View tracker

Som ni märkt så har jag inte bloggat på väldigt länge och det har sina anledningar som jag egentligen inte vill gå in på rakt på sak, men jag har haft och har en väldigt jobbig tid i mitt liv just nu med mycket smärta och social ångest.
Det här med ångest i sociala sammanhang har jag känt av lite till och från under två års tid men jag har inte riktigt vetat varför jag känt så som jag känt och det har inte kommit lika ofta som det gör nu. Nu vet jag att jag har en så kallad social ångest som kan leda till panikattacker. Jag har aldrig riktigt vetat vad en panikattack är för någonting men nu när jag fått uppleva det så förstår jag verkligen hur äckligt skrämmande det är. För att få en panikattack så behöver jag inte vara i ett socialt sammanhang utan jag kan få det när som helst vilket gör att jag ständigt går och oroar mig för att få en panikattack.
Mitt liv har blivit väldigt begränsat sedan jag började märka av min sociala ångest mer och mer. Jag har inte kunnat göra vissa saker som jag skulle velat ha gjort under dessa månader av ångest.
Vissa dagar är bättre än andra, precis som med reumatismen men värst är det när allt kommer på en och samma gång. Och det var det som hände igår natt. Att ha en enorm smärta i lederna som gör att man varken kan röra sig eller att knappt våga ta ett andetag + att få en panikattack är bland det äckligaste jag varit med om i mitt liv. Jag har sovit sjukt dåligt inatt och när jag vaknade vid halv fem imorse så hade inte min smärta i lederna försvunnit.
Jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska dela med mig av min ångest till er, alltså skriva om det. Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket på om jag ska prata öppet om det eller inte. Men nu har jag kommit fram till en punkt då jag tror att jag behöver ventilera mig om min ångest precis som jag gjort med mina sjukdomar. Jag började att blogga för min egen skull, för att få skriva ut all skit som jag har svårt att prata om med folk som lever runtomkring mig, så nu känns det som en självklarhet att också skriva om min ångest.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Idag var planen att jag, Simon och pappa med familj skulle käka middag tillsammans på Koh Phangan som ligger på söder. Vi kom dit och det var kö i en timme så då gick vi till skrapan och kollade i lite butiker och när det gått en timme så gick vi tillbaka till Koh Phangan men då skulle vi få vänta ytterligare en timme på ett bord och det orkade vi inte så då gick vi vidare och det slutade med att vi käkade massor av tapas till middag på La Cucaracha. Det blev ändå en lyckad kväll med god mat trots att vi helst hade velat äta på Koh Phangan.

Vi kom hem runt nio och då satte vi på "Så Mycket Bättre" och nu ligger jag och Simon i soffan och kollar på en film som heter "Min så kallade pappa". Så nu ska vi bara mysa och ta det lugnt resten av kvällen.

Likes

Comments

Vissa dagar är bättre än andra och de dagarna kallar jag för bra dagar, men det många inte vet är att jag fortfarande har ont i hela kroppen under mina "bra" dagar. Jag har fortfarande ont men det går att hantera. På de dåliga dagarna går smärtan inte att hantera.
Att ha levt med ständig smärta i fem år är tufft, det tar på min kropp och på mitt psyke. Smärtan förändrar en.

Jag skulle nog varit en helt annan person idag om jag inte fått min diagnos en kall vinterdag i februari för fem år sedan. Jag tror att jag skulle satsat på mina idrotter mycket mer än vad jag kan göra nu i dagsläget. Jag hade säkert fortsatt med friidrott och fotboll och utvecklat mig i det. Jag hade kunnat satsa mer på ridningen än vad jag kan göra idag. Det är mycket som skulle vara annorlunda i mitt liv om jag var frisk.
Men jag skulle aldrig blivit den jag är idag om jag inte blivit sjuk. Jag fick lära mig att bli vuxen vid 12 års ålder och att börja resan mot att hantera ständig smärta i min kropp. Jag har blivit stark av min sjukdom, jag har lärt mig mycket och jag lär mig fortfarande om nya saker varje dag.

Jag vet att jag kommer att leva med detta i resten av mitt liv men det kommer gå i perioder, så kallade skov. Precis så som det är nu. I framtiden kanske det kommer vara mindre eller mer skov, det vet jag inte utan det får tiden avgöra. Det jag känner mig mest orolig över är att det ska bli värre, att jag inte skulle kunna jobba och få in pengar för att betala allt som ska betalas. En grej jag tänker på väldigt ofta är också om mina framtida barn kommer få de sjukdomar som jag har, det kommer vara en stor sorg men jag tror ändå att jag kommer klara det och att de kommer klara det.

Likes

Comments

Det här med att jag ler när jag mår dåligt missuppfattas jävligt ofta, vilket jag förstår. Det kan vara en dag då jag knappt sovit någonting på hela natten pga smärta men går upp som vanligt på morgonen och säger godmorgon och ler till den första personen som jag ser. Det kan vara en dag då jag sitter i skolan och bara fokuserar på att få in luft i mina lungor. Jag kan oftast le, för det är sån som jag är. Jag är en glad tjej. Nästan alla ser mig som den glada tjejen som alltid ler.
Hälsningsfrasen "hur mår du?" som man oftast brukar säga när man träffar någon hatar jag. Jag har absolut inget emot personen som frågar utan det är själva hälsningsfrasen som jag alltid haft det jobbigt med sedan jag blev sjuk. Jag svarar att jag mår bra, fast allt är skit. Jag ler och säger att jag mår bra. Nu när jag varit sjuk i snart fem år så börjar jag känna igen vissa mönster. Jag säger oftast att allt är bra fast det är skit. De enda som jag egentligen säger till hur jag faktiskt mår är min mamma, min bästa vän Carolina och Simon. Min mamma kan se på mig hur jag mår utan att fråga, hon har lärt sig att se igenom mig i alla dessa år och det kan vara jävligt skönt ibland för då slipper jag prata om det.
Vissa personer bryr sig verkligen om hur jag mår och frågar för att de verkligen vill veta medans andra har det som en hälsningsfras för att vara trevlig men bryr sig igentligen inte så mycket vad de får för svar på frågan.
Jag har lärt mig nu på senare tid att skilja på dessa personer och hur de frågar den frågan då jag fått den frågan ca. 10 ggr om dagen från 10 olika personer i 5 års tid. Ibland så kan jag säga att jag mår bra till min mamma även fast jag inte gör det och då undrar ni säkert varför jag gör så och det är för att jag inte alltid orkar prata om det. Tänk såhär, om du skulle ha en skitdag och det kommer 10-15 personer och frågar dig hur du mår så kanske du skulle säga till de 3 första personerna hur du verkligen känner men efter att man sagt hur man verkligen mår så kommer det följdfrågor som man måste svara på. Om det kommer en fjärde person som frågar hur du mår och du säger "bra" så får man inga följdfrågor och man slipper prata om det som gör ont. Jag hoppas att ni förstår mig och att ni inte missförstår hur jag skriver, jag försöker förklara så gott jag kan men det är så svårt att förstå om man inte upplevt det själv men jag hoppas att någon kan känna igen sig eller bara förstå varför jag inte gillar den hälsningsfrasen.

Tillbaka till det att jag ler, det är som min sköld. Mitt skal utanpå som gör att folk inte ser det mörka som verkligen finns inom mig. Jag har alltid varit så, sedan jag blev sjuk. Många missuppfattar (vilket jag kan förstå på ett sätt) men det är mitt sätt att orka, mitt sätt att inte bryta ihop under dagen. På nätterna gråter jag, antingen med min mamma eller ensam. Jag bryter oftast ihop på kvällarna eller direkt efter jag kommer innanför dörren efter en hel dag i skolan. Det missuppfattas att jag ler, det har det alltid gjort. När jag var mindre undrade folk om jag verkligen mådde dåligt, jag skrattade och log ju inför dem, då kan man ju inte må dåligt?! Om man mår dåligt ser man ju det på en person. Och som svar på det är att nej, man behöver inte se att en person mår dåligt bara för att den gråter eller är nedstämd. En person kan må precis lika dåligt när den skrattar eller ler och det är där jag missuppfattas. Folk förstår inte att det kan vara så. Detta som jag beskrev har hänt under dessa fem år och det händer forfarande i mitt liv nästan varje dag.
Ibland så kan man verkligen se på mig att jag mår dåligt för att jag orkar inte alltid ha min sköld till hands, jag orkar inte alltid le, även "den glada tjejen" bryter ihop. Och när jag väl ler så ser ingen på mig att jag är sjuk eller mår dåligt. Att le är så mycket enklare än att säga hur det verkligen är.
Att le är min sköld i kriget, alla krigare måste ha en sköld i kriget för att skydda sig och vi krigare måste ha en sköld för att orka med att leva i kriget.

Likes

Comments

I måndags fick jag äntligen ledinjektioner. Nu två dagar efter så känner jag mig väldigt trött och stel så jag har varit hemma från skolan igår och är även det idag också. Igår lämnade jag in min engelska uppgift som jag låg efter med så det var sjukt skönt att få lämna in den och att slippa tänka på det mer.
Jag har mindre ont idag än vad jag hade igår så det känns ändå som att jag börjar må bättre fysiskt.

Ledinjektionerna gick helt okej, det är ju inte det skönaste man kan utsätta sig för direkt men det behövs för att jag ska börja må bättre. Jag sprutade höger höft, båda knäna, båda fötterna och höger tumme. Det tog ca 45 minuter under lustgas. Höger tumme har jag aldrig sprutat när jag varit vaken förut utan bara när jag varit sövd men nu så måste jag börja lära mig att få sprutor med bara lustgas som bedövning eftersom att jag ska flyttas till vuxenavdelningen nästa år då jag fyller 18 och där får man knappt någon bedövning om man måste sprutas. Om jag fick välja själv så skulle jag helst vilja bli sövd vid varje tillfälle som det var när jag var mindre men jag vill också göra en enklare övergång för mig själv till vuxenavdelningen. Men somsagt, höger tumme har jag bara fått sprutad när jag varit sövd och denna gång blev det inte så och det var nog den värsta smärtan jag känt på länge, jag kände hur nålen från sprutan gick in i leden och hur innehållet från sprutan kom in i min lilla led i tummen. Väldigt obehagligt. Så efter jag skulle spruta resterande leder så spände jag mig jättemycket och började kallsvettas men efter en led var sprutad så kände jag att jag kunde slappna av igen då det inte gjorde lika ont som tummen.

När jag kom hem från sjukhuset var klockan halv 5 och jag och mamma stannade och köpte sushi med oss hem. Sen på kvällen tog jag värktabletter och sov.
Igår tog jag det bara lugnt hela dagen, jag försökte använda rullstolen så lite som möjligt men det gick inte, så jag fick sitta en dag till och ta det lugnt eftersom att mina ben skakade och var väldigt ostadiga att stå på.
Simon kom hit igår efter hans jobb och det var jättemysigt, saknat honom jättemycket.
Idag har jag börjat gå lite lagom, från mitt rum till vardagsrummet till att börja med, sen måste jag sätta mig och vila ett tag. Jag är fortfarande väldigt ostadig i benen och väldigt stel men smärtan är mindre idag vilket är positivt.

Likes

Comments

Inatt har det varit en konstig natt, jag somnade runt 11 men vaknade jätteofta. Jag vaknade säkert en gång i timmen hela natten tills klockan blev tre på morgonen för då kunde jag inte somna om. När klockan blev runt 7 på morgonen somnade jag och sov till halv 10. Då gick jag upp, åt frukost och tog tre kortisontabletter + min dagliga medicin. Jag har börjat äta kortisontabletter för att jag ska orka att gå till skolan imorgon och på fredag. På måndag nästa vecka får jag ledinjektioner och då kommer jag också att vara hemma från skolan på tisdag eftersom att man måste vara stilla och ta det lugnt efter man fått ledinjektioner.
Efter jag åt frukost och tog mina mediciner så satte jag mig vid datorn och började plugga, har suttit och skrivit i 1,5 timme så tog en liten paus nu. Jag hann ändå med mycket då jag inte pluggade någonting igår. Dagen igår gick bara ut på att sova vilket jag tror att jag behövde också men stressen över skolan är obeskrivlig. Jag har utvecklingssamtal imorgon så jag får prata med min mentor om hur vi kan göra det bättre för mig osv.
Jag känner fortfarande ingen skillnad från tabletterna i lederna men vi får hoppas att smärtan lättar under dagen.
Det är riktigt höstväder idag vilket känns ganska mysigt när man är hemma då jag slipper frysa och få ännu mer ont i kroppen än vad jag redan har. Jag ligger i sängen med min värmefilt och tittar ut mot mörkret.

Likes

Comments

Det känns som allting faller ner, varenda liten del som jag har kvar. Nu blundar jag för allt jag ser och därför vill jag dansa genom alla problem jag har. Med stängda ögon ser jag allting klart. -Norlie & KKV

Idag har jag varit hemma från skolan. Imorse kom jag inte upp ur sängen. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen, jag har vaknat, sovit, ätit, sovit...
Jag har inte orkat göra något annat än det idag.
Om en vecka får jag ledinjektioner, det kommer bli bättre då, det blir alltid bättre. Det har bara kommit en storm in i mitt liv som snart kommer att passera.
Igår tvingade jag mig själv till skolan, jag gick hela dagen. Det var tufft men jag klarade det.
Nu idag kom jag inte upp ur sängen pga smärta och jag har bara velat sova hela dagen. Även fast jag har sovit i princip sen jag vaknade imorse så är jag lika trött nu som jag var när jag vaknade. Jag har en trötthet som inte går att vila bort.
Jag har försökt intala mig varje dag i två veckor nu att detta bara är en storm, en virvelvind som snart kommer vara över men det är svårt att tänka så när man är i mitten utav stormen men jag försöker så gott jag kan.

Likes

Comments

Denna vecka har gått så sjukt fort. Jag var ju hemma från skolan mån-tor men jag gick till skolan på fredagen och gjorde ett prov. Det var sjukt långt och svårt, man kunde skriva hur mycket som helst på varje fråga och det tog aldrig slut. Men jag tror att jag ändå klarade provet så det känns bra.

I fredags efter skolan hände det inte så mycket, jag drog till Ica och köpte lite saker och sen spenderade jag kvällen hemma med familjen tills jag skulle möta upp Simon vid tunnelbanan och åka hem till honom. Vi kom till honom runt 10 och då tog vi bara det lugnt.

I lördags kände jag mig lite febrig så jag tog det lugnt då också. Vi gjorde egna hamburgare till middag igår så jag gick ner till affären och handlade lite ingredienser. Sen på kvällen somnade jag jättefort.

Idag jobbar Simon så jag ligger just nu i hans säng och ska plugga lite. Sen idag blir det en planeringsdag om vad jag behöver göra i veckan. Idag blir det också en lugn dag vilket kan vara väldigt skönt när jag mått som jag gjort i veckan.

Smärtan har dämpat sig lite, eller så är det jag som har vant mig och inte känner av samma smärta längre. Det är lite svårt att veta. Min smärttröskel höjs efter varje gång som jag får extremt ont och jag vänjer mig typ vid det och efter ett tag så känner jag inte av samma smärta och då vet jag inte ifall jag vant mig eller om den försvunnit. Men jag mår bättre än innan iallafall även fast det inte är så bra som jag igentligen vill må. Jag har fått en tid för ledinjektioner om 2 veckor så jag hoppas jag står ut tills dess.

Likes

Comments

Ännu en dag hemma från skolan med värk i de flesta lederna och feber. Jag brukar inte ha feber så ofta, bara om jag är riktigt förkyld eller som nu då jag har jätteont i hela kroppen. Ett tecken på inflammation i kroppen.
Det var fyra månader sen som jag fick kortisonsprutor i lederna och jag brukar göra det var tredje månad så det är inte konstigt att jag mår som jag gör.
Jag hoppas att jag så snart som möjligt får en tid för ledinjektioner så att jag slipper må såhär.

På fredag har jag prov i skolan så jag sitter hemma nu och försöker plugga till det så gott som jag kan, jag gör mitt bästa helt enkelt.

Likes

Comments