I måndags fick jag min medicin på sjukhuset under dagen. Jag brukar få tryck över bröstet om hastigheten på droppet går för fort så jag går inte över 50 ml/h. När det bara var tre timmar kvar på droppet så fick jag väldigt lågt blodtryck så sjuksköterskan kom in med massa saft så att jag skulle få normalt blodtryck igen. Efter någon timme fick jag även feber och tryck över bröstet så då fick jag glass och mer saft så att febern skulle gå ner.

När jag kom hem kändes det bättre med febern men jag hade fortfarande tryck över bröstet. Jag sov jättedåligt på natten, så jag var hemma från skolan i tisdags. Under dagen kände jag mig fortfarande konstig men lite bättre än innan. I onsdags gick jag till skolan då jag mådde mycket bättre men så fort jag ansträngde mig så fick jag tryck över bröstet igen. Jag mådde väldigt dåligt när jag kom hem, jag fick feber på kvällen och kände mig allmänt konstig i kroppen.

Inatt sov jag jättedåligt, inte sovit så dåligt på länge. Jag har inte kunnat sova sedan klockan sju imorse efter jag vaknade. Jag sov max två timmar inatt. Så jag är hemma från skolan idag igen, men ska plugga så gott jag kan hemifrån. Idag har jag ont i huvudet och får tryck över bröstet så fort jag anstränger mig samt att mina leder krånglar, en skit dag helt enkelt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej på er!

Jag har varit frisk nu hela veckan så jag börjar må bättre fysiskt då min lunginflammation är borta. Har dock ont i lederna dagligen men det hoppas jag blir bättre snart. Mitt knä har varit jättekonstigt hela veckan, så fort jag böjt det mer än 90 grader så låser det sig och det knakar/knastrar hela tiden när jag går.
Jag mår fortfarande ganska dåligt psykiskt så jag var på sjukhuset idag efter skolan och fick prata av mig lite vilket kändes bra men ändå jobbigt då vi försöker lösa problemen och gå in på djupet. Men känner mig ändå lite "fri" efter, då jag fått prata om precis vad jag vill. Jag måste utsätta mig för saker som jag tycker är ångestladdade men bara när jag själv känner att jag klarar det och om jag har en bra dag. Åkt tunnelbana + pendel fram och tillbaka från skolan denna vecka och det är ett jävligt stort steg men det är skönt när jag ser att träningen ger resultat och att det blir lättare för varje gång.

Imorgon är jag ledig från skolan, jag ska vara på sjukhuset hela dagen och träffa min läkare och snacka om massa saker. Bland annat min nästa medicin-tid som kommer vara någon gång i februari då det går 6 månader mellan droppet som jag får. Jag ska också prata om vad det är för fel på mitt vänster knä.

Har ganska mycket i skolan just nu men ligger ändå i fas även fast jag varit borta så mycket så det är riktigt skönt. Jag trodde jag skulle ligga så mycket efter när jag var borta hela förra veckan men jag pluggar hemifrån så gott jag kan och det gav verkligen resultat vilket känns jävligt bra.

Likes

Comments

Idag var jag hos vårdcentralen och fick reda på att jag har lunginflammation.
Det känns som att jag snart hostar ut lungorna, jag hostar så mycket att jag kräks. Skit obehagligt!

Så efter vårdcentralen hämtade vi ut penicillin och hostmedicin på Apoteken. Han som stod i kassan var så söt, han frågade om jag hade lunginflammation och jag nickade. Sen sa han krya på dig!
Så nu kommer jag att äta penicillin i 14 dagar + ta hostmedicin tills hostan avtar.

Likes

Comments

Imorgon börjar jag skolan igen. Det känns lite sådär då jag varit sjuk av och till sedan julafton så nu håller jag på att tappa rösten. Det har varit bättre vissa dagar och då har jag trott att jag börjat bli frisk men dagen efter så har det blivit sämre igen. Då jag ha så dåligt immunförsvar pga min sjukdom så är det egentligen inte så konstigt att det tar längre tid för mig att bli av med en vanlig förkylning men det är jobbigt att det tar sån jävla tid att bli frisk. Så nu gäller det bara att vänta tills förkylningen går bort, äta massor av vitaminer och använda upp ännu en flaska nässprej.

Ångesten på en skala 1-10 ligger på en 8 idag. Men jag ska till sjukhuset på torsdag och prata med min kurator så det känns bra. Det är också väldigt skönt att vi planerat in varannan torsdag ända fram till mars. Så nu kan jag planera in saker mycket bättre då jag vet när jag ska träffa henne.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och försöka somna så tidigt som möjligt så att jag inte är alltför trött imorgon.

Likes

Comments

Mandelmjölk

Ett granatäpple

Ekologiskt vaniljpulver

Ekologiska chiafrön

Två kiwis

Tre Passionsfrukter

Alpro Go On Passionsfrukt

Leksands knäckebröd

Lime koncentrat

Såhär såg min kasse ut i veckan när jag kom hem med massor av goda saker. Jag tänkte därför dela med mig om hur jag gör chiapudding. Jag försöker äta det så ofta som möjligt till frukost då det mättar väldigt bra, är fylld med bra fetter och perfekt att ta med sig på tunnelbanan om man har en stressig morgon. Chiapudding är också väldigt lätt att göra. Jag har väldigt svårt att äta/göra frukost på morgonen så det är verkligen skönt att bara kunna göra frukosten innan man går och lägger sig och äta direkt när man känner för det på morgonen.

Såhär gör du chiapudding:
Blanda 2 dl valfri mjölk (mandelmjölk/soyamjölk/havremjölk/rismjölk) med 3 msk chiafrön och ca 1 krm vaniljpulver (Inte vaniljsocker!!!) Jag brukar som sagt ha 1 krm vaniljpulver men du får välja helt själv efter din egna smak. Efter man blandat alla ingredienser i en skål så ska skålen stå i kylen över natten. På morgonen kommer chiapuddingen vara klar! Jag brukar toppa min chiapudding med lite olika frukter/bär men du får välja helt själv vilken topping du vill ha på. Jag tycker att toppingen gör allt då det ser så himla gott och trevligt ut.

LYCKA TILL!


Likes

Comments

Jag har levt med kronisk smärta i fem år. Vissa dagar har varit tuffare än andra under alla dessa år. Jag har ändå klarat mig till den jag är idag. Jag har blivit stark genom åren, något som jag inte själv fått bestämma att jag ska bli. Jag har inte haft något val.

Jag har varit frisk, jag har fått känna på hur det är att vara frisk i 12 år. Jag vet hur det är att leva utan smärta. Jag vet hur det känns att vara smärtfri. I början var det tufft, jag kunde inte längre leva som en frisk person när jag blev sjuk. Jag kunde knappt ta hand om min egna hygien själv när jag mådde som sämst. Jag är glad att det inte är så längre.

Nu för tiden är det annat som får mig att inte kunna leva som jag vill. Min smärta finns fortfarande kvar och kommer nog alltid att finnas där bara att jag har och kommer ha bättre och sämre perioder i mitt liv. Min ångest försvårar sakerna ännu mer som gör att jag inte kan göra de saker jag vill. Om det inte är smärtan så är det ångesten eller i värsta fall båda två. De går hand i hand med varandra. Det är tufft det med, fast på ett annat sätt än för fem år sedan.

Det är jobbigt att inte kunna göra de saker som jag vill kunna göra. Jag vill så himla mycket, men det är svårt när antingen kroppen eller ångesten säger ifrån. Jag vill kunna sitta på en resturang utan att det svartnar för ögonen, jag vill massor av saker.
Jag tränar just nu i min takt på att möta mina rädslor där ångesten tittar in. Imorgon ska jag åka tunnelbana, det är jobbigt. Jag ska åka tunnelbana och pendeltåg till skolan. Och det kan räcka som en träning för min rädsla på hela dagen då jag ska ta mig hem samma väg. Att sitta bland massa personer och äta lunch är också jobbigt ibland. Vissa dagar är bättre än andra så ibland går det bra att åka tunnelbana, ibland går det att äta på resturang etc. och sen finns det dagar då jag får ångest och panikattacker av det. Men jag tränar, i min takt.

Likes

Comments

Som ni märkt så har jag inte bloggat på väldigt länge och det har sina anledningar som jag egentligen inte vill gå in på rakt på sak, men jag har haft och har en väldigt jobbig tid i mitt liv just nu med mycket smärta och social ångest.
Det här med ångest i sociala sammanhang har jag känt av lite till och från under två års tid men jag har inte riktigt vetat varför jag känt så som jag känt och det har inte kommit lika ofta som det gör nu. Nu vet jag att jag har en så kallad social ångest som kan leda till panikattacker. Jag har aldrig riktigt vetat vad en panikattack är för någonting men nu när jag fått uppleva det så förstår jag verkligen hur äckligt skrämmande det är. För att få en panikattack så behöver jag inte vara i ett socialt sammanhang utan jag kan få det när som helst vilket gör att jag ständigt går och oroar mig för att få en panikattack.
Mitt liv har blivit väldigt begränsat sedan jag började märka av min sociala ångest mer och mer. Jag har inte kunnat göra vissa saker som jag skulle velat ha gjort under dessa månader av ångest.
Vissa dagar är bättre än andra, precis som med reumatismen men värst är det när allt kommer på en och samma gång. Och det var det som hände igår natt. Att ha en enorm smärta i lederna som gör att man varken kan röra sig eller att knappt våga ta ett andetag + att få en panikattack är bland det äckligaste jag varit med om i mitt liv. Jag har sovit sjukt dåligt inatt och när jag vaknade vid halv fem imorse så hade inte min smärta i lederna försvunnit.
Jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska dela med mig av min ångest till er, alltså skriva om det. Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket på om jag ska prata öppet om det eller inte. Men nu har jag kommit fram till en punkt då jag tror att jag behöver ventilera mig om min ångest precis som jag gjort med mina sjukdomar. Jag började att blogga för min egen skull, för att få skriva ut all skit som jag har svårt att prata om med folk som lever runtomkring mig, så nu känns det som en självklarhet att också skriva om min ångest.

Likes

Comments

Idag var planen att jag, Simon och pappa med familj skulle käka middag tillsammans på Koh Phangan som ligger på söder. Vi kom dit och det var kö i en timme så då gick vi till skrapan och kollade i lite butiker och när det gått en timme så gick vi tillbaka till Koh Phangan men då skulle vi få vänta ytterligare en timme på ett bord och det orkade vi inte så då gick vi vidare och det slutade med att vi käkade massor av tapas till middag på La Cucaracha. Det blev ändå en lyckad kväll med god mat trots att vi helst hade velat äta på Koh Phangan.

Vi kom hem runt nio och då satte vi på "Så Mycket Bättre" och nu ligger jag och Simon i soffan och kollar på en film som heter "Min så kallade pappa". Så nu ska vi bara mysa och ta det lugnt resten av kvällen.

Likes

Comments

Vissa dagar är bättre än andra och de dagarna kallar jag för bra dagar, men det många inte vet är att jag fortfarande har ont i hela kroppen under mina "bra" dagar. Jag har fortfarande ont men det går att hantera. På de dåliga dagarna går smärtan inte att hantera.
Att ha levt med ständig smärta i fem år är tufft, det tar på min kropp och på mitt psyke. Smärtan förändrar en.

Jag skulle nog varit en helt annan person idag om jag inte fått min diagnos en kall vinterdag i februari för fem år sedan. Jag tror att jag skulle satsat på mina idrotter mycket mer än vad jag kan göra nu i dagsläget. Jag hade säkert fortsatt med friidrott och fotboll och utvecklat mig i det. Jag hade kunnat satsa mer på ridningen än vad jag kan göra idag. Det är mycket som skulle vara annorlunda i mitt liv om jag var frisk.
Men jag skulle aldrig blivit den jag är idag om jag inte blivit sjuk. Jag fick lära mig att bli vuxen vid 12 års ålder och att börja resan mot att hantera ständig smärta i min kropp. Jag har blivit stark av min sjukdom, jag har lärt mig mycket och jag lär mig fortfarande om nya saker varje dag.

Jag vet att jag kommer att leva med detta i resten av mitt liv men det kommer gå i perioder, så kallade skov. Precis så som det är nu. I framtiden kanske det kommer vara mindre eller mer skov, det vet jag inte utan det får tiden avgöra. Det jag känner mig mest orolig över är att det ska bli värre, att jag inte skulle kunna jobba och få in pengar för att betala allt som ska betalas. En grej jag tänker på väldigt ofta är också om mina framtida barn kommer få de sjukdomar som jag har, det kommer vara en stor sorg men jag tror ändå att jag kommer klara det och att de kommer klara det.

Likes

Comments