Mitt Liv

Det är helt sjukt hur mycket de krävs för att man ska förstå hur lyckligt lottad man egentligen är, jag borde vara tacksam att jag ens har tak över huvudet, kläder att ha på mej och mat på bordet. Men istället försöker man leva upp till alla ideal som samhället "kräver". Man ska vara snygg,smart och ha fast jobb. Och alla har så fruktansvärt mycket förutfattade meningar om folk dom inte ens känner eller vet vad dom har upplevt. Jag kan slå vad om att folk som inte känner mej på djupet tycker säkert att jag är en bortskämd och lat tjej som tar andra för givet. Men så är de faktiskt inte riktigt. Jag är inte de minsta lat, men min psykiska ohälsa hindrar mej från att vara som alla andra. Varje dag tvingas jag kämpa, kanske inte alltid fysiskt, men psykiskt!
Jag har pratat mycket med min kurator om min uppväxt och att jag skolkade mycket från skolan, men inte en ända vuxen tog tag i problemet och frågade vad som var fel, tog tag i de faktum att jag faktiskt sket fullständigt i skolan. Jag brydde mej inte de minsta!
Min kurator vill se de som att jag blivit sviken av vuxen världen, och ja de är kanske så.
Jag har aldrig riktigt fått lära mej att ta ansvar, jag menar på riktigt. Jag har istället fått lära mej på egen hand, och änsålänge har de väl gått ganska bra. Men personligen känner jag att jag har en del kvar att lära.
Men vänner, bekanta, samhället måste förstå att jag måste göra det på mitt sätt, i min takt.
Idag är jag otroligt tacksam för den familj jag har, min underbara sambo som finns där för mej i alla lägen. Han är faktiskt den som gör mitt hjärta helt, den som får mej att orka kämpa lite till när jag egentligen bara vill lägga mej ner och ge upp. Hjalmar, tack för att du står ut med mej, jag vet att jag ibland är självisk, sur och jävligt jobbig, men jag gör verkligen mitt bästa!
Mamma och pappa, jag älskar er, och tack för att ni gav mej 2 underbara syskon. Och för att ni idag är vänner trots skilsmässa. Jag är så tacksam för det!
Jenny, du är mer som en vän än en syster för mej. Med dej kan jag verkligen vara mej själv! Och man har aldrig en tråkig stund med dej! Och tack för att du gett mej 2 underbara systersöner, och för att du har tillit till mej och låter mej vara noahs fadder.
Sandra, tack för att du är du, tack för att du ibland är en pain in the as! Utan de hade du inte varit du, och tack för att du gett mej en systerson, som jag även är fadder till, jag är evigt tacksam. jag älskar dej!
Svärmor Jenny och svärfar Lasse, jag hade aldrig kunnat drömma om några bättre svärföräldrar än er. Jag är verkligen lyckligt lottad. Och tack för att ni har en sån underbar son som jag får chansen är dela mitt liv med
❤️

Och till alla mina underbara vänner. Tack för att min finns!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Mitt Liv

Igår kväll träffade jag Hjalmar igen. Vi pratade i timmar och kom tillslut överens om att försöka igen. Så imorgon åker jag hem igen och det ska bli sååååå skönt!
Bebisverkstaden kommer ligga på hyllan ett tag framåt och vi kommer fokusera på vårt förhållande och för att allt ska bli som vanligt, och jag ska fortsätta jobba med mej själv och min osäkerhet i mej själv och att vara ensam. Nu är det en dag i taget som gäller. Vi älskar varandra och de är det viktigaste, inget förhållande är perfekt. Om 3 veckor flyttar vi till vårt nya boende och jag hoppas att de kan bli en nystart för oss.

Hjalmar, jag älskar dej oändligt mkt. Glöm aldrig de! ❤️

Likes

Comments

Mitt Liv

Som ni säkert redan vet har jag och Hjalmar varit i en svacka sedan missfallen under sommaren, och igår blev de så illa att vi tog ett gemensamt beslut att gå skilda vägar (fast att ingen av oss egentligen vill de)
Är så arg på mej själv för att jag lät de bli såhär. För att jag va så hård mot honom och la hans känslor åt sidan och bara tänkte på vad jag själv ville. Jag menar vafan, vi är unga fortfarande.. vi har hela livet framför oss. Barn kan fan vänta! Och allt detta med att vi sällan hittar på saker tillsammans (förutom att kolla på film) är väl inget att hänga upp sej på. Jag är mer än nöjd sålänge jag får vara med den jag älskar! Och vi behöver kanske någon dag då och då för oss själva för att "andas ut" och uppskatta de vi har.
Jag har kompis i Landskrona jag kan hälsa på nån helg, jag kan åka till Syrran och hennes kille, sova hos mamma.. finns massor jag kan göra egentligen. Har bara varit så jävla egoistisk, och rädd för att bli lämnad ensam, för det är när jag är ensam som alla känslorna kommer upp, det är då verkligheten kommer ikapp. Det är då jag tänker på hur värdelös jag känner mej, det är då ångesten är som starkast.1 natt ifrån den jag älskar mest på hela planeten va allt som behövdes för att inse hur mycket jag faktiskt förlorar och hur idiotiskt jag varit som gjort som jag gjort. Visst, sen ska jag kanske inte lägga hela skulden på mej. För han ljög ju faktiskt om att han ville fortsätta försöka få barn, men å andra sidan hade jag kanske gjort likadant om jag varit i hans sits fast att de är så fel de bara kan bli. Ikväll kommer han hem till mamma, där jag sovit inatt, så vi ska prata och jag hoppas verkligen innerligt att vi löser allt. Jag längtar hem, för det är där han finns som jag trivs, det är där han finns som jag mår bäst.. bilden som kommer här nedanför beskriver en stor del av mej.

Likes

Comments

Mitt Liv

Firat 1 år med hjärtat idag, och då blev de en tripp till Karlskrona för att gå på Glassiären, mega-glassar!🍦Men jösses vad gott de var, över förväntan.
Jag tog en strut med brownie-glass, gräddnöt och toppad med mjukglass. Hjalmar tog en glass med 3 olika smaker.. banan/choklad, mandelbiskvie och marängswiss och även hans toppad med mjukglass!

Efter vi hade ätit upp våra enorma glassar gick vi till marin-museet, inget som intresserar mej det minsta men faktiskt, så var det väldigt intressant 🙂 förvånad själv!

Blev en liten runda på stan oxå innan vi bestämde oss för att äta.. vi kollade bland annat på rosenbom där man kan lyfta på hatten för att lägga en slant som sedan går till de behövande.

Och sist men inte minst så bestämde vi oss för att prova Pinchos restaurang, en restaurang där man genomför sin beställning via en app i telefonen.
Supertrevlig personal, extremt välsmakande mat, mysigt men man får inte vara rädd för att betala och man får inte ha för klena smaklökar 😉

Likes

Comments

Då va denna veckan oxå snart förbi.
Idag ska vi hämta hem 2 nya soffor som vi ska ha i det nya boendet, bara 3,5 vecka tills vi flyttar! 😍

Idag började jag dagen med en brunch bestående av lax,broccoli,blomkål, ärtor och morötter som jag stekte och åt tsm med lite cream fraiche 👍
Sen blev det en promenad på de.. drygt 3 km.. stötte på en rejäl backe i skogen och fick upp flåset ordentligt! GÖTT!
Till mellis idag blir det lite jordgubbar 🙂🍓

Likes

Comments

Matlagning

Blev en lunch på stan med äldsta systern och hennes ena son idag. Kycklingsallad för min del 👌🏻 Och nu ikväll har dom varit här och ätit grillat med oss, blev lite av en grillbuffe. Vi hade Oxfilé, fläskkotletter, lammracks och korv.. allt kött ekologiskt och närodlat av min sambos föräldrar, såååå gott! Och till det hade vi 3 olika sorters potatis, vanlig klyftpotatis, bbq-potatis och småpotatis med smak av bla vitlök och spenat. Finns att köpa färdiga i affären och dom får 5 av 5 stjärnor! ⭐️och ugnsstekta morötter..sen hade vi bbq-sås från sweet baby ray's, kall beasås från Rydbergs och en hemmagjort kall sås på cream fraiche, vitlökskrydda (alpnaering) och torkad gräslök och en aning salt. Samt grillad paprika.. tror jag fått med allt nu.. haha, mätta blev vi kan jag lova! 🙂

Likes

Comments

Mitt Liv

Ikväll blev det en liten strand-vistelse för att koppla av innan det var dags att krypa ner i sängen ❤️

Likes

Comments

Matlagning

Gokväll mina vänner!
I dag inlägg presenterar jag ett recept som jag provade till middagen idag. En härligt god potatis-köttfärsgratäng! Jag uteslöt dock de soltorkade tomaterna och jag hade ingen oregano hemma så jag tog torkad gräslök och de gick fint de med 🙂

Likes

Comments

Jaha mina vänner, då va denna helgen oxå förbi men jag har haft en trevlig helg faktiskt!
I fredags var jag och Hjalmar hos några vänner och grillade, mat-koma delux 😂 och bison fick träffa son flickvän Lowa 😎
Sen igår åkte Hjalmar till sina föräldrars gård för att jobba lite medans jag var hemma och tog hand om lite hushållssysslor, hade även en gammal vän på besök 🙂 idag har vi varit hos min mamma och ätit pizza 🍕
Mitt mående har varit lite svajigt de senaste dagarna, började gråta igår bara sådär från ingenstans. Låg och tänkte tillbaka på hur glad jag blev när jag fick reda på att jag var gravid första gången men hur snabbt den glädjen togs ifrån mej!
Imorgon är det dags för ett nytt besök på psyk 👍 och efter det ska jag hem och baka massvis med goda kakor 🍪

Nej, nu ska jag ta och mysa ner mej framför en film med hjärtat mitt och äta lite godis, ha de gott så hörs vi inom kort!
Kramkram💕

Likes

Comments

Mitt Liv

I detta inlägget kommer jag fokusera på att presentera mig själv och ge er en bild av mig och mitt liv.

Jag är en tjej född 93, Lever med psykisk ohälsa, IBS och Endometerios. Är bosatt i skåne tillsammans med min sambo Hjalmar, 4 katter och 1 hund. Utbildad kock och servitris på gymnasie-nivå. Mina stora intressen är matlagning och bakning så ni kommer kunna läsa en hel del recept, men nu till mtt liv...

Vi kan börja med min uppväxt. Jag växte upp strax utanför Kristianstad med Mamma,Pappa och 2 äldre syskon. 2002 skiljdes mina föräldrar vilket såklart inte va alls rolig, alla barn vill ju att ens föräldrar ska leva lyckligt tillsammans, men det blir tyvärr inte alltid så, mamma flyttade ut ur mitt barndomshem till ett hyreshus knappt 2,5 km där ifrån medans pappa bodde kvar. I början bodde jag 2 veckor hos vardera förälder, men valde sen att bo permanent hos mamma, varför vet jag egentligen inte men fick sån ångest en dag när det var dags för byte och började gråta och sa till mamma att jag inte ville hem till pappa, att jag inte trivdes där. Jag tror att jag vid detta tillfället va ungefär 10 eller 11 år gammal. Och jag fick min vilja igenom och bodde sen permanent hos mamma men åkte hem till pappa och sov över ibland. Lågstadiet minns jag inte speciellt mycket av, men högstadiet, de va där allt började..Jag var 13 år och det var i slutet av sjätte klass, jag kom in i puberteten och började bli medveten om utseende,killar,smink. När jag gick i sjunde klass började jag ofta få ont i magen och va hemma mycket från skolan. jag fick symptom såsom uppblåst mage,illamående och förstoppning, gick till läkaren och fick diagnosen IBS. IBS är en väldigt vanlig sjukdom som kan innebära svåra smärtor och visar sig på olika sätt från person till person. jag var hemma väldigt mycket från skolan, ungefär 2-3 dagar i veckan, åren gick och jag skulle gå ut nionde klass och hade bara godkänt betyg i bild vilket resulterade i att jag fick gå om nian ( men jag valde att gå på IV istället) Efter 2 år på IV hade jag tillräckligt bra betyg för att komma in på gymnasiet med inriktning restaurang och livsmedel, jag valde först inriktning servering men bytte efter drygt 1 åt till inriktning Restaurang. Även på gymnasiet kämpade jag mycket med min sjukdom och hade ofta ont i magen och var hemma en del, jag hade även det jobbigt hemma. Mamma hade träffat en ny kille som flyttade in till mig och mamma, och jag och han kom absolut inte överens! Han var alkoholist (trots att han själv förnekade det) och drack i princip dagligen och för att han själv skulle "verka bättre" så sökte han istället fel på mig, flera gånger i veckan fick jag klagomål och utskällningar för att jag inte gjorde tillräckligt där hemma, jag va bortskämd osv. fast att jag dagligen lagade middag till familjen, tvättade min egen tvätt, städade mitt eget rum, men även flertalet gånger städade hela huset och ställde upp så att mamma skulle slippa när hon kom hem från jobbet. jag vågade mer eller mindre aldrig säga vad jag tyckte och tänkte, fast att jag innest inne bara vill ge honom en fet käftsmäll och be honom dra åt helvete. Detta helvetet på gick i ungefär 5 år. Jag själv vill se detta som en psykisk misshandel, jag pratade mycket med skolsystern på skolan som hjälpte mig att komma i kontakt med socialen med förhoppning att jag skulle kunna få ett eget boende och slippa leva i denna misär, men utan resultat. jag var 19-20 år och mina föräldrar var försörjningkyldiga tills jag fyllde 21. så det var bara att bita ihop...jag kämpade så gott jag kunde och gick ut gymnasiet 2014 med full yrkesexamen! Jag fick sommar jobb i ett kök på ett äldreboende och ekonomibiträde och va sååå glad! Men efter 2 veckor rann bägaren över och jag stod på jobbet och fick min första panikångestattack, jag började gråta, hyperventilera och skaka i hela kroppen, fick svårt att andas, precis som att någon stod och hoppade på bröstet på mig. fötterna och benen domnade bort och allt svartnade för ögonen. efter ungefär 10 minuter hade jag lyckats lugna ner mig lite, men kunde bara inte förmå mig med att gå tillbaka in i det där köket. Det där köket blev som en brottsplats i mitt huvud, om jag skulle gå in där igen skulle samma sak hända igen, jag var livrädd! Dagen efter sjuskrev jag mig från jobbet för att jag fortfarande hade såna sjuka bröstsmärtor, jag uppsökte läkaren som tog EKG för att kontrollera att allt var bra, och det var det ju såklart..

att få en panikångest attack är absolut inget farligt men det är så fruktansvärt obehagligt. Ångest är något alla har, det är som en försvarsmekanism för att skydda oss från eventuella faror. skillnaden mellan er och mig är att min hjärna inte kan koppla alla signaler och ger mej ökad ångest i situationer jag absolut inte borde ha ångest egentligen.

Jag blev sjukskriven resten av den sommaren och jag kände en stor lättnade, en lättnad över att jag aldrig mera skulle tvingas gå till "brottsplatsen". (som tur va så fick även mamma nog av alkoholisten och dom delade på sig!.... ) .Sedan dess har jag levt med psykisk ohälsa, ångest och social fobi. Jag hade mer eller mindre inte kunnat jobba för att "jobba" för mig betyder "fara" jobbar jag igen så kommer samma sak att hända. jag är livrädd för att dö, för det är fakiskt precis så det känns att få en panikångestattack, det känns som att man ska dö!

2015-2016 var minst sagt ett jobbiga år, jag och min dåvarande pojkvän L bodde tillsammans i en lägenhet i kristianstad, vi försökte skaffa barn i ungefär 8 månader men ingenting hände, vi använde ägglossningstester varje månad men utan resultat..jag hade ingen äggslossning..jag fick vid 3 tillfällen cystor på äggstockarna (1 på VÄ och 2 på HÖ) och blev vid ett tillfälle inlagd på sjukhuset för observation då jag hade en cysta på 7x7 cm på Hö-äggstock och hade så ont att jag knappt kunde gå! var det något fel på mig? varför gick det inte? var det fel på honom? Vi fick inte det till att funka, det gick bara inte. Sommaren 2016 svalnade min känslor för L efter att jag upplevde det som att vi gled isär och jag blev irriterad på honom för att han aldrig hjälpte till med något i hushållet, fine, han jobbade heltid, men att leva med pykisk ohälsa är oxå som att jobba heltid. Man tvingas dagligen kämpa, kämpa för att ens ta sig upp ur sängen..jag kände ingen som helst lust med någonting och var konstant trött, jag behövde hjälp! hur som helst så gjorde jag slut med honom den sommaren, efter 5,5 år tillsammans, förlovade och försök att skaffa barn. Idiotiskt nog så träffade jag en annan kille direkt, som jag även umgåts lite med och pratat med under de sista månaderna jag va tillsammans med L ( MEN VILL POÄNGTERA ATT JAG ALDRIG VAR OTROGEN). men det förhållandet va inte långvarit..ungefär 1-2 månader och jag nådde botten igen. jag var så deprimerad, tappade aptiten och gick ner 12 kg på bara drygt 2 månader. Men sen började de ljusna någon månad senare, min syster Jenny och vår gemensamma kompis Matilda började prata om en kille som dom trodde jag skulle passa bra tillsammans med. jag tog mig mod och skrev till denna killen och vi började prata över facebook i drygt 1-2 veckor innnan jag tillslut vågade träffa honom. jag visste redan innan jag träffade honom att jag skulle bli kär! och jag hade rätt, vi träffades och 2 veckor senare blev vi ett par..! Malin ❤ Hjalmar.

I januari 2017 fick jag genomgå en titthålsoperation för att undersöka buken/livmdern/äggstockarna. Jag har sedan min första mestration haft svåra smärtor vid mens och hade hört talas om en sjukdom som heter Endometerios, det konstaterades att jag hade Endo. Att leva me endometerios kan för vissa innebära svårigheter att bli gravida, vissa blir dock lätt gravida men har svårt för att få missfall och vissa har svårt för att bli gravida men lätt för att "behålla" fostret. I samma veva gick jag in i en svår deprition och fick självmordtankar och hade allt planerat i mitt huvud hur jag skulle gå till väga, som tur va gick jag på KBT (kognetiv beteendeterapi) på vårdcentralen och tog mig mod och berättade för henne om mina tankar, jag fick träffa en läkare och fick en remiss til psyk-akuten. Jag gick med på att bli inlagd, Jag fick träffa en läkare och fick nya mediciner och mådde snabbt bättre och skrevs ut efter 5 dagar på psyk.

I mars i år, bestämde jag och hjalmar oss för att påbörja bebisverkstaden med beredskap om att det antagligen skulle ta väldigt långt tid eftersom jag hade endo och aldrig tidigare haft ägglossning, men 4 veckor efter jag slutade med preventivmedel fick jag positivt på stickan och vi var överlyckliga, vi var gravida och skulle bli föräldrar! 😃 i vecka 12 tog dock lyckan slut. Lördagen den 27 maj fick jag väldigt ont i magen och vi åkte in till akuten där de konstaterades att jag fått MA (missed abortion) vilket innebär att fostret dött i magen men kroppen hade inte märkt något och fortsatt graviditeten, fostret hade dött redan i vecka 6+2, jag hade alltså gått och burit på mitt döda barn i nästan 6 veckor! jag fick en tid till kvinnokliniken redan på måndagen där jag fick information om hur en abort gick till och fick ta en tablett cytoteck(?) och fick sen komma tillbaka på onsdagen och fullborda aborten. Själva aborten va inte speciellt jobbig att gå igenom eftersom jag visste att fostret redan var dött sedan innan. väl gjort så fick jag åka hem och bara vänta ut blödningarna. 4-5 veckor efter aborten hade jag fortfarande inte slutat blöda och jag fick buksmärtor och feber och fick åka in till akuten. Det genomfördes en gynekologisk undersökning där man kunde se att det satt fast rester i livmodern tillsammans med massa blod, fick ett tryck på magen forsade de ut blod och läkaren sa till mig att de här är inte så bra, det har redan kommit ut minst 4 dl blod och jag får inte stopp på blödningen. stress stress stress, jag fick panik! vad händer nu!? In kommer massa olika läkaren och sköterskor. jag flyttades över till en säng och kördes direkt upp på operation och sövdes för att genomgå en akut skrapning. Efter det kändes det skönt att allt var över och vi kunde påbörja ett nytt försök att bli föräldrar, precis som vi hade bestämt, trodde jag..men som en chock kom Hjalmar med beskedet att han ville vänta några år med barn, han kände sig inte längre redo att bli pappa efter allt som hänt och var såklart rädd, och det var ju såklart jag oxå.. vilket är helt förståeligt! Jag blev helst förkrossad av beskedet eftersom jag så länge velat ha barn och vi hade ju faktiskt kommit överens om att försöka igen!? Han hade alltså ljugit för mej, va det så? Jag blev förkrossad och sa att jag visste inte om vi skulle kunna fortsätta leva tillsammans. hela den natten låg vi i sängen tillsammans och grät och visste inte hur vi skulle göra, skulle vi göra slut? Nej, de va inget alternativ, vi älskar ju varandra, vi måste få detta att fungera!

2 dagar, 20 juli senare, ringer jag till kvinnokliniken pga smärtor vid höger äggstock och kände igen smärtan från tidigare cystor och ville boka tid för undersökning när hon helt oväntat säger "tycker du ska ta ett grav-test och återkomma imorgon om jag har fel" ehhh, jahaaa?! sagt och gjort så tog jag ett gravtest och de visade till min förvåning positivt?! WHAT!? ÄR JAG GRAVID IGEN?! jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag vågade inte bli glad. Vad skulle hjalmar säga? han ville ju vänta några år...!! men som tur va tog han beskedet bra och blev glad, men chockad. Men lyckan blev kortvarig och bara 4 dagar senare började jag blöda och åkte in till akuten för de återigen konstaterades att jag fått missfall. Jag bröt ihop totalt i vetskapen om att jag nu skulle bli tvungen att vänta flera år innan jag fick chansen att bli mamma igen. Men senare samma kväll kom jag till insikt med att det nog faktiskt är bäst att vänta, psykiskt så hade jag nog aldrig klarat av ett missfall till i nuläget, så ja, här är vi idag. Jag har börjat med mina ppiller igen, sjuskriven till slutet av augusti pga deprition. Går regelbundet till kuratorn för stödsamtal, och ska inom kort börja i en grupp inom psykriatrin för personer med social-fobi.

Hoppas inlägget inte blev allt för rörigt1



Likes

Comments