Ny vecka.. nya möjligheter eller nått.

Ligger i soffan och myspyser med min bebis, ni vet han som föddes i förrgår? Eller ah typ 4 månader sedan. Jag försöker förstå varför det känns som att en inte tar vara på tiden fastän det nästan är de enda man gör? Jag är med min bebis nästan konstant men ändå känns det som att jag missar allt?
Det känns så kluvet och konstigt, men jag antar att det väl är så det ska vara.
Helt ifrån ingenstans kommer nya läten, nya rörelser, nya grimaser och typ ett helt nytt barn? Bara sådär på någon dag så vänder det.
Det är skit coolt att utvecklingen sker hela tiden och att det går så fort men det är samtidigt så läskigt och SKIT SVÅRT att ens hänga med när det kommer så mycket nya saker samtidigt.

Och Medina då? Vad sjutton hände med henne? Nyss låg jag på precis samma vis bredvid henne och såg de två första gaddingarna spricka upp, jag klappade händerna och tjöt de första gångerna hon rullade runt ifrån mage till rygg och tvärtom.
Nu pratar hon som vilken som helst, hon gör sig förstådd och går att verkligen hålla riktiga dialoger med. Hon är envis och vill lära sig nya saker hela tiden, vilket hon även gör.
Allt detta händer bara och en tar inte ens vara på de alla olika faserna? Det är så sjukt. Jag vill vara med mina barn i allt men ibland så försvinner det mentala därifrån? Why!? Varför hinner man inte med själv i den snabba fart som utvecklingen sker i? Det är så jävla sorgligt kan jag tycka.

Och sen blir jag ledsen samtidigt som jag är glad. Som ni vet att jag skrev om tidigare så var planen att jag ska börja jobba till sommaren - när Millen blir 6 månader.. Det kommer att bli så -yes! Jag är verkligen så glad över detta och känner att det är ett så stort steg i mitt liv, det går åt rätt håll och jag känner mig snart som en människa igen.
Men samtidigt så betyder det att jag kommer missa än mer i mina barns liv och det vill jag verkligen inte, men ibland får man lov att överväga och nu måste jag verkligen välja mig själv för en gång skull. Ska jag kunna fortsätta på rätt spår emot den positiva energin så måste jag komma hemifrån, jag måste börja jobba och omringa mig av vuxna människor också, jag måste sysselsätta mig med något. Jag vet det, jag vet att det är rätt och jag vet att det kommer att bli bra - barnen kommer att ha det bra med sin pappa, dom får en fin sommar tillsammans.

Jag vet att jag har blivit så komplicerad i mina inlägg men ni får helt enkelt ta det för vad det är. Tanken var inte ens att komma tillbaka hit men jag gjorde det - så jag gör det på mitt vis.

Puss & Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hur gör man då egentligen? Finns det några rätt eller fel? Är det fel att jag väljer (tillsammans med Th) att uppfostra våra barn som vi gör?

Medina, våran lilla tjej. 2,5 år (snart) - hon styr oss, hon styr våran värld. Men ska vi låta det vara så då? Ska vi låta henne få ha den stora makten, ska vi lyssna på henne och hennes önskemål? - Självklart så ska vi det..Till viss del.

I våran familj är vi två vuxna och två barn, men 4 stycken individer. 4 stycken med olika viljor, olika åsikter och olika önskemål. Vi är inte 2 föräldrar som bestämmer allt, två föräldrar som har all makt och tar alla besluten själva. Här lyssnar vi på varandra och hjälps åt att komma fram till beslut stora som små, och just nu är Medina fortfarande liten och därmed är det en självklarhet att vårat ord som föräldrar väger mest, men vi lyssnar och låter henne komma med förslag - vad blir det för mat, vad ska vi hitta på, vilka kläder vill hon ha, vilka sängkläder ska vi välja, vilken färg på tvätten ska tvättas osv. Ni är med på det va?

Det som nu är svårt är när vi ska sätta gränser, vilka gränser ska vi sätta och framförallt vilken kamp är värd att ta? Vilka av hennes önskemål är vettiga nog att låta henne styra över?

Jag kan nog anses som en väldigt tillåtande mamma, och ja det vill jag vara. Jag vill låta mina barn få testa sig fram, upptäcka världen utan alla mina hinder. Jag menar varför ska Medina få lov att sitta kvar vid matbordet tills att hon har ätit upp? Jo för att hon inte ska gå hungrig - såklart. Men är hon hungrig så äter hon, är hon inte hungrig så ska hon inte behöva sitta vid bordet. Och varför SKA vi sitta vid bordet när vi äter? Det går precis lika bra att ibland sitta på golvet, i hennes rum eller i soffan - det kan dessutom ibland gå bättre än det originella köksbordet, det blir en lek utav det och jag ser inget fel med att göra det till en lek? Funkar det så funkar det.

Jag tar inte onödiga fighter, för hennes skull, för min skull och för de runt omkring. Jag tror på våran uppfostran, det funkar för oss. Och NEJ självklart så styr hon inte allt, hon får inte alltid som hon vill, men som sagt vi sätter inte några gränser där det inte behövs. Är det inte farligt så låter vi henne testa.

Mitt barn är inte en ouppfostrad unge som saknar respekt och empati, vi låter henne finna respekten för sig själv till att börja med - vad kan styrka en självkänsla mer än att få känna sig viktig? Få veta att ens åsikt och vilja betyder något och att det alltid är viktigt att få sin sak sagt.

Puss & Kram

Likes

Comments

När en vill men inte kan så blir det så svårt. Svårt att veta vart en ska börja, vad en ska börja med och när en ska börja. Men jag gör ett försök. Ett sista tappert försök till att hålla bloggen igång. Jag vill. Jag vill så jävla mycket.

Jag kom överens med mig själv om att jag helt enkelt får byta strategi för att orka, för att vilja och för att kunna. Därför startar jag här. På 0. Helt ifrån början för att se vart det slutligen leder. Inga krav. Inga löften. Och helt för min egen skull. Efter min egen förmåga och vilja.

Så då kör vi.

.......................................................................................

.......................................................

.................................

Hej! Jag heter Vanessa.

Jag är en tjej på 18år. Min livssituation skildrar sig oerhört ifrån normen och hur samhället har bestämt att jag bör leva mitt liv. Jag blev nämligen mamma redan vid 16 års ålder. Jag fick en liten flicka vars namn fick bli Medina. Medina är nu 2 år och 5 månader, hon är en sprallig, energisk och charmig unge som sprider så mycket energi, lycka och kärlek omkring sig. När hon började att växa i min mage så vände hon upp och ner på mitt liv, jag fick någonting positivt att kämpa och leva för. Jag vågar inte ens fantisera om hur mitt liv skulle se ut utan henne. Det var bara en positiv och underbar förändring som jag fick genomgå i mitt liv. Min älskade underbara Medina, som får vilket hjärta som helst att smälta. <3

Jag är förlovad och sambo med min bästa vän Tobias, även Medinas pappa. Vi träffades år 2012 och har vart ett par sedan dess (till och från). Just nu är jag trygg i situationen och förhållandet men jag skulle ljuga om jag sa att det har vart som att springa på en äng med rosa blommor under alla våra år tillsammans. Vi har fått lära oss att kämpa, kämpa tillsammans och att det inte är enkelt att leva i en relation, men när man har lärt sig varandra, funnit kommunikation och förståelse för varandra så är det så underbart. Underbart att få dela livet tillsammans med någon som man älskar och någon som kan bringa en så mycket kärlek och lycka. Någon som kan få en att skratta så att det krampar i magen, någon som man helt kan få gå sönder framför och falla i dennes famn med tårar. Tobias (även kallad Th) gör mitt liv ljusare och bättre för varje dag som går. Han finns för mig, jag för honom och vi stöttar varandra, vi hjälps åt med hemmet och barn. Jag kunde inte träffa någon som kunde vara en bättre själ än honom - för mig. <3

För 1 år sedan så började jag planera inför att börja jobba, men med en taskig psykisk ohälsa igenom stora delar utav mitt liv, trauma som har behövts bearbetats så har jag haft en otroligt skakig skolgång och saknar både utbildning och betyg. I samma veva så fick jag ett plus på en graviditetssticka som vände upp och ner, och skakad om tillvaron.. igen. Vi fick ett oerhört svårt beslut att fatta, då detta absolut inte ingick i våran planering. Funderingar fram och tillbaka, med gråt, lycka, rädsla och kärlek så kom vi fram till att för oss fanns bara ett beslut som kunde vara rätt, ett beslut som skulle bli jobbigt och roligt, kärleksfullt och svårt men vi var överens, vi var säkra och vi skulle behålla våran bebis, livet som vi har skapat och det lilla liv som är värd att få bli född, att få se ljuset och lära sig livet. Vi skulle klara det, kämpa för det och få det att bli så fantastiskt bra - vi hade ju varandra och alla runt omkring.

Det blev en graviditet som kantades av ångest och dåligt mående, men samtidigt lycka och glädje över att snart få vara en till, en till att älska och bli älskad utav. Det var jobbigt, allt var jobbigt. Men bebisen i magen mådde bra, Medina mådde bra och Th gjorde allt för att även jag skulle må bra. Är det något som jag har lärt mig här i livet så är det att dölja mina känslor, jag vill alltid vara stark och orka, men ibland så dippar jag och då är det viktigaste i min värld att inte låta folk få veta det, och absolut inte komma mig nära, detta är något som jag kämpar med dag som natt att komma ifrån. Jag vill våga visa mina tårar likväl som jag visar mitt leende. Th har lärt sig mig, han vet när jag mår dåligt, han ser det och han märker det och han hjälper mig. Han stöttar mig och drar mig in på rätt spår igen - jag är evigt tacksam för att jag fick tag om hans hjärta.

Lilla bebisen föddes, en snabb och bra förlossning som startade helt utan förvarning precis när jag hade lagt Medina för kvällen. Ut kom en frisk liten pojke vars namn fick bli Milion. Milion fångade mitt hjärta ifrån första blicken, jag älskar honom nu som jag älskade honom då - redan ifrån första stunden. På något sätt så fick han mig att känna mig komplett, jag var fylld av glädje och tacksamhet, tacksamhet över att ännu en gång ha fått äran att bli mamma, att få vara mamma åt Th:s barn och denna gången även åt Medinas lillebror.

Milion är nu 3 månader, han är inte den bebis som jag hade förväntat mig, han hänger inte bara med på ett hörn som jag någonstans hade trott. Han är krävande och svår, men så rolig och charmig liten gosunge. Han är helt fantastisk och fångar varje hjärta han stöter på. Medina älskar honom, hon är en helt fantastisk storasyster som ibland känner att hon behöver lite extra uppmärksamhet, men då får hon det.

Jag steppar fram härifrån, jag tar kliv i rätt riktning varje dag, jag säger inte längre att jag mår bra men jag säger att jag mår bättre, mycket. Jag kämpar, vi kämpar och tillsammans så är vi så jävla starka! Vi kommer att ta oss långt tillsammans, jag och min familj med vänner och den större familjen. Jag är lyckligt lottad som har det jag har, som får äran att leva det liv jag gör och dela det med de personer som jag vill och inte skulle byta mot nått i världen.

Ännu ett stort steg i rätt riktning är att jag förhoppningsvis kan börja jobba till sommaren, jag och Th byter, han blir föräldraledig och jag jobbar. Vi ber och hoppas om att detta ska gå i lås, för allas skull, jag tror på det, det blir bra, vi vill det och fan så bra det kommer att fungera för alla parter.

Så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att jag fortsätter här, att jag orkar, vill och kan hålla bloggen igång, som sagt, inga löften, inga krav, men jag hoppas att ni gillar det, vill fortsätta att läsa, följa mig och stötta mig på min långa väg framåt i livet. Ni är fantastiska.

Puss & Kram

Likes

Comments

Hej!

Nu var det typ en månad sedan sist som jag skrev någonting här, men jag lever ska ni veta.. Och resten utav familjen också.

Vi varvar förkylningar, febertoppar, magsjuka och mjölkstockning med jobb, dagis, amning, städning, matlagning och en massa lek.

Jag saknar rutin och innan dess så orkar jag helt enkelt inte blogga så mycket. Rutin är någonting som jag strävar efter och försöker att få till men jäklar vad svårt det är. Jag älskar mina barn och jag älskar att vara mamma men att ha två barn är så mycket mer krävande än jag kunnat ana. Vi fick ordning på lilla herrens mage iallafall, jag uteslöt alla produkter som innehöll mjölkprotein och han blev en såå glad liten myskille utan prickar i ansiktet och ett mycket mer normalt bajsande, men nu har jag dessvärre börjat med mjölkprodukter igen och ska inta det i några dagar - det är så det kan fastställas att han är mjölkallergiker, tyvärr.

Imorgon ska vi till bvc på 6 veckors kontroll och läkarkontroll men eftersom att vi har haft alla dessa sjukdomar så har vi fått hoppat över tiden två gånger så nu blir det 8 veckors kontroll istället. Hoppas att det går bra och att han växer som han ska. <3

Medina håller på att lära sig att åka skridskor! Super kul! Tycker jag iallafall, hihi. Nejdå hon tycker också att det är roligt men svårt såklart.

Har ni glömt hur vi ser ut? isåfall kommer lite bilder här nedanför.

Puss & Kram

Likes

Comments

Hur du spärrar dina ögon i mina, tar sats och darrar hela hakan och munnen innan en ljus, hög, förtvivlad röst skriker ut. Ett skrik som får hela min själ att dö och mitt hjärta att blöda.
Jag gör allt jag kan och försöker mycket mer därtill för att hjälpa dig min älskade lilla sprattel. Smärtan som du känner ska ingen behöva känna, absolut inte en liten, oskyldig bebis, och definitivt inte min. Om jag kunde ta din smärta så skulle jag ha gjort det 100 gånger om. Maktlösheten bryter ner mig, jag finner inte orken till mig själv.
Varför ska mina barn drabbas av sådant som detta? Från kl 17 till läggning så är det en ständig kamp att få lilla sprattel lugn. Han har "troligtvis" magknip som börjar att likna kolik, precis lika som det var med Medina. Det är den absolut värsta smärta jag någonting känt, när man står med sitt barn som lider och inte på något vis kan hjälpa.

Nu har vi börjat med droppar som ska underlätta för besvären, jag ber om och om igen att detta ska fungera! Dehär är ohållbart, hela familjen bryts ner av detta elände. Och allra värst är det såklart för lilla sprattel. Älskade älskade unge <3

När du tillslut vaggandes somnar i min famn och hela rummet fylls av en lugn, fridfull bubbla så kan mitt hjärta åter börja pumpa och själen kan vakna upp. Jag älskar dig min fantastiska lilla unge! Som redan nu visar vilken liten kämpe du är.

Likes

Comments

Jag och Medina vaknade som vanligt på morgonen den 28:onde November, jag lite bitter som vanligt över att det inte kändes alls som att någon bebis var påväg på länge!
Vi åt frukost men jag kände inte någon speciell aptit alls och jag hade lite ovanligt mycket sammandragningar som jag la märket till men tankarna var mest att Yess om några dagar kanske..

Sammandragningarna fortsatte under förmiddagen och jag kände mig extremt trött och irriterad. När det var dags för lunch så började jag att känna mig lite yr, illamående och verkligen ingen aptit alls så jag gjorde endast lunch till Medina.
Sedan så gick vi och la oss i sängen, jag skickade ett sms till Tobbe och skrev hur jag mådde och att jag behövde vila en stund så att han kunde väcka oss när han kom hem ifrån jobbet så att vi inte sov för länge.. Men Medina var inte lika sugen på att vila som jag så jag slog på tv:en åt henne i sovrummet och halvslumrade lite själv.

När Tobbe kom hem så kände jag mig mycket mer pigg och glad. Allt var som vanligt under eftermiddagen, vi pratade, lagade mat och småstädade lite samt lekte med Medina. När det var dags för middag så kunde jag inte få i mig nånting pga ingen aptit.

Det blev dags för Bolibompa så Tobbe och Medina satt i soffan och jag satt på pilatesbollen och gungade lite. Jag och Tobbe pratade om hur det skulle bli när bebisen hade kommit, vi skrattade åt hur det skulle vara under förlossningen och vilken panik vi skulle få båda två när det väl satte igång. Vi diskuterade om hur Medinas reaktion skulle vara och konstaterad hur lyckliga vi skulle känna oss när det var klart.

Jag och min mamma har daglig kontakt så jag skrev till henne och berättade om sammandragningarna då hon var så nyfiken och förväntansfull att hon frågade varje dag om det kändes som att något var på g.
Jag fick till svar en fråga om hon skulle komma hit och ta Medina men då skrev jag att det inte var dags än utan att det bara förbereder sig så om några dagar skulle han komma.

Kl 19 gick vi och la Medina och precis när hon somnade så fick jag första värken, och jag förstod direkt att det var en värk för det gjorde verkligen ont. Jag låg kvar en stund i sängen och när jag klev upp kom andra värken.
Jag satte mig i soffan och Tobbe gjorde sig iordning för att åka på innebandyträning. Värkarna kom direkt efter varandra och jag fick flåsa mig igenom dem. Tobbe undrade om han verkligen kunde åka på träning och jag sa att det skulle hålla på såhär i flera timmar så det kunde han göra. Men sedan fick jag en värk som gjorde jävulskt ont och då bestämde han sig för att absolut inte åka.
Istället gick han och fyllde upp ett bad till mig för att vi skulle konstatera att det inte var förvärkar och för att lindra smärtan men jag fick panik när jag satte mig där i och hoppade upp direkt.
Tobbe började springa runt som en yr höna och packa klart bbväskan som jag hade skrivit en checklista för.

Jag skrev till mamma att "eller det är nog fan dags nu" och då ringde hon upp men Tobbe var den enda av oss som var kapabel till att prata i telefon så vi bestämde att hon skulle komma hit och sova här med Medina. Under tiden som mamma var påväg hit så vaknade Medina när jag fick mina intensiva smärtsamma värkar så när mamma väl kom hit så bestämde vi att det är bättre att Medina följer med henne hem istället.
Dem åkte och Tobbe ringde in till förlossningen och meddelade att vi skulle komma in.
Vi åkte och det var smärtsamt hela vägen in till Falun. Jag hade så förbannat jävla ont och orkade inte fokusera på någonting annat än att överleva bilresan.

Framme vid förlossningen 20:30 så slängde jag mig i förlossningsängen och barnmorskan undersökte direkt och då var jag öppen 7-8cm.. det blev ingen eda men jag fick lustgas direkt och sedan så är det ganska mörkt i min hjärna vad som hände men det var rent av det smärtsammaste jag har vart med om. 21:25 tog de hål på hinnorna och strax efter det började jag att få krystvärkar och just då gav jag nästan upp och kände att jag inte ville vara med nå mer. 21:39 kom en liten sprattel ut i stora världen. Den vackraste och gosigaste lilla prins som jag någonsin mött! Tobbe säger- Älskling han har jätte mycket hår precis som du sa! Och jag svarade bara -ja jag sa ju det.. haha.
Total lycka.

Vi skickade bild till mamma som sa att Medina fortfarande var vaken och helt sprallig så vi ringde på FaceTime och där möttes vi av en super glad storasyster och hela familjen! <3 alla tycke såklart att lilla bebisen var super söt.

Jag fick sedan sy lite där nere, som jag inte behövde med Medina men det gick väldigt bra ändå.

Vi bestämde att han skulle få heta Milion och han var så duktig och tog bröstet direkt. Våran älskade lilla pojk.
Vid 2 på natten fick vi ett rum inne på patienthotellet, och jag kunde såklart inte sova alls trotts den enorma tröttheten men lyckan tog över helt där.
Dagen där på åkte Tobbe och hämtade Medina som fick komma och träffa sin lillebror. Sen kom min mamma, mormor och syster en stund och senare på eftermiddagen ville jag åka hem och prinsen blev godkänd av barnläkaren så vi fick åka! Alltså stannade vi inte ens ett dygn på sjukhuset, så skönt!
Och jag har mått jätte bra efter förlossningen! Inga konstiga komplikationer eller ont och så alls. Igår blev han 3 veckor och vi börjar verkligen vänja oss med en liten bebis nu. Medina är världens bästa storasyster! Hon är så snäll och go!

Jag hade verkligen velat ta en massa bilder ifrån förlossningen men eftersom att det blev så intensivt och gick så snabbt så hann vi bara med någon enstaka bild.

Puss & Kram

Likes

Comments


Denna jävla saknad alltså, jag känner den än idag men varför??? Varför ska jag behöva bli lidande och sakna den som har valt bort mig? Varför ska jag vara den som får en klump i magen när julen närmar sig för att jag inte får vara hel? Varför försöker jag att glömma och låssas som att det är normalt och att jag klarar mig så bra ändå? Varför ska mina barn inte få dela högtider med dig och åka pulka tillsammans med dig? Jag går sönder i hela själen när jag tänker på dina korkade val. Alla chanser som du har fått i hopp om att jag ska få ha dig med i mitt liv som du bara har knölat sönder och slängt i soptunnan.
Jag hatar detta jävla öde att jag ska leva utan dig, jag hatar hur du har valt att leva ditt liv och jag hatar att mina barn inte ska få lära känna dig. Jag hatar att det är såhär och att jag inte är den som kan förändra.
Jag försöker att finna så många svar som inte finns.
Vart gick det fel och vem fan lät det gå så långt? När slutade du att försöka och vart spårade det hela ut? Det finns ju faktiskt fina minnen som vi delar tillsammans, du, jag och Amadeus. Vi brukar skratta åt dom jag och Amadeus, vi väljer att se på dem som något positivt för man ska väl försöka lägga tyngden i det som är bra? Jag önskar bara att vi kunde skapa flera galna minnen och ha en relation.

Jag mår inte dåligt över dig lika ofta längre, men när jag väl låter mig själv att ta en stund att tänka så gör det 1000 gånger ondare än förut. Smärtan är lixom densamma men den slår till med allt på en gång nu mer istället.
Hoppet är det sista som lämnar mig och även om jag många gånger intalar mig själv att jag har slutat att hoppas så ljuger jag för alla och mig själv. Jag VILL ha dig i mitt liv, det är absolut min största önskan i världen just nu men tydligen så funkar det inte för dig, du klarar inte av det och det är sååå sorgligt. Du hade kunnat förgylla mitt liv och mina barns liv med så många skratt och så mycket galenskaper om du hade valt rätt väg men tyvärr så blev det inte så.
Du valde bort mig, och det vackraste i världen som är mina barn, hur kan du?
Jävla as

Likes

Comments

Överallt och hela tiden ser jag bilder på kvinnor som är nyförlösta och så återställda i kroppen på en pisskvart. Jag blir avundsjuk och jag känner press. Press på att inte få vara en tjockis ett tag efter att jag burit på mitt barn i 9månader. Jag missunnar absolut inte dessa kvinnor, jag ber er inte att sluta lägga ut dessa bilder. Självklar gör jag inte det, men jag blir så trött på mitt öde att vara en tjockis. Jag är irriterad på det faktum att jag lät mig själv gå upp 30!!!!! Jävla kilo under graviditeten. Jag är ledsen över att det blev som det blev, efter att jag lyckades kämpa bort vart enda kilo efter graviditeten med Medina, jag kände mig så stolt och nöjd i min kropp. När jag fick reda på graviditeten med Milion så var jag bestämd på att sköta kosten och inte gå upp så förbannat i vikt, men samtidigt så slutade jag att röka samma dag som jag plussade och det enklaste sättet för mig att hålla abstinensen borta var med godis och flottig mat, jag vägde dåligt mot dåligt för att ändå få det bästa och konstaterade att jag hellre går upp i vikt än att fortsätta utsätta mig och bebisen i magen för nikotin. Och självklart ångrar jag inte de valet.

Nu när Milion är ute ur magen så börjar jag känna abstinens igen, det har gått hur bra som helst under graviditeten men nu är det inte så jäkla kul längre. Jag önskar så att jag kunde gå ut och sätta mig med en cigg i lugn och ro och bara tänka igenom dagen MEN jag gör det inte, jag har möjligheten men jag väljer fortfarande att undvika det. Jag är så inställd på att amma Milion i allafall ett halvår och under den perioden så kommer jag inte att röka, och jag har inga planer på att börja igen sen heller.

Jag kommer att börja träna såfort som jag får och kommer att kämpa som en idiot för att få bort alla dessa gravidkilon som jag har samlat på mig. Jag har ju "bara" 20 förbannade kilon kvar och dem hoppas jag är väck i Maj när vi åker till Rhodos.
Jag kan bara säga stort grattis till er alla som drog ihop er i samma sekund som eran bebis kom ut! Härligt, var tacksam över den kroppen.
Själv ser jag ut såhär 👇🏻 snart 3 veckor efter förlossningen.

Puss & Kram

Likes

Comments

Nejdå.. jag har inte gått i ide fastän det skulle vara skönt. Jag försöker bara att få livet, vardagen och rutiner att flyta på.
Det är lite av allting just nu skulle man kunna säga, roligt, spännande, nytt, kaosigt, jobbigt, mysigt, underbart och helt enormt tröttsamt. :) jag är tröttare nu än jag var under graviditeten och ändå får jag sova på nätterna. Underligt dedär.

Vi ammar och tar vara på den fantastiska snö som vi har här i Dalarna! Vi trivs verkligen nu i vintertid och snart står även julen här utanför dörren, eller ja julen är väl typ redan här. Jag känner mig lite stressad och lugn samtidigt, julen är en stor grej för mig och det är mycket som ska fixas, i år ska jag vara hemma och med det blir det extra mycket som ska göras eftersom att det blir så mycket folk dessutom.
Jag skulle inte överdriva med julklappar i år men det råkade bli så ändå, men i juletid så känner jag det okej att skämma bort mina barn "eller en utav dem och pappan". Milion får ett babygym mer än så känner jag bara som onödigt att köpa då det inte finns någonting mer som han behöver och jag tycker inte det är så värst spännande att sitta och öppna paket som jag själv slagit in och dessutom inte får någon respons eller uppskattning för ändå, heh.
Medina däremot får nog sitta och slita upp paket hela kvällen, men hon är värd det min prinsessa ;) och Th verkar också ha vart lite extra snäll i år om man kollar in hans julklappshög.

Jag ska försöka att återvända hit till bloggen snart igen, men som sagt det är lite utav allting just nu och jag har svårt att finna ro och lugn i skrivandet och då ser jag det som meningslöst men snart så ska det nog ske på rutin igen.
Nu kommer snart Th hem ifrån jobbet och vi ska titta på gåsmamman "bästa serien ever". Vi hörs när vi hörs.

Puss & Kram

Likes

Comments

​Hej på er! Eller godmorgon kanske jag bör skriva. 

Idag är vi inne på dag 5 med lilla Milion utanför magen och det går så otroligt bra. Vi är en sån lycklig familj som har fått de bästa och finaste barnen som existerar i denna värld. 

Medina tycker så mycket om sin lillebror och är otroligt duktig och gosig storasyster, men hon hade det väldigt jobbigt de två första dagarna, som vi dock hade räknat med. Vi försöker att få henne att känna sig delaktig och låter henne vara med att ta hand om lilla bebisen. 

Sömn under nätterna är lite si sådär och nu har Medina blivit sjuk.. :( Men ingen blir väl längre förvånad när jag säger att hon har hög feber. Min älskade lilla skrutta som kämpar på ändå. <3

Amningen funkar hur bra som helst och det kommer verkligen mjölk i mängder! Jag känner sådan otrolig lättnad och lycka över att det funkar eftersom att min inställning har vart så positiv hela tiden! Vi har bestämt att endast ge honom bröstet så länge det går och undvika flaska helt. Jag har så mycket mjölk och är så rädd för att få mjölkstockning så jag måste pumpa en hel del, det har redan börjat bli en del knölar så jag är så  rädd, men till den dagen som han ändå kommer att behöva bli flaskmatad så finns det iallafall gott om mat i frysen nu. 

Jag mår hur bra som helst efter förlossningen och känner verkligen att jag fick ge revansch efter förra gången. Ännu en gång måste jag ge en stor hyllning till den fantastiska kroppen som kan gå igenom en så stor sak och återställa sig så snabbt! Helt fantastiskt! 

Nu ska jag mysa lite med min älskade sjukling innan det är dags för mini att äta igen. 

Puss & Kram 

Likes

Comments