Underbar måltid ikväll! Jag har alltid saknat brunsås i lchf livsstilen, tills idag!
Kvällens middag blev hemmagjorda biffar med blomkålsmos och brunsås. Istället för sallad körde vi idag på broccoli för omväxling skull.

RECEPT BRUNSÅS:

Ingredienser:
1 msk tomatpuré
4 dl vispgrädde
1 msk (kinesisk) soja
2 msk kalvfond

Såhär gör du:
Rör ihop tomatpuré, vispgrädde, soja och kalvfond. Låt det puttra i ca 3 minuter. Häll sedan såsen över köttbullarna och låt puttra på svag värme i ca 10 minuter.

Det är både simpelt, nyttigt och så himla gott!
Det här är mat jag ger mitt barn med mycket gott samvete, inte bara en Quick Fix för att gå ner i vikt utan en hälsosam livsstil som funkar för hela familjen. :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag verkligen avskyr omställningsbesvär! Det är hemskt, och ändå var jag så osmart som gjorde avsteg från LCHF.
Idag har jag ätit bacon och ägg med smör och majonäs, samt haft vattenflaska med mig hela tiden. Ligger just nu ändå och fryser under en tjock filt och två tröjor, mår även illa. Bara väntar på den "underbara" huvudvärken också. Sist fick jag ta några dagar med kallsup (vatten och salt) för att få ordning på huvudvärken.
Kan hoppas detta lär mig att inte göra avsteg. Inte smart!
Var godiset i helgen värt det? Usch nej. Inte BK maten heller. UÄRK på er!
Mår mer illa bara av den tanken. Det positiva är att jag blir desto mer motiverad att fullfölja detta och längtar tills i nästa vecka när min träning drar igång.
Boxning och spinning, hej!
Kanske tjuvstartar jag med ett pass redan på torsdag, men det beror helt på om hela den här veckan består av att ställa om kroppen eller om jag mår bra om ungefär två dagar eller nåt. Känns väldigt långt ifrån just nu, hehe.

Mumma! Detta kan jag stå mig på hela dagen med rätt mängd smör och majonäs! :)

Och en liten badbild på det också ja.

Likes

Comments

Jag tror inte någon mår bra av gluten. Vare sig du är konstaterad gluten intolerans eller ej så har forskning visat vad som händer med alla människor när man äter gluten. En del får symtom av det och andra inte. Många har symtomer men det är så vanligt idag med dålig mage att det blir ens vardag och inte ens anses vara ett problem.
Jag förstår, jag kan vara fruktansvärd uppblåst men ändå oberört gå rundor. Jag kan precis ha suttit på toa och genomlidit ett toabesök sen går jag ut därifrån som om ingenting har hänt. Det är vardag nu... Däremot när jag började med LCHF märkte jag att det verkligen inte är normalt att må så!
Med LCHF kost minskas gluten intaget, det betyder dock inte att alla glutenfria produkter är ok när man äter lchf eller att all lchf mat är glutenfri. Jag kan inte köpa glutenfria kakor och tro att jag inte får i mig socker exempelvis, så länge jag inte gör en glutenfri lchf kaka.
När jag bakar ersätts ju vetemjöl med exempelvis mandelmjöl, jag dricker absolut ingen mjölk och den där elaka pastan stoppar jag inte in i munnen! Den där pastan... Jag hatälskar den. Den ger en miljon besvär för denna familjen men det är så gott. ;)

William har precis haft en längre utredning hos barnkliniken för sin mage. Sedan han var 6 månader har han haft enorma problem med förstoppningar och elände. Det värsta är att jag ofta fick höra att det var normalt. Vad är normalt? Jag tror absolut att det är så för dom flesta barnen... Men är det så det ska vara? Egentligen? Är det så att många familjer idag äter fel?
Jag vet inte hur många gånger jag läser om föräldrar som kämpar att få sina bebisar att äta gröt, dricka välling och äta pasta. Kastar sig över komjölks paketen så fort ungen är över 1 år och en del ger barnen komjölk även innan dess.
Hur bra är alla dessa maträtter egentligen?
Jag vill absolut inte klandra föräldrar, min son har ätit det mesta av det jag nämnt. Däremot ifrågasätter jag sjukvårdens attityd mot barnens matvanor och tipsen vi får från BVC.
Det är det jag ifrågasätter inte föräldrarna! Jag sitter ju i exakt den situationen själv där jag köpt allt.

Williams läkare konstaterade att det William lider av är helt normalt. Dvs hans gråtattacker när han bajsar ut stenhårt bajs, sprickorna i rumpan som börjar blöda och det faktum att han blir dålig efter vissa måltider. Exempelvis efter en portion pasta och köttfärssås.
"Många barn har det såhär, det är normalt. Ge honom laxermedel dagligen. Det är inga problem! Det kan han ta tills han gifter sig och var inte rädda att öka dosen".
Proverna på gluten intolerans ska ha varit helt normala, jag ska dock ta ut hans journal eftersom att jag inte fick veta exakta provsvar själv. Dom lägger ner allting och ber oss ta laxermedel till honom.
Men NEJ.
Däremot kommer Williams kost i första hand ändras till väldigt förminskad intag av gluten, istället för vanlig pasta ska han få glutenfri bönpasta från Risenta. Exempelvis.
Laxermedel intas endast vid akuta fall och inte som en daglig dos. Jag vill hellre se var problemet egentligen ligger och lösa det därifrån. Med daglig dos av laxermedel känns det som att vi bara maskerar problemet och inte riktigt tar tag i det egentligen.
Lite så tänker jag med det mesta, ungefär som när jag testat antidepressivt. Efter förlossningen valde jag hellre KBT behandling för att lära mig om min problematik och vad det egentligen är istället för att ta "lyckopiller" (antidepressivt). Även där med medicinen kändes det som att jag bara sköt upp något som förr eller senare kommer att bita mig i baken.

Glutenfri bönpasta finns att köpa i dom flesta matbutiker. Särskilt Ica Maxi. :)

Bild lånad från Glutenfrikost

Likes

Comments

Lite av en nostalgi kväll känns det som då jag suttit och kollat tillbaka på gamla bilder, haha. Men det är kul och det är motiverande!

Jag bokstavligen rasade i vikt när vi väl bestämde oss för att göra förändringar, och det var även första gången jag fick min ägglossning på hur lång tid som helst.
Vi hade planerat väl under ett årstid att skaffa barn, så vi var välförberedda.
Vi hade bestämt "I oktober började vi bebisverkstaden!" hehe.
Jag skulle tidigare än så börja ta ägglossningstester för att se så att jag fick ägglossning. Jag var även iväg på gynekologiska undersökningar för att fastställa detta. Läkarna sa att vi skulle prova utan mediciner i 6 månader själva, blev jag inte gravid tills dess så skulle en behandling sättas in för att kicka igång ägglossningen. Jag hade ju både Endometrios och PCOS, så helt ärligt talat var nog ingen av oss särskilt hoppfulla. Läkarna var nog ganska säkra på att vi skulle behöva komma tillbaka...

Jag minns att vi gjorde vaginalt ultraljud och upptäckte att en ägglossning var påväg. Jag bekräftade detta också genom att ta ägglossningstester närmsta dagarna, och mycket riktigt. En dag hade jag starka ägglossnings symtom (en del får det andra inte) och tar ett test, får fullt utslag! Två super starka streck, jag kunde nästan se hur dom skrek: "LIGG!" Hahaha.

Detta var månaden innan vi skulle dra igång bebisverkstaden på riktigt, och jag minns att jag tänkte: Vi måste ta tillfället. Nästa månad kanske vi inte har samma tur!
Alltså, idag är jag så glad att jag drogs med och inte kunde hålla tassarna borta! För tack vare min drivkraft (ja, sambon tyckte vi gott kunde vänta en månad medan jag absolut inte höll med. Såklart, det är så jag i ett nötskal) så fick vi världens finaste son!
Det var den här ägglossningen som vi prickade, och jag blev gravid.
Den känslan när jag såg mitt positiva test, hopp och förtvivlan. Jag hade fått missfall förut, så jag var skeptisk. Alla möjliga tankar far runt i huvudet; ena dagen tyckte jag att jag nog inte alls var gravid ändå, nästa var jag glad och för det mesta var jag livrädd.
Vi blev så snabbt gravida där efter min viktnedgång så jag undrade vad hållhaken var. Nej, inte skulle väl detta gå vägen?
Och i vecka 7 började jag blöda. Markus var och rastade Hugo och jag skulle bara på toa innan jag skulle ner till dom. Blod, blod och blod. Inga smärtor, men det var rött och jag visste vad blodet inneburit förr.
Smsade Markus och sa att jag blödde, nu är det kört!
"Nej inte igen!" utbrast han i text.
Blödningen upphörde under dagen och jag fortsatte bete mig som gravid med illamående och allt. Inte förens i vecka 9 fick vi göra ett ultraljud.
Ett pickande hjärta och små ben och armar som sprattlade glatt i magen. Herregud ungen lever!
Den känslan, den lättnaden. Jag sa: Nu stannar du där Sodd. Gå ingenstans, nu har vi sett dig och nu vill vi få hålla om dig också om några månader. Snälla.
(Sedan greps jag av fullständig panik att jag skulle föda barn. Det måste ju göra svin ont! No shit...)

Jag vet om att jag har lchf och viktnedgången att tacka för min son. Vi fick en välskapt fin liten pojke som förgyller vartenda dag, timme och minut!
En traumatisk förlossning, bruten svanskota och svår depression en tid efteråt men vi fixade det.
Och nu 19 månader efter förlossningen ska jag faktiskt komma i form igen!

Till vänster är jag full med vätska efter alla behandlingar. Till höger står jag flera kilo lättare och i mycket bättre form! Den månaden fick jag ägglossning och resultatet av det ligger och sover bredvid mig just nu. ;)

Likes

Comments

Jag har alltid varit lång, bredaxlad och med längden automatiskt alltid vägt mer än jämnåriga. Trots att jag faktiskt inte var tjock så fick jag alltid höra att jag behövde banta, även som barn. Jag kom in i tonåren och mina kvinnliga former ansågs vara övervikt, trots att jag inte ens hade mer bukfett än vanligt. Jag var absolut större med mina 1,80 cm och breda axlar, men det är skillnad på det och tjock.

Men som 18 åring började problemen på riktigt. Från elva årsåldern då min första menstruation dök upp, så följde det med massor av problem. Det började som extrem menstruations smärta men tillslut behövde jag inte ha mens för att ha ont, smärtstillande och smärta blev min vardag. Självklart gick jag på massor av läkarbesök och det närmsta jag kom var att läkaren tyckte jag hade IBS. Med smärtorna följde ju även problematik med toabesök med... Problemet med läkarna var att dom aldrig la ihop ett och ett utan behandlade varje enskilda symtom. Tills jag fyllde 18 år och kontaktade gyn.
Då hade jag enorma problem med smärtor i magen, smärtor i underlivet och jag fick inte något gjort alls då det hindrade min vardag. Oplanerat blev jag gravid med min dåvarande och fick ganska omedelbart missfall. Något jag skulle komma att få uppleva igen..

Läkaren jag träffade då som 18 åring, som såg mig och som såg mina besvär var han som räddade mig från mitt elände. Ganska fort fick jag diagnosen Endometrios. Jag grät när diagnosen kom, jag hade en miljon frågor men i första hand ville jag veta: Kan jag få barn?
Självklart ingenting man kunde svara på direkt men vid problem fanns det mycket hjälp att få. Som Endometrios patient skulle jag dessutom få 3 stycken gratis IVF försök.
Med diagnosen följde även depression och tuffa behandlingar med. Jag gick ner i en djup depression och ilska för att jag drabbats. Informationen om Endometrios var så dålig så jag visste inte att så många fler kvinnor levde med det. Aldrig har jag känt mig så ensam, aldrig har jag känt mig så övergiven som i skolan när jag sattes upp för skolk istället för att få en samtalshjälp och en gnutta förståelse.
Jag hatade gymnasiet just då, men jag kommer heller aldrig glömma läraren som tog sig an mina problem och stöttade mig. Han kommer jag alltid vara evigt tacksam emot och ha stor respekt för. Tack!

Jag började omgående med hormonbehandlingar, och biverkningarna var många. Självklart fick jag flera av dom. I 2 år behandlades jag, det var som att vara gravid i två år! I början led jag av mycket illamående men tack och lov försvann det.
Kroppen samlade på sig vätska, aptiten ökade med både hormonbehandling och depression och allt gick bokstavligen åt helvete.
Jag hade precis träffat Williams pappa, men han ställde upp direkt och har funnits där i vått och torrt.

Jag gick upp 35 kilo. Medicinerna förstörde min kropp samtidigt som dom skulle hjälpa mina drabbade organ att få vila från Endometriosen. Det finns en bild, en fruktansvärd bild från 2012 hur jag såg ut då. Full med vätska i kropp och ansikte.

Det var fruktansvärt att ha det såhär. Självförtroendet var nerkört i botten. Mediciner jag slutade med: En hormonbehandling, antidepressivt, lugnande för att slippa ångest vid sovdags, medicin för bipolär sjukdom och en rad olika smärtstillande. Jag hade omkring 7-8 stycken mediciner att proppa i mig dagligen i två år. När vi bestämde oss för att aktivt försöka bli gravida så började allting trappas ner. Vi hade en ettårs plan och där började jag även äta strikt LCHF för första gången.
Allting ändrades när medicinerna var borta helt och vi började träna samt ändra kosten. Det tog inte lång tid förens mina kilon bokstavligen rasade av mig.
Plötsligt såg jag ut såhär:

Mitt mål är att komma tillbaka till en bra vikt, att framförallt må bra, ökad självkänsla och bli av med det där förbannade sockerberoendet! Inget mer onödigt socker!
Tyvärr ser jag inte ut som på sista bilden idag. Efter en graviditet, bruten svanskota och problem med stämnings läget så har det varit tufft att komma tillbaka.
Men nu är det ändring på det och jag ska lyckas. Jag har klarat alla mål jag satt upp och ska även klara detta. Punkt slut.

Och vem vet? En dag kanske jag vågar skaffa ett syskon till William. Men den dagen kanske inte ens kommer, och skulle den ändå göra det så kommer jag aldrig släppa efter vad gäller kosten som jag gjorde sist. Fy vilken otjänst jag gjorde mig själv. Aldrig mer!
Det återstår att se var allting tar mig. :)

Likes

Comments