Hej.
Jag vet inte vart jag ska börja.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Allt känns så, jag vet inte.
Det känns inte så mycket.
Samtidigt som allt känns enormt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill vara glad, men hur är man det?
Jag kan vara glad, mer eller mindre, men mer mindre.
Är trött på allt.
Jag är inte glad.
Jag vet faktiskt inte vad jag är.
Finns ingen hjälp att få.
Ingen alls.
Inte på de här skitstället.
Allt jag vill är att få komma härifrån.
Men hur ska det gå.
Jag vill hem.
Jag vill härifrån.
Jag skiter i vart jag är.
Jag bara inte orkar vara här.
Allt är för mycket.
Jag orkar inte, jag orkar inte med schemat.
Jag orkar inte med kraven.
Jag sover bort dagarna, ligger i sängen hela dagarna.
Orkar inte ta mig upp ur sängen, mindre ta ett kliv.
Ett steg framåt. Orkar inte.
All ork är borta.
Och här får man straff för att man mår dåligt.
Psykisk ohälsa och bo här är knappast något jag rekommenderar.
Men vafan, är jag inte värd det då.
Känns lite så.
Annars hade jag väl inte vart här antar jag.
Vill inget annat än härifrån.
Fast just nu vet jag inte om jag vill någonstans.
Allt känns tomt, samtidigt så fyllt.
Alla känslor samtidigt gör att jag blir tom.
Trött.
Snälla ta mig härifrån.
Ta mig någonstans där jag kan må bra.
Jag vill till min Erica. Jag vill till Nova. Jag vill till Jenny.
Det är de enda som kan få mig på andra tankar.
För en stund iallafall.
Men nu, har jag ingen. Jag har tjejerna.
Men jag vet inte, jag orkar inte umgås.
Snälla.
Vem som helst.
Hjälp mig.
För jag klarar inte mer.
Fast ingen kan hjälpa mig.
Det går inte.
Isåfall hade jag fått hjälp för länge sen.
Men jag är en groda utan ben.
Hopplös.
Jag ber till Gud att morgondagen är bättre.
Jag står inte ut.
Det är inte lätt, speciellt inte när det är svårt, så jävla svårt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har något bra att berätta, jag ska få LSS!!
En lägenhet, med personal dygnet runt.
Det ligger i Falun, vid Haraldsbo typ.
Det är väl något positivt.
Även fast jag inte ser allt så positivt just nu, så är de en positiv grej.
Jag hoppas att de blir bra, och det kommer de nog bli, efter 5 år på behandlingshem, får jag äntligen komma till något friare!
Det känns okej faktiskt.
Även fast de är personal dygnet runt,
så är det absolut inte samma sak som behandlingshem.
Kan jag tänka mig iallafall.
Även om livet inte ligger på top så kan de ju hända något som gör att de blir bättre.
Nu ska jag ta o sova puss o kram 🤗

Likes

Comments

Nu har det gått en månad sen jag blogga.
Det har faktiskt vart rätt mycket nu den senaste tiden, positiva, negativa, mera bra, mindre bra.
Dom bra är väl att jag har gått mer framåt i behandlingen, åker till t på måndagar, Falun en gång i veckan o hem varannan helg osv.

Dom sämre är väl att sist jag var i Falun så hände det något.
Jag mådde skit och fick en impuls som gjorde att polisen hämtade upp mig på stan och körde mig till akuten, det slutade med slangar i halsen och sladdar överallt och kateter o blöja. Pinsamt, blöja liksom.

Det var onsdagen det, på Tordagen vaknade jag upp och fick ångest, rev bort alla sladdar.
Slutade med att vakterna stod utanför.
Tillslut kom polisen och hämtade mig, visste ingenting om att dom skulle komma.
Dom körde mig till Säter.

Väl på Säter så gick det sådär.
Det gick bra, jag följde med polisen utan bråk.
Stannade utan bråk.
Sen skulle mamma o pappa åka.
Då började jag må ännu mer dåligt.
Och det slutade i bälte över natten.

Sen dess har jag legat i bälte minst 10 ggr bara på den veckan.
Jag har fått 12 injektioner sen jag kom hit också.

Skapligt liksom.
Det har även vart kaos med strypningar och nu har jag 2+ alltså vak och har haft de ett tag nu.

Saknar tjejerna på boendet. Men ändå vill jag inte dit.

Imorgon kommer mamma, pappa och lillebror.
Hälsar på lite.
Skönt att få lite besök.

På tisdag är det stor möte. Med alla inblandade inklusive bup.
Vet inte varför dom ska vara med, är ju över 18.
Menmen vill dom de så är de klart att dom får de 🙃

På det mötet hoppas jag nå framgång och få de jag vill ska hända hända!

Jag bloggar mer kanske ett inlägg senare eller imorgon.
Puss på er 🤓😚

Likes

Comments

När allt känns hopplöst, känns de o blir självklart ännu hopplösare.

Likes

Comments

Min historia

INNAN ALLT BÖRJADE


Jag var en helt vanlig ungdom,
Kanske lite speciell inte vet jag.
Men i andras ögon var jag nog en helt vanlig ungdom
med lite matproblem bara.
Men en dag så blev jag påkommen,
Efter att jag skurit mig på vänstra armen.
Det var inte meningen att någon skulle få veta.
Jag blev skickad till skolkuratorn.
Sen vidare till bup öppenvård i Mora.
Som sedan blev slutenvård för första gången.
Jag var 13.
Liten och svag.

Efter några inskrivningar och utskrivningar
Var jag sjukskriven från skolan och fick endast gå
dit med en anhörig som var med mig hela dagarna.
Jag hade i förtroende berättat för en vän om
VT:erna.
Hon ringde mig en kväll när min fd "kille" eller vad man ska säga och sen en kompis var hemma hos mig.
Hon var ledsen om jag kommer ihåg rätt.
Hon berättade för mig att hon inte kunde hålla det hemligt och behövde berätta de för en vuxen.
Jag började lätt gråta, bad henne att inte säga något.
Tillslut gav jag upp, jag sa till henne att berätta det då, men jag kommer säga att det inte är sant.
Dagen därpå mötte jag henne på skolan.
Jag kramade om och sa att jag hatade henne.
Självklart älskade jag henne mer än allt,
Jag menade inte vad jag sa, även fast det kändes så.
Hon hade nu berättat för lärarna.
Jag minns de som igår, lärarna skickade ut alla från klassrummet och började prata med mig.
-är det sant de dom säger?
Jag svarar självklart inte.
Efter att dom fortsätter prata om det börjar tårarna komma, jag kunde inte säga emot mer.
Den enda som kunde stoppa gråten var hon,
Hon som berättade det.
Hon fick gå från lektionen för att trösta mig.
Det var de enda som kunde lugna ner mig just då.
Dagarna gick, soc blev inkopplad.
Kom hem, berättade, blev skjutsad till bup.
Blev utskriven.
Under soc utredning
så bodde jag hos farmor och farfar.
Tills den dagen jag bestämde mig för att komma hem.
Då kunde jag göra de jag ville, dö.
Självklart var allt inlåst.
Mina föräldrar skyddade mig från allt.
Jag fick sova inne hos dem till och med.
Men jag hittade nyckeln till där medicinerna var.
Jag gick på toa och svalde hela burken.
Och därefter minns jag inte så mycket, från den 4:e-6:e december 2012 var jag medvetslös, som jag fattat de.
Jag minns iallafall inget av dom dagarna.
Förutom från den 4e då jag har minnesluckor från att jag säger att jag ser fjärilar.
Och att jag dricker kol.
Sen vakna jag upp den 6e och den 7e december flyttade jag till mitt första behandlingshem.

Mer kommer i nästa

Puss😘

Där har ni en bild nån vecka efter jag flyttade in.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Hej kära!
Antar att det var ett tag sen jag startade bloggen.
Så antar att jag även har nya läsare också!
Denna blogg som ni ser handlar självklart om min psykiska ohälsa.
Den handlar även om mitt vardagsliv där jag bor på mitt behandlingshem.
Detta är nu min 5:e gång på behandlingshem.
Men på 4:a olika ställen.
1:a Älvgården
2:a Cornelia&Felicia
3:e Hoppet fågelbo
4:e Närsjögläntan
Och nu är jag på
5:e Hoppet fågelbo


Jag har även mellan dessa ställen legat inne både på BUP och vuxen psykiatrin slutenvård.
Både bup i Falun och Uppsala.
Och vuxen Psyk i Säter och Uppsala.
Det har varit tuffa perioder,
Har åkt in och ut, men min längsta period jag var inlåst var 1&1 halvt år.
Det var i den tuffaste perioden.

Kommer självklart gå igenom allt igen, hur det var att bo på dessa ställen.
Men de får jag göra imorgon för nu ska jag sova!


Förresten gillar ni Zalando?
Har tittat mycket själv på sidan men aldrig beställt nått själv.
Men här får ni iallafall 8% rabatt.
Inte mycket, men alltid något!

Likes

Comments

Vad tror ni?
Jag får höra uppmärksamhet, att jag förstör för andra.
Men snälla, uppmärksamhet? Knappast.
Att jag förstör för andra? Ta de som ni vill.
Vad JAG vill få ut med min blogg är att ni är inte ensamma!
Helt ärligt, jag önskar att jag kunnat se en blogg som denna när jag var yngre och kände mig ensammast i världen.

Jag finner min blogg i stort sett bra, och det tar jag efter alla meddelanden jag fått.
Jag har fått bra och få dåliga.

Men de är klart utav bloggen får jag också ut saker, jag kan få höra vilken kämpe jag är, hur stark jag är.
Klart att jag inte tycker de, men att få höra det lite ibland skadar inte.

Och jag måste ju erkänna att få skriva av mig till i stort sett främlingar, det är riktigt skönt.
Att slippa sitta med läkare på unga vuxna, att slippa prata med dom som är nära om vad som hänt mig, men dom ändå får veta.
Det är nog något som gör att jag klarar mig bättre!
Det är här jag får fram orden, som jag annars inte kan säga, för att det är för jobbigt.

Puss o kram på er så länge 😚

Likes

Comments

Jävligt rörigt inlägg blev det, men jag vet inte. Jag kanske har fel, jag vet inte. Det är så mycket just nu 😓

Hej kära ni, idag åker jag hem. Känns bra.
Hur är det med er? Hoppas de är bra iaf.
Har idag bakat, blev morotsbröd och pollysnittar.
Smaka helt okej.

Hur jag mår förövrigt så är det sådär.
Just nu är jag inte enda nere på botten iallafall.
Men nära är jag nog.
Livet går inte att leva, man får överleva dag för dag.
Det är typ det enda man får ha i tankarna, hur skulle man annars överleva. Hur många impulser skulle jag inte gått på om jag inte tänkte till lite ibland.
Svårt.
"Rösterna" som vi kallar dom.
Som jag vet att ni hör, antingen ignorerar ni dom eller så jävlas ni med mig bara o säger att ni inte hör något.
Men iallafall jag orkar inte bry mig om det.
Jag har annat att tänka på än människors lögner.
Ååååå jag fick veta av mannen i luva att han inte kommer vara närvarande så mycket, han hade typ nån/nått annan/annat att träffa/göra,
men skulle typ få ersättare, fast jag vet inte..
jag orkar inte, även fast han hjälper mig att kompromissa med "rösterna" så är de drygt att nästan ständigt ha någon som vakar över en.
Tankarna och rösterna stör mig på nätterna så jag inte kan sova. Men vart är du då? Sover? Ja tror de iaf.
Somnar när jag inte kan hålla ögonen öppna längre.
Sen vaknar jag om o om igen. Tills jag inte ens orkar försöka sova mer.

Något intressant att berätta har jag nog inte.
Fast ni ska veta

Ni säger han finns inte, det du hör finns inte.
Bullshit, hur kan jag då prata med dom?
Är ni också på låtsas då?
Vem är vem?
Hur ska jag skilja er åt???????
Fuckof
Det här är mitt liv, och ni säger jag är sjuk.
För att jag ska tro att jag är de.
Men de är jag inte.

Jag såg en film där dom redigera bort folk när han prata med dom så de såg ut som att han prata med sig själv bara för att dom ville ha bort han som chef
Är de så ni gör?
För att förstöra mitt liv?

Skulle gärna vilja veta.
För jag står inte ut.
Jag vet vem mamma o pappa är, jag vet vem du är.
Jag hör oftast skillnad på vilka jag ska svara högt eller inte alls på.
Bara nicka och skaka på huvudet.
För de har dom sagt till mig.
Och dom som säger att jag ska prata, pratar jag med.
Thats it.
Nu var de löst.

Hejdå, tror inte jag tänker klart just nu. Det är mycket i tankarna. Så de är rörigt. Det ser kanske konstigt ut. Men de är så jag känner.

Likes

Comments

Hej älsklingar😋
Ni vet väl att jag anmälde Säter?
Alltså avd 90 (Psyk) för att kallat mig saker och haft mig bältad(fastspänd) i över tre dygn.
Iallafall så har ivo, tror jag iallafall att de var tagit tag i saken!
Nu så var detta med på radio!
Vill ni så lyssna.

Likes

Comments