Ni vet hur det brukar vara, om jag slutar att blogga så mår jag dåligt och oftast har halkat ner i en depression.
Inte denna gången. Jag mår bra och livet tar mig framåt, jag planerar inte så mycket utan låter allt bara flyta på som det är och jag känner mig både lugnare och tryggare i mig själv.

Det är svårt att dela lägenhet med th, vi bor inte tillsammans där men den som har barnen bor där och den andra får flytta på sig. Men snart får han flytta in i sin egen lägenhet och jag kan få trygghet i mitt eget hem, jag behöver det, han behöver det och barnen behöver det. Det blir bäst så.

Barnen mår bra och tar sig fram i deras utveckling. Milion blir 7 månader på onsdag och Medina fyller 3 år om 3 månader. Tiden alltså, vad händer med den? Den försvinner helt, men jag måste våga påstå att jag har tagit tillvara på alla ögonblick och stunder relativt bra ändå.

Jag känner mig som en ny och friskare människa, med ny energi och nya möjligheter.
Det är ljusare och jag kan se livet ifrån flera vinklar. När jag kommer in på dåliga banor och tankar så kan jag tänka om och oftast så blir det bra.
Jag lever - och jag mår bra.

Puss & Kram

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Lajfet alltså. Vad säger ni, är det inte en enda stor gåta hela grejen?
Så oförutsägbart, så vackert, så smärtsamt, så roligt & så tråkigt.

Varför händer saker? Bara lixom händer utan att det finns någon förklaring, är det slumpen? Både gott och ont tänker jag.

Mitt liv går iallafall vidare här hemma efter semestern och allt. Jag har barnen idag och imorgon, sedan har Th dom i helgen. Vi har ett 2-2-3 schema som vi går efter. Det funkar super just nu, men sen blir det svårare när mitt jobb drar igång, fast då finner vi en annan lösning som ska fungera.

Jag har mycket tankar nu, många frågor angående livet och dess mystiska öden. Mycket glädje-mycket sorg. Men livet är ljusare, mycket ljusare. Det är lättare att andas, ångesten är inte konstant, snarare väldigt sällan för tillfället, jag känner mig frisk och levande. Jag känner mig modig och stark, jag märker hur jag sakta vågar ta över mitt eget liv, hur jag vågar ta kontrollen utan att känna misslyckande, jag lär känna mig själv. Jag ska bli vän med den själ som min kropp bär, vi ska bli ett, vi ska vara enade, tillsammmans och överens.
Jag är trygg i situationen, i förändringen.

När du ser dig själv, kan du se andra & andra kan se dig. Ett öppet sinne ger styrka, kraft och goda möjligheter till glädje, jag har hittat den-glädjen som bor inom mig. Äntligen. Tack livet för att jag får leva

Puss & Kram

Likes

Comments

En vecka på Rhodos går emot sitt slut. Imorgon flyger vi hem, hem till rutin, nya utmaningar, nytt liv, nya möjligheter med andra förutsättningar.

Jag är tacksam över det som har varit och ser fram emot det som blir, för det blir bra det känner jag mig övertygad om.

Nya saker ska läras, nytt sätt att tänka och nytt sätt att leva. Jag ska lära mig att ta ett ansvar som tidigare inte har behövts, jag ska vara själv, ensam med mina två små. Jag är förväntansfull och taggad. Dehär blir bra. Smärtan är gone och livet är så mycket ljusare. Jag är glad och mina små är glada. Den jobbiga delen tog vi oss igenom och allt går mot det bättre.

För övrigt så har veckan vart bra. Vädret har vart med oss för det mesta, vi har solat, badat och ätit massor med glass. Medina har dansat med Lollo & Bernie, vi har druckit goda drinkar och blivit ett med stranden och havet. <3

Jag är redo för det nya och tacksam för det gamla.

Puss & Kram

Likes

Comments

Vi mår bättre, jag, Tobbe & Medina. Milion är inte påverkad så han är samma glada skit som han har vart under hela processen. Han sprider glädje till oss, värmer oss och håller oss på gott humör.

Medina börjar att komma tillbaka till den spralliga, kloka och mysiga unge som hon är, mitt älskade lilla hjärta.

Vi har kommit fram till hur vi ska lösa boendesituationen på bästa sätt för barnen, och som ni vet så är jag och Th inte ovänner och har därför kommit fram till att barnen endast ska ha ett boende, dom kommer att få bo kvar i skräddarbacken och jag och Th skaffar oss en gemensam liten lägenhet som vi kan bo i när vi inte har barnen, det kommer att innebära mindre dramatik, ingen hämtning och lämning och barnen kommer aldrig att behöva anpassa sig till att vara hos mamma eller pappa. Vi tror verkligen på denna lösningen tillsvidare.

Livet rullar på, vädret suger och min energinivå skiftar för varje dag. Om minde än tre veckor så åker vi till Rhodos, det ska bli så skööönt! Skönt att få värme och bara återhämta sig efter dehär turbulenta året, kul att få se Medinas lycka (jag vet att hon kommer att älska det), intressant att få se Milles reaktion på omställningen och lyxigt att bara vara och göra exakt det som vi känner för.

Kort och gott så vill jag bara säga att vi är påväg tillbaka, vi kämpar oss igenom dagarna och som sagt så mår vi mycket bättre redan, alla inblandade. Det är inte själva separationen i sig som är jobbig utan snarare allt runt i kring. Men snart kommer solen fram och hjälper till att få livet att kännas lite enklare att hantera.


Puss & Kram


Likes

Comments

Det går som det går och just nu är det jobbigt. De första veckorna har gått så fantastiskt bra, men ett jävla bakslag fick vi rakt i magen. Vi är säkra på separationen, den kommer att bli av men det är tufft nu. Kärleken finns inte, vi kan inte hitta den, det blir såhär, det måste bli såhär och tillslut blir det bra. Barnen är prio ett. Millen mår bra men Medina lider, hon blir så in i helvete drabbad av detta även om det sker utan bråk. Mitt hjärta blöder, hela min själv blöder, jag vill inte se min lilla älskade flicka så förtvivlad och förvirrad. Jag hatar det här, det suger.

Jag orkade inte ha den dystra mörka energin i hemmet, jag gjorde ett försök till färg, det blev rosa. Allt blev rosa, det känns tryggt och rofyllt. Jag trivs, känner mig hemma och lugn här. Jag ska stanna här, det blir mitt, mitt och barnens.



Likes

Comments

Livet ja.. Att livet tar snabba vändningar här det vet ni vid detta laget, om ni har följt mig ett tag.

Kanske har vissa av er redan sett tendenser på att detta skulle ske och för vissa av er kanske det kommer som en chock. Vad vet jag.

Hur som helst så har jag och Th bestämt oss för att inte längre vara tillsammans. Vi kommer inom en tid att säga upp lägenheten och separera. Detta är ett beslut som har tagit tid att fatta men vi är överens och även fast att det helt klart är jätte tråkigt så känns det bra för oss båda två. Vi har pratat så mycket med varandra om detta efter att beslutet var taget och är helt säkra på våran sak, vi kommer så bra överens och är bättre vänner än någonsin - men kärleken kan vi tyvärr inte hitta tillbaka till efter väldigt många försök, så nu ger vi oss på en annan taktik istället och tror på att det blir bäst såhär.

Vi bor självklart tillsammans tills att boende har löst sig för oss båda två. I maj har vi en resa bokad till Rhodos som vi kommer att åka på tillsammans, vi kommer att fortsätta att umgås som nära vänner och för barnens skull - dom ska inte bli drabbade i onödan och berörda så lite som möjligt. Jul, födelsedagar och andra speciella tillfällen kommer att firas tillsammans allihopa!

Jag ångrar inte en sekund alla de fantastiska år som vi tillsammans har haft, allt kul som vi har gjort och alla minnen som vi tillsammans har skapat. Höjdpunkten är såklart våra underbara ungar som vi har tillsammans och alltid kommer att ha tillsammans. Jag kan inte tänka mig en bättre pappa till mina barn än Th och jag är så tacksam över att vi träffades och har fått göra den här resan tillsammans.

Som sagt snabba vändningar som ändå har vart på g länge. Nu kör vi på det här, hoppas och tror att det kommer att bli väldans bra.

Puss & Kram

Likes

Comments

Ny vecka.. nya möjligheter eller nått.

Ligger i soffan och myspyser med min bebis, ni vet han som föddes i förrgår? Eller ah typ 4 månader sedan. Jag försöker förstå varför det känns som att en inte tar vara på tiden fastän det nästan är de enda man gör? Jag är med min bebis nästan konstant men ändå känns det som att jag missar allt?
Det känns så kluvet och konstigt, men jag antar att det väl är så det ska vara.
Helt ifrån ingenstans kommer nya läten, nya rörelser, nya grimaser och typ ett helt nytt barn? Bara sådär på någon dag så vänder det.
Det är skit coolt att utvecklingen sker hela tiden och att det går så fort men det är samtidigt så läskigt och SKIT SVÅRT att ens hänga med när det kommer så mycket nya saker samtidigt.

Och Medina då? Vad sjutton hände med henne? Nyss låg jag på precis samma vis bredvid henne och såg de två första gaddingarna spricka upp, jag klappade händerna och tjöt de första gångerna hon rullade runt ifrån mage till rygg och tvärtom.
Nu pratar hon som vilken som helst, hon gör sig förstådd och går att verkligen hålla riktiga dialoger med. Hon är envis och vill lära sig nya saker hela tiden, vilket hon även gör.
Allt detta händer bara och en tar inte ens vara på de alla olika faserna? Det är så sjukt. Jag vill vara med mina barn i allt men ibland så försvinner det mentala därifrån? Why!? Varför hinner man inte med själv i den snabba fart som utvecklingen sker i? Det är så jävla sorgligt kan jag tycka.

Och sen blir jag ledsen samtidigt som jag är glad. Som ni vet att jag skrev om tidigare så var planen att jag ska börja jobba till sommaren - när Millen blir 6 månader.. Det kommer att bli så -yes! Jag är verkligen så glad över detta och känner att det är ett så stort steg i mitt liv, det går åt rätt håll och jag känner mig snart som en människa igen.
Men samtidigt så betyder det att jag kommer missa än mer i mina barns liv och det vill jag verkligen inte, men ibland får man lov att överväga och nu måste jag verkligen välja mig själv för en gång skull. Ska jag kunna fortsätta på rätt spår emot den positiva energin så måste jag komma hemifrån, jag måste börja jobba och omringa mig av vuxna människor också, jag måste sysselsätta mig med något. Jag vet det, jag vet att det är rätt och jag vet att det kommer att bli bra - barnen kommer att ha det bra med sin pappa, dom får en fin sommar tillsammans.

Jag vet att jag har blivit så komplicerad i mina inlägg men ni får helt enkelt ta det för vad det är. Tanken var inte ens att komma tillbaka hit men jag gjorde det - så jag gör det på mitt vis.

Puss & Kram

Likes

Comments

Hur gör man då egentligen? Finns det några rätt eller fel? Är det fel att jag väljer (tillsammans med Th) att uppfostra våra barn som vi gör?

Medina, våran lilla tjej. 2,5 år (snart) - hon styr oss, hon styr våran värld. Men ska vi låta det vara så då? Ska vi låta henne få ha den stora makten, ska vi lyssna på henne och hennes önskemål? - Självklart så ska vi det..Till viss del.

I våran familj är vi två vuxna och två barn, men 4 stycken individer. 4 stycken med olika viljor, olika åsikter och olika önskemål. Vi är inte 2 föräldrar som bestämmer allt, två föräldrar som har all makt och tar alla besluten själva. Här lyssnar vi på varandra och hjälps åt att komma fram till beslut stora som små, och just nu är Medina fortfarande liten och därmed är det en självklarhet att vårat ord som föräldrar väger mest, men vi lyssnar och låter henne komma med förslag - vad blir det för mat, vad ska vi hitta på, vilka kläder vill hon ha, vilka sängkläder ska vi välja, vilken färg på tvätten ska tvättas osv. Ni är med på det va?

Det som nu är svårt är när vi ska sätta gränser, vilka gränser ska vi sätta och framförallt vilken kamp är värd att ta? Vilka av hennes önskemål är vettiga nog att låta henne styra över?

Jag kan nog anses som en väldigt tillåtande mamma, och ja det vill jag vara. Jag vill låta mina barn få testa sig fram, upptäcka världen utan alla mina hinder. Jag menar varför ska Medina få lov att sitta kvar vid matbordet tills att hon har ätit upp? Jo för att hon inte ska gå hungrig - såklart. Men är hon hungrig så äter hon, är hon inte hungrig så ska hon inte behöva sitta vid bordet. Och varför SKA vi sitta vid bordet när vi äter? Det går precis lika bra att ibland sitta på golvet, i hennes rum eller i soffan - det kan dessutom ibland gå bättre än det originella köksbordet, det blir en lek utav det och jag ser inget fel med att göra det till en lek? Funkar det så funkar det.

Jag tar inte onödiga fighter, för hennes skull, för min skull och för de runt omkring. Jag tror på våran uppfostran, det funkar för oss. Och NEJ självklart så styr hon inte allt, hon får inte alltid som hon vill, men som sagt vi sätter inte några gränser där det inte behövs. Är det inte farligt så låter vi henne testa.

Mitt barn är inte en ouppfostrad unge som saknar respekt och empati, vi låter henne finna respekten för sig själv till att börja med - vad kan styrka en självkänsla mer än att få känna sig viktig? Få veta att ens åsikt och vilja betyder något och att det alltid är viktigt att få sin sak sagt.

Puss & Kram

Likes

Comments

När en vill men inte kan så blir det så svårt. Svårt att veta vart en ska börja, vad en ska börja med och när en ska börja. Men jag gör ett försök. Ett sista tappert försök till att hålla bloggen igång. Jag vill. Jag vill så jävla mycket.

Jag kom överens med mig själv om att jag helt enkelt får byta strategi för att orka, för att vilja och för att kunna. Därför startar jag här. På 0. Helt ifrån början för att se vart det slutligen leder. Inga krav. Inga löften. Och helt för min egen skull. Efter min egen förmåga och vilja.

Så då kör vi.

.......................................................................................

.......................................................

.................................

Hej! Jag heter Vanessa.

Jag är en tjej på 18år. Min livssituation skildrar sig oerhört ifrån normen och hur samhället har bestämt att jag bör leva mitt liv. Jag blev nämligen mamma redan vid 16 års ålder. Jag fick en liten flicka vars namn fick bli Medina. Medina är nu 2 år och 5 månader, hon är en sprallig, energisk och charmig unge som sprider så mycket energi, lycka och kärlek omkring sig. När hon började att växa i min mage så vände hon upp och ner på mitt liv, jag fick någonting positivt att kämpa och leva för. Jag vågar inte ens fantisera om hur mitt liv skulle se ut utan henne. Det var bara en positiv och underbar förändring som jag fick genomgå i mitt liv. Min älskade underbara Medina, som får vilket hjärta som helst att smälta. <3

Jag är förlovad och sambo med min bästa vän Tobias, även Medinas pappa. Vi träffades år 2012 och har vart ett par sedan dess (till och från). Just nu är jag trygg i situationen och förhållandet men jag skulle ljuga om jag sa att det har vart som att springa på en äng med rosa blommor under alla våra år tillsammans. Vi har fått lära oss att kämpa, kämpa tillsammans och att det inte är enkelt att leva i en relation, men när man har lärt sig varandra, funnit kommunikation och förståelse för varandra så är det så underbart. Underbart att få dela livet tillsammans med någon som man älskar och någon som kan bringa en så mycket kärlek och lycka. Någon som kan få en att skratta så att det krampar i magen, någon som man helt kan få gå sönder framför och falla i dennes famn med tårar. Tobias (även kallad Th) gör mitt liv ljusare och bättre för varje dag som går. Han finns för mig, jag för honom och vi stöttar varandra, vi hjälps åt med hemmet och barn. Jag kunde inte träffa någon som kunde vara en bättre själ än honom - för mig. <3

För 1 år sedan så började jag planera inför att börja jobba, men med en taskig psykisk ohälsa igenom stora delar utav mitt liv, trauma som har behövts bearbetats så har jag haft en otroligt skakig skolgång och saknar både utbildning och betyg. I samma veva så fick jag ett plus på en graviditetssticka som vände upp och ner, och skakad om tillvaron.. igen. Vi fick ett oerhört svårt beslut att fatta, då detta absolut inte ingick i våran planering. Funderingar fram och tillbaka, med gråt, lycka, rädsla och kärlek så kom vi fram till att för oss fanns bara ett beslut som kunde vara rätt, ett beslut som skulle bli jobbigt och roligt, kärleksfullt och svårt men vi var överens, vi var säkra och vi skulle behålla våran bebis, livet som vi har skapat och det lilla liv som är värd att få bli född, att få se ljuset och lära sig livet. Vi skulle klara det, kämpa för det och få det att bli så fantastiskt bra - vi hade ju varandra och alla runt omkring.

Det blev en graviditet som kantades av ångest och dåligt mående, men samtidigt lycka och glädje över att snart få vara en till, en till att älska och bli älskad utav. Det var jobbigt, allt var jobbigt. Men bebisen i magen mådde bra, Medina mådde bra och Th gjorde allt för att även jag skulle må bra. Är det något som jag har lärt mig här i livet så är det att dölja mina känslor, jag vill alltid vara stark och orka, men ibland så dippar jag och då är det viktigaste i min värld att inte låta folk få veta det, och absolut inte komma mig nära, detta är något som jag kämpar med dag som natt att komma ifrån. Jag vill våga visa mina tårar likväl som jag visar mitt leende. Th har lärt sig mig, han vet när jag mår dåligt, han ser det och han märker det och han hjälper mig. Han stöttar mig och drar mig in på rätt spår igen - jag är evigt tacksam för att jag fick tag om hans hjärta.

Lilla bebisen föddes, en snabb och bra förlossning som startade helt utan förvarning precis när jag hade lagt Medina för kvällen. Ut kom en frisk liten pojke vars namn fick bli Milion. Milion fångade mitt hjärta ifrån första blicken, jag älskar honom nu som jag älskade honom då - redan ifrån första stunden. På något sätt så fick han mig att känna mig komplett, jag var fylld av glädje och tacksamhet, tacksamhet över att ännu en gång ha fått äran att bli mamma, att få vara mamma åt Th:s barn och denna gången även åt Medinas lillebror.

Milion är nu 3 månader, han är inte den bebis som jag hade förväntat mig, han hänger inte bara med på ett hörn som jag någonstans hade trott. Han är krävande och svår, men så rolig och charmig liten gosunge. Han är helt fantastisk och fångar varje hjärta han stöter på. Medina älskar honom, hon är en helt fantastisk storasyster som ibland känner att hon behöver lite extra uppmärksamhet, men då får hon det.

Jag steppar fram härifrån, jag tar kliv i rätt riktning varje dag, jag säger inte längre att jag mår bra men jag säger att jag mår bättre, mycket. Jag kämpar, vi kämpar och tillsammans så är vi så jävla starka! Vi kommer att ta oss långt tillsammans, jag och min familj med vänner och den större familjen. Jag är lyckligt lottad som har det jag har, som får äran att leva det liv jag gör och dela det med de personer som jag vill och inte skulle byta mot nått i världen.

Ännu ett stort steg i rätt riktning är att jag förhoppningsvis kan börja jobba till sommaren, jag och Th byter, han blir föräldraledig och jag jobbar. Vi ber och hoppas om att detta ska gå i lås, för allas skull, jag tror på det, det blir bra, vi vill det och fan så bra det kommer att fungera för alla parter.

Så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att jag fortsätter här, att jag orkar, vill och kan hålla bloggen igång, som sagt, inga löften, inga krav, men jag hoppas att ni gillar det, vill fortsätta att läsa, följa mig och stötta mig på min långa väg framåt i livet. Ni är fantastiska.

Puss & Kram

Likes

Comments

Hej!

Nu var det typ en månad sedan sist som jag skrev någonting här, men jag lever ska ni veta.. Och resten utav familjen också.

Vi varvar förkylningar, febertoppar, magsjuka och mjölkstockning med jobb, dagis, amning, städning, matlagning och en massa lek.

Jag saknar rutin och innan dess så orkar jag helt enkelt inte blogga så mycket. Rutin är någonting som jag strävar efter och försöker att få till men jäklar vad svårt det är. Jag älskar mina barn och jag älskar att vara mamma men att ha två barn är så mycket mer krävande än jag kunnat ana. Vi fick ordning på lilla herrens mage iallafall, jag uteslöt alla produkter som innehöll mjölkprotein och han blev en såå glad liten myskille utan prickar i ansiktet och ett mycket mer normalt bajsande, men nu har jag dessvärre börjat med mjölkprodukter igen och ska inta det i några dagar - det är så det kan fastställas att han är mjölkallergiker, tyvärr.

Imorgon ska vi till bvc på 6 veckors kontroll och läkarkontroll men eftersom att vi har haft alla dessa sjukdomar så har vi fått hoppat över tiden två gånger så nu blir det 8 veckors kontroll istället. Hoppas att det går bra och att han växer som han ska. <3

Medina håller på att lära sig att åka skridskor! Super kul! Tycker jag iallafall, hihi. Nejdå hon tycker också att det är roligt men svårt såklart.

Har ni glömt hur vi ser ut? isåfall kommer lite bilder här nedanför.

Puss & Kram

Likes

Comments