View tracker

Jösses vad känslig jag är just nu för vad och hur människor säger saker till mig samt hur de reagerar på vad jag säger till dem. Så fort jag börjar analysera vad personen egentligen menar, vilket jag alltid gör, kan jag gå från att allt ena sekunden är bra och frid och fröjd, till att jag tror att personen ogillar mig, tvingar sig till att vara okej med mitt sällskap samt att bekantskapen är påväg åt skogen. Jag litar inte på att folk är okej med min närvaro. Jag litar inte på att folk vill och kan tänka sig att ställa upp för mig av egen fri vilja. Detta är såå frustrerande och jag har inte den blekaste aning om varför jag är sån! Jag har inga direkta anledningar till det, inga barndomsupplevelser eller otrygg uppväxt att skylla på. Jag är visserligen uppvuxen med att man sköter sitt egna och att man ska klara sig själv. För mig är det naturligt och går jag utanför denna välkända zonen känner jag mig istället krävande, ivägen och liksom "needy". Jag tror i min analytiska värld att pga att jag är van vid att klara det mesta själv, eller med enbart få strikt utvalda närstående, blir jag så osäker när det gäller kommunikationen med andra människor. Det, ihop med mitt kontrollbehov, gör det svårt för mig att istället för att bara vara, bara prata utan att tänka, tänker jag så mycket över detaljer att det tillslut blir så fel att jag får ångest, ber om ursäkt, förklarar mig till en förbannelse, blir tröttsam mot folk. Eftersom jag vet att jag fungerar på det här viset slutar det med att jag igen drar mig för att be om hjälp eller öppna upp mig för människor som jag inte måste. Jag drar mig undan ännu mer...oooch såå var den onda cirkeln sluten...

Okej...vad göra åt det då? Egentligen, om man ska låtsas vara professionell och veta exakt vad man ska göra utan att egentligen själv kunna praktisera det, ska man väl börja med att bli medveten om problemet. Eh ja! Jag är sannerligen medveten om problemet... Det är lättare sagt än gjort att ta och förändra ett tankesätt. Det är som att gå ner i vikt. I praktiken är det "lätt". Det finns 100-tals tekniker och metoder för att gå ner i vikt; kostupplägg, träningsupplägg, onlinecoacher, pt:s, gym, träningsvideos, etc etc. Man går ner i vikt, blir starkare, tightare, "snyggare" (om man nu vill definiera snygghet som ett resultat av en sådan fysisk förändring), man blir en annan person. Till det yttre. Den delen är inte den svåraste! Det är det mentala som är det svåra. Tankarna! Dels alla negativa hattankar som man tenderar att mata sig själv med, dels de kvarvarande känslorna för sig själv man har efter en sån förändring. Man tror att man ser samma person i spegeln som innan förändringen. Den stora, otränade, dåliga... Det är samma sak med detta, att lägga om ett tankesätt kring självkänsla och andras tankar om sig själv. Det är svårt att börja förändra, det är svårt att jobba med det och det är ett endlöst projekt, tror jag iaf. För att jag tror inte att man kan ändra ett tankesätt och sen aldrig trilla tillbaka till det gamla efter förändringen. Man behöver jobba med det, ständigt och hela tiden.

Så...att "sluta tänka så mycket" är inget man gör på en handvändning och just nu är jag tydligen oförklarligt extremt känslig för andra människors åsikter och kommentarer. Den lätta vägen är att undvika situationerna... Frågan är väl hur länge det är värt att undvika den svåra vägen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vi har alla människor omkring oss. Fler eller färre men om man nu inte bor ensam på en öde ö möter man gissningsvis minst ett 10 tal, om inte 100 tal, människor varje dag. Man pratar ju inte med alla, man ser kanske inte ens en femtedel av dem på sin resa genom vardagen...och dem ser inte dig heller. Så fungerar samhället idag, mer eller mindre. Vi skulle kunna gå in på varför det är så och om det är bra eller dåligt, men det var inte min tanke just nu.

Av alla människor vi möter och har omkring oss finns det de där speciella, de där som berör oss, betyder något extra för oss. Jag är en ensamvarg. Jag trivs i min ensamhet, jag behöver den för att må bra till och med. Men även såna som mig behöver någon eller några trygga stöttepelare. För man kan inte stå stark och ensam i exakt alla lägen, konstant hela tiden. Man behöver de där personerna. Ofta, i mitt fall åtminstone, räcker det med att de finns närvarande när jag är svag, man behöver inte ens prata om vad som är jobbigt utan bara personens själva närvaro räcker. Splittra tankarna så att fokuset inte blir lika djupt i mig själv längre.

De där personerna, de kan vara vem som helst. Någon som man känt hela livet och upplevt hela storyn med mig eller någon som kommit in nyligen i livet och får storyn uppdiktad i efterhand. Det finns för och nackdelar med dem båda. För min del kan det ibland vara skönt att alla inte vet hela storyn. Allt är inte värt att veta, inte värt att föra vidare i nya relationer. Vissa saker är däremot viktiga faktorer för att förstå mig som person. Det är ren fakta.

Jag har en syster. Ja, jag vågar nästan säga syster om henne. Dels för att hon inte läser detta men även för att det är så jag ser henne. Inte blodsbundet, nej långt därifrån! Allt skiljer oss åt, samtidigt är vi så lika. Hon är "my person" som de säger i serien "Greys' anatomy", som vi båda för övrigt älskar. Hon dök upp helt från ingenstans och från dag ett var vi ett team. Det var liksom självklart. Det var öppna kort direkt och samarbete utan konstigheter. Därefter har vi hunnit med både det ena och andra äventyret och nya står för dörren, inom en mycket snar framtid dessutom!

Det finns ett populärt ordspråk som florerar mycket på nätet just nu. Det är inte exakt som det som följer men det låter ungefär som detta:
"Det är intressant hur en person som man känt hela sitt liv plötsligt kan försvinna och bli 'oviktig' för mig. Lika intressant är det hur en för mig ny person kan kliva in i ens liv och plötsligt betyda allt för mig." Det här ordspråket har jag delvis fått uppleva båda sidorna av men det som är väldigt aktuellt är det sistnämnda fallet. Tänk er in i scenariot att man haft en tuff period. Man kanske tycker lite väl synd om sig själv egentligen ja men kontentan är att vardagen känns både hopplös och ångestfylld större delen av tiden. Stress, prestationsångest och hjärtklappning dagligen. Man undrar vad man gör på jobbet, varför man anstränger sig på gymmet, är ordningsam med kosten och emellanåt tappar man allt för att sedan börja om igen på den där måndagen; utan att egentligen veta varför. Vantrivs överallt och känner sig ensam. Nya relationer byter av varandra då de inte funkar...
Efter ett tag ser man en lösning, en förändring som kräver total uppryckning av livet. En omstart. Ja!! Det är så rätt! Det måste bli bra nu...
Då...DÅ! Då ska fan den där personen dyka upp. Personen som först verkar vara en bland alla andra, som jag har varit för alla andra också; en i mängden. En av de alla hundra som man tidigare gått förbi i sin vardagsresa. Vi hade kunnat vara som en fluga på väggen för varandra. Men nej, det här var ingen vanlig fluga i alla fall. Det var snarare en fjäril, likt den första citronfjärilen man ser på våren. Ett vårtecken, fast utan vår i sikte i verkligheten då. Hela den bittra, mörka tillvaron förändras. Ett vårtecken betyder ju att mörkret snart är över, att ljusare tider är påväg. Ljuset i tunneln. Personen som av någon anledning får mig att andas normalt igen. Jag kan le ärligt igen, från hjärtat. Skratta igen. Ärligt talat så minns jag inte när jag skrattade på riktigt senast! Jag skojar inte! Vem är den här personen, som lyckas med såna bragder bara genom att finnas?? Personen som får mig att tänka klart igen, fast ändå inte.

Problemet var ju...jag hade ju precis grävt upp min egen tunnel. Tunnlarna...de går i nuläget i parallellt med varandra...

Likes

Comments

View tracker

"Kort" sammanfattat...

Juni 2015 blev jag klar som legitimerad tandhygienist efter tre år på högskolan i Jönköping. Tre år som kan beskrivas på så många sätt för min del. Vi kan väl säga att allt ledde till utveckling och erfarenhet. Detaljer på det kan vi ta en annan gång. Innan mina studier hade jag i 20 år bott i skyddad verkstad, hemma hos mor och far nere i söder. Bara själva grejen att bryta upp det för studier, ensam, på annan okänd ort var stort nog för lilla tjejen. Samtidigt var jag glad för förändringen, behovet av att fly var just då stort...

Men nog om det.

Efter examen blev det direkt flytt till Borås, fast tjänst direkt där papper skrevs på redan innan examen var klar. Kariärstart i ett egentligen okänt yrke, ny okänd stad, inga direkta känningar här mer än två klasskompisar i typ samma nykläckta sits som mig. Familj och vänner fortfarande kvar i söder. Känslorna var många. De dominerande var väl glädje, spänning, lite förväntan, nervositet, prestationsångest...ovetskap. Brist på kontroll. Fast det sistnämnda blev mer påtagligt längre fram.
Kliniken jag skulle börja på var pampig, fräsch, många bra medarbetare, ambitiös ledning, allt verkade sååå bra. Allt var så ordnat och strukturerat förberett. Saken var den att det inte blev så bra. Det blev inte ens lite bra. Det blev kaos. Jag brukar ändå försöka gå in i saker utan specifika förväntningar för att undvika att bli besviken. Inte bara för att det kan bli "dåligt" utan för att det även kan bli motsatsen till det jag trodde/ville att det skulle bli. Jag fungerar som så att även det sistnämnda kan bli och ses som en besvikelse i sig trots  att verkligheten egentligen inte var dålig.
Sidospår...
Trots få förväntningar var "the real deal" utanför skolverksamheten inte alls det jag ens skulle kunnat fantiserat om. På ett dåligt sätt. Nu i efterhand vet jag att det inte berodde på enbart mig, även om jag vet att jag har ganska höga prestationskrav på mig själv i många lägen. Jag vet att det inte bara var jag som kände som jag gjorde, mådde som jag gjorde, bevisligen, men det blev bara...som att ovetandes tvingas hoppa ner i en isvak med ögonbindel.

Det fina i det hela var och ÄR att runt denna uppdiktade isvak har det hela tiden funnits livräddare, livbojor har funnits i vattnet runt mig hela tiden. Räddningen och stöttning har alltid funnits där. Man har den övriga förmågan, kunskapen, verktygen och stödjande livräddare runt om i form av kollegor, chefer, familj och vänner. Andningsutrymmen som symboliseras av livbojorna ser jag min gymträning. Tiden för att tömma all negativ energi från dagen. Fristaden.

Tänk dig att livräddarna inte bara har dig att rädda utan flera andra. Dessa har olika direktiv från ledningen om vad som ska prioriteras och ordningen "på land" är i kaos. Verktygen du har är nya och okända och så ögonbindeln på det. Hur ska man reagera då?

Ungefär så kan jag jämföra min start i verkligheten. Den kanske inte är så olik någon annans men skillnaden är att vi alla är olika och vi reagerar olika på olika situationer och hanterar händelser på olika sätt. Jag med min historik med skyddad verkstad och kontrollbehov hade inga referenser till ett sånt här kaos. Ett kaos som jag inte visste om det var precis som det skulle vara och att det var mig det var fel på eller om det var fel på upplägget där jag kommit. Det vet man inte som ny på jobbet och ny i vuxenvärlden. Att jämt gå till jobbet med ångest över att aldrig veta vad som skulle hända och gå hem med gråten i halsen för att man inte gjort sitt bästa var fruktansvärt. Tro mig, jag vet vad normal stress är vad gäller skola, hästtävlingar, kroppsfixering, tentor, familjeproblem och gud vet allt vad man går igenom i uppväxten. Den här upplevelsen, isvaksbadet i ensamhet 30 mil från min trygghetszon ur mitt perspektiv, önskar jag ingen.

Vad hände då? Eller vad gjorde vi åt det?
De där livräddarna jag pratade om, de är GULD! Jag fick en liten öppning. Eller...jag tvingades till den från början men utan att gå in på mer detaljer fick jag möjlighet att börja om, börja mindre. Ett annat kaos men ett kontrollerat sådant. En mindre klinik som tillhör den jag började på först, färre kollegor på plats, mer egenansvar och massa extra uppgifter, men trygghet. Ursäkta uttrycket men faaaan vad det är guld värt! Tryggheten. Utöver det har jag en klippa till Sister from another Mister som fått ta mycket skit av mig på vägen. Vi är så olika men samtidigt så lika och hade jag inte haft henne.... jag vill inte ens tänka tanken... Nu ska vi båda starta ett nytt äventyr efter årsskiftet tillsammans och nya känslor och TANKAR uppstår.

Det jag har lärt mig är åter igen att förväntningar är fel för mig, det BLIR fel för MIG... så det är bäst att JAG låter bli att ha dem.
En annan sak är att inga erfarenheter är onödiga. De kan vara jobbiga, fucking come-and-kill-me-right-now smärtsamma, just då...och en tid efter med. Men när man är ute ur tunneln...man växer. Jag är starkare nu. Jag har gått tillbaka till där jag började i perioder och känslan är helt annorlunda. Jag är annorlunda.

What doesn't kill you makes you stronger...

Likes

Comments

För mig tillhör det vardagen att tankarna skenar iväg, ofta till det yttersta tom. Det kan handla om vad som helst, en vanlig konversation mellan mig och vem som helst och tankarna får en spinoff. Denna kan vara i några minuter men jag kan också älta det i timmar efteråt. Det händer att jag har spelat upp ett helt scenario i mitt huvud av tankar som aldrig hänt, baserat på en mening som kanske inte alls var menat på det viset som jag tolkade det som.

Ett typiskt scenario för detta sker i relationer, både till vänner, familj och partners. Personen jag pratar med kanske i allmänhet har en dålig dag, kanske sovit dåligt eller något liknande och därför inte är på sitt mest strålande humör, med all rätt! Jag vet det! Jag vill med bli respekterad för mina sådana dagar! Men jag kan där och då ta åt mig för den mindre glada stämningen och tro att det är mig personen är arg på. Och då drar det igång. Jag vänder och vrider på hela situationen, på tidigare saker jag sagt och gjort och sedan på hela den totala relationen. Överdrivet? Absolut! Lätt att kontrollera? Svar nej...

Jag har väldigt svårt för den här känslobiten. Att visa känslor. Att ha känslor. Jag vet inte vart jag ska göra av dem. Vill inte vara för mycket men inte för lite heller. Vart går gränsen? När någon har en tydlig manual att visa upp för mig så säg till... Anyways...Det är ofta när jag inte vet vart jag ska göra av de där känslorna som jag tänker som mest. Situationen är utom kontroll för mig. Som jag oroar mig som mest. Lättaste utvägen är oftast lockande. Att ignorera. Strunta att ta tag i det. Oavsett vad det handlar om. Samtidigt snurrar tankarna om vad jag skulle kunna göra. Bästa lösningarna. Det är här det blir lurigt för omgivningen. De ser bara det som utförs och hör bara det som sägs. Om jag inte uttryckligen säger vad jag tänker, då finns det inte eller hur? Om jag inte berättar om min idé så vet ingen om det. Om jag inte säger hur jag mår så vet ingen det. Om jag inte säger att jag tycker om någon, så vet inte personen det.

Nästa problem; OM jag berättar högt vad jag tänker och känner. Hur kommer reaktionerna att bli? Vad blir svaret? Där har vi ytterligare ett problem i problemet. Kontrollen förloras. Man blir sårbar.

Jag hatar att vara sårbar....

Likes

Comments