Header

Igår efter frukosten begav sig Ronja och Elin för att göra en dykarutbildning respektive en repetitionsutbildning, och sedan dyka. Jag klurade mycket fram och tillbaka på om jag också skulle haka på, men jag gick tillslut på min magkänsla. Nog för att det säkert skulle vara en superhäftig upplevelse och ytterligare ett steg i att bli av med min rädsla, men det kändes rätt i att skippa i alla fall denna gång. Att dyka är dessutom faktiskt inte något som jag drömt om att göra, och det kändes därför inte heller som någon större förlust att missa det.

När Elin och Ronja sedan kom hem förstärktes min känsla av att jag gjort rätt val då de båda, men framför allt Ronja, hade tyckt det var jättejobbigt vissa stunder. Jag vet att jag nog totalt hade freakat ur om jag sett att någon av dem kände så. Det hade dock gått bra tillslut för de båda, och jag tycker det var superbra gjort!

Igår spenderade jag därför stora delar av dagen för mig själv! Jag måste faktiskt säga att det var rätt skönt ändå. Kände mig lite halvkrasslig så jag spenderade mycket tid på hotellet med att bara vila. Jag tog även en liten tur längs stranden och alla butiker. Köpte frukt i ett stånd och pizza i en butik och tog med och åt hemma på hotellet. Lite speciellt var det dock, att gå runt helt själv. Nu har vi ändå varit med varandra dygnet runt i tre veckors tid, och det har därför blivit ens vardag. Så även om det var skönt att ha lite egentid, kändes det faktiskt ändå lite tomt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Häromdagen hade vi planerat att göra en dagstripp över till Gili Meno, men den planen skrotades då det visade sig att det skulle ta upp emot 45 min innan vår frukost på hotellet kom, vilket gjorde att vi missade båten... Ingen av oss förstår hur det kan ta så lång tid för dem, men så var det i alla fall.

Idag gjorde vi därför ett nytt försök, gick upp tidigare och beställde frukost det första vi gjorde. Medan vi väntade på den i de kända 45 minuterna gjorde vi oss sedan i ordning. Frukost äter vi nämligen på vår lilla veranda utanför rummet! Sedan gick vi ner till hamnen och tog båten vid 9.30. Hamnen består egentligen bara utav ett biljettkontor, en liten väntsal och lite bänkar. Allihop ligger på stranden och därför är alla vägar av sand. Båtarna lägger till vid stranden och sedan får man vada ut några steg i vattnet och klättra på båten!

Väl framme på Gili Meno märktes skillnad från Gili Trawangan direkt. Meno är betydligt mycket lugnare, mindre och med finare stränder. Nu var vi bara längs ena sidan av ön, men av det vi såg kunde vi bland annat konstatera att strandpromenaden kantas av bungalows som mestadels beboddes av par. Både Gili Meno och Gili Air är kända för att locka många "honeymooners", dvs par på smekmånad.

Stranden hade vi nästan för oss själva! Här var det betydligt mindre drev av uppspolade koraller jämfört med Gili T, vilket var väldigt skönt. Det fanns dock på sina håll, och bland dem gjorde vi många roliga fynd i form av snäckor och annat vackert.

De koraller som spolats upp hade på flera ställer använts som dekoration och som del av konstverk. Kreativt!

Ett mission för idag var även att spana och känna in Gili Meno för att se om vi skulle kunna tänka oss att bo där några nätter. Svaret är att vi alla uppskattade lugnet på Meno, men vi föredrar nog Gili T. Personligen är jag ju egentligen inte så mycket för sol och bad (skugga och bad går bättre), därför uppskattar jag Gili T mer här där det finns lite större bredd på saker att göra. Någon gång nästa vecka ska vi till Gili Air också, vi får se vad vi tycker om den ön! Tills dess fortsätter vi chilla här på Gili Trawangan, en av våra favoritplatser hittills.

Likes

Comments

Ligger här på stranden i en solstol och lyssnar på vågskvalpet och böneutropet i ett minaret alldeles nära. Jag förstår inte mycket mer än "Allahu Akbar" - Gud är störst. Ca 80 % av Indonesiens 250 miljoner invånare muslimer, vilket gör det till det land i världen som har flest muslimer.

Till skillnad från Giliöarna (där vi är nu) och övriga Indonesien är dock majoriteten av befolkningen på Bali hinduer. Det är där vi har spenderat mest tid hittills, och det är första gången jag besökt en plats som domineras av hinduism. Att hinduismen är störst där syns bland annat på alla tempel som finns på ön. Bali har runt 20 000 tempel och helgedomar. Varje hem och byggnad har dessutom oftast sitt eget lilla tempel där de lämnar gåvor för att hedra gudarna.

Till vänster syns en staty av det jag tror är guden Ganesha. Statyn fanns på hotellet vi bodde på i Ubud, och varje dag smyckades den och personalen placerade gåvor där.

Till höger syns en staty på en restaurang vi åt på i Ubud. Även den var utsmyckad och med gåvor!

Dessa gåvor i form av små korgar av palmblad, fyllda med blommor och andra växter, fanns ÖVERALLT. Vid varje dörr, väg, uppfart, tempel. Vi frågade en kvinna i en butik om detta, och hon sa att man ställer ut dessa gåvor tre gånger om dagen; 06.00 på morgonen, 12.00 på dagen och 18.00 på kvällen. Jag såg även mycket småbitar av palmblad där människor lagt ris, godis, eller små skålar med det jag tror var soja eller något liknande.

Det är även väldigt vanligt att man i samband med detta använder sig av rökelse. Detta gjordes både inomhus och utomhus, och därför kändes det som att det konstant låg en doft av rökelse i luften.

Till vänster är ett foto från en matbutik, där de i ett hörn satt upp en plats för att lämna gåvor till gudarna.

Till höger syns en ingång med en svastika, eller hakkors, ovanför dörren. Hjärnan reagerar direkt och kopplar det till Hitler och hans nazistparti, men inom hinduismen är det en gammal symbol som bland annat symboliserar solen.


Källa:
Baliexperten
Baliguiden
Wikipedia
Människor vi pratat med

Likes

Comments

Något vi varit förskonade från hittills är insekter. Visst, vi har haft minimyror och små flugor på hotellrummen, men det har varit rätt lätt att ignorera. Vi har däremot varit förskonade från större och mer "äckliga" kryp. Tills nu...

Det började häromkvällen när en stor svart spindel damp ner från taket när Elin satt på toa. Det var en långbent sak men med rätt grova ben. Efter att Elin kommit utfarande från toaletten och vi alla konstaterat att ingen av oss ville närma oss den gick vi och hämtade personalen haha. Totalt tre unga killar tog sig an den och försäkrade oss om att den inte var farlig. Men lite läskig var den allt!

Det fortsatte sedan med att vi började diskutera mina små utslag/bett jag fått på kroppen, och ingen av Elin eller Ronja hade likadant. Diskussionen fortsatte med att vi konstaterade att ingen av oss visste hur bed bugs ser ut eller hur man känner igen om ett rum är angripet av dem. När jag sedan googlade på kvällen och konstaterade att jag iaf inte sett något kryp som liknar bed bugs dröjde det inte länge innan jag får syn på något litet som kryper på min säng ner mot madrassen och ser ut precis så... Vi kollade igenom hela sängen och hittade inga spår, men jag kunde ändå inte låta bli att känna ett obehag när jag la mig den kvällen...

Igår kväll när vi kom hem upptäckte vi sedan rätt snabbt en kackerlacka i vårt rum. Usch de är så äckliga och snabba... Och stora! Återigen hämtade vi personalen, och den här gången verkade till och med de tycka att det var lite läskigt haha. När kackerlackan var borta och vi skulle sova fick jag återigen jobba med mitt huvud. Jag hade precis börjat acceptera att jag nog inte hade bed bugs i min säng trots allt, men nu hade jag för första gången sett en kackerlacka i det rum jag skulle sova i, nära min säng dessutom. För att lugna mig själv intalade jag mig själv att de inte kryper upp i sängar och att risken för att det ska komma in en till i rummet är väldigt liten.

06.20 vaknar jag sedan av att något kittlar. Jag vaknar till och får syn på något stort på min axel. Jag fullkomligt flyger upp, ställer mig i sängen och ser när det stora svarta snabbt springer iväg ner för sängen in mot väggen. En kackerlacka. Fy satan va jag rös av obehag då. Min lilla scen väckte även Elin och Ronja, och snart såg vi kackerlackan krypa upp på väggen ovanför min säng och sitta där ett tag, innan den sedan plötsligt försvann igen. Efter det kunde ingen av oss sova, och trots att klockan var så tidigt började vi göra oss i ordning. Tack och lov var det vår sista natt på det hotellet och vi skulle idag byta till ett annat.

Jag är väl medveten om att kryp och insekter finns överallt, men på grund av alla obehagliga saker som hände i just det rummet, speciellt det sistnämnda, är det en oerhörd lättnad ändå att ikväll få sova i ett annat rum och i en annan säng. Det är högst troligt inte sista gången vi får besök av kackerlackor och spindlar, men jag hoppas för allt i världen att jag slipper vakna av att ha dem på mig mitt i natten... En gång var mer än nog!

Till vänster en väldigt inzoomad bild på spindeln.

Till höger sängen som jag är glad över att jag inte behöver sova i inatt!

Likes

Comments

Idag hyrde vi cyklar och tog oss runt ön! Den är inte stor, så hade vi cyklat på utan stopp hade det tagit kanske en timme. Men nu stannade vi på några ställen för att ta bilder, bada och äta. Med en hård sadel och ojämn väg vill jag lova att jag har lagom ont i rumpan nu!

Andra sidan av ön skulle jag vilja påstå var rätt öde på många ställen. Det låg lite hotell och restauranger här och där, men där emellan var det tomt och lite skog eller öppna ytor. Stränderna över lag här på Gili T är inte heller särskilt bra. Både stranden och bottnen är på de flesta ställen täckta med bitar av torkade koraller, och det gör det väldigt obehagligt att gå. Det sägs dock att de andra öarna har bättre stränder, så vi får väl ta och ta oss till dem någon dag!

En bit längs stranden stod det gungor ute i vattnet, uppställda med hotellens namn på och menade för att turister ska ta bild med. Det gjorde såklart även vi haha. Önskar dock att det inte hade stått folk i kö för att fota efter oss, för då hade jag lätt suttit kvar. Det var mysigt att gunga u havet!

Utöver det tycker jag inte att det fanns så mycket att se på andra sidan ön. Vi cyklade inåt ön när vi skulle tillbaka, och möttes av små skruttiga hus och mängder med skräp där lokalbefolkning bor. Verkligen mängder! Det var hemskt att se. Det känns dessutom väldigt motsägelsefullt, när det annars runtom på ön finns mycket reklam för att inte skräpa ner och att inte använda plast mm.

Resten av dagen spenderades på stranden (den stranden som faktiskt är bra), med att leta flipflop till Ronja som ett tag gick runt med bara en sko haha, och på kvällen åt vi middag på en restaurang på stranden som även visade den senaste Pirates of the Caribbean filmen.

På Bali fanns det mycket vildhundar, men här finns det bara vildkatter. En av dem låg på stranden i skuggan igår och såg ut att ha det så skönt!

Likes

Comments

Nu har vi lämnat Bali för ett tag och tagit oss till Giliöarna som ligger alldeles bredvid Lombok. Det tar ungefär två timmar dit med båt från Padangbai på Bali. Giliöarna är en ögrupp på tre öar: Gili Trawangan, Gili Meno och Gili Air. Trawangan är den största av öarna (men ändå väldigt liten) och det är här vi bor. Det är även här det finns mest hotell, restauranger osv. Gili Meno som ligger i mitten är den allra lugnaste.

Till skillnad från Lovina kryllar det här av turister; mycket unga människor män även en del äldre och barnfamiljer. En otroligt skön kontrast från Bali är att det här är bilar och mopeder förbjudet, vilket det fanns i överflöd på alla de andra ställena vi varit på. Här cyklar man eller åker häst och vagn. Jag har även sett ett fåtal eldrivna mopeder!

Vi har nu sovit två nätter, och hitintills har vi i princip bara slappat, legat på stranden och ätit. Det har faktiskt varit otroligt skönt. Der finns inte mycket som är mer avkopplande än att ligga på stranden i skuggan och halvsova till vågornas skvalp!

Vi har därför enbart sett ena delen av ön; den sidan där hamnen är och i princip alla hotell ligger (inklusive vårt). Här kantas stranden av hotell, restauranger, butiker och ställen som erbjuder dykarskola och andra utflykter. Vägen består av hårt packat jord och är gropig lite här och där, men det har sin charm.

Hittills har vädret varit växlade bra och molnigt. På eftermiddagen har molnen dragit in och det har blivit disigt och molnigt, och första kvällen regnade det till och med. Vi får se vad resten av dagarna har att erbjuda, vi kommer att vara här minst en vecka i alla fall. Idag ska vi hyra cyklar och cykla runt ön. Men först frukost!

Likes

Comments

Lite bilder från hotellet vi bodde på i Lovina, som hette Puri Manik Sari Hotel. Själva hotellområdet var rätt mysigt, men över lag var det inget hotell vi tyckte särskilt mycket om. Det var väldigt varmt på rummet med en dåligt funderade AC, och vi hade även väldigt mycket småmyror inomhus. Då det är lågsäsong var vi dessutom de enda förutom ett par till som bodde på hela hotellet, och det kändes faktiskt lite konstigt.

Positiva saker var dock att det var väldigt trevlig personal, låg nära stranden och hade bra wi-fi haha.

Bilden uppe till höger är där frukosten serverades!

Vi har konstaterat att toaletter och badrum över lag inte är något man lägger så mycket energi på här på Bali, i varje fall inte de hotellen som ligger inom vår budget. Detta är nog dock det snyggaste badrummet hittills. Det enda konstiga var att det var öppet på detta sätt mellan väggen och taket, vilket gjorde att man på dagtid ex kunde stå och sola i duschen, och kvällstid se stjärnorna. Lite charmigt kanske, men vi alla undrade hur det funkar om det till exempel är dåligt väder och regnar haha.

Likes

Comments

En av de saker som Lovina har som symbol för staden är delfiner. Vid stranden står en stor delfinstaty, och många trottoarer är utsmyckade med delfinplattor.

Anledningen till detta är att det på morgnarna går att se delfiner som simmar i bukten! Därför har detta blivit en utav de största turistattraktionerna, och på tidigt på morgnarna går därför mängder med små båtar från stranden med nyfikna människor.

Klockan 06.00 stod jag, Elin och Ronja redo på stranden och fick hoppa i en liten båt som tog 6 personer inklusive mannen som styrde båten. Solen hade precis börjat gå upp då och himlen var otroligt vacker!

Till en början såg det ut att inte vara så många båtar, men desto längre ut på havet vi kom desto fler båtar anslöt och tillslut var det minst ett femtiotal båtar som alla var på jakt efter att se och komma nära delfinerna. Det var inga stora båtar med överdrivet dånande motorer, men jag tyckte ändå att det kändes lite olustigt att så pass många alla jagade efter samma grupp av delfiner. Så fort någon fick syn på något stack alla båtar iväg med väldig fart, likt änder som jagar samma brödbit i en damm. Jag hoppas verkligen att delfinerna inte blev stressade eller störda av båtarna.

Mannen som styrde vår lilla båt följde dock inte strömmen. När alla stack åt ett håll styrde vi åt ett annat, för att sedan "genskjuta" hopen av båtar lite senare och då hamna nästan längst fram. Då först fick jag se skymten av de vackra djuren. Plötsligt var de bara där, gled elegant i vattnet, och i nästa stund var de borta.

Medan alla andra båtar sedan snurrade kvar stack vi iväg åt ett annat håll, väldigt fort och vänligt länge. Vågorna som skapades sköljde över oss så vi blev alldeles genomblöta, och vi alla undrade var vi egentligen var på väg. Efter ca 30 min kom vi ifatt ett fyrtal båtar och vi saknade in, och mannen som styrde båten bad då om ursäkt för att bli blivit så blöta, men som han sa: Ni måste ju få se delfinerna!

Och det gjorde vi definitivt. Med bara ett fåtal andra båtar kom vi delfinerna nära på ett helt annat sätt, och det kändes mer som att vi fick vara åskådare på ett mer naturligt sätt, utan att störa.

Det var inte lätt att fånga delfinerna på bild, det var till och med svårt att få med de på video! De bilderna jag har är därför inte de bästa, men man ser i alla fall att det är delfiner.

Sedan var det bara resan tillbaka kvar.. Ca en och en halv timme tog det oss att komma tillbaka till Lovina, och blöta och kalla klev vi av på stranden, dock med vetskapen om att vi troligtvis kommit delfinerna mycket närmare än de allra flesta den morgonen! Helt klart en häftig upplevelse.

Likes

Comments

Detta kommer vara ett annorlunda inlägg, inte ett glassigt inlägg om allt roligt vi hittat på idag, utan ett inlägg om min största fobi i livet. Vill du får du väldigt gärna läsa, och förhoppningsvis kanske detta kan vara en sporre till någon där ute som också sitter på en fobi som greppar hårt om hjärnan och begränsar en från så mycket vackert i livet!

För här sitter jag nu blöt och med saltkristaller i hår och ansikte. Både idag och igår (men främst igår) har jag förvånat mig själv och tagit stora kliv mot att övervinna min största fobi - hav. Lustigt (eller olustigt snarare) med den fobin kanske med tanke på vart i världen jag befinner mig, men jag åkte hit med inställningen att detta är mitt livs chans på många sätt, bland annat är det mitt livs chans att utmana min rädsla och förhoppningsvis övervinna den.

När jag var liten hade jag en mardröm som återkom när jag hade väldigt hög feber, ni vet så hög feber att man nästan hallucinerar. I drömmen befann jag mig ombord på en båt på vatten, en sådan leksaksbåt i plast man kan leka med i badkaret, och från himlen ramlade det bollar och kuber i olika storlekar och färger som alla skapade vågor. Jag vet att jag hade den drömmen i alla fall ett par gånger, och jag minns den därför att det nog varit en av de värsta mardrömmarna jag haft i livet (i relation till hur stark rädsla den framkallade hos mig).

När jag var liten vågade jag heller knappt bada i pool, speciellt där jag inte bottnade. Jag slutade på simskolan så fort vi kom till moment som innebar att man behövde vara under vattnet, exempelvis "Delfinen". Jag har även alltid fått hög puls av filmer som innefattat vatten och hav, även Hitta Nemo. Det har kunnat räcka med att prata om hav och vågor för att panikkänslorna och gråten ska komma. Rädslan har blivit bättre med tiden; pooler är inte riktigt ett problem längre, sjöar funkar, men det har varit hav som varit den stora stenen. Inte för vad som finns i havet, utan havet i sig. Så stort, okontrollerbart. Jag har alltid sagt: "Sätt mig på en båt på ett stormande hav och jag kommer högst troligt att dö av rädsla". Det eller en tsunami.

I gymnasiet hoppade jag från en trampolin och sedan en avsats på 3 meters höjd på badhuset för första gången, för att det krävdes i idrottskursen. Det var den senaste händelsen som jag sett som en milstolpe i mitt mål att besegra min rädsla. Tills igår!

För igår snorklade jag i havet här i norra Bali. Det låter säkert odramatiskt och som en liten grej för dig som gjort det förut eller inte är rädd för hav eller vatten, men att snorkla var både det läskigaste och bland det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag grät för mig själv i bilen på vägen dit, och jag hyperventilerande när vi hoppade i från båten och jag plötsligt befann mig i havet en bra bit (enligt mina mått) från land med ingen chans på något sätt att bottna. Vår guide som inte pratade så bra engelska gestikulerade åt mig att titta ner, och när jag gjorde det såg jag hur vackert det var, men min hjärna klarade inte av att ta in det till en början. Efter kanske ca 20 min började jag att lugna ner mig så pass att jag faktiskt kunde lägga lite fokus på allt det vackra som pågick nedanför mig. Helt otroligt hur fascinerade och hur mycket fint det finns under ytan som vi inte ser. Jag har sjävklart sett korallrev och färgglada fiskar och fiskstim på tv och film, men det är en helt annan upplevelse att se det i verkligheten.

När vi sedan satt på båten på väg tillbaka till fastlandet hade jag så blandade känslor. Jag var bubblande glad, för jag hade precis gjort något otroligt häftigt som jag trott att jag aldrig skulle få se med egna ögon! Jag var på gränsen till att börja gråta, för den känslostorm som varit inom mig under dagen hade tagit så mycket energi. Men framför allt var jag stolt. Det är bara en själv som fullt ut förstår sig själv, och bara jag kan egentligen förstå vikten av det jag gjorde igår, vilket kliv det var för mig.

I december när vi kommer hem till Sverige, lämnar lite utav denna värld bakom oss och får en helt annan distans till allt vi varit med om, så tror jag att jag kommer bära med mig detta som ett utav de starkaste intrycken och som för alltid kommer att ha en stor påverkan på mig. Framför allt vetskapen om att man kan VÅGA VÄGRA det som skrämmer och begränsar en. Rädslorna sitter i hjärnan men jag kan överlista dem, besegra dem. För precis som när jag stod där på badhuset på avsatsen med djupt vatten under mig, en garanti på att hamna under ytan och tankar om att det här klarar jag aldrig - precis som då så är det bara att ta kontroll över hjärnan och ta ett kliv rätt ut.

Bilderna i vattnet är tagna med Ronjas GoPro kamera. Bilden på mig är långt i från den charmigaste, men vad gör väl det när den fångat ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv hittills!

Likes

Comments

Nu befinner vi oss som sagt i Lovina, en stad på norra Bali. Det finns många teorier om hur staden fått sitt namn, och en av dem är att namnet kommer från orden "Love to Indonesia". Här har vi bokat tre hotellnätter och har nu sovit två! Imorgon söndag drar vi vidare till Gilliöarna!

Resan från Ubud till Lovina tog nästan 3 timmar, och bara den var ett äventyr. På Bali är trafiken väldigt annorlunda från till exempel Sverige, det finns knappt några hastighetsgränser, vägarna är smalare och fulla med folk på mopeder, heldragna linjer eller linjer över lag är inget man bryr sig om och allt görs med knappt några marginaler alls. Jag har tappat räkningen på hur många omkörningar vi gjort i kurvor med heldragen linje i hög hastighet och med mötande trafik. Sjukt! Jag frågade taxichauffören om det sker mycket trafikolyckor, och ja, det gjorde det, men enligt honom var det mest mopedisterna som gjorde sig illa. Hastighetsbegränsningar var något han trodde kanske fanns i Jakarta (huvudstaden), kanske.

OBS: Bilderna från resan dit är alla screenshottade från en video, och är därför inte av bästa kvalité! På bilderna nedan ser ni två omkörningar vi gjorde. Då det är vänstertrafik här kör man om på höger sida, vilket även det känns så konstigt!

Vägen till Lovina bestod av mycket berg och serpentinvägar, och ni kan därför förstå att vi satt och höll i oss i kurvorna. Vägen bjöd på väldigt fin utsikt i alla fall! Vår chaufför stannade en gång (strax innan en kurva..) för att vi skulle få ta bilder. Därifrån kunde man även se Mount Agnung, vulkanen som man varnat för kanske ska få ett utbrott. Hittills har det dock varit väldigt lugnt, och alla i lokalbefolkningen verkar inte bry sig alls. När vi kom lite högre upp i bergen låg molnen på så vi inte såg något alls istället!

Höger bild (nertill): Vulkanen syns väldigt svagt på bilden, längst bort i horisonten till höger om trädet som sticker upp i bildens vänstra del.

Väl framme i Lovina blev dagen bara konstigare och konstigare! Det började med att vår chaufför vevade ner rutan och frågade en man på moped om vägen till vårt hotell, och denna man följde sedan efter oss hela vägen till hotellet, hälsade oss välkomna, tog oss med in på hotellområdet och visade vägen till incheckningen. Därefter sa han att han var vår tourist guide och att han skulle ge oss info om vad som fanns att göra här i Lovina. Vi märkte dock snabbt att vår magkänsla stämde när den sa oss att något var fel, för han visste inte riktigt vad han pratade om. När vi tackat nej till allt och han gått, kom en ur hotellets personal fram och sa att den där mannen inte var med dem, att det finns många som vill sälja på turister saker och utflykter men att det bara är att säga ifrån. Han förvarnade oss även om försäljare vid stranden och sa att vi alltid ska pruta. Han fick oss i alla fall att känna oss lite lugnare!

Efter incheckningen gick vi ner till Lovina beach, som ligger 5 minuters promenadväg härifrån. Stranden består av grå vulkansand och var väldigt tom, endast några enstaka turister. Det är just nu lågsäsong på hela Bali med turister, och det märktes verkligen här i lugna Lovina. Inte fick vi en lugn stund på stranden heller, för med så lite turister blev vi ett mål för varje strandförsäljare och den ena avlöste den andra. Vi blev även omringade av skolungdomar som var nyfikna på oss. Tillslut fick vi vänligt men bestämt be alla att gå för att vi ville få vara lite i fred.

En av försäljarna blev dock min nya bästis; en jättesöt kvinna som gick runt med sin fruktkorg på huvudet och log. Hon berättade art hon sålt frukt på stranden varje eftermiddag i ca 30 år. Nu börjar hon närma sig 50 och kände sig gammal. Om dagarna vaktar hon sina barnbarn, men kommer fortfarande till stranden varje eftermiddag. När hon skulle gå sa hon med bruten engelska: "You remember me, ye? The woman with the yellow hat. Because it's not only me selling fruit here. But I'm the only one with a yellow hat!".

Vi fick i alla fall njuta lite av den vackra solnedgången och ta ett topp i det säkert 30°C varma havet. Ett bra avslut på dagen!

Likes

Comments