Jaa nog kan man konstatera att inte blir det någo lättare längre fram i graviditeten. Gårdagen gick och jag kände ytterst få rörelser, till kvällen vakna hon till lite mer, men fortsatte idag att vara super lugn. Nojjig som man är så googla man (idioti) och fick som svar att direkt kolla upp saken. Rådgivningen hade en ledig tid mitt på dagen så jag gick dit, vilket inte gjorde mig direkt lugnare då hjärtljudet hördes otydligt och "långt borta" pga navelsträngen.. Mitt huvve var endast fullt med hemska tankar om att nåt stod fel till, ringde läkarcentralen och fick ett privat ultraljud till kvällen.
Problemet till varför jag inte känt av rörelserna var för att hon typ stod rak i magen, dvs huvudet var långt upp vid bröstet och benen ner i ljumsken och fötterna in mot magen. Vilken skön känsla att få en orsak till varför allt kändes onormalt! Vet jo att alla rörelser inte skall kännas ännu och att barnet sover mycket osv, men efter ett missfall så hjälps det inte att höra sånt.
Är väldigt nöjd att jag kolla upp saken fast det kosta mig 127€, denna unge har nog varit värd varenda en cent vi satt ut ❤ Vi fick återigen bekräftat att det är en tjej vi väntar, så ingen tvekan om det. Hon väger nu 696gram ❤

Likes

Comments

Luggit hemma med värsta flunssan idag, halvt hostat lungorna ut känns det som :/ Men denna kväll förgylldes med sån häftig kvällsjumppa i magen så att även blivande pappan fick känna ❤ Ligger nu bara och myser, detta är en tid jag längtat efter och skall endast njuta av vad det hämtar med sig.

Igår var det rådgivningsbesök igen, där allting var bra, sf-måttet lite överom gränsen och hemoglobinet hade sjunkit, så nu blir det järntillskott.

Måste även få glädjas över den underbara "fylla i" bok jag beställt, blev positivt överraskad 😍

Likes

Comments

Jag var länge medlem i en grupp på facebook för ofrivilligt barnlösa, vilken jag äntligen tog mod till mig och gick ur för nån vecka sen först. Den kamp vi gick igenom innebar inte endast en massa undersökningar och behandlingar, utan en stor påfrestning på det egna psykiska välmåendet och förhållandets. Den långa vägen vi gick fick mig att avsky gravida magar jag stötte på i butiken, en massa quotes på fb om barn och överlag om hur lätt andra kunde bli gravida. Men full förståelse fick jag inte egentligen av någon, förutom i denna grupp på fb, där andra kände exakt som jag, där jag hade rätt att tycka som jag ville utan att nån anklagade mig. Att kunna va helt ärlig om saken var helt enkelt omöjlig, för man ville tillika inte såra någon annan fast man själv var sårad. Fick ofta höra om hur jag skall sluta stressa och inte fundera på det, men det vet alla som måstat gå igenom barnlöshet, att det är omöjligt! Många tar det förgivet att man bara skaffar barn, men för andra är det en svår sak att inse, det går inte bara SÅDÄR.

Nu efter att jag blivit gravid, så tänker jag varje dag tillbaka på den tid då jag inte mådde bra, att jag tillome då fick ställa den svåraste frågan för en kvinna "när bör jag ge upp och förbli barnlös?", eller att mista sitt blivande barn då man mest av allt vill bli mamma.
Jag är väldigt känslig gällande hela denna process och vet att mycket är annorlunda, men ser mig inte vara bättre än någon annan eller behöva behandlas som en drottning, tvärtom. Jag vill kunna stöda andra som kämpar och försöka få samhället att ändra sig gällande syn på vad folk borde och inte borde.
Vi är väldigt lyckligt lottade som fick vår dröm i uppfyllelse, medan det finns många som aldrig når dit.

  • 75 readers

Likes

Comments

Nu har vi nått halva graviditetstiden då vi gått in i vecka 20. Men måst ärligt säga, att fast jag mått väldigt bra den sista tiden så har det inte varit lätt. Denna graviditet har mest varit skrämmande, vissa dagar har jag varit halvt i panik över att nånting skulle vara fel. Ett missfall styr verkligen över ens kropp och hjärna, har haft väldigt svårt att glädjas. Men så fort jag börjat grubbla så har rådgivningen varit min räddning, som jag gått till nästan 1gång/vecka för att lyssna på hjärtljudet. Men efter igår på ultrat så hoppas jag att mitt psyk kan lugna sig även, ett bevis på att vår lilla flicka är frisk och det inte fanns några fel på henne, hon är redan vårt perfekta lilla barn.
Känner mer och mer av rörelserna, vilket även lugnar ner en. Magen kom ut idag med en smäll, vilket är härligt. Har inte tänkt sätta bild på den varje vecka, men nu kände jag att jag stolt vill visa upp den :)

Om ca.11veckor vid påsk blir jag på semester och efter det mammaledig, otroligt snabbt går det trots allt 💕
Vi är världens lyckligaste 💕

Likes

Comments

Hormonerna sätter nog kroppen i obalans, en dag grät jag för att jag kände mig ensam (igen), då fick jag direkt känslan besvarad av min älskade sambo så vi låg och kollade film resten av kvällen.
Nu då min brorsdotter har varit övernatten, så har hon fått mina ögon att tåras flera gånger. Tittar på henne och tänker att hur en snart 3-åring kan vara så klok, använda ett så korrekt språk och vara så väldigt samarbetsvillig. Jag älskar då hon kallar mig faster, då hon kramar mig och säger hur mycket hon tycker om mig. Det bästa med barn är att de säger som saken är, inga lögner för att smöra, utan äkta känslor.

Har många underbara barn i mitt liv som jag älskar som mina egna, men nu väntar jag på att få bli mamma, någon att älska i oändlighet och som jag väntat på i evighet, den känslan kommer slå allting.

Likes

Comments

Det vill säga min 30års dag.. Men tar faktiskt ingen stress, har så mycket annat att koncentrera mig på och glädjas för, så åldern spelar ingen roll :D (just nu iaf)
Dessutom kommer jag sitta på skolning hela lördagen, vilket skulle råka vara just på samma dag, så blir inget större firande heller. Går ut med mina flickor på kvällen ist och äter gott :)

Idag var det dags för läkarundersökning. Fick bara en massa beröm av en superkiva läkare :) För det första var mina levnadsvanor perfekta, hade det redan före graviditeten då man gick ner 8kg, lämnade bort allt godis och annat ohälsosamt. Hade gått upp 2,7kg sen första rådgivningsmötet vilket var mer än bra. Blodtrycket var ganska lika som senast. Blodsockret har luggit långt under skalan, det poängtera hon att var bra eftersom man inte vill bebin utsätts för socker och blir flegu och fet. Fick även se vår lilla skatt på en väldigt dålig ultraskärm, men ändå syntes där hjärtat tydligt som pickade på ❤
Har väntat och väntat på att få brev från borgå om när följande ultratid är bokad, den har inte dykt upp. Så idag ringde jag mödrapolikliniken och bad dem kolla upp saken. Svaret var "oj vi har riktigt glömt bort dig", jaha vad trevligt.. Nå kvinnan var trevlig och fick en tid till 27.1, dvs efter 2veckor. Vi har tänkt kolla efter kön om det är möjligt, efter så lång väntan så vill man veta allt i god tid.
Imoron går vi redan in i v 18+0, härligt! Små känningar har jag haft den senaste veckan, småningom blir dom starkare ❤

Detta kort kom idag med en gåva i posten,det gjorde mig så glad ❤

Likes

Comments

Idag var jag och hämta ut min blodsocker mätare. All denna information gjorde en mest råddig, men börjar väl småningom komma in i rullorna. Är ju trots allt utbildad närvårdare så det är inga nya grejer, jobbigast kommer vara att komma ihåg att mäta :D

Passade även på att be om att få höra hjärtljudet, vilket inte var så lätt när lilltypen var livlig och flytta på sig varannan sekund. Fick tillome höra tydliga sparkar, som jag hoppeligen också får känna snart.
Nästa vecka blir det läkarkontroll, och småningom borde vi få tiden till följande ultra.
Spännande tjocka tider vi lever i ❤

Likes

Comments

Igår var det dags för sockerbelastning. Hade tid kl.8.20, drycken var inge vidare till smaken men inte så hemsk som jag väntat mig. Det värsta var att sitta i väntrummet som en apa i bur. Blodproven var inget heller, dom har man sprungit på ett antal gånger under dessa år.
Är idag en vecka sedan jag var och lyssna på hjärtljudet,men ville ändå gå idag igen, vilket var en bra idé. Hjärtat hördes klart och tydligt, trots moderkakan i framvägg. Passade på att fråga om sockervärden, som visade sig att det första värdet hade varit lite för högt. Fick inbokat en ny tid nästa vecka då ja ska hämta sockermätaren och få mer information. Skulle först haft nästa rådgivning i februari, tur gick jag idag.
Nu får man bara vänta på att lillen börjar röra sig så att jag känner av det ❤ Vi får fira in det nya bästa året med världens härligaste gåva🙏

Likes

Comments

Våren -11 började vi försöka på allvar, tiden gick och inget hände. Gick hos gynekologen på check efter ca.1år av eget försökande, varifrån jag fick en remiss till gynekologiska polikliniken i Borgå.. Småningom kom det brev hem och vi skulle gå på vårt första möte gällande våra framtids drömmar. Vi fick såklart hoppet upp direkt och tänkte att detta skall väl gå som en dans, men nej....

Först spolades mina äggledare för att se att där inte fanns något hinder, vilket visade sig finnas i den ena. Nå NU skall det gå tänkte vi, men NEJ. Besvikelse efter besvikelse levde vi med då redan.

Följande steg var clomifen medicinering, vilket skulle stöda min ägglossning, eftersom jag stressade för mycket så blev ägglossningen även oregelbunden, vilket gjorde det ännu svårare.

Vi kämpa vidare, men inget hade någonslags inverkan.

Borgå sjukhus var färdiga med oss och kunde int erbjuda oss någon mer hjälp, så vi skickades till Kvinnokliniken för vidare undersökning.

Tiden till Kvinnis kom ganska snabbt, vi gick tillsammans på ett möte där vi diskuterade våra alternativ. Först skulle de göras en inseminering, vilket gjordes typ 4-5gånger utan större resultat. För att ännu tillägga här att efter otaliga undersökningar och prover så fanns det INGA fel på nåndera av oss.

Efter att alla insemineringar var gjorda så kom den stora frågan, vill vi fortsätta? Är vi redo för följande stora steg, IVF. Såklart var jag det, jag var inte beredd på att ge upp min största dröm, jag skulle se till att den dagen kommer då jag har en liten ärta inuti mig.

Tiden för IVF närmade sig, det krävdes massor av oss båda. Först en massa sprutor för att bilda så många äggblåsor som möjligt, som sedan skulle plockas ut och provrörsbefruktas. Allt detta för bara förberedelse kostade närmare 1000€. Många prover skulle tas, jag stack mig med hormoner i någon vecka före med Gonal-f och sedan några dagar före punktering så skulle jag ta avlösnings sprutan som släppte alla ägg. Första punkteringen skedde i oktober -14, då jag hade alldeles för många blåsor som tömdes och fick överstimulation, dvs. äggblåsorna fylldes med vätska efteråt och jag blev väldigt dålig. Det tog flera månader före det gick att överföra ett ägg tillbaka. Först i januari -15 var jag i skick och det sattes in ett ägg efter ett annat utan något resultat, alla prov visa negativt. Det var en tung bergochdalbana med hopp och besvikelse, det tog på oss alla.

Efter den första punkteringen befruktades ca.16 ägg varav ca.12 överfördes utan graviditet. Äggen tog slut och vi hade samma situation framför oss igen. En ny behandling som skulle kosta oss skjortan, var vi klara för en ny omgång? Ja det var jag!

En ny omgång sattes igång i början av -16, punkteringen gjordes i april och eftersom jag inte blev överstimulerad denna gång, så kunde de direkt överföra ett ägg. Gick på blodprov och den 4 maj ringde dom och berättade för mig att jag var GRAVID! Första gången på 5år som jag fick känna den lyckan! Var inte bara mina vänner som fick den turen, utan nu var det även JAG! Men eftersom HcG värdet var lågt och låg på endast 45,8 så skickades jag på ett till blodprov efter någon vecka, som sedan visade sig hade stigit tillräckligt för att kunna bli en normal graviditet. Den 25 maj var vi på den första ultran till kvinnis, då jag var i ca.5-6 veckan. I skärmen såg vi en liten ärta vars hjärta pickade. Men dom tyckte embryot var en vecka för litet, så jag skulle komma på ny ultra efter en vecka. Den 2 juni var jag på uppföljnings ultra var det visade sig att det inte fanns något pickande hjärta längre. Min värld krossades, hjärtat gick i tusen bitar, VARFÖR skulle detta hända mig!? Jag som verkligen inte var värd detta. Fick med mig medicin hem som skulle starta igång ett missfall så embryot kom ut. Det var den värsta dagen i mitt liv, att måsta gå igenom nåt sånt som kvinna! Jag trodde jag skulle dö.

Var sjukskriven nästan 3v eftersom det inte gick som det borde, psyket rasade och det blev kvar rester i livmodern som orsakade sammandragningar. Blev en resa till sjukis och ny medicinering, efter det kunde jag äntligen börja återhämta mig. Veckorna gick och mensen kom tillbaka först 6v efter missfallet. Sedan höll vi paus över sommaren och samlade krafter, tog hand om varann. Kunde inte umgås med folk, åtminstone inte gravida eller sådana som inte förstod min situation. Hade några få vänner som gick igenom helvetet med mig, och de är jag evigt tacksam för!

I augusti tog jag kontakt med kvinnis för att få fortsätta resan, kände mig stark nog. Det gjordes 2st PAS dvs. överföring av frysta embryon, där båda var negativa.

Den 27.9 åkte jag till stan för att göra den 3dje PASsen, mannen i laboratoriet sa "tää on yks erittäin hyvänlaatuinen alkio". Tog det lite som ett skämt, var ju inställd på att det inte tar fast. Fredagen den 7.10 gick jag på blodprov, sjuksköterskan skulle ringa följande måndag om svaren. Måndagen kom, klockan gick och jag vänta och vänta. Kl.12.58 kom samtalet, var kvinnan i andra ändan berättade att jag var GRAVID!!! IGEN!! Med ett HcG värde på 95 denna gång, dubbelt högre än senast. Inga nya prov behövdes göras, utan vi bokade in ultra den 31.10 då jag är i vecka 8. Vid det ultrat konstaterades ett friskt embryo med ett starkt pickande hjärta, en fantastisk upplevelse. Veckorna gick och jag mådde illa så gott som varje dag ända fram till vecka 12, men oberoende vad så kändes de underbart att vara gravid, hellre en massa symptom så det känns. Första rådgivningsmötet kom snabbt emot, där vi med trygghet kunde berätta om vår oro och hur lite man gav sig tillåtelse att glädjas över det.

Eftersom mitt psyke var som det var, så ville jag gå på hjärtljudskoll lite oftare, första gångerna hördes inget men maskinen registrerade nog, först vecka 12+3 fick vi höra det <3 Onsdagen efter det var det tid för första ultrat, som man kunde gå på utan större oro. Där sprattlade den lilla för fullt, såg ut som den skulle, allting blev så verkligt där. Den dagens svävade vi på moln, då gav vi tillåtelse att vara lyckliga. Vi väntar trots allt en bebis, inte ett missfall.

Nu befinner vi oss redan i v. 15+5, i väntan till nästa ultra då vi hoppeligen får veta är det en mini Petsku eller mini Jelli :D

Likes

Comments

Nu är julafton förbi, den fira jag med min familj och pappan till mitt kommande barn. Vi kom ut offentligt med att vi väntar barn, en lättnad att äntligen slippa smyga och hålla hemligt. Idag är vi i vecka 15+2, veckorna rusar iväg och snart är det dags för andra ultran där vi hoppeligen får veta könet på vårt barn. På fredagen var jag till rådgivningen för att jag behövde få höra hjärtljudet, för mitt eget välmående och psyke. Tror även att jag igår kände första rörelsen av lillen där inne, svårt att säga när man inte vet hur det skall kännas.
Idag skall vi till mina svärföräldrar och äta, och öppna varandras julklappar där.
Just nu är vi jätte lyckliga och den bästa julklappen är fortfarande på kommande ❤️

Likes

Comments