Att jag nuförtiden blir så jävla irriterad över så små grejer är inte bra. Det var inte så förr och jag vet inte vad som händer heller. Just nu är det så mycket frustration i mig så det är nästan inte hälsosamt. Och det som gör grejen ännu värre är ju att det har varit så i ett par månader nu. Jag blir allmän arg över grejer som inte ens värt att nämna. Och jag vet inte hur jag ska hantera det, inte ännu i alla fall.

En förklaring kan bero på att jag är pressad konstant nu och jag ska faktiskt erkänna att jag nu börjar få prestationsångest över nästan allt jag gör. Jag försöker verkligen göra mitt bästa men vet samtidigt att jag kan göra bättre. Speciellt på de grejer jag vet att jag är bra på. Nuförtiden ställer jag orimliga höga krav på mig själv som jag vet att jag inte kan klara av. Ändå gör jag det och jag vet inte varför jag gör så.

Jag mår uppenbarligen inte så bra över det och jag vet inte hur jag ska lösa det. Men samtidigt tror jag fan att jag kan klara allt, oavsett vad.

Ibland känns det som att det enda jag behöver är en person som förstår mig, det är typ allt jag kräver hehe. Sedan kan vi ta det därifrån.

VI HÖRS!​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jorå, det är bra. Åker tillbaka till Sundsvall imorgon och måste börja ta tag i livet. Det ska bli skönt att komma tillbaka till rutiner och struktur. Måste också säga att jag har haft jävligt skönt hemma. Har laddat batterierna och är nu redo att köra igen.

Som jag skrev i mitt första inlägg så kommer den här bloggen inte vara speciellt inriktat på något särskilt. Utan tanken är att jag skriver av mig. Så därför tänkte jag skriva lite om...fotboll.

Är det något som gör att dagarna går fort så är det fotboll. Det spelas högintressanta matcher nästan varje dag och är man intresserad som jag är så följer man allt. Jag håller på Manchester United och det kan man tycka vad man vill om. När det gäller dem så har det varit upp och ner de senaste fem åren. Men i alla fall så vann de senast och är nu vidare till nästa runda i den engelska cupen. Samtidigt som jag skriver det här så håller ett annat storlag på att åka ut, nämligen Arsenal. Skönt.

Annars hade jag inte så mycket att skriva, kanske blir mer nu när jag åker tillbaka till Sundsvall, då händer mer saker givetvis, vi får se.

För övrigt så tycker jag faktiskt om frågan "men hur är det annars då?". Speciellt om det kommer från en person som jag litar på och har en bra relation med.

VI HÖRS!​

Likes

Comments

​Det är så sjukt att 2017 har gått och jag har överlevt den. Det har varit som en berg och dalbana hela året. Känslomässigt, problem, stress, konstant ångest och rädsla. Här står jag tillslut, tre dagar in i 2018 och blickar framåt. Ett år som jag tror kommer vara mycket spännande för min del och som kommer ha en stor betydelse för min journalistiska karriär. 

Om ett par dagar är jag tillbaka i Sundsvall och skolbänken igen och det känns lite skumt. Jag längtar tillbaka samtidigt som jag inte gör det. Jag har varit hemma i Söderhamn i snart två veckor och det har varit upp och ner. Men jag känner att jag har tryggheten här, att om jag någon gång skulle falla så finns det någon som tar emot mig. Den känslan saknar jag i Sundsvall och det är kanske förståeligt. Jag menar man ska lära sig att bo själv och man förväntas klara av allt också och då får man inte samma känsla. 

I slutet av 2018 kommer jag få välja en praktikplats där jag kommer spendera första halvåret av 2019 på. Jag vet att är långt dit och att man ska ta ett steg i taget. För att det är bra kan jag lova, att ta ett steg i taget. Men samtidigt måste man ju börja tänka på den där platsen och var man vill hamna och vad man vill göra, speciellt när i princip alla i ens klass pratar om det dagligen. 

Om ett år är jag färdigutbildad, förhoppningvis. Hur det ser ut just nu så har jag inte en aning om vad jag vill göra eller var vill jag vara. Är det läskigt? Är det bra? Jag vet faktiskt inte.  Många i klassen börjar snacka om alla möjliga nyhetsredaktioner, många säger att det är Stockholm eller inget. Samtidigt menar vissa att det är spännande med lokaljournalistiken. Och här står jag i mitten, inte har en aning, sitter helt tyst och tänker, varför valde jag journalist? 

Det känns typ att det enda jag önskar just nu är att jag kan hitta någon som kan besvara mina frågor och säga att oavsett vad det blir, oavsett var man hannar, så kommer allt vara bra. För jag vill tro att den bästa tiden, fortfarande inte har kommit. 

Bortsett från praktiken så känner jag helt enkelt att detta är ett spännande år. Jag kommer jobba deltid på Sundsvalls tidning nästa vecka och kommer hoppa in där när det behövs. Dessutom kommer jag söka mig till Stockholm i hopp om ett sommarjobb. Sen har vi en grävkurs som startar i april, vilket jag tror kommer bli kul. Jag gillar när man får tid för att jobba med en idé, precis som vi kommer ha det under den kursen. Vi kommer ha två månader på oss för att hitta något riktigt spännande. Så vi får se vad det blir för något. 

VI HÖRS!​

Likes

Comments

​​​De som känner mig vet att jag är ganska lugn och inte säger så mycket. Jag har däremot funderat över om det är bra att man sitter tyst och inte säger något? Självklart ska man säga något om det är något fel eller om någon säger något olämpligt. 

Men annars då? Om ett kompisgäng sitter hos någon och jag inte säger så mycket, snarare så att det kan vara så ibland att jag sitter tyst det mesta av tiden. Och det är verkligen inget fel på kompisgänget, jag trivs enormt, men samtidigt känner jag att jag inte har något att tillägga, då blir jag tyst. Ibland känner jag en press att säga något, liksom "nu har du varit tyst för länge, säg något". 

Jag trivs när jag är tyst och inte säger så mycket. Många, speciellt de som har känt mig nyligen tror att jag är arg eller ledsen men det är jag inte. De som har lärt känna mig bra vet i dagsläget hur jag funkar och jag tycker att det är SÅ JÄVLA skönt. Att jag inte behöver förklara varför jag är tyst, för det har varit jobbigt. Därför att jag var inte så där för så sent som 2014. Då pratade jag med alla och blandade in mig alla möjliga diskussioner. Men i dag känner jag för att vara tyst och inte säga så mycket och det passar mig så mycket BÄTTRE.

Jag har aldrig varit den personen som tog över uppmärksamheten i en grupp. Mest den personen som satt i bakgrunden och lyssande på alla. Hade han något att säga, ja då sa han det, annars var han tyst. 

Jag måste också säga att när jag väl blir bekväm med de som jag känner, ja då är inte jag så tyst längre, utan pratar på väldigt mycket. Jag måste bara lära känna den personen bra och veta hur hen funkar. 


VI HÖRS!​

Likes

Comments

Ja, tanken är väl inget speciellt. Jag har tidigare försökt med att starta en blogg men har inte riktigt lyckats med att hålla den vid liv. Så nu ska jag testa igen. Egentligen kommer den här bloggen inte innehålla något särskilt, bara mina tankar och reflektioner om allt som händer i mitt liv.

Om jag ska säga något speciellt om den här bloggen så får det väl vara att jag kommer vara helt ärlig när jag skriver här. För det behöver man, och speciellt jag. Att vara ärlig är något man ska sträva efter och något man ska vara stolt över. Dessutom har jag insett att jag ibland, kanske för ofta, behöver skriva av mig. För att jag tycker att det är bättre än att förklara för någon hur allt är, det är ofantligt svårt.

Jag har alltid ställt frågan till mig själv varför skulle någon vilja lyssna på mig? Varför skulle någon bry sig om vad jag har att säga? Det är svårt och jag har hittills inte kunnat hitta ett svar. Så där har vi den främsta anledningen till att jag nu försöker starta en blogg – igen. Att jag bara skriver av mig saker och ting kommer vara så mycket enklare än att behöva sitta och ta någons tid för att lyssna på mig.

Äh, jag kommer kanske inte blogga varje dag, jag kommer kanske försvinna i en eller två veckor men jag kommer alltid tillbaka hit. Det kan jag nästan lova. 



VI HÖRS!​

Likes

Comments