Header
View tracker

Känslor & tankar, Psykiskt mående

Att vara medveten om att en negativ period är på väg, men inte veta hur jag kan hjälpa mig själv gör att jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Inte nog med känslan av maktlöshet, är det en fruktansvärt ångestladdad medvetenhet. Bara tanken av att jag vet hur den närmaste tiden kommer bli gör mig både arg och frustrerad. Och egentligen är det väl nu jag ska "fånga" upp mig själv, säga stopp och ta kontrollen över mig och mina tankar. Men hur? Jag har ingen aning, och det har inte psykiatrin heller (vilket kan tyckas att dom borde ha).

Jag vill inte vara medveten om vad som kommer. Jag brukar inte vara såpass förberedd som jag är nu, för jag brukar inte känna så lång tid innan att jag faller. Men frågan är om det är bra? Hade jag vetat hur jag tar kontrollen hade det varit superbra! Men jag vet ju inte vad jag ska göra. Förr trodde jag att allting handlade om att jag inte fick isolera mig hemma, utan om jag fortsatte att vara ute och träffa folk (till exempel hälsa på mamma när hon jobbar, eller följa med mamma och handla) så skulle jag inte falla igen. Men så fel jag har haft! Jag har verkligen inte isolerat mig det senaste. Ändå så vaknade jag en morgon och kände att "nej, nu är det på väg tillbaka"

Jag vill heller inte känna mig maktlös, vem vill egentligen det? Känslan av att jag inte ens kan ta kontroll över min kropp, fastän jag VET att min hjärna bråkar, får mig dessutom att känna mig både hopplös och helt värdelös.

Och allting gör mig både arg & frustrerad. Först och främst för att mina negativa perioder pågår under längre tid än mina positiva. Förra året (2015) slutade i fullständig KAOS! Och jag trodde att hela 2016 skulle gå åt skogen. Men 2016 kunde inte startat bättre (trots att jag var i sorg efter att min älskade ängel lämnade jorden)

- Våran hyresvärd ringde och berättade att det skulle bli en ledig lägenhet i april. (Vi bodde i en liten etta på ca 40kvm medan den som skulle bli ledig var en stor fyra på över 110kvm) och lägenheten hade ALLT jag önskat. Diskmaskin, tvättmaskin och även en öppen spis som vi får elda i! Så vi sa såklart ja till lägenheten, och flyttade in i april.

- Mitt skadestånd ramlade in på kontot efter en väntan på nästan 3 år (om inte mer) lägligt när vi faktiskt skulle köpa ny soffa och bäddmadrass.

- Jobbet rullade på superbra! För en gångs skull så tyckte jag att det var roligt att jobba.

- Jag fick reda på att jag skulle bli faster 💗

- Efter en fruktansvärd lång väntan på resultatet av en lång utredning fick jag äntligen svar.

Och så vidare. Ni förstår själva? Det var massor av positiva saker som hände och ALLTING gick precis som både jag och T (min pojkvän och sambo) ville. Så i från mitten av januari till mitten av april hade jag en superbra period. Sen sa det pang, och jag föll igen. Och detta skedde i samband med att jag sattes in på medicin mot ADHD, kanske en vecka innan (är inte helt säker) och vi trodde såklart att allting var en biverkning av medicinerna. Och ja, lite utav det var en biverkning, för det visade sig sen att jag inte tål metylfenidat (centralstimulerande medel som finns i de flesta ADHD-mediciner man testar ifrån början) men det visste vi ju inte, vilket ledde till att jag testade två eller tre olika mediciner med metylfenidat. Jag mådde dåligt kroppsligt, hade ingen ork, skakade konstant i kroppen, fruktansvärt lågt blodtryck (blodtrycket kan stiga som biverkning men ska inte sjunka) och efter mycket om och men, eftersom varje medicin ska testas i minst tre veckor för att ge den en chans, så fick vi ta bort medicinen och tillsätta en utan metylfenidat.

Jag mådde SÅ mycket bättre med den nya medicinen, men folk omkring mig tyckte fortfarande att jag inte var helt OK och att det berodde på mina mediciner. Därför var det fruktansvärt dumt att min negativa period skulle komma in samtidigt som medicinerna. Det gick nästan inte att skilja på om det var det ena eller det andra. Och under den perioden (april-oktober) så:

- Isolerade jag mig hemma, vilket ledde till att jag inte vågade gå ut själv med hundarna, förutom på baksidan av huset (MÅSTE tillägga att dom alltid får den motion och aktivering dom behöver. Dom är mitt allt och utan dom hade jag aldrig någonsin klivit upp ur sängen på morgonen. Jag har världens finaste familj som hjälper mig samt min fina sambo som också alltid hjälper mig)

- Jag kunde inte gå till ICA som ligger över vägen (typ 10 meter ifrån där vi bor) ensam. Och om någon gick med mig dit så fick den personen betala, för det klarade jag inte av.

- Jag sökte bråk med T varje dag för att jag skulle få skrika, gapa och gråta. Jag var helt galen och ville såklart ha en reaktion för att vi skulle bråka, liksom ge mig själv en anledning till att gråta. Fick jag ingen reaktion, så vände jag på det och fick det till att han inte bryr sig om mig. Sjukt, jag vet.

- Om jag åkte hemifrån (vilket min älskade mamma såg till, hon fick mer eller mindre släpa ut mig) så var jag ett jävla monster rent ut sagt, när jag kom hem. Jag sökte ju bråk vanligtvis, men det monstret jag blev när jag kom hem, går inte att beskriva.

- Jag kunde kolla på TV och skratta för att två sekunder senare bryta ihop och gråta så jag inte fick luft. Fanns det någon anledning? Nej. Det kunde liksom vara "Halv åtta hos mig" som stod på i bakgrunden.

- Från ingenstans kom fruktansvärda panikångestattacker, flera gånger om dagen. Jag kan inte hantera dom, och det är hemskt. T har blivit SÅ duktig på att hantera mig i en ångestattack, och det är jag fruktansvärt tacksam för.

- Min svartsjuka blev sinnessjuk. Jag litar på min pojkvän och har absolut inget emot att låta honom åka iväg med jobbet till Danmark, eller så. Men under mina negativa perioder så blir jag något FRUKTANSVÄRT svartsjuk, det blir sjukligt. Jag sitter alltså och letar igenom datorn, helt jävla manisk. Jag får fram hur jag kan ladda ner ett arkiv av hela datorn, där jag kan gå igenom ALLT som gjorts på datorn. Jag sitter med det i TIMMAR och det tar över hela mitt liv. Det är precis som om jag vill hitta någonting, för att få gråta, skrika och känna mig sviken. Det går inte att förklara. Det är så jävla hemskt och jobbigt så jag vill allvarligt talat dö ibland när det slår in. Men det värsta är att jag VET att jag inte kommer hitta någonting, därför laddar jag ner allt jag hittar för att säga till mig själv "Där du, hade du fel." Jag ska faktiskt skriva ett inlägg om hur jag beter mig i dessa situationer. Det jag skrivit här låter inte så farligt när jag läser det, men jag kommer behöva SÅ LÅNG TID på mig om jag ska kunna förklara hur sjukt det är.

Denna listan kan göras SÅ lång. Att min pojkvän fortfarande stannar, är för mig en stor gåta. Under dessa perioder så får han ta så fruktansvärt mycket skit, vilket ger mig så mycket ångest. Ändå står han vid min sida, stöttar mig och gör allt för att hjälpa mig. Han är bäst helt enkelt.

Det värsta av allt är nu alltså att jag är på väg att hamna där igen. Nu är jag i det läget där jag tänker "nej nu kan jag inte gå den promenaden med hundarna, eller så tar jag den genvägen där så slipper jag gå förbi den bilen" men hinner tänka "SKÄRP DIG, GÅ SOM DU SKA!" men om någon vecka kommer jag inte ha den kraften att övertala mig själv att genomföra det jag ska. Det är som om jag har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra. För jag pratar med mig själv i huvudet så som man tänker sig. "DU KLARAR DET! Nej vem tror du att du är? VÄND!" Från april till juni gick jag ner 20kg (!!!!) vilket är sjukt om man tänker efter, men det gjorde ju såklart mig glad i det dystra.

Jag fick träffa en arbetsterapeut som skulle hjälpa mig med saker man kan ha i mobiltelefonen för att underlätta vardagen. Men hon ansåg att jag inte var i tillstånd för att enbart få hjälp med det, utan hon valde att hjälpa mig med mitt mående innan. En månad efter det när jag var hos henne på återbesök, så var jag på väg in i en bra period. Jag såg det inte själv, men mina nära och kära såg det. Nackdelen när jag själv inser att jag är på väg in i en bra period, så straffar jag mig själv. Jag TILLÅTER inte mig själv att vara glad. Det är svårt att förklara det snabbt och enkelt, men till exempel om jag sitter med nära och kära och skrattar och mår bra, så tänker jag helt plötsligt "HUR kan du sitta här och skratta när din farfar är död?" Det är jättesvårt att förklara, men ska skriva ett inlägg om det också tids nog.

Mitten av januari - mitten av april en SUPERBRA period.
Mitten av april - oktober en KAOS-period.
Oktober fram tills för någon vecka sedan hade jag en bra period. Nu står jag mitt emellan där någonstans.

- Så nu får jag tvinga mig själv att gå vissa promenader med hundarna. Så länge jag kan tvinga mig, så MÅSTE jag tvinga mig. För när jag väl faller, så KAN jag inte tvinga mig.

-Jag tänkte senast idag "jag genar över parkeringen där ifall det kommer någon människa runt hörnet" men jag kunde stoppa mig.

- Jag försöker att slippa gå till ICA men klarar av det om jag måste.

- Jag var iväg och handlade för någon dag sedan, och när jag kom hem så var jag ett monster.


Jag blir SÅ arg på mig själv att jag ens tillåter mig själv att börja tänka negativt igen. För ingenting handlar om att jag är lat eller trött. Så det är inte så att jag inte ORKAR gå till ICA, eller att jag sparar in steg och ork om jag genar över parkeringen. Och jag har ingen aning om vad jag är rädd för? Jag får alltså panik bara av tanken att jag måste gå ut. Jag får en fruktansvärd ångest, hjärtklappning, jag blir yr i huvudet, svimfärdig, minns inte vad jag säger eller vad någon sagt till mig, får ett jävla vakuum i huvudet (som jag dessutom går med i huvudet 24/7, den stärks i alla jobbiga situationer) och så vidare. Det är hemskt, och det skrämmer mig att jag inte kan göra någonting åt det.


INLÄGG SOM SKALL SKRIVAS (MED KOPPLING TILL NÅGOT I TEXTEN)
Dessa punkter är mer som en påminnelse till mig själv & jag kommer inte
skriva typ "på måndag ska jag berätta om min svartsjuka" utan jag kommer
sätta mig ner och skriva dessa inlägg när min tid och ork finns. Jag vill inte
skriva inlägg som ser tillgjorda eller uppdiktade ut, utan dom ska komma rakt
ifrån mig och mina tankar, därför vet jag inte när dom kommer.


- Om mitt vakuum i huvudet.
- Om min sjuka svartsjuka.
- Om hur jag straffar mig själv och inte tillåter att jag ska må bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mitt liv som pundare

Vem är jag och varför heter denna bloggen så som den gör?


Jo, det ska jag försöka ge er ett bra svar på. Jag fick i "uppgift" en gång av en person som jag brukar kalla stödperson (vet faktiskt inte vilket ord som passar in bäst där, men en person som jobbar med att hjälpa missbrukare) att skriva ner mina tankar, känslor och även lite om hur mitt liv såg ut under tiden jag missbrukade. Jag valde då att skriva om det i en blogg, där jag delade upp allting i små delar och började skriva om mitt liv som pundare, så nu kanske ni förstår varför bloggen heter som den gör?

Så ja, det finns alltså redan några delar ute i en annan blogg, men den bloggen blev nästan lite väl personlig då jag ena stunden skrev om mina tankar, känslor, tiden som missbrukare och nästa stund var det liksom om mitt vardagliga liv som jag lever just nu. Självklart kommer jag dela med mig av hur jag lever nu, det är nästan hela poängen, att kunna jämföra och se allt som har hänt och ändrat sig. Men i den andra bloggen så försvann egentligen allt fokus ifrån vad den egentligen gick ut på, med inlägg där jag tipsade om kläder, skrev ut något recept, visade upp mat osv. Och det som var mest sjukt är att jag fick dåligt samvete och en hemsk ångest om jag inte fick upp mer än fyra blogginlägg om dagen?! Så istället för att använda bloggen till något positivt så vände det ganska snabbt till något väldigt negativt.

Och eftersom jag är en slags "periodare" så fungerade det inte för mig att göra så, samtidigt som det kändes SÅ skönt att skriva av mig och dela med mig av min resa på något vis. (Vad jag menar med periodare och allt sånt är saker som ni kommer få ta del av längre fram) Och en kväll när jag låg och tänkte på att jag verkligen behövde få skriva av mig, men inte orkar med ångesten som blir när jag sedan väljer att låta bloggen "vila" i några dagar, så slog det mig att jag faktiskt kan ha en helt annan blogg, och detta blev resultatet! Jag kommer alltså använda denna bloggen som en slags "terapi" för mig själv. Just nu känns det som om jag sitter och skriver med mig själv eftersom jag kommer välja att inte lägga ut denna bloggen någonstans, än.

Jag kommer att använda denna bloggen lite som en slags dagbok där jag kommer dela med mig av min historia, mina diagnoser/svårigheter/hinder i livet, tankar och känslor. Det kan alltså dyka upp lite vad som helst här, men hela vitsen med bloggen är alltså att den inte kommer användas som en "vardagsblogg" med outfit, smink eller något annat "tjejigt".

Detta inlägget förklarar inte så bra om vem jag är, men ni kommer att lära känna mig tids nog! Jag kommer även att skriva ett enskilt inlägg där jag kommer berätta lite mer om mig själv. Men det kommer inte att komma upp inlägg varje dag. Det beror på att jag inte tänker lägga någon press på mig själv eftersom jag vet att det bara orsakar ångest och dåligt samvete.

Dessutom så kommer jag skriva om mina "delar" som redan ligger ute på en annan blogg, men jag kommer även att länka till de gamla inläggen som ligger i en helt annan blogg.

Likes

Comments

View tracker