View tracker

Jag blev gravid igen, skamset fick jag gå tillbaka till abortkliniken och träffa samma läkare. "Jag dömer ingen!" sa han men då känse jag mig verkligen dömd och lovade dyrt och heligt att aldrig igen bli gravid och göra abort.
när vi varit tillsammans i näatan två år så blev jag gravid igen. det var hopplöst, vi verkade bara behöva se på varandra så hände det. det var inte meningen, vi hade flyttat till större men var inte redo för en bebis. någon av oss. Min kille blev arg, han festade och hade kul medan jag ofta satt hemma och sörjde hans festande eller inte riktigt förstod varför det var så kul.
En graviditet var det sista någon av oss ville ha.

Men jag hade gett mig ett löfte, inga fler aborter utan att ta ansvar för mitt liv. Jag sa det till min kille och han fick panik. han ville inte, han tyckte jag förstörde hans liv. Men det ändrades efter en utekväll för honom. han kom hem efter en kort resa och sa att han ville detta. jag vågade inte tro honom fullt ut men jag kände mig inte lika ensam, vi satt i samma båt.

Att få barn var svårt, jag gladde mig utåt men inåt kändes det jobbigt. jag köpte mycket på rea och loppis, var rädd för att vara en belastning åt min kille. han köpte den billigaste vagnen som jag önskat och trots att vi egentligen hade pengar nog att köpa mer saker så valde jag bort det. Nu i efterhand gör det mig arg men det var mitt val då och nu är det såklart försent att göra någonting åt det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag börjat samla ihop mig själv, när mina vänner skrapat ihop mig och höll mig samman så gick äntligen livet vidare på riktigt. Arbetet gick bra, det var på ett äldreboende. först hatade dom mig, jag kunde inget, hade gulsot och var tunn som en mask. men när jag lärt mig jobbet var jag en stjärna. jag tror det. effektiv, glad och omtyckt.

jag började plugga, slutade på äldreboendet och jobbade i en vikariepool med barn. rastlöst, roligt men mitt liv var fyllt av festande igen. bodde i en mysig lägenhet och träffade vem jag ville, när jag ville. hade the time of my life och njöt av singellivet. 2008 drog jag och några vänner på en festresa. skulle ta det lugnt och glassa i solen men istället var det fullt ös jämt. jag var kärnan i gruppen och sedan kom alla från olika håll, men vi hade kul. när man känner sig ensam kan man tänka tillbaka på den tiden och le. vilken glädje och gemenskap. vilka vänner som älskade mig för mig. då var jag glad. eller var det spriten som var glad?


vid några tillfällen sprang jag på min kille. jag var inte intresserad, jag var ledsen över otroheten och allt som hånt. jag könde mig lycklig och fri och behövde ingen. jag hade jobb, gick i skolan, hade boende och livsglädje. mrn jag föll såklart. en charmig, stabil kille som presenterades för mina föräldrar redan innan vi var tillsammans. dom älskade honom, det gör dom jämt. han är som en bonusson för dom.

vi har varit tillsammans i sex år och jag hoppas det blir fler. vi hann bara träffas i 3-4 veckor innan jag insåg att jag var gravid. jag fick panik och bad han komma över. han fick panik, trodde jag skulle göra slut. när jag slängde fram infon om graviditeten i reklamen mellan american funniest homevideos, så började han skratta. lättat sa han "jag trodde du villr göra slut!!" mrn jag gjorde abort. hade inte varit rättvist mot ett barn, förstår inte ens hur det var möjligt men så kan det gå. beslutade mig för att byta preventivmedel efter den aborten men döm av min förvåning när jag en månad senare var gravid igen. hur det nu ens var möjligt.

Likes

Comments

View tracker

Jag blev tillslut utskriven från avdelningen. var väl där totalt någon vrcka. på den tiden fanns inte ipads. åtminstone inte för oss vanliga människor. jag träffade en psykolog som frågade om jag ville dö. nej det ville jag inte, bara glömma. då kanske jag ville dö fast det vet jag inte eftersom det var en dålig fylla som gått fel. så jag ville leva alla andra dagar i alla fall.
jag kom hem till min underbara familj men vistelsen på sjukhuset gav mig mardrömmar och jag kände mig full av stressadrenalin så jag kunde inte sova. tur att det var vår och nästan sommar så jag slapp tänka på skola. skulle sommarjobba men det var svårt. min kompis Joakim kom på besök och stannade över några dagar, äntligen kunde jag sova.

jag är så än idag jag har något behov av vuxenkontakt. jag har ett brhov av att känna mig trygg, livet har gett mig många prövningar och jag behöver någon som står ut ked mig och kan samla ihop mig när jag går sönder. jag behöver någon som står ut med mig när jag korsar gränser jag aldrig velat korsa men som i sekunden bara finns där.

den sommaren umgicks jag med Joakim och Emma. En del med Johanna men mest med Joakim och emma. många promenader, sena promenader, tidiga promenader och ingen alkohol framförallt. jag träffade en kille som heter apatrik. en elektriker med egen snygg bil. en riktig göteborgare, han var rolig och han tyckte om mig. men det blev aldrig något, jag ville inte. mamma tyckte om honom men jag var inte redo. några månader senare träffa han en annan tjej, han tröttna och sen gifte dom sig och skaffade barn.

Livet rullar på något sätt vidare, man tror inte det. Sakna men säkert lärde jag mig att det går över. Saker får över. Man överlever så länge man är vid liv. man måste lära sig att överleva. min familj var nära på att mista min mamma. sedan mig men vi levde och lever än idag.

Man måste våga söka hjälp om man mår dåligt. man måste det. inte för att man själv vill leva utan för att omvärlden vill se en vid liv. Det blir alltid bättre.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad som hände jag vet bara att dagarna som följde hemma båvar illa. Jag kräktes och ingenting gick ner och alla trodde jag var magsjuk. Tills jag visste att jag inte var magsjuk och tills min mamma förstod att något var fel när jag inte förstod hur man borstade tänderna. Det räddade mitt liv.
min familj tog mig till infektionskliniken men överläkaren ville skriva in mig på psyket. Pappa stod på sig och sa att något var fel (han har arbetat på samma sjukhus ochh kände läkaren) vilket kanske gjorde att jag överlevde. Dom skicka mig i ambulans till salgrenska där jag hamnade på intensiven ett dygn. Paracetamol förgiftning. jag skäms än idag fastän jag inte minns det. jag har inte berättat det för min sambo för det är så sorgligt. jag fick ligga där i ett dygn och kräkas och ingen mat fick jag bara medicin genom en slang i halsen.
Jag fick någon allergisk reaktion mot någon medicin och kunde inte andas men det är lite såhär kroppen funkar. man glömmer hemska saker. jag har glömt det mesta av detta.

jag vet att jag fick göra en undersökning med kamera ner i halsen. pappa var med. det var vidrigt att tvingas ligga still medan en kamera åker ner i halsen. helt omänskligt. men det var ju mitt fel. så det var bara att grnomlida. när jag kom upp på avdelningen sa sköterskan att jag inte fick äta för halsen och munnen var bedövad. men jag åt ändå, skulle jag sätta i halsen var jag ju på ett sjukhus.

Likes

Comments

När det tog slut nådde jag botten. som 20 åring tror man att man är vuxen och vet allt, jag trodde verkligen att livet var över. Hela gänget utan en som jag växt upp med valde bort mig för mitt ex, fastän det var han som var otrogen. Ibland tänker jag att det måste varit något fel på mig men å andra sidan, det måste varit något fel på dom.

Jag hittade nya vänner och andra bekanta vänner och mestadels av tiden hade jag skit kul. Som skit full. Med mitt ex festade vi varje helg i en gemensam kompis lägenhet. Hans pappa var aldrig hemma så den stod tom.. på vuxna ansvarstagna vuxna. Nu som singel fortsatte jag festandet.
Det var skönt att va singel och jag träffade massa killar. Men det blev aldrig seriöst, jag var inte intresserad helt enkelt.
en kväll efter en utekväll gjorde jag något dumt. Jag vaknAde upp och kräktes, mådde så otroligt illa och kom tillslut på vad jag gjort. Jag vågade dock inte berätta något så istället blev jag otroligt sjuk och jag tror jag var nära att dö.


Likes

Comments

efter mammas sjukdom hade jag en ganska vanlig tonårstid. jag träffade någon kille och festade en del. kanske mer än andra och vildare än andra men vi hade kul gänget och jag. Jag var ganska blyg personligt men vi var ett järngäng som hängde ihop och vi hade verkligen kul.

jag träffade en kille, för mig var han en jackpott. en hyfsat traslig bakgrund hade han men han brydde sig. han var rolig, spännande och vi höll ihop i 2.5 år om jag minns rätt. jag är så glad att minnen bleknar för han var otrogen och det sved.

vi arbetade på samma plats och vår kollega pratade alltid om honom. hon var tillsammans med han i 3 år efteråt. det var tufft när det tog slut. första långa förhållandet och han var aldrig ärlig utan förnekade otroheten och kallade mig diverse ord, som om det var mitt fel.
det kanske var mitt fel också, fast jag tycker egentligen inte att otrohet någonsin kan rättfärdigas. hur mycket man än bråkar och hatar varandra tillslut så måste man kunna vara ärlig om det.
min största rädsla i livet idag är att känna samma svek. den grundtryggheten man känner när man träffar någon, den tilliten och kärleken går kanske aldrig att bygga upp igen. var aldrig otrogen helt enkelt.

Likes

Comments

Det låter lite själviskt att säga att jag slutade le pågrund av min mammas sjukdom för det stämmer säkert inte helt. jag måste ju ha någon gen i kroppen som gör att jag lättare blir ledsen. ibland tror jag att jag vill bli ledsen eller att det i alla fall är enklare att vara ledsen. som att man varit ledsen så länge att vara glad är okänd mark.
denna bloggen låter ju så dyster för jag är en ganska glad person med. men det är den där masken.. den där överglada masken som tröttnar tillslut och när man kommer hem är energin i botten.


Min mamma blev frisk från sin cancer, tro det eller ej så var det den största händelsen i mitt liv. dagen då hon blev friskförklarad. min bror berättade det, hon sa ingenting till mig men vilken känsla. vad hade jag gjort utan min mamma? min sambo har precis förlorat sin och under begravningen i kyrkan tänkte jag på hur det varit om det varit min mamma. hur klarar man av döden? hur reser man sig upp? den dagen jag dör då? alla som aldrig aka glömma bort en gör det ändå. för set är så världen och kroppen fungerar.. det bleknar för överlevnaden.
jag vill inte bli bortglömd, det är en av mina rädslor. jag vill att man kommer ihåg mig att mitt liv varit mer än viktigt för alla runt omkring.

Likes

Comments

Varken min bror eller jag förstod vad cancer innebar. Vi tänkte såklart på döden, eller jag. Men vi frågade aldrig någonting, vi levde fyra stycken under ett tak men jag frågade bara en enda gång under denna tiden, om mamma skulle dö.
Vi satt i bilen det var mörkt ute har jag för mig. Jag och pappa skulle någonstans och jag tog mod till mig och frågade om mamma skulle dö. Pappa satt tyst länge och sa sedan att han inte visste, inte ens läkarna. Men att de fått möjlighet att prova ett nytt läkemedel om de ville och de kände att de inte hade något att förlora. De började med testmedicinen.

Jag kommer inte ihåg så mycket om mitt liv runt sjukdomen, jag var inåtvänd, ledsen och tonårstiden som kan vara jobbig var tusen gånger värre. vardagen flöt ihop mellan sjukdomen och ett riktigt liv och vi pratade aldrig. Mamma var sjukskriven och pappa vårdade henne hemma när hon mådde dåligt. hon hallucinerade ibland och när hon var som piggast satt hon på en köksstol och lagade mat för hon orkade inte stå.

Hon tappade sitt hår och vi gick ut och lämnade det till fåglarna. hon fick en peruk men hon ville inte använda den, hon hade en skarf i håret istället. hon grät på kvällarna med pappa och våra liv var fyllda av cancer men ingen pratade om det.
Det var här någonstans som våra liv förändrades för alltid, det var här jag slutade att le.

Likes

Comments

i grundskolan var jag också en glad unge. Jag förändrades först i högstadiet. Som så många andra, jag var kanske inte speciell alls!
jag hade rött hår, rosa, svart, page, lugg, långt, trasiga strumpbyxor, kjolar, punkigt, fult och allt var tillåtet hemma hos mig. hos mina vänner blev föräldrarna chockade men mina sa aldrig någonting och det tycker jag var bra. Jag hade mer frihet än många andra.
Eftersom min storebror är 3 år äldre än mig så var han först ut med sena kvällar med kompisar. Varje kväll när han kom hem fick han gå in till mamma och hon fick lukta så han inte luktade alkohol. Han klarade sig tills dagen han inte klarade sig och då var han tillräckligt stor.
Jag slank förbi på ett osynligt bananskal. Dom glömde kolla mig. Fast det var kanske inte aå konstigt för när jag var 16 år fick min mamma lungcancer.

När cancer kom
Det var den värsta tiden i vår familjs liv men vi har aldrig pratat om det. Vi är en sån där familj utan känslor, en "allt är bra" familj, förutom när det inte är bra. Då är vi en ingenting familj.
jag kommer knappt ihåg hur vi fick veta det heller. Jag vet att mamma klagat på att hon haft ont i armen ett tag och det var därför hon sökte vård. men ingen var nog beredd på det. Dom kallade in oss i köket och vi satt vid det där furubordet i förorten och fattade ingenting. Pappa berättade vad som hänt och sen blev det tyst. "Okej" minns jag att jag svarade och sedan gick jag in till mitt rum till min dator och började gråta. Ingen kom.

Likes

Comments

Jag växte upp i en förort till göteborg på 80-talet. jag hade en snäll arbetarfamilj och en storebror jag inte kom överens med. han brukade hyra ut filmer åt mig och jag fick betala 5 kronor st. jätte orättvist men smart av honom. tyvärr är han inte rik idag ändå, utan lärare.

När jag var liten var jag envis. Ja, man säger ju oftast så om sina barn, säger att dom har en vilja av stål och jag säger likadant om mina barn. MEN, jag var envis. är envis. däremot är jag en människa som också kräver snabb belöning så om jag inte får det jag bestämt mig för inom snar framtid så är set inte värt det. är nog en del av min störning. Vad jag nu än har.

Jag brukade bli så arg så jag hatade mig själv. egentligen borde väl barn inte kunna sånt tänker jag om man inte växt upp i en traumatiserad familj. men jag kunde. Jag blev så arg att jag slutade prata som straff mot mina föräldrar och jag ställde ut alla mina möbler i hallen och tyckte inte jag förtjäna dom. eller så ville jag inte ha dom. Stackars mina föräldrar!
mellan dom utbrotten var jag en väldigt glad unge. jag fick ofta höra av mammas vänner hur snäll jag var, jag hjälpte till och jag var så glad. hur kunde jag vara så glad?

det får mig att tänka på hur mycket man påverkas som barn. min mamma visste såklart intw att just detta skulle fastna i minnet. eller den gången jag inte fick sitta i hennes knä föe jag var för stor då. fast varför minns jag det? varför minns man vissa saker? det va säkert inget hemskt men jag minns känslan och hennwa uttryck. men vadådå.. egentligen. Varför minns man oviktiga saker? det kan ju visserligen varit viktigt då. men ändå.

Under min uppväxt har min glädje påverkat och format den jag är. nu i vuxen ålder försöker jag på min arbetsplats sprida glädje som egentligen tömmer mig totalt.. för vem är jag om jag inte är glad och när försvann min glädje?

Likes

Comments