge mig själv en anledning till att gråta. Fick jag ingen reaktion, så vände jag på det och fick det till att han inte bryr sig om mig. Sjukt, jag vet.

- Om jag åkte hemifrån (vilket min älskade mamma såg till, hon fick mer eller mindre släpa ut mig) så var jag ett jävla monster rent ut sagt, när jag kom hem. Jag sökte ju bråk vanligtvis, men det monstret jag blev när jag kom hem, går inte att beskriva.

- Jag kunde kolla på TV och skratta för att två sekunder senare bryta ihop och gråta så jag inte fick luft. Fanns det någon anledning? Nej. Det kunde liksom vara "Halv åtta hos mig" som stod på i bakgrunden.

- Från ingenstans kom fruktansvärda panikångestattacker, flera gånger om dagen. Jag kan inte hantera dom, och det är hemskt. T har blivit SÅ duktig på att hantera mig i en ångestattack, och det är jag fruktansvärt tacksam för.

- Min svartsjuka blev sinnessjuk. Jag litar på min pojkvän och har absolut inget emot att låta honom åka iväg med jobbet till Danmark, eller så. Men under mina negativa perioder så blir jag något FRUKTANSVÄRT svartsjuk, det blir sjukligt. Jag sitter alltså och letar igenom datorn, helt jävla manisk. Jag får fram hur jag kan ladda ner ett arkiv av hela datorn, där jag kan gå igenom ALLT som gjorts på datorn. Jag sitter med det i TIMMAR och det tar över hela mitt liv. Det är precis som om jag vill hitta någonting, för att få gråta, skrika och känna mig sviken. Det går inte att förklara. Det är så jävla hemskt och jobbigt så jag vill allvarligt talat dö ibland när det slår in. Men det värsta är att jag VET att jag inte kommer hitta någonting, därför laddar jag ner allt jag hittar för att säga till mig själv "Där du, hade du fel." Jag ska faktiskt skriva ett inlägg om hur jag beter mig i dessa situationer. Det jag skrivit här låter inte så farligt när jag läser det, men jag kommer behöva SÅ LÅNG TID på mig om jag ska kunna förklara hur sjukt det är.

Denna listan kan göras SÅ lång. Att min pojkvän fortfarande stannar, är för mig en stor gåta. Under dessa perioder så får han ta så fruktansvärt mycket skit, vilket ger mig så mycket ångest. Ändå står han vid min sida, stöttar mig och gör allt för att hjälpa mig. Han är bäst helt enkelt.

Det värsta av allt är nu alltså att jag är på väg att hamna där igen. Nu är jag i det läget där jag tänker "nej nu kan jag inte gå den promenaden med hundarna, eller så tar jag den genvägen där så slipper jag gå förbi den bilen" men hinner tänka "SKÄRP DIG, GÅ SOM DU SKA!" men om någon vecka kommer jag inte ha den kraften att övertala mig själv att genomföra det jag ska. Det är som om jag har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra. För jag pratar med mig själv i huvudet så som man tänker sig. "DU KLARAR DET! Nej vem tror du att du är? VÄND!" Från april till juni gick jag ner 20kg (!!!!) vilket är sjukt om man tänker efter, men det gjorde ju såklart mig glad i det dystra.

Jag fick träffa en arbetsterapeut som skulle hjälpa mig med saker man kan ha i mobiltelefonen för att underlätta vardagen. Men hon ansåg att jag inte var i tillstånd för att enbart få hjälp med det, utan hon valde att hjälpa mig med mitt mående innan. En månad efter det när jag var hos henne på återbesök, så var jag på väg in i en bra period. Jag såg det inte själv, men mina nära och kära såg det. Nackdelen när jag själv inser att jag är på väg in i en bra period, så straffar jag mig själv. Jag TILLÅTER inte mig själv att vara glad. Det är svårt att förklara det snabbt och enkelt, men till exempel om jag sitter med nära och kära och skrattar och mår bra, så tänker jag helt plötsligt "HUR kan du sitta här och skratta när din farfar är död?" Det är jättesvårt att förklara, men ska skriva ett inlägg om det också tids nog.

Mitten av januari - mitten av april en SUPERBRA period.
Mitten av april - oktober en KAOS-period.
Oktober fram tills för någon vecka sedan hade jag en bra period. Nu står jag mitt emellan där någonstans.

- Så nu får jag tvinga mig själv att gå vissa promenader med hundarna. Så länge jag kan tvinga mig, så MÅSTE jag tvinga mig. För när jag väl faller, så KAN jag inte tvinga mig.

-Jag tänkte senast idag "jag genar över parkeringen där ifall det kommer någon människa runt hörnet" men jag kunde stoppa mig.

- Jag försöker att slippa gå till ICA men klarar av det om jag måste.

- Jag var iväg och handlade för någon dag sedan, och när jag kom hem så var jag ett monster.


Jag blir SÅ arg på mig själv att jag ens tillåter mig själv att börja tänka negativt igen. För ingenting handlar om att jag är lat eller trött. Så det är inte så att jag inte ORKAR gå till ICA, eller att jag sparar in steg och ork om jag genar över parkeringen. Och jag har ingen aning om vad jag är rädd för? Jag får alltså panik bara av tanken att jag måste gå ut. Jag får en fruktansvärd ångest, hjärtklappning, jag blir yr i huvudet, svimfärdig, minns inte vad jag säger eller vad någon sagt till mig, får ett jävla vakuum i huvudet (som jag dessutom går med i huvudet 24/7, den stärks i alla jobbiga situationer) och så vidare. Det är hemskt, och det skrämmer mig att jag inte kan göra någonting åt det.


INLÄGG SOM SKALL SKRIVAS (MED KOPPLING TILL NÅGOT I TEXTEN)
Dessa punkter är mer som en påminnelse till mig själv & jag kommer inte
skriva typ "på måndag ska jag berätta om min svartsjuka" utan jag kommer
sätta mig ner och skriva dessa inlägg när min tid och ork finns. Jag vill inte
skriva inlägg som ser tillgjorda eller uppdiktade ut, utan dom ska komma rakt
ifrån mig och mina tankar, därför vet jag inte när dom kommer.


- Om mitt vakuum i huvudet.
- Om min sjuka svartsjuka.
- Om hur jag straffar mig själv och inte tillåter att jag ska må bra.

Likes

Comments

Mitt liv som pundare

Vem är jag och varför heter denna bloggen så som den gör?


Jo, det ska jag försöka ge er ett bra svar på. Jag fick i "uppgift" en gång av en person som jag brukar kalla stödperson (vet faktiskt inte vilket ord som passar in bäst där, men en person som jobbar med att hjälpa missbrukare) att skriva ner mina tankar, känslor och även lite om hur mitt liv såg ut under tiden jag missbrukade. Jag valde då att skriva om det i en blogg, där jag delade upp allting i små delar och började skriva om mitt liv som pundare, så nu kanske ni förstår varför bloggen heter som den gör?

Så ja, det finns alltså redan några delar ute i en annan blogg, men den bloggen blev nästan lite väl personlig då jag ena stunden skrev om mina tankar, känslor, tiden som missbrukare och nästa stund var det liksom om mitt vardagliga liv som jag lever just nu. Självklart kommer jag dela med mig av hur jag lever nu, det är nästan hela poängen, att kunna jämföra och se allt som har hänt och ändrat sig. Men i den andra bloggen så försvann egentligen allt fokus ifrån vad den egentligen gick ut på, med inlägg där jag tipsade om kläder, skrev ut något recept, visade upp mat osv. Och det som var mest sjukt är att jag fick dåligt samvete och en hemsk ångest om jag inte fick upp mer än fyra blogginlägg om dagen?! Så istället för att använda bloggen till något positivt så vände det ganska snabbt till något väldigt negativt.

Och eftersom jag är en slags "periodare" så fungerade det inte för mig att göra så, samtidigt som det kändes SÅ skönt att skriva av mig och dela med mig av min resa på något vis. (Vad jag menar med periodare och allt sånt är saker som ni kommer få ta del av längre fram) Och en kväll när jag låg och tänkte på att jag verkligen behövde få skriva av mig, men inte orkar med ångesten som blir när jag sedan väljer att låta bloggen "vila" i några dagar, så slog det mig att jag faktiskt kan ha en helt annan blogg, och detta blev resultatet! Jag kommer alltså använda denna bloggen som en slags "terapi" för mig själv. Just nu känns det som om jag sitter och skriver med mig själv eftersom jag kommer välja att inte lägga ut denna bloggen någonstans, än.

Jag kommer att använda denna bloggen lite som en slags dagbok där jag kommer dela med mig av min historia, mina diagnoser/svårigheter/hinder i livet, tankar och känslor. Det kan alltså dyka upp lite vad som helst här, men hela vitsen med bloggen är alltså att den inte kommer användas som en "vardagsblogg" med outfit, smink eller något annat "tjejigt".

Detta inlägget förklarar inte så bra om vem jag är, men ni kommer att lära känna mig tids nog! Jag kommer även att skriva ett enskilt inlägg där jag kommer berätta lite mer om mig själv. Men det kommer inte att komma upp inlägg varje dag. Det beror på att jag inte tänker lägga någon press på mig själv eftersom jag vet att det bara orsakar ångest och dåligt samvete.

Dessutom så kommer jag skriva om mina "delar" som redan ligger ute på en annan blogg, men jag kommer även att länka till de gamla inläggen som ligger i en helt annan blogg.

Likes

Comments