Magsmärtorna som kom och gick sedan natten till söndag blev för outhärdliga igår. Ett besök på Studenthälsan, ett på en hälsostation och slutligen ett besök på VCS Akuten. Krigade iväg till jobbet igår efter besöket på Studenthälsan, men efter 30 minuter fick jag avsluta arbetsdagen och släpa iväg mig till min hälsostation. Trodde jag skulle kunna stå ut tills jag hade läkartid idag, men smärtorna tog över på kvällen igår, så akuten fick det bli.

Och här ligger jag nu, hemma från jobbet, med misstänkt magkatarr. Vilken fruktansvärd smärta man tvingas genomgå. En brännande, svidande, vidrig smärta och det känns som om tarmarna ska explodera. Magen känns uppblåst som en gasballong. Jag har stundvis inte vetat vad jag ska göra av mig själv, så ont har jag haft. Tur så hjälper Panadol Forte 1 g litegrann för stunden. Den fick jag utskriven tillsammans med magskyddsmedicinen som jag ska äta i två veckor framöver. Oroar min oroliga själ sig för någonting då? Givetvis. Den oroar sig för om jag har fått rätt diagnos, att det inte är någonting värre. För denna diagnos lär ställas genom gastroskopi, men något sånt var det inte tal om på akuten igår. Diagnosen ställdes utgående från det jag berättade, mina symptom och efter att läkaren hade klämt lite på magen. Jag lever med hoppet om att jag nu är på rätt väg, att jag kan lita på läkaren.

Jag har under året ibland undrat hur min kropp har kunnat hålla ihop med tanke på stressen, men nu gav den upp och här kom nu magkatarren son ett brev på posten. Stressen, tillsammans med de starka mediciner jag äter, misstänks vara huvudorsakerna till detta. Vanliga biverkningar av medicinerna är all världens åkommor i magtrakten, allt från detta, till tarminflammation, magkramper, andra problem med mage och tarm o.s.v. Så inte undra på. Jag hoppas att min, fr.o.m. idag tillfälligt svagare styrka på medicinerna ska lugna min stackars mage lite. Dessutom har jag ju under dagarna med smärta gladeligen stoppat i mig de värktabletter vi har haft hemma, främst naproxen, i hopp om att smärtan skulle avta. Men nej, det borde jag inte ha gjort då naproxen och ibuprofen tydligen mer förvärrar dessa tillstånd snarare än förbättrar. Kul. Nå nu vet jag vad som gäller härefter, Panadol.

Nu gäller det att ta en dag i taget, vila, vila och åter vila och hoppas på att det här snart är ett minne blott. Fick stränga order av min kollega att stanna hemma och vila och krya på mig så länge det krävs. Bästa Anna-Karin och bästa jobbet där nivån på förståelsen och omtanken är skyhög. Det här är sannerligen en lärdom för mig, att se vad stressen kan göra med en. Nu måste jag landa och verkligen se över mina levnadsvanor och reducera stressen i mitt liv till det yttersta. Det är min kropp och mitt liv värda. Synd att jag insåg det såhär sent.

Må väl!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har aldrig lagat lasagne förut, men ikväll var det premiär för det. Det är så mysigt att laga mat tillsammans om kvällarna, roligt med ett gemensamt matintresse. Igår bakades det också baguetter här hemma, baksuget tog över för André. Baguetter med soltorkad tomat och färska örter blev det. Och att sedan får ta en tugga av en bit rykande färskt bröd med smör på, ojoj. Vi kom fram till att vi helt klart ska försöka baka eget bröd oftare framöver, det är ju så fantastiskt gott.

Min älskade mamma har fått morsdagsgratulationer idag och jag hade mer än gärna varit hemma i Ekenäs och firat henne. Min fina mamma.
Förövrigt smyger söndagsångesten sig på sådär sakta. Imorgon återvänder jag till jobbet då jag anser mig vara så pass frisk nu. Det känns bra, bra att få sysselsätta sig med något meningsfullt igen efter att ha gått här hemma i fem dagar nu. Det kan vara skönt att bara göra ingenting, men det med måtta. Samtidigt känner jag, med min eviga inre stress, att jag har någon slags oroskänsla i magen. För vad vet jag inte. Den känslan finns där väldigt ofta, nästan dagligen, en molande, påträngande oros- och nervositetskänsla. Kanske det är stressen som talar. För märkbart stressad blir jag då jag tänker på allting som ska ordnas och fixas i samband med flytten, eller då jag tänker på om jag har glömt någonting (!?), eller då jag vet att jag ska göra någonting som jag inte får glömma. Jag blir stressad för nästan allt med andra ord, heeelt i onödan gällande det mesta. En liten minimal sak kan kännas enormt stor och energikrävande för mig. 

Jag har starkt funderat på att börja delta i MediYoga eller någon annan yoga på Åland. Det hade känts bra tror jag, då jag verkligen hade varit tvungen att slappna av ordentligt då. För uppenbarligen kan jag inte det på egen hand, speciellt inte mentalt. Yoga hade nog gjort gott. Skulle jag därtill samtidigt få huvudet att slappna av och varva ner så är det ju en fullträff. Det finns hopp.

Gällande Eurovisionen igår så är jag mest förvånad. Förvånad över det vinnande bidraget och förvånad över vissa av de övriga ländernas placeringar. Jag tyckte överlägset mest om Moldavien och deras medryckande saxofonlåt.

Skön söndagkväll, adjö😀

Likes

Comments

Lördagen är här och en mycket sen frukost myser i magen. Helgfrukostarna är en mindre storsatsning hos oss, då vi under vardagarna vanligtvis inte äter någon frukost alls. Det kan vara allt från bacon, mysli, kokt ägg, äggröra, stekt ägg, färsk mango, bär och yoghurt som slinker ner på lördags- och söndagsförmiddagarna. Och så givetvis någon riktigt smarrig smörgås med en massa gott på. En stund av njutning med andra ord, en bra start på dagen. Ett av livets alla guldkorn.

Jag har kommit fram till att jag lägger ner överlägset mest kosing på mat i alla dess former. Därefter kommer hyran och räkningarna på en god andra plats. Jag har under året sällan unnat mig något extra, eftersom jag har fått för mig att jag ska försöka vara så sparsam som möjligt nu innan jag börjar jobba på riktigt. Det har gjort att jag, på gott och ont, är överdrivet snål ibland. Snål med mina egna pengar och snål med att unna mig saker för min egen skull. Och nu menar jag inte bara materiella ting, utan främst sådant som gör gott för kropp och själ, en massage, ett frissabesök eller något för att skämma bort mig själv. Jag är oftast generös och givmild mot andra, men inte mot mig själv. Jag investerar sällan i mig själv. Vad gäller materiella ting så har jag inte längre ett så stort behov av att köpa en massa nya saker, skor och kläder. Självklart köper jag nya skor eller en ny jacka om jag verkligen behöver det, men jag köper inte något bara för att, det var det som var min poäng. Jag har klarat mig bra ändå. En sak ska jag däremot unna mig, som en examenspresent till mig själv. De blir mina på måndag om jag har tagit mig ur förkylningsträsket tills dess, ett par hörlurar från Beats by Dre. Dyra så det förslår, men oj som jag har sneglat på dem var och varannan månad och gång då jag har stegat in på Gigantti eller Power. De lär ta min högt musikälskande själ till nya höjder, får rysningar nu redan. Så nu, nu ska jag tillåta mig själv att införskaffa ett par.

Nu ska jag plocka undan mina frukosttallrikar innan jag åter landar i soffan för att se om musikvärlden har något nytt att komma med. För mig är det nästan högtidligt då jag hittar en ny låt, som jag känner att jag fullkomligt älskar. Musik kan gå så innerligt djupt in i min benmärg, i mitt hjärta och min själ, att jag inte riktigt kan förklara. Många av mina nära och kära har fått erfara mina känslostormar när det kommer till musik. Jag känner känslor väldigt intensivt ibland, främst när det gäller musik, men även annars. Det är som att uppnå extas av att få lyssna på en låt som jag upplever så perfekt, med perfekta inslag och perfekta "peakar" som jag brukar kalla det. En peak kan vara en sångare som tar en osannolikt häftig ton någonstans under låtens gång, som har en skrämmande grym röst eller som har en röst som passar låten som handen i handsken. En peak kan också vara ett solo som gör att man faller från stolen eller någonting i melodin som är magiskt, en sänkning eller höjning eller något litet uppsving. Sånadär små, fantastiska detaljer i en låt som mina innersta sinnen lägger märke till. Mitt musikmotto är att en låt är en bra låt om den ger mig rysningar och gåshud, oavsett genre. Därför har jag också en väldigt bred musiksmak. Det är sällan jag tycker om alla låtar på ett album, men de en, två, tre låtarna jag tycker om så älskar jag. Jag är också väldigt noga med att jag ska ha upplevt de där alldeles speciella rysningarna av en låt innan den läggs till i mina Spotifylistor. Musiken är helig för mig.

Hejtå!

Likes

Comments

Förra veckans fredag drabbades jag av en förkylning som hette duga, passligt efter inlämnandet av gradun. Hann pusta ut och slappna av ett par timmar efter inlämnandet innan jag började känna av halsont. Och så var det igång. Post-graduflunssa helt enkelt. Den har fortfarande inte gett med sig och jag är nu inne på min tredje dag som frånvarande från jobbet. Klättrar nästan på väggarna av rastlöshet. Märkligt fenomen, kan jag tycka, att förkylningen lurar bakom hörnet och slår till då stressen i kroppen släpper, men det är väl så det fungerar. För stress är bara förnamnet på det jag har upplevt under graduskrivandet, speciellt under den sista tiden. Sjuk stress. Så sjuk att jag stundvis har blivit orolig för min egen hälsa. Att jag dessutom är världsbäst på att ta till mig stress helt i onödan gör ju inte saken bättre. Jag kan stressa upp mig över saker långt på förhand. Saker som ingen annan ens hade reflekterat över. Det har lett till att jag aldrig kan slappna av så som jag vill. För mitt psyke slappnar inte av, det är ständigt full rulle uppe i kontoret. Till synes kanske jag slappnar av då jag ligger nerbäddad i soffan under en filt, men det är bara fysiskt, aldrig psykiskt. Ständig inre stress. Och det blir jobbigt i längden. Jag lever däremot med hoppet om att Åland, dit jag flyttar om mindre än en månad, ska hjälpa mig att finna lite inre ro. Eller inte lite, utan mycket inre ro. 

Jag tror det kommer att göra mig gott att, på obestämd tid nu i början, få bo ett stenkast från vattnet och från lummiga, härliga skogar ute på landet. Lugn och ro är vad jag behöver. Det insåg jag redan tidigare under året då jag, otaliga gånger, kom på mig själv med att reta ihjäl mig på grannar som drog möbler över golvet, spelade hög musik, renoverade eller annars bara hade ljud för sig, för att nämna några saker som gjorde att jag tänkte gå i taket.. Fortfarande stör jag mig på liknande saker, medan André, världens bästa André, inte ens ger det en tanke. Det ger en liten indikation på hur nära bristningsgränsen jag kanske har varit. Jag är väl helt enkelt inte en person som ska bo i höghus eller i en större stad.. Därför ser jag oerhört mycket fram emot att få påbörja ett nytt kapitel i livet, så spännande. Att Åland kallar får mig att orka stå ut de sista veckorna här i Vasa, staden som jag nu känner att jag är klar med och det känns ända in i benmärgen. Sju år är en lång tid. Det tråkiga med hela situationen är att jag flyttar ifrån fina vänner och bekanta, men tur så är de allihopa endast ett samtal eller ett sms bort. Det samma gäller familj och vänner i kära Ekenäs.

Och just nu då? Middagen, en fantastiskt god kycklinggryta med paprika, zucchini och champinjoner, är nyligen inmundigad och nu mumsar jag på en bit kladdkaka med grädde. Inte helt fel. Hes är jag också och det ordentligt. Tänkte ringa ett samtal idag, men avstod då jag insåg att den jag skulle tala med inte skulle komma att höra vad jag säger. Det blir nästa veckas projekt med andra ord.

Helg, du är välkommen.




Likes

Comments

Det var fem år sedan jag senast hade en blogg. Då var jag 22 år och skrev om mitt liv och min vardag i studiestaden Vasa. Jag fokuserade främst på att skriva om det roliga som skedde i mitt liv, allt jag gjorde, vart jag reste och så lite bilder på det. Utelämnade helt de resterande delarna av livet, det vill säga stötestenarna, de dåliga dagarna och motgångarna. För sådana fanns det, men de fick inget utrymme i bloggen, för "vem hade velat läsa om mina motgångar i livet?" tänkte jag. Sådant som ingen av oss ändå, hur mycket vi än hade velat, kan undvika i livet. Personligen föredrar jag att läsa äkta, icke förskönande bloggar där människor även delar med sig av sina sämre dagar. För det är just det som själva livet består av för oss alla, en salig blandning av guldkanter och stötestenar. Och det ska denna pinfärska blogg handla om, själva livet här och nu och allt som det medför, därav valet av bloggnamnet mittiallt. Dessutom får jag utlopp för min skrivglädje, hurraa! Välkommen med!



Fick en attans bra bild av den vackra solnedgången som Vasa bjöd på någon gång i februari i år. Bevittnade den tillsammans med min bästa vän och mysigaste lilla kumpan, älskade Winston.

Likes

Comments