När allt känns hopplöst, känns de o blir självklart ännu hopplösare.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Min historia

INNAN ALLT BÖRJADE


Jag var en helt vanlig ungdom,
Kanske lite speciell inte vet jag.
Men i andras ögon var jag nog en helt vanlig ungdom
med lite matproblem bara.
Men en dag så blev jag påkommen,
Efter att jag skurit mig på vänstra armen.
Det var inte meningen att någon skulle få veta.
Jag blev skickad till skolkuratorn.
Sen vidare till bup öppenvård i Mora.
Som sedan blev slutenvård för första gången.
Jag var 13.
Liten och svag.

Efter några inskrivningar och utskrivningar
Var jag sjukskriven från skolan och fick endast gå
dit med en anhörig som var med mig hela dagarna.
Jag hade i förtroende berättat för en vän om
VT:erna.
Hon ringde mig en kväll när min fd "kille" eller vad man ska säga och sen en kompis var hemma hos mig.
Hon var ledsen om jag kommer ihåg rätt.
Hon berättade för mig att hon inte kunde hålla det hemligt och behövde berätta de för en vuxen.
Jag började lätt gråta, bad henne att inte säga något.
Tillslut gav jag upp, jag sa till henne att berätta det då, men jag kommer säga att det inte är sant.
Dagen därpå mötte jag henne på skolan.
Jag kramade om och sa att jag hatade henne.
Självklart älskade jag henne mer än allt,
Jag menade inte vad jag sa, även fast det kändes så.
Hon hade nu berättat för lärarna.
Jag minns de som igår, lärarna skickade ut alla från klassrummet och började prata med mig.
-är det sant de dom säger?
Jag svarar självklart inte.
Efter att dom fortsätter prata om det börjar tårarna komma, jag kunde inte säga emot mer.
Den enda som kunde stoppa gråten var hon,
Hon som berättade det.
Hon fick gå från lektionen för att trösta mig.
Det var de enda som kunde lugna ner mig just då.
Dagarna gick, soc blev inkopplad.
Kom hem, berättade, blev skjutsad till bup.
Blev utskriven.
Under soc utredning
så bodde jag hos farmor och farfar.
Tills den dagen jag bestämde mig för att komma hem.
Då kunde jag göra de jag ville, dö.
Självklart var allt inlåst.
Mina föräldrar skyddade mig från allt.
Jag fick sova inne hos dem till och med.
Men jag hittade nyckeln till där medicinerna var.
Jag gick på toa och svalde hela burken.
Och därefter minns jag inte så mycket, från den 4:e-6:e december 2012 var jag medvetslös, som jag fattat de.
Jag minns iallafall inget av dom dagarna.
Förutom från den 4e då jag har minnesluckor från att jag säger att jag ser fjärilar.
Och att jag dricker kol.
Sen vakna jag upp den 6e och den 7e december flyttade jag till mitt första behandlingshem.

Mer kommer i nästa

Puss😘

Där har ni en bild nån vecka efter jag flyttade in.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Hej kära!
Antar att det var ett tag sen jag startade bloggen.
Så antar att jag även har nya läsare också!
Denna blogg som ni ser handlar självklart om min psykiska ohälsa.
Den handlar även om mitt vardagsliv där jag bor på mitt behandlingshem.
Detta är nu min 5:e gång på behandlingshem.
Men på 4:a olika ställen.
1:a Älvgården
2:a Cornelia&Felicia
3:e Hoppet fågelbo
4:e Närsjögläntan
Och nu är jag på
5:e Hoppet fågelbo


Jag har även mellan dessa ställen legat inne både på BUP och vuxen psykiatrin slutenvård.
Både bup i Falun och Uppsala.
Och vuxen Psyk i Säter och Uppsala.
Det har varit tuffa perioder,
Har åkt in och ut, men min längsta period jag var inlåst var 1&1 halvt år.
Det var i den tuffaste perioden.

Kommer självklart gå igenom allt igen, hur det var att bo på dessa ställen.
Men de får jag göra imorgon för nu ska jag sova!


Förresten gillar ni Zalando?
Har tittat mycket själv på sidan men aldrig beställt nått själv.
Men här får ni iallafall 8% rabatt.
Inte mycket, men alltid något!

Likes

Comments

Vad tror ni?
Jag får höra uppmärksamhet, att jag förstör för andra.
Men snälla, uppmärksamhet? Knappast.
Att jag förstör för andra? Ta de som ni vill.
Vad JAG vill få ut med min blogg är att ni är inte ensamma!
Helt ärligt, jag önskar att jag kunnat se en blogg som denna när jag var yngre och kände mig ensammast i världen.

Jag finner min blogg i stort sett bra, och det tar jag efter alla meddelanden jag fått.
Jag har fått bra och få dåliga.

Men de är klart utav bloggen får jag också ut saker, jag kan få höra vilken kämpe jag är, hur stark jag är.
Klart att jag inte tycker de, men att få höra det lite ibland skadar inte.

Och jag måste ju erkänna att få skriva av mig till i stort sett främlingar, det är riktigt skönt.
Att slippa sitta med läkare på unga vuxna, att slippa prata med dom som är nära om vad som hänt mig, men dom ändå får veta.
Det är nog något som gör att jag klarar mig bättre!
Det är här jag får fram orden, som jag annars inte kan säga, för att det är för jobbigt.

Puss o kram på er så länge 😚

Likes

Comments

Jävligt rörigt inlägg blev det, men jag vet inte. Jag kanske har fel, jag vet inte. Det är så mycket just nu 😓

Hej kära ni, idag åker jag hem. Känns bra.
Hur är det med er? Hoppas de är bra iaf.
Har idag bakat, blev morotsbröd och pollysnittar.
Smaka helt okej.

Hur jag mår förövrigt så är det sådär.
Just nu är jag inte enda nere på botten iallafall.
Men nära är jag nog.
Livet går inte att leva, man får överleva dag för dag.
Det är typ det enda man får ha i tankarna, hur skulle man annars överleva. Hur många impulser skulle jag inte gått på om jag inte tänkte till lite ibland.
Svårt.
"Rösterna" som vi kallar dom.
Som jag vet att ni hör, antingen ignorerar ni dom eller så jävlas ni med mig bara o säger att ni inte hör något.
Men iallafall jag orkar inte bry mig om det.
Jag har annat att tänka på än människors lögner.
Ååååå jag fick veta av mannen i luva att han inte kommer vara närvarande så mycket, han hade typ nån/nått annan/annat att träffa/göra,
men skulle typ få ersättare, fast jag vet inte..
jag orkar inte, även fast han hjälper mig att kompromissa med "rösterna" så är de drygt att nästan ständigt ha någon som vakar över en.
Tankarna och rösterna stör mig på nätterna så jag inte kan sova. Men vart är du då? Sover? Ja tror de iaf.
Somnar när jag inte kan hålla ögonen öppna längre.
Sen vaknar jag om o om igen. Tills jag inte ens orkar försöka sova mer.

Något intressant att berätta har jag nog inte.
Fast ni ska veta

Ni säger han finns inte, det du hör finns inte.
Bullshit, hur kan jag då prata med dom?
Är ni också på låtsas då?
Vem är vem?
Hur ska jag skilja er åt???????
Fuckof
Det här är mitt liv, och ni säger jag är sjuk.
För att jag ska tro att jag är de.
Men de är jag inte.

Jag såg en film där dom redigera bort folk när han prata med dom så de såg ut som att han prata med sig själv bara för att dom ville ha bort han som chef
Är de så ni gör?
För att förstöra mitt liv?

Skulle gärna vilja veta.
För jag står inte ut.
Jag vet vem mamma o pappa är, jag vet vem du är.
Jag hör oftast skillnad på vilka jag ska svara högt eller inte alls på.
Bara nicka och skaka på huvudet.
För de har dom sagt till mig.
Och dom som säger att jag ska prata, pratar jag med.
Thats it.
Nu var de löst.

Hejdå, tror inte jag tänker klart just nu. Det är mycket i tankarna. Så de är rörigt. Det ser kanske konstigt ut. Men de är så jag känner.

Likes

Comments

Hej älsklingar😋
Ni vet väl att jag anmälde Säter?
Alltså avd 90 (Psyk) för att kallat mig saker och haft mig bältad(fastspänd) i över tre dygn.
Iallafall så har ivo, tror jag iallafall att de var tagit tag i saken!
Nu så var detta med på radio!
Vill ni så lyssna.

Likes

Comments

Hej älskade, kära läsare.
Förlåt att jag inte bloggat på ett tag.
Det har hänt lite sen sist.
Jag har skadat mig.
På flera olika sätt.
Jag har skärt mig, jag har svalt magneter och rakblad.
Är i en jobbig period nu.
En riktigt jobbig.
Där jag önskar varje natt jag somnar att jag inte ska vakna.

I förrgår svalde jag som jag sa magneter och rakblad.
Jag fick åka in till akuten med handbojor o polis i ambulansen.
Men vårdintyg på mig. (LPT)
Dom spände fast mig så jag inte kunde röra mig.
När vi väl kom till akuten släppte dom på bojorna och jag försöker sticka. Dom trycker ner mig i golvet och jag börjar gråta, få panik och slå huvudet i golvet.
Du kom de en undersköterska och höll sina händer under mitt huvud och smekte mig i håret.
Tillslut kommer ordningvakter och dom sätter på handbojorna igen.
Jag lugnar ner mig lite, lägger mig i sängen och dom skjutsar in mig i ett rum.
Jag försökte flera gånger resa mig upp.
Men dom tröck ner mig i sängen.
Tillslut ska vi upp på röntgen.
Hade fortfarande bojor på mig.
Jag fick inte resa mig o gå till röntgen sängen.
Jag fick ligga kvar på madrassen och så bar dom över mig i den
Dom tog en bild.
Men bojorna behövdes tas av så då gjorde dom de.
Sen tog dom mer bilder.
Sen försökte jag sticka.
Det gick inte så bra kom till dörren sen fick dom tag i mig.
Dom la ner mig i sängen och skjutsade mig till akuten igen för väntan på svar av röntgen.
Efter svar skulle jag få åka, men det blev pava istället (psykakuten)
Skulle gå dit men försökte sticka igen. Så ordningsvakterna tröck o höll fast mig i sängen medans två andra undersköterskor skjutsade sängen med mig på till pava.
Jag var ledsen, jag grät. Jag ville verkligen inte dit.
När vi kommer upp försöker jag resa mig upp men dom håller fast mig Tillslut kommer jag upp och dom säger att jag kan sätta mig, men då började jag slå huvudet i väggen. Så då blev jag nedtryckt i sängen igen.
Jag blev Tillslut lugn, jourläkare kom.
Och sa att jag behövde stanna kvar.
Men dom hade inget rum till mig så jag fick sitta ute vid tv:n
Jag satt där tills halv tolv då jag säger att jag måste gå på toa.
Väl därinne sätter jag mig på golvet med thightsen runt halsen. Så hårt jag kunde knyta.
Jag kunde Tillslut inte andas.
Efter 8-10 minuter kommer personal in.
Försöker klippa upp, men det går inte. Dom skiker att nån ska hämta en till sax. Och Tillslut så fick dom upp den.
Jag var helblå i ansiktet, ögorna var röda.
Nu har jag blodkärl som brustit i både ansiktet och halsen.
Är prickig.

Nu är jag tillbaka på boendet, fick åka tillbaka två timmar efter jag strypt mig, även fast läkarn vet att de var i självmordssyfte.

Nu är jag här, helt förstörd.
Vet inte vart jag ska ta vägen.
Vill skada mig på alla sätt som går.
Vill avsluta allt.
Jag vet verkligen inte, hur jag ska kunna överleva denna svacka.
Jag tror verkligen inte att jag kommer orka.
Jag känner mig orklös.
Vet inte riktigt vart orken ska komma ifrån.
För jag har den inte, och de är nog ingen annan som kan ge mig den heller.
Helt värdelöst.

Alldeles för mycket tankar i huvudet, alldeles för mycket planer.
Vet inte vart jag ska ta ut dom.
Försöker prata, men de går bara inte.
Orden vill inte komma ut.
Jag är helt lost.
Jag kan inte tänka mig en enda utväg från detta mående.
Men de kan gå uppåt igen. Men de känns som att som jag mår just nu, kommer jag må föralltid.
Orkar inte, vill inte,kan inte.
Behöver frid.
De är vad jag behöver.
Fyfan vad less jag är.

Likes

Comments

Är livet på topp?
Nej.
Är livet sämst?
Nja.
Ligger nånstans mellan att bara vilja gräva ner mig och att gräva ner mig.
Typ där.⚰️
Skrev till mitt ex att jag saknar hen.
Men när jag tänker efter, så saknar jag bara att ha någon att prata med, att sova bredvid.
Det är nog det jag saknar.
Inte hen, eller jo hen också.
Men mer som vän.
Så det blev ju egentligen helt fel nu när jag tänker efter.
Men livet, som att leva på ett golv gjort av banan skal 🍌
Ja precis!
Det beskriver ju mig perfekt. Efter att precis tagit mig upp så faller jag lika fort igen.
Just nu är det väldigt mycket.
Men kan inte sätta fingret på vad det är som är mycket.
Vill härifrån, väntar på LSS som kan ta ett år.
Just nu är nog det största bekymret att vara ensam.
Att inte ha något hopp om livet.
Jag försöker hitta mig lite hopp då och då.
Ni vet dom för gångerna jag reser mig upp från fallit på dom där jävla bananskalen.
Dom där minuterna, hann jag hitta jag någon som älskade mig. Men var lika fort tvungen att bryta upp pga att han var våldtäktsman och barnpedofil som ni vet.
Åå baaaaaaam
Där föll jag igen.
Hoppet försvann.
Men jag tror att jag ligger kvar här ett tag nu, för jag orkar inte resa på mig.
Jag orkar inte ens försöka, för jag vet att det är meningslöst då jag bara faller igen.
O igen o igen o igen.
Så varför resa sig upp?
Verkar bara träffa massa svin.
Så liksom, ja baaaaaaam FUCK it.
FUCK kärlekslivet.
FUCK livet över huvudtaget.
Det kan ta sig någonstans.
Vet just nu inte riktigt hur jag ska hantera allt.
Har tagit Stesolid.
Men jag ligger ändå och deppar, fast med lite mindre folk som pratar med mig, är typ själv o de känns skönt.
Jag vet inte mer vad jag ska skriva.
Jag är Depp x1000 minst.
Åååååhphpgppgpgpgnsjsu
Helt värdelöst.
Ja hejdå för denna gång.

Likes

Comments