Hej älskade, kära läsare.
Förlåt att jag inte bloggat på ett tag.
Det har hänt lite sen sist.
Jag har skadat mig.
På flera olika sätt.
Jag har skärt mig, jag har svalt magneter och rakblad.
Är i en jobbig period nu.
En riktigt jobbig.
Där jag önskar varje natt jag somnar att jag inte ska vakna.

I förrgår svalde jag som jag sa magneter och rakblad.
Jag fick åka in till akuten med handbojor o polis i ambulansen.
Men vårdintyg på mig. (LPT)
Dom spände fast mig så jag inte kunde röra mig.
När vi väl kom till akuten släppte dom på bojorna och jag försöker sticka. Dom trycker ner mig i golvet och jag börjar gråta, få panik och slå huvudet i golvet.
Du kom de en undersköterska och höll sina händer under mitt huvud och smekte mig i håret.
Tillslut kommer ordningvakter och dom sätter på handbojorna igen.
Jag lugnar ner mig lite, lägger mig i sängen och dom skjutsar in mig i ett rum.
Jag försökte flera gånger resa mig upp.
Men dom tröck ner mig i sängen.
Tillslut ska vi upp på röntgen.
Hade fortfarande bojor på mig.
Jag fick inte resa mig o gå till röntgen sängen.
Jag fick ligga kvar på madrassen och så bar dom över mig i den
Dom tog en bild.
Men bojorna behövdes tas av så då gjorde dom de.
Sen tog dom mer bilder.
Sen försökte jag sticka.
Det gick inte så bra kom till dörren sen fick dom tag i mig.
Dom la ner mig i sängen och skjutsade mig till akuten igen för väntan på svar av röntgen.
Efter svar skulle jag få åka, men det blev pava istället (psykakuten)
Skulle gå dit men försökte sticka igen. Så ordningsvakterna tröck o höll fast mig i sängen medans två andra undersköterskor skjutsade sängen med mig på till pava.
Jag var ledsen, jag grät. Jag ville verkligen inte dit.
När vi kommer upp försöker jag resa mig upp men dom håller fast mig Tillslut kommer jag upp och dom säger att jag kan sätta mig, men då började jag slå huvudet i väggen. Så då blev jag nedtryckt i sängen igen.
Jag blev Tillslut lugn, jourläkare kom.
Och sa att jag behövde stanna kvar.
Men dom hade inget rum till mig så jag fick sitta ute vid tv:n
Jag satt där tills halv tolv då jag säger att jag måste gå på toa.
Väl därinne sätter jag mig på golvet med thightsen runt halsen. Så hårt jag kunde knyta.
Jag kunde Tillslut inte andas.
Efter 8-10 minuter kommer personal in.
Försöker klippa upp, men det går inte. Dom skiker att nån ska hämta en till sax. Och Tillslut så fick dom upp den.
Jag var helblå i ansiktet, ögorna var röda.
Nu har jag blodkärl som brustit i både ansiktet och halsen.
Är prickig.

Nu är jag tillbaka på boendet, fick åka tillbaka två timmar efter jag strypt mig, även fast läkarn vet att de var i självmordssyfte.

Nu är jag här, helt förstörd.
Vet inte vart jag ska ta vägen.
Vill skada mig på alla sätt som går.
Vill avsluta allt.
Jag vet verkligen inte, hur jag ska kunna överleva denna svacka.
Jag tror verkligen inte att jag kommer orka.
Jag känner mig orklös.
Vet inte riktigt vart orken ska komma ifrån.
För jag har den inte, och de är nog ingen annan som kan ge mig den heller.
Helt värdelöst.

Alldeles för mycket tankar i huvudet, alldeles för mycket planer.
Vet inte vart jag ska ta ut dom.
Försöker prata, men de går bara inte.
Orden vill inte komma ut.
Jag är helt lost.
Jag kan inte tänka mig en enda utväg från detta mående.
Men de kan gå uppåt igen. Men de känns som att som jag mår just nu, kommer jag må föralltid.
Orkar inte, vill inte,kan inte.
Behöver frid.
De är vad jag behöver.
Fyfan vad less jag är.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Är livet på topp?
Nej.
Är livet sämst?
Nja.
Ligger nånstans mellan att bara vilja gräva ner mig och att gräva ner mig.
Typ där.⚰️
Skrev till mitt ex att jag saknar hen.
Men när jag tänker efter, så saknar jag bara att ha någon att prata med, att sova bredvid.
Det är nog det jag saknar.
Inte hen, eller jo hen också.
Men mer som vän.
Så det blev ju egentligen helt fel nu när jag tänker efter.
Men livet, som att leva på ett golv gjort av banan skal 🍌
Ja precis!
Det beskriver ju mig perfekt. Efter att precis tagit mig upp så faller jag lika fort igen.
Just nu är det väldigt mycket.
Men kan inte sätta fingret på vad det är som är mycket.
Vill härifrån, väntar på LSS som kan ta ett år.
Just nu är nog det största bekymret att vara ensam.
Att inte ha något hopp om livet.
Jag försöker hitta mig lite hopp då och då.
Ni vet dom för gångerna jag reser mig upp från fallit på dom där jävla bananskalen.
Dom där minuterna, hann jag hitta jag någon som älskade mig. Men var lika fort tvungen att bryta upp pga att han var våldtäktsman och barnpedofil som ni vet.
Åå baaaaaaam
Där föll jag igen.
Hoppet försvann.
Men jag tror att jag ligger kvar här ett tag nu, för jag orkar inte resa på mig.
Jag orkar inte ens försöka, för jag vet att det är meningslöst då jag bara faller igen.
O igen o igen o igen.
Så varför resa sig upp?
Verkar bara träffa massa svin.
Så liksom, ja baaaaaaam FUCK it.
FUCK kärlekslivet.
FUCK livet över huvudtaget.
Det kan ta sig någonstans.
Vet just nu inte riktigt hur jag ska hantera allt.
Har tagit Stesolid.
Men jag ligger ändå och deppar, fast med lite mindre folk som pratar med mig, är typ själv o de känns skönt.
Jag vet inte mer vad jag ska skriva.
Jag är Depp x1000 minst.
Åååååhphpgppgpgpgnsjsu
Helt värdelöst.
Ja hejdå för denna gång.

Likes

Comments

LÄGG MÄRKE TILL ATT TJEJERNA INTE KAN VARA FULLT UT SERIÖSA! 😸


Kan börja med att skriva lite.
Men de kommer en video.
Den händelse som fick mig att må dåligt.
Och tro att personalen skulle döda mig.
Eller ja dom säger det."rösterna" som alla kallar det.
Och vill tillägga att hon slagit en annan ungdom förut.
OCH FORTFARANDE FÅ JOBBA KVAR!!!!😡😡😡
Bloggar mer sen titta på videon.
Puss på er.

Likes

Comments

Ska vi ta det snabbt?
Jag svalde glas och aliminium från en colaburk.
Både tisdagen och onsdagen.
Onsdagen kom först ambulans sen polis.
Jag blev bojjad som ni ser 👇🏼

Iallafall så försökte jag sticka flertal gånger, ordningsvakterna använde övervåld. Som FN.
Men jag orkar inte bry mig.
Det är annat som hänt nu.
Men iallafall så blev jag inlagd på pava en natt. Sen fick jag komma tillbaka till boendet på torsdagen.
Det var väl det.
Jag har mycket mer att berätta.
Men de tar vi i nästa inlägg som kommer inom några min typ.

Likes

Comments

the deth

Jag har en helt ärlig vän, en vän som förstår mig.
Helt underbar, skriver inte ut ditt namn.
För de finns folk som inte är förstående i detta.
Men jag vet att jag har vänner som även vet det. Men inte är riktigt ärliga.

"jag är glad att du fortfarande lever! & den dagen jag får veta att du inte finns längre, så kommer jag att bli sååå enormt ledsen! Jag vet liksom att du inte kommer orka för alltid, vilket är hemskt på ett sätt att veta ❤️"

Den dagen jag fick det meddelandet, jag kände direkt.
JA, en skön känsla. Att någon accepterar det.
Jag kände inte den den jobbiga känslan att ingen accepterade och förstod mig.
Men så kom detta och ordet jag letat efter är LÄTTAD.
Jag är lättad, jag kan släppa lite av mina tankar nu.
Och det känns skönt. Det känns skönt att veta att de finns någon där som är förberedd ända tills slutet.

Nu, när en sak lättat, har jag en mindre sak att vara "olättad" eller att jag har en människa som jag litar på, till 110%.
Nu säger jag inte att jag inte litar på mina andra älskade vänner, jag litar inte bara på orden "allt kommer bli bra" "stå ut" "en dag" "du är den starkaste jag vet"

För det där med att försöka förklara för mig att jag är stark.
Visst jag kan vara stark. Gå upp på morgonen, även fast jag inte sovit på natten pga röster, jag kan sköta skolan, trots alla röster i bakgrunden, jag ställer mig upp när andra behöver mig.
Men annars, dagarna då jag inte alls är stark.
När jag säger "nej jag är inte stark" då menar jag,
Jag är inte stark idag, inte nu. För det är okej att vara svag.
För jag är svag.
Jag lider av svaghet.
Det är därför jag är där jag är idag.
Jag sitter inte på behandlingshem på grund av att jag vart stark i mitt liv, jag satt inte inlåst på Psyk i nästan ett och ett halvt år pågrund av att jag var stark.
JAG VAR SVAG.
Och jag är svag.
Just nu i stunden.
Men jag känner att de är okej att vara det.
Det fick jag bekräftat av mig själv.
En känsla som bara kom. DET ÄR OKEJ

Nu känner jag bara, okej.
Lets do this to the end.
Ett litet tag till.
Kämpa lite till.
Den dagen då jag är redo, eller klar här på jorden.
Jag vet att de är okej. Kanske inte för er.
Men för mig.
Jag känner inte att jag gör något för att såra någon.
Utan jag vet att det kommer bli en lättnad.
Lika som det kommer vara svårt.
Det kommer inte finnas frågor "varför gjorde hon det?"
För alla vet min historia.
Alla vet om att jag har gått igenom hemska saker i mitt liv.
Det är ingen som kommer undra "hur kunde hon göra så"
För alla vet, att jag lider.
Eller jag hoppas att alla vet det, att för min skull.
KÄNN INTE ATT DET VAR I ONÖDAN.
Jag kan jämföra min sjukdom med vilken sjukdom som helst.
Jag vet att många förlorat nära och kära i cancer tillexempel eller i en annan sjukdom där smärtan är för stor.
Ni vet hur ont dom har i slutet?
Hur mycket smärtstillande man behöver?
För min sjukdom finns det inget smärtstillande.
Jag vet, att dom jag känt som dött, i sjukdom som sjukdom. Fysik som psykisk. Känner lättnad.
Jag kommer inte ha ont längre.
Den som dör av sin sjukdom med smärta då menar jag ENORM smärta, är det en lättnad.


För ska jag berätta en sak för er?
Allt jag känner inom mig i smärta.
Som huvudvärk, brutna ben, ett avhugget finger, njursten.
Och all smärta i denna världen.
All smärta som alla fysiskt i världen känner tillsammans idag.
Det känner bara jag inom mig, allas smärta tillsammans.
Inom mig.
Tack för mig för denna gång.
Det kommer några inlägg då och då.
Detta inlägg var för att få folk att förstå,
Nästa inlägg kommer vara vad som hänt i min vardag.

Likes

Comments

Tänk hur kärlek kan påverka en så dåligt.
Att älska någon som inte älskar en tillbaka kan såra en totalt.
Men det är inte bara de som får mig att må dåligt.
Jag har mått rent ut sagt piss dom sista dagarna.
Jag vet inte riktigt varför.
Dels för att jag skulle åkt hem denna helg som kommer, men jag fick inte för jag missade en art lektion.
Ångesten, rösterna.
Allt har gjort mig totalt låg.
Jag har till mestadels legat och sovit och vaknat sen somnat sen vaknat.
På nätterna är det i stort sett omöjligt att sova, för de är då jag är själv, och rösterna börjar mer och mer.
Tänk om livet kunde vara bra, en dag iallafall, 24h.
Men det händer aldrig.
För det pendlar minut för minut, sekund för sekund.

Jag har börjat gått på unga vuxna här i Uppsala.
Har fått fyllt i en massa papper, ändrat styrkan på elvansen till 70mg.
Fick massa frågor där idag, om jag har vart med om något övergrepp.
Jag sa jag, och då undrade han vad.
Jag svarade att jag inte ville prata om de.
Men Tillslut innan vi skulle gå därifrån så sa jag det snabbt till han, och bilderna/tankarna kommer upp direkt.
Det började lugna sig när vi satt oss i bilen och satt på musik.
Men fan vad jobbigt de är.
Allt är jobbigt, sitta i bilen eller gå över tågrälsen när tåget ska komma.
Alla broar ovanför vägen som jag bara vill hoppa ifrån.
Hur jag vill kasta mig framför bilar.
Hur mitt hjärta klappar och pulsen går till tusen när jag ser en polisbil/poliser/ordningsvakter/väktare
Jag är rädd att dom ska ta mig, ta mig bakom låsta dörrar igen. Och de är de sista jag vill.
Jag vill inte ha fler brottningsmatcher, inga mer handbojor, inget mer våld, jag vill inte ens prata med dem.
Jag vet att det finns hur snälla poliser som helst. Och oavsett vad dom gör, så gör dom sitt jobb.
Det är ett jobb, inte deras personlighet att dom gillar det.
Finns säkert poliser som gillar det men det är faktiskt inte många.

Men vafan jag kan inte göra något av de som jag skrev innan, det går inte. Hur mycket jag än vill.


Jag har faktiskt en positiv sak att säga, och det är att istället för at åka hem på permission.
Ska jag och min kontaktperson på behandlingshemmet åka iväg, jag ska se när hon spelar handbollsmatch, sedan åker vi till Gävle för att pierca mig.
Det blir i tungan och labret(läppen)
Det ser jag faktiskt fram emot.🙃

Men jag vill säga till er alla att ni är bäst, all lycka till er i livet. Och förresten. Inte till alla. Bara ni värdefulla omtänksamma, fina, underbara människorna.
Men du, du som läser detta. Du är perfekt som du är. Underbar som du är.
Älskad som du är!
Kram på er! 😚

Likes

Comments