View tracker

Kärlek, Lillan, Livet

…än det man faktiskt gjort!

Nu står jag här vid vägskälet igen, ena foten utanför och hjärtat mittemellan.
Ska jag stanna och fortsätta kämpa, sätta allt som är ”jag” på fortsatt pausoch bara låta livet rulla?
Eller ska jag gå och försöka ta tillbaka det som finns kvar av mig, varaensamstående och försöka hitta tryggheten i mig själv igen?
Oavsett vilken väg jag väljer så är det en rätt energikrävande tid jag harframför mig, en tid i ovisshet som kommer tära på mig både fysiskt och mentalt.Jag tror att jag kommer må bättre när jag kommer ut på andra sidan men fråganär bara vad som är rätt….det var inte såhär det skulle bli – fan!

Sommaren har varit fin på många vis, ledighet har gjort oss alla gott och vihar kommit varandra närmre som familj. Det finns en kärlek i familjen som ärpåtaglig, det finns en värme och en omtanke om än på ett annorlunda vis. Men ärdet DEN kärleken eller är det den typen av kärlek man känner för sin bästa vän?Passionen är sedan länge borta och det som involverar närhet sker oftast påefterfrågan och lite ”på rutin”, men det kanske är det man får leva med eftermånga år tillsammans? Samtalen handlar mest om vardag, hur praktiska saker skalösas och vems tur det är att hämta från dagis – men det kanske är så undersmåbarnsåren? Hittar man tillbaka till varandra och de mer givande samtalen närbarnen blir större? Eller tycker man att man redan känner varandra så väl viddet här laget att man inte behöver lära sig mer om varandra? Är det fel av migatt utsätta barnen för en separation för min egna egoistiska lycka? Eller kanjag se det som att mår jag bra så mår barnen bra?

Det enda jag vet är att jag inte vill leva såhär resten av mitt liv, jag är förung för att bara gilla läget och följa med strömmen. Usch och fy för denna känsla!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kärlek, Lillan, Livet

Sist jag skrev så kändes allt hopplöst och jag stod nästan med ena foten utanför....
Tre månader och två möten senare har jag dragit tillbaka foten och försöker hantera den nya situationen, dom nya känslorna och dom nya tankarna.

Det jag försökt berätta, det jag eltat, pratat om, exemplifierat och (tyvärr) ibland skrikit har inte gått fram under de tre år jag försökt nå fram - TRE J-ÄV-L-A ÅR!! Förstår ni frutrationen då det efter ETT möte plötsligt går in, plötsligt tas på allvar, plötsligt leder till en förändring?! Jag förstår ingenting, jag sa inget annorlunda, jag berättade inget revolutionerande eller la fram det på ett nytt superpedagogiskt sätt. Den enda skillnaden var att det satt en tredje person med, en tredje person som ställde frågorna och plötsligt kom en del svar. Inte alla svar men betydlgit fler svar än jag någonsin fått ur personen. Och lika plötsligt så kom förändringen hemma, tonen är en annan (för det mesta), det är en hjälpsam stämning, det är mer närhet, kramar och intima stunder.
​Jag borde vara så jävla lycklig, jag borde skratta varje dag och vara som ett barn på julafton men jag är inte det. Jag känner mig misslyckad och bitter, frustrerad och besviken - vad fan sa HON som jag inte redan sagt?!
Sen kommer skuldkänslorna över att jag inte kan släppa det som varit, jag är inte en långsint person i vanliga fall och jag brukar inte ha problem att bara lägga det som varit bakom mig men nu är det helt omöjligt känns det som. Varje gång en gullig gest görs, varje gång värmande ord uttalas eller fysiskt beröring uppstår så sköljer det över mig - mitt dåliga samvete över att jag går runt och är bitter över att JAG inte nådde fram.
​FAN FAN FAN!
​Det var inte så här det skulle bli, allt skulle bli bra igen och jag skulle bli glad över att min sambo åter ville ha mig och var glad runt mig...

Jag kan känna stunder av lycka, jag kan vara glad över det nya gemensamma liv vi fått. Vet inte om jag bara måste ge mig själv tid att smälta omställningen, att acceptera det nya förhållningssätt vi fått gentemot varandra....eller om det var för sent? Jag är verkligen skräckslagen inför tanken att förändringen kom för sent, att för många år av bråka, "tysta-leken" och hårda ord har förstört mer än vad som är möjligt att reparera. Känner att vi verkligen skulle behöva tid tillsammans, bara vi två utan barn runtomkring och utan tv/smartphone/läsplatta som "brus". Tid att prata, tid att umgås, tid att bara vara nära....

Jag hoppa sinnerligt att den här sommaren kommer bjuda på lite av det, att vi kommer få vara nära och umgås som en familj både med och utan barn. För är det något jag önskar och något jag värderar otroligt högt så är det att få leva som en familj, tillsammans med de människor jag älskar och inte kan leva utan. <3

Likes

Comments

View tracker

Kärlek, Lillan, Livet

Känner för att bara ge upp, bara lämna det jag är i och starta på nytt i något eget - bara jag och lillan!

Jag är så trött på den obefintliga omtanken, på det egoistiska, på att leva med en "kompis" men framförallt är jag så otroligt tärd av att leva utan någon som stöttar mig när jag behöver det. Det är mycket som varit tungt senaste tiden, både inom familjen och på jobbet.
En klok person sa tidigare till mig "Man kan se det som att livet står på tre ben. Ett ben är familjen, ett ben är arbetet och ett ben är jaget - hur man mår i sig själv. Om ett ben krånglar så kan man fortfarande stå kvar ganska stadigt men börjar fler ben krångla blir det väldigt svajigt och tappar man alla benen så faller man."
Det blir inte mer tydligt än så!
Jag har länge hållt mig uppe genom att jag mått bra i mig själv men nu börjar även det svika så fallet är nära, jag är inte rädd längre utan tar det hela med ro. Jag har gjort några åtgärder som förhoppningsvis ska dämpa fallet och ge oss en möjlighet att reda ut allt innan det är för sent. För jag tror att det är viktigt att ta hjälp i tid, innan det sagts för många hårda ord som man omöjligt kan ta tillbaka. Det som gör mig bedrövad är att det tydligen bara är jag som anser att hjälpen behövs, den jag lever med säger visserligen inte emot då det gäller att få hjälp men samtidigt är det inte helt nödvändigt verkar det som. För mig är det livsnödvändigt, jag kommer inte kunna fortsätta såhär resten av mitt liv - jag VILL INTE fortsätta så här resten av mitt liv!
Jag vill leva med passion, omtanke, genirositet, aktivitet och livsglädje!

Men tanken finns där, tänk så enkelt det vore att bara gå iväg - lämna allt som smärtar och starta på nytt i något eget. Där jag får leva så som jag vill, där jag kan vara aktiv och sattsa på det som glädjer både mig och lillan. Det som gör att tårarna rinner vid blotta tanken är att jag fortfarande älskar, att jag inte är beredd att släppa taget om något som förr var hela meningen i mitt liv.... <3

Likes

Comments

Kärlek, Livet, Egentid

Jag försöker räcka till, engagera mig i hemmet, sambonoch barnen.
Jag försöker ordna så vardagen ska flyta, så det finns mat i kylenoch middag på bordet men till vilket pris?

Ikväll fick jag höraatt jag inte engagerar mig nog i barnen, att jag inte leker nog mycket medmitt barn och att jag inte är närvarande.

Mitt hjärta gick i tusen bitar...

Varje dag är en kamp,jag saknar vännerna och djuren så vansinnigt mycket. Jag saknar jobbet somjag älskade. Jag saknar att få bara vara jag och vara accepterad för den jagär. Jag saknar att betyda nått för någon...

Att vara hemma ärunderbart så länge det inte är 365dgr om året,
så länge det finns utrymme fören social kontakt på något vis.
Men kraven på att vara hemma hela tiden kvävermig, får mig att vantrivas stor del av tiden som spenderas hemma. Den lilla tidjag får att vara social spenderas på sociala medier - för att på nått vis få enliten liten del av det som i 30år varit JAG. Det ger dock bara ännu mer dåligtsamvete och ännu mer tvivel om jag verkligen borde ha blivit mamma...


Jag vill inte levamitt liv såhär, jag vill bli sedd och uppskattad. Jag vill jobba med det jagtrivs med, jag vill ha djuren i mitt liv och jag vill få leva!

När alla bitarsom varit jag sakta skalas av så vet jag inte längre vem jag är...just nu ärjag ett värdelöst skal som varken är bekväm i mitt jobb, min mammaroll ellerden person jag blivit.

När inget av mig längre finns kvar, vem är jag då?


Likes

Comments

Kärlek, Livet

...but never really ended.

Ni vet den där känslan när man träffat/dejtat någon och den ena inte riktigt är färdig med något som varit, hon/han (vägrar skriva HEN) har känslor som måste bearbetas och kan inte riktigt ge sig in i något nytt. Känslan finns där, kemin och attraktionen likaså men hjärtat har inte läkt nog mycket efter det som varit så man kan inte gå vidare 100%. Dejtandet pågår men man känner att allt inte stämmer, man har roligt men det finns något som man märker gnager hos den andre personen. Tillslut rinner det hela ut i sanden och man går vidare, den andra personen måste få tid att läka och sortera tankarna.

Sen av en händelse återupptar man kontakten men på ett vänskapligt plan, båda har gått vidare och träffat nya människor som man i dag lever tillsammans med. Men den där känslan av att det liksom inte är avslutat, att något finns kvar men man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det känslan av att man faktiskt tycker om människan som en VÄN, eller är det kemi, attraktion och/eller minnen från svunna tider?

Jag tycker det är svårt att komma fram till vad det är och låter bara det hela bero, jag har accepterat att känslan finns där men jag lever med en annan person nu och det är också denna jag VILL att leva med.
​Det är ungefär här som åsikterna går isär - vissa menar att så här FÅR man inte känna om man lever ihop med en annan människa och vissa menar att det är sånt som händer och så länge man inte AGERAR utefter dessa känslor är det okey. Jag har inte vågat lyfta frågan med så många människor då det är känsligt och risken för att bli missförstådd är överhängande, jag vill inte bli sedd som en otrogen elak person då jag inte har några som helst avsikter att vara otrogen. Dock anser vissa att jag redan är otrogen då jag har dessa funderingar...men även där finns det olika sätt att se på saken.

Så, finns det någon fler där ute som känner likande eller har tankar i liknande banor?

Likes

Comments

Egentid, Livet, Lillan

​Detta otroligt omdebaterade ämne som så många kritiserar och lika många rosar. Åsikterna går isär och jag anser att alla ska få leva det liv de själva önskar så länge ingen tar skada av det! (Och ungefär här börjar kritikerna mana om att barnen BEHÖVER sina föräldrar 24/7...)

Jag är alltså FÖR egentid i lagom utsträckning, jag anser att man skaffar barn för att man VILL vara med sina barn inte för att bara "avla" sina gener. Samtidigt som jag inte tror att det liv vi i dag lever går att få ihop om man aldrig får andas, om man ständigt ska prestera på båda sina jobb (det som genererar lön och det icke avlönade hushållsarbetet). För mig finns det ett behov av att bara få vara JAG, inte mamma, sambo, städerska, hushållerska, projektledare eller någon annan av mina titlar. Det finns även ett behov av att få bli sedd som partner/sambo/älskarinna - att få bekräftelse för att man fortfarande är en individ och inte bara en funktion i en konstelation av människor som kallas familj.

Kan inte påstå att jag riktigt hinner med att få vara JAG i den utsträckning jag vill, eller bli sedd som en individ heller för den delen. Försöker hitta andningshål, ta mig ut på saker själv eller med vänner men det är inte helt enkelt. För antingen så känner jag att jag "måste" vara hemma eller så får man en klumpig kommentar av sambon om att man "minsann är borta ofta!" eller så är det ngåot annat som grusar de små andningshålen. Detta resulterar oftast i att jag istället bokar in en helg och åker iväg till någon kompis, det är det säkraste kortet för att få egentid och bara vara JAG. Inte direkt det billigaste eller enklast men tillslut orkar jag inte mer och måste hitta en utväg för att få andas.

Det folk generellt inte förstår är hur jag kan lämna mitt barn EN HEL HELG bara för att jag behöver andas?!
​Jo, så här enkelt är det - mår föräldern bra så mår barnet bra! Om det innebär att jag behöver komma iväg en helg eller två per år så är det en ganska enkel lösning på en rätt svår ekvation. Önskar att jag kunde komma iväg nån kväll i veckan också men än så länge är jag inte riktigt där ännu. ​För när man går från att leva för sitt intresse, spendera all sin lediga tid med just det intresset och lägga alla pengar på det till att helt sluta med det som varit hela ens liv i drygt 30år - ja, då ställs liksom hela ens person på sin spets. Vem är jag utan mitt intresse och hur ska jag kunna hitta det lugn det gett mig i 30+år? Få människor förstår vad jag menar men jag vet vad jag mår bra av så det får räcka som förklaring.

Något som jag dock har fått höra och som faktiskt sårar mig är "Men om du måste åka iväg för att andas då borde du kanske inte ha skaffat barn?" eller den där som känns som ett kniv i hjärtat "Om du känner att du måste ha tid från ditt barn så kan du inte älska ditt barn!" För det är ju precis DET de här handlar om, att jag inte älskar mitt barn....eller så är det just DET egentid handlar om - jag älskar mitt barn så otroligt mycket att jag vill ge barnet det absolut bäst och det kräver en mamma som mår bra! (Hur än man kommer dit...)

Likes

Comments

Livet

Jag har inte bloggat på många år nu, känner att tiden inte riktigt finns och helt ärligt så fick jag ta så mycket skit för det jag skrev förr att jag tappade gnistan. Inte för att jag skrev kritiska saker om andra eller var elak utan för att jag skrev hur JAG kände och då ifrågasatte jag tydligen indirekt personer som inte kände som jag... Tröttsamt!

Nu tänkte jag skriva lite mer anonymt, de jag vill ska läsa kommer få länken hit coh för övriga förblir jag en anonym person som ni mer än gärna får följa men än så länge förblir jag anonym.

Likes

Comments