View tracker

Idag var jag hos vårdcentralen och fick reda på att jag har lunginflammation.
Det känns som att jag snart hostar ut lungorna, jag hostar så mycket att jag kräks. Skit obehagligt!

Så efter vårdcentralen hämtade vi ut penicillin och hostmedicin på Apoteken. Han som stod i kassan var så söt, han frågade om jag hade lunginflammation och jag nickade. Sen sa han krya på dig!
Så nu kommer jag att äta penicillin i 14 dagar + ta hostmedicin tills hostan avtar.

Likes

Comments

Imorgon börjar jag skolan igen. Det känns lite sådär då jag varit sjuk av och till sedan julafton så nu håller jag på att tappa rösten. Det har varit bättre vissa dagar och då har jag trott att jag börjat bli frisk men dagen efter så har det blivit sämre igen. Då jag ha så dåligt immunförsvar pga min sjukdom så är det egentligen inte så konstigt att det tar längre tid för mig att bli av med en vanlig förkylning men det är jobbigt att det tar sån jävla tid att bli frisk. Så nu gäller det bara att vänta tills förkylningen går bort, äta massor av vitaminer och använda upp ännu en flaska nässprej.

Ångesten på en skala 1-10 ligger på en 8 idag. Men jag ska till sjukhuset på torsdag och prata med min kurator så det känns bra. Det är också väldigt skönt att vi planerat in varannan torsdag ända fram till mars. Så nu kan jag planera in saker mycket bättre då jag vet när jag ska träffa henne.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och försöka somna så tidigt som möjligt så att jag inte är alltför trött imorgon.

Likes

Comments

Mandelmjölk

Ett granatäpple

Ekologiskt vaniljpulver

Ekologiska chiafrön

Två kiwis

Tre Passionsfrukter

Alpro Go On Passionsfrukt

Leksands knäckebröd

Lime koncentrat

Såhär såg min kasse ut i veckan när jag kom hem med massor av goda saker. Jag tänkte därför dela med mig om hur jag gör chiapudding. Jag försöker äta det så ofta som möjligt till frukost då det mättar väldigt bra, är fylld med bra fetter och perfekt att ta med sig på tunnelbanan om man har en stressig morgon. Chiapudding är också väldigt lätt att göra. Jag har väldigt svårt att äta/göra frukost på morgonen så det är verkligen skönt att bara kunna göra frukosten innan man går och lägger sig och äta direkt när man känner för det på morgonen.

Såhär gör du chiapudding:
Blanda 2 dl valfri mjölk (mandelmjölk/soyamjölk/havremjölk/rismjölk) med 3 msk chiafrön och ca 1 krm vaniljpulver (Inte vaniljsocker!!!) Jag brukar som sagt ha 1 krm vaniljpulver men du får välja helt själv efter din egna smak. Efter man blandat alla ingredienser i en skål så ska skålen stå i kylen över natten. På morgonen kommer chiapuddingen vara klar! Jag brukar toppa min chiapudding med lite olika frukter/bär men du får välja helt själv vilken topping du vill ha på. Jag tycker att toppingen gör allt då det ser så himla gott och trevligt ut.

LYCKA TILL!


Likes

Comments

Jag har levt med kronisk smärta i fem år. Vissa dagar har varit tuffare än andra under alla dessa år. Jag har ändå klarat mig till den jag är idag. Jag har blivit stark genom åren, något som jag inte själv fått bestämma att jag ska bli. Jag har inte haft något val.

Jag har varit frisk, jag har fått känna på hur det är att vara frisk i 12 år. Jag vet hur det är att leva utan smärta. Jag vet hur det känns att vara smärtfri. I början var det tufft, jag kunde inte längre leva som en frisk person när jag blev sjuk. Jag kunde knappt ta hand om min egna hygien själv när jag mådde som sämst. Jag är glad att det inte är så längre.

Nu för tiden är det annat som får mig att inte kunna leva som jag vill. Min smärta finns fortfarande kvar och kommer nog alltid att finnas där bara att jag har och kommer ha bättre och sämre perioder i mitt liv. Min ångest försvårar sakerna ännu mer som gör att jag inte kan göra de saker jag vill. Om det inte är smärtan så är det ångesten eller i värsta fall båda två. De går hand i hand med varandra. Det är tufft det med, fast på ett annat sätt än för fem år sedan.

Det är jobbigt att inte kunna göra de saker som jag vill kunna göra. Jag vill så himla mycket, men det är svårt när antingen kroppen eller ångesten säger ifrån. Jag vill kunna sitta på en resturang utan att det svartnar för ögonen, jag vill massor av saker.
Jag tränar just nu i min takt på att möta mina rädslor där ångesten tittar in. Imorgon ska jag åka tunnelbana, det är jobbigt. Jag ska åka tunnelbana och pendeltåg till skolan. Och det kan räcka som en träning för min rädsla på hela dagen då jag ska ta mig hem samma väg. Att sitta bland massa personer och äta lunch är också jobbigt ibland. Vissa dagar är bättre än andra så ibland går det bra att åka tunnelbana, ibland går det att äta på resturang etc. och sen finns det dagar då jag får ångest och panikattacker av det. Men jag tränar, i min takt.

Likes

Comments

Som ni märkt så har jag inte bloggat på väldigt länge och det har sina anledningar som jag egentligen inte vill gå in på rakt på sak, men jag har haft och har en väldigt jobbig tid i mitt liv just nu med mycket smärta och social ångest.
Det här med ångest i sociala sammanhang har jag känt av lite till och från under två års tid men jag har inte riktigt vetat varför jag känt så som jag känt och det har inte kommit lika ofta som det gör nu. Nu vet jag att jag har en så kallad social ångest som kan leda till panikattacker. Jag har aldrig riktigt vetat vad en panikattack är för någonting men nu när jag fått uppleva det så förstår jag verkligen hur äckligt skrämmande det är. För att få en panikattack så behöver jag inte vara i ett socialt sammanhang utan jag kan få det när som helst vilket gör att jag ständigt går och oroar mig för att få en panikattack.
Mitt liv har blivit väldigt begränsat sedan jag började märka av min sociala ångest mer och mer. Jag har inte kunnat göra vissa saker som jag skulle velat ha gjort under dessa månader av ångest.
Vissa dagar är bättre än andra, precis som med reumatismen men värst är det när allt kommer på en och samma gång. Och det var det som hände igår natt. Att ha en enorm smärta i lederna som gör att man varken kan röra sig eller att knappt våga ta ett andetag + att få en panikattack är bland det äckligaste jag varit med om i mitt liv. Jag har sovit sjukt dåligt inatt och när jag vaknade vid halv fem imorse så hade inte min smärta i lederna försvunnit.
Jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska dela med mig av min ångest till er, alltså skriva om det. Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket på om jag ska prata öppet om det eller inte. Men nu har jag kommit fram till en punkt då jag tror att jag behöver ventilera mig om min ångest precis som jag gjort med mina sjukdomar. Jag började att blogga för min egen skull, för att få skriva ut all skit som jag har svårt att prata om med folk som lever runtomkring mig, så nu känns det som en självklarhet att också skriva om min ångest.

Likes

Comments

View tracker

Idag var planen att jag, Simon och pappa med familj skulle käka middag tillsammans på Koh Phangan som ligger på söder. Vi kom dit och det var kö i en timme så då gick vi till skrapan och kollade i lite butiker och när det gått en timme så gick vi tillbaka till Koh Phangan men då skulle vi få vänta ytterligare en timme på ett bord och det orkade vi inte så då gick vi vidare och det slutade med att vi käkade massor av tapas till middag på La Cucaracha. Det blev ändå en lyckad kväll med god mat trots att vi helst hade velat äta på Koh Phangan.

Vi kom hem runt nio och då satte vi på "Så Mycket Bättre" och nu ligger jag och Simon i soffan och kollar på en film som heter "Min så kallade pappa". Så nu ska vi bara mysa och ta det lugnt resten av kvällen.

Likes

Comments

Vissa dagar är bättre än andra och de dagarna kallar jag för bra dagar, men det många inte vet är att jag fortfarande har ont i hela kroppen under mina "bra" dagar. Jag har fortfarande ont men det går att hantera. På de dåliga dagarna går smärtan inte att hantera.
Att ha levt med ständig smärta i fem år är tufft, det tar på min kropp och på mitt psyke. Smärtan förändrar en.

Jag skulle nog varit en helt annan person idag om jag inte fått min diagnos en kall vinterdag i februari för fem år sedan. Jag tror att jag skulle satsat på mina idrotter mycket mer än vad jag kan göra nu i dagsläget. Jag hade säkert fortsatt med friidrott och fotboll och utvecklat mig i det. Jag hade kunnat satsa mer på ridningen än vad jag kan göra idag. Det är mycket som skulle vara annorlunda i mitt liv om jag var frisk.
Men jag skulle aldrig blivit den jag är idag om jag inte blivit sjuk. Jag fick lära mig att bli vuxen vid 12 års ålder och att börja resan mot att hantera ständig smärta i min kropp. Jag har blivit stark av min sjukdom, jag har lärt mig mycket och jag lär mig fortfarande om nya saker varje dag.

Jag vet att jag kommer att leva med detta i resten av mitt liv men det kommer gå i perioder, så kallade skov. Precis så som det är nu. I framtiden kanske det kommer vara mindre eller mer skov, det vet jag inte utan det får tiden avgöra. Det jag känner mig mest orolig över är att det ska bli värre, att jag inte skulle kunna jobba och få in pengar för att betala allt som ska betalas. En grej jag tänker på väldigt ofta är också om mina framtida barn kommer få de sjukdomar som jag har, det kommer vara en stor sorg men jag tror ändå att jag kommer klara det och att de kommer klara det.

Likes

Comments

Det här med att jag ler när jag mår dåligt missuppfattas jävligt ofta, vilket jag förstår. Det kan vara en dag då jag knappt sovit någonting på hela natten pga smärta men går upp som vanligt på morgonen och säger godmorgon och ler till den första personen som jag ser. Det kan vara en dag då jag sitter i skolan och bara fokuserar på att få in luft i mina lungor. Jag kan oftast le, för det är sån som jag är. Jag är en glad tjej. Nästan alla ser mig som den glada tjejen som alltid ler.
Hälsningsfrasen "hur mår du?" som man oftast brukar säga när man träffar någon hatar jag. Jag har absolut inget emot personen som frågar utan det är själva hälsningsfrasen som jag alltid haft det jobbigt med sedan jag blev sjuk. Jag svarar att jag mår bra, fast allt är skit. Jag ler och säger att jag mår bra. Nu när jag varit sjuk i snart fem år så börjar jag känna igen vissa mönster. Jag säger oftast att allt är bra fast det är skit. De enda som jag egentligen säger till hur jag faktiskt mår är min mamma, min bästa vän Carolina och Simon. Min mamma kan se på mig hur jag mår utan att fråga, hon har lärt sig att se igenom mig i alla dessa år och det kan vara jävligt skönt ibland för då slipper jag prata om det.
Vissa personer bryr sig verkligen om hur jag mår och frågar för att de verkligen vill veta medans andra har det som en hälsningsfras för att vara trevlig men bryr sig igentligen inte så mycket vad de får för svar på frågan.
Jag har lärt mig nu på senare tid att skilja på dessa personer och hur de frågar den frågan då jag fått den frågan ca. 10 ggr om dagen från 10 olika personer i 5 års tid. Ibland så kan jag säga att jag mår bra till min mamma även fast jag inte gör det och då undrar ni säkert varför jag gör så och det är för att jag inte alltid orkar prata om det. Tänk såhär, om du skulle ha en skitdag och det kommer 10-15 personer och frågar dig hur du mår så kanske du skulle säga till de 3 första personerna hur du verkligen känner men efter att man sagt hur man verkligen mår så kommer det följdfrågor som man måste svara på. Om det kommer en fjärde person som frågar hur du mår och du säger "bra" så får man inga följdfrågor och man slipper prata om det som gör ont. Jag hoppas att ni förstår mig och att ni inte missförstår hur jag skriver, jag försöker förklara så gott jag kan men det är så svårt att förstå om man inte upplevt det själv men jag hoppas att någon kan känna igen sig eller bara förstå varför jag inte gillar den hälsningsfrasen.

Tillbaka till det att jag ler, det är som min sköld. Mitt skal utanpå som gör att folk inte ser det mörka som verkligen finns inom mig. Jag har alltid varit så, sedan jag blev sjuk. Många missuppfattar (vilket jag kan förstå på ett sätt) men det är mitt sätt att orka, mitt sätt att inte bryta ihop under dagen. På nätterna gråter jag, antingen med min mamma eller ensam. Jag bryter oftast ihop på kvällarna eller direkt efter jag kommer innanför dörren efter en hel dag i skolan. Det missuppfattas att jag ler, det har det alltid gjort. När jag var mindre undrade folk om jag verkligen mådde dåligt, jag skrattade och log ju inför dem, då kan man ju inte må dåligt?! Om man mår dåligt ser man ju det på en person. Och som svar på det är att nej, man behöver inte se att en person mår dåligt bara för att den gråter eller är nedstämd. En person kan må precis lika dåligt när den skrattar eller ler och det är där jag missuppfattas. Folk förstår inte att det kan vara så. Detta som jag beskrev har hänt under dessa fem år och det händer forfarande i mitt liv nästan varje dag.
Ibland så kan man verkligen se på mig att jag mår dåligt för att jag orkar inte alltid ha min sköld till hands, jag orkar inte alltid le, även "den glada tjejen" bryter ihop. Och när jag väl ler så ser ingen på mig att jag är sjuk eller mår dåligt. Att le är så mycket enklare än att säga hur det verkligen är.
Att le är min sköld i kriget, alla krigare måste ha en sköld i kriget för att skydda sig och vi krigare måste ha en sköld för att orka med att leva i kriget.

Likes

Comments

I måndags fick jag äntligen ledinjektioner. Nu två dagar efter så känner jag mig väldigt trött och stel så jag har varit hemma från skolan igår och är även det idag också. Igår lämnade jag in min engelska uppgift som jag låg efter med så det var sjukt skönt att få lämna in den och att slippa tänka på det mer.
Jag har mindre ont idag än vad jag hade igår så det känns ändå som att jag börjar må bättre fysiskt.

Ledinjektionerna gick helt okej, det är ju inte det skönaste man kan utsätta sig för direkt men det behövs för att jag ska börja må bättre. Jag sprutade höger höft, båda knäna, båda fötterna och höger tumme. Det tog ca 45 minuter under lustgas. Höger tumme har jag aldrig sprutat när jag varit vaken förut utan bara när jag varit sövd men nu så måste jag börja lära mig att få sprutor med bara lustgas som bedövning eftersom att jag ska flyttas till vuxenavdelningen nästa år då jag fyller 18 och där får man knappt någon bedövning om man måste sprutas. Om jag fick välja själv så skulle jag helst vilja bli sövd vid varje tillfälle som det var när jag var mindre men jag vill också göra en enklare övergång för mig själv till vuxenavdelningen. Men somsagt, höger tumme har jag bara fått sprutad när jag varit sövd och denna gång blev det inte så och det var nog den värsta smärtan jag känt på länge, jag kände hur nålen från sprutan gick in i leden och hur innehållet från sprutan kom in i min lilla led i tummen. Väldigt obehagligt. Så efter jag skulle spruta resterande leder så spände jag mig jättemycket och började kallsvettas men efter en led var sprutad så kände jag att jag kunde slappna av igen då det inte gjorde lika ont som tummen.

När jag kom hem från sjukhuset var klockan halv 5 och jag och mamma stannade och köpte sushi med oss hem. Sen på kvällen tog jag värktabletter och sov.
Igår tog jag det bara lugnt hela dagen, jag försökte använda rullstolen så lite som möjligt men det gick inte, så jag fick sitta en dag till och ta det lugnt eftersom att mina ben skakade och var väldigt ostadiga att stå på.
Simon kom hit igår efter hans jobb och det var jättemysigt, saknat honom jättemycket.
Idag har jag börjat gå lite lagom, från mitt rum till vardagsrummet till att börja med, sen måste jag sätta mig och vila ett tag. Jag är fortfarande väldigt ostadig i benen och väldigt stel men smärtan är mindre idag vilket är positivt.

Likes

Comments