View tracker

Jadå, ni läste helt rätt. Nu sitter jag här igen, spyfärdig, trött och övertygad om att Indonesien är världens absolut sämsta land. Eller? Ja, ja och nej. Det har nog framgått vid det här laget att matsituationen är det mest komplicerade med det här landet för mig. Både smakmässigt och magmässigt lämnar käket en hel del att önska. Samtidigt är det inte helt tokigt med smaksituationen längre. Vi lär oss mer och mer vilka ställen som är pålitliga att äta på (säger tjejen med sin tredje rejäla matförgiftning), men det är ändå sant på många sätt. Att umgås med människor som varit här en längre tid är väldigt nyttigt och öppnar många dörrar till små hål i väggen som man annars inte hade vågat äta på ens vid krislägen. Faktumet att de knappt saltar maten här är dessutom väldigt bra för sötsuget, för utan salt vill man faktiskt inte heller ha socker, det har vi verkligen märkt. Att det dessutom inte säljs lösgodis gör saken ännu lättare. Det blir någon glass då och då, ibland någon mumsig iskaffe och kanske en snickers på sin höjd. Men mer socker än så blir det faktiskt inte, och trots magsjuka mår kroppen faktiskt mycket bättre.

Detsamma gäller kött. Hemma är jag en tös som inte riktigt ser meningen med mat om den saknar protein. Här är det nästan lite tvärt om. På ön går det inte att laga egen mat som innehåller kött. Det finns helt enkelt inte att få tag på, alls. Sen lagar jag ju inte någon vansinnigt stor mängd mat här (läs: det har aldrig hänt) men situationen speglas även i utbudet på menyerna, Kött kostar pengar, pengar har vi inte så mycket av, och dessutom smakar kötträtterna oftast inte sådär avsevärt mycket bättre än de vegetariska så det känns liksom knappt lönt. Kan vi bara bromsa lite och ge mig en applåd för att jag skriver om mat mellan spyorna? Tack.

Indonesien alltså, Indonesien. Ibland har jag inga ord för att beskriva det här landet. Det är så märkligt, och så annorlunda, men ändå så mycket hemma. Trots att jag inte dyker har verkligen människorna på Dive Central Gili omfamnat mig som en i gänget. Jag hade väntat mig att jag skulle känna mig enormt ensam här under dessa veckorna, men man träffar så mycket människor, både locals och sånna som vi. Jag märker själv hur jag har anpassat mig till livsstilen och människornas sätt här på ett sätt som är helt nytt för mig. I Sverige är jag tjejen med "resting bitch face" som alltid ser sur ut (lite taktiskt, ingen går in i någon som ser ut som om de ska slå ihjäl första bästa, och lite för att det faktiskt råkar vara så jag ser ut när jag inte pratar med folk). Jag står tre meter ifrån närmaste person på busshållplatsen, har hörlurar på mig i matkön och interagerar bara med folk som faktiskt börjar prata med mig. På beskrivningen kan det låta som om jag är bitter eller sur, men så är det verkligen inte. Jag är glad, nöjd men fast i min egen lilla bubbla. Så är det inte här.

Bara på vägen ner mot dykshoppen hälsas man av tio olika människor. Ibland är det bara ett "good morning" (som för övrigt är mer av en generell hälsningsfras och används utan konstigheter klockan 19.15 efter att mörkret lagt sig) och ibland är det mer i stil med "darling, why you look so sweet?", "how are you?" eller "rent bike rent bike". Till en början ignorerade jag ofta tilltal, men när man vant sig, dumpat svenskheten och accepterat att det är så det funkar här, då blir man lite mer bekväm. Jag skrattar och skojar, svarar rappt och får ofta skratt som svar. Nu på senare tid har jag kommit på mig själv med att ofta hälsa först, för det finns liksom ingen anledning att inte göra det. Svenskheten är som bortblåst.

Ibland funderar jag på vad den här platsen gör med mig, och jag tror att svaret kanske kan vara att den gör mig till mer. Någonstans trodde väl jag att min tid i Nairobi skulle ha gjort mig till en färdig u-landsbesökare, tji fick jag. Ju längre jag är här desto mer inser jag att man aldrig blir det, färdig. Det finns alltid mer saker att se, nya människor att träffa och kulturer att förstå. Och jag älskar det, för tusan vad det är underbart att växa.

Bilderna som hör till detta inlägget ska nästan få tala för sig själva, för Gili är riktigt bra på att göra det. Jag är medveten om att de inte alla är fotografiskt perfekta, men det är hur imperfekt och äkta den här ön är som liksom är själva grejen (kan man förresten använda imperfekt så, eller är vi någonstans bland högstadiets ordklasser och yrar nu?). Det enda som ska tilläggas är att den arga katten Bubbles oftast inte är särskilt arg, utan världens mysigaste dykkatt. Jag råkade bara fånga henne på bild när hon försvarar dykshoppen mot inkräktarkatter.

Nu får det vara färdigspytt för idag tycker jag. Jag vill sova. 

Godnatt på er.

Ella


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Well, well. Vid det här laget måste jag säga att vi härdats rätt bra och börjat vänja oss vid det mesta. Härom dagen åt vi middag med några vänner och hade en trevlig kväll tillsammans när plötsligt strömmen dog. Och när strömmen dör här, då är det inte riktigt som hemma där man kan traska bort till proppskåpet, plocka fram sin tekniska sida och skruva rätt den där envetna proppen som gått. Nej, nej, och åter nej. Här blir det mörkare än i helvetet samtidigt som varenda människa i närheten galer "MATI LAMPU" vilket kort och gott betyder stömavbrott på språket som talas här. Sen går det oftast en liten stund innan de som är lyckliga nog att ha en genreator drar igång dessa. Nu är det lite pest eller kolera med generatorerna för de brummar värre än ett sågverk på turbo så antingen får man leva strömlös och varm eller så får man en inblick i de hypotetiska sågverkarnas luftkonditionerade liv.

Igår kväll hände det som på beställning igen. Nu har vi börjat förstå att det är lite taktiskt också. Alltså, det är inte ett strömavbrott för att något gått sönder, nej nej. Det är någon som stänger av strömmen för att "laga något som är trasigt någonstans" eller, som man också kan säga, spara på strömmen. Och lite ovanpå det saknar ju de flesta generatorer hemma, så istället vandrar folk ner mot restaurangerna som faktiskt har det och käkar lite gott eller dricker en bärs. Japp, taktiskt.

Så, efter att vi hade gjort precis exakt det och bestämde oss för att vandra hem igår kommer vi in genom dörren, i beckmörker och med nyköpta värmeljus och hittar vaddå? Jo, en liten kackerlacka :) :) :) Mums tänkte jag och Amanda och grillade den över öppen värmeljuslåga. Nej.

Fram åkte industrisprayen och jag som hade bestämt mig för att bli kackerlacksmördaren nummer ett klev med bestämda steg in i badrummet med sprayflaskan i högsta hugg. Redo att attackera smög jag fram mot kackerlacksjäveln, som en jägare på äkta jakt. Sen rörde sig kackerlackan tre centimeter i riktning mot mina fötter och jag sprang skrikande ut ur badrummet och lämnade dödandet åt Amanda. Det gick bra och min uppgift blev istället att begrava liket i papperskorgen, mycket mer min grej kan jag säga. Amanda får bli sniper så blir jag begravningsentreprenör.

Lite senare, när strömmen kommit åter, invaderades vi av ytterligare en lacka. Eller ja, egentligen hade vår nya katt Baggan (som för övrigt är SÅ mysig) hittat den och bestämt sig för att göra den till sin nya leksak. Där vi bor nu har vi många katter, vi döpte tre stycken och trodde det var alla men det visade sig att de var 6 eller till och med 7 stycken så bara hälften har fått namn. De heter Jansson, Findus och Baghera (fast vi kallar henne Baggan, och det är hon som är favoriten). Amanda är inte riktigt lika glad för henne, vilket kan bero på att hon jamar högljutt var tionde sekund. Men jag, jag är allt lite småkär. Så mamma, passa dig, du kanske har tre katter i december, vem vet...

På bild, Baggan (svart) och Findus (randig).

Ella


Likes

Comments

View tracker

Ja hörrni, godmorgon på er. Idag är precis en sån där dag som skall användas till att göra så lite som möjligt. I alla fall för min del. Amanda har fullt upp med dykningen och spenderar större delen av dagen med att utmatta sig själv under vatten. Själv har jag föreläsningar att lyssna på och övningsfrågor att göra. Mycket mer än så är dock inte planerat för min del. Eventuellt blir det en liten stund på stranden också, men det beror lite på hur pigg jag känner mig senare.

Egentligen är det väldigt förvånande hur man kan bli så trött av att göra så lite som vi tycker att vi gör. Samtidigt har jag tränat flera dagar i rad, i måndags blev det till och med löpning runt ön trots gassande sol och 35 grader i skuggan, det ni. Och Amanda dyker ju som sagt, så det är klart hon blir sliten. I eftermiddag ska jag gå på jakt efter en ny kudde och en cykel, sånt man måste ha om man bor här ju.

Det var längesen jag delade med mig av Gilibilder så här kommer ett par nya. Den första är en av mina favoriter härifrån. Hela situationen sammanfattar Indonesien så bra. En häst med vagn som någon parkerat utan att riktigt parkera den, men det är lugnt för den äter gräs och har det gött. En mamma på cykel med barnet framför sig, och barnet som helt klart inte vill ha keps på sig. Sen sitter det någon längs vägen och väntar på bättre tider med, såklart. Såhär ser gatorna allt som oftast ut här, väldigt rörigt, väldigt charmigt och väldigt mysigt.

Ciao,

Ella

Likes

Comments

Det här med skor har alltid varit något jag förespråkarstarkt. Hemma har jag många par, fler än vad som kan anses hälsosamt. Helst med högaklackar, men sportiga kan också gå hem. Nu råkade vi ju ut för en situation häromdagen,när crazy girl från singel fin stal Amandas flip-flops mellan klockan 02.30 och06.00 på morgonen. Vi har numera inga skor.

Ja, vi kanske skulle börja med platsen Single Fin istället.Det är ett riktigt märkligt ställe vill jag lova. Fyllt till bredden avsurfande långhåriga australiensare som har den hemskaste dialekten någonsin.Want tuuu gouuu nooijth dojving breeeeuuwwww (eg. want to go night diving bro).Hemsk är den. Men eftersom vår taxiförare inte ville köra oss till Ulu Watu,dit vi egentligen skulle, hamnade vi vid vägkanten strax innan den lillaklippstaden och fick som vanligt börja leta boende. Vi stötte ihop med tresvenska killar på vägen som tyvärr inte visste så mycket om stället ännu mendelade med sig av vad de hade fått reda på.

Vi hittade ett homestay med en liten och inte särskiltaggressiv hund, och begav oss ner mot den så kallade staden för att hitta någotätbart. Tysken Thore släpade både mig och Amanda längst ut på någon slagsklipprestaurang längs klippstadens yttersta spets och efter en öl var kämpadevi oss muttrande tillbaka över hala trappsteg och genom mörka gränder. Ingenvar särskilt hungrig så middagen landade i chips, glass och kakor. Medan visatt och njöt av den kulinariska upplevelsen började dock något oroväckandeskria från vägen. De andra var till en början övertygade om att det var en man,men jag hade på känn att det nog ändå kunde vara en kvinnoröst. Den skrikandevålnaden, som för övrigt visade sig vara en blond, alkoholiserad,australiensisk kvinna uppenbarade sig längs vägen. Hon sprang fram och tillbaka,fram och tillbaka, samtidigt som hon högljutt hotade sin snubbe. Då och då komett och annat ursinnigt avgrundsvrål. Mycket osmakligt beteende i ett sådanthär land. Indoneserna bråkar väldigt sällan högljutt, det är ett tecken påbristande respekt och ett sätt att visa att man inte kan kontrollera sinakänslor. Förfärat tittade ägarna till vårt homestay på hela spektaklet.

I korta drag verkade storyn vara som sådan: Kvinnan hadenycklarna till deras gemensamt hyrda van, i vilken de skulle sova och där allamannens värdesaker förvarades. Hon hade gett nyckeln till någon annan men fåttför sig att mannen hade nyckeln och var nu rosenrasande för att ingen av demhade nyckeln, pass eller pengar. Det hela urartade i att kvinnan slet sönderkillens linne och rev upp hans underarmar, vartefter han bad om att få sova påmin yogamatta på vårt golv. Nu var inte någon av oss särskilt intresserad avatt ha en galen bruds snubbe på golvet så vi avstyrde det ganska kvickt. Amandaoch tysken var övertygade om att det var en scam medan jag mest tyckte synd omgrabben, som jag tror kan ha hetat Jamie. Slutligen enades vi om att stickatill honom 200 000 (120 kr) för att i alla fall ha hjälpt till lite. Vigick till sängs utan klumpar i magen och jag somnade till Amandas livligaredogörelser om hur alla män utanför Sverige har minst 3 storlekar för storakostymer. När man tänker efter tror jag faktiskt hon har rätt.

Vi lämnade Single Fin efter den absolut äckligaste pannkakanjag någonsin serverats. Jag tog en halv tugga men åt slutligen bara glass(igen). Intet ont anande skickade jag och Amanda sedan hem tysken till Tysklandoch åkte tillbaka till Seminyak för att hämta passen. Dagen efter flyttade enblond kvinna in i rummet bredvid vårt. Hon hade tappat bort sin tändare, så jaggav henne min och lovade att hon absolut kund behålla den. Motivet var enspökman som körde skateboard på en kyrkogård, så den var ändå inte någonfavorit direkt. Det var först när vi, på väg till vår avslutande sushimiddag,stötte på den galna tjejens kille som polletten trillade ner. Vi bodde numeragranne med crazy girl från Single Fin.

Vi tassade på tå de sista dygnen, och lyckades undvikakontakt riktigt bra. Förutom att hon som sagt är huvudmisstänkt för den mycketmärkliga nattstölden av Amandas flip-flops.

Så nu är vi, som ni säkert redan vet, tillbaka på GiliTrawangan. Amanda har inga skor och jag har börjat gå barfota bara som ensympatigrej. Dessutom vattnar de gatorna hela dagarna utan att egentligen vetavarför. Vi har diskuterat damm eller värme som två alternativ, men frågar mande som vattnar är det ingen som har koll. Det lustiga är att man verkligen kanurskilja folk och folk på den här ön genom sådana småsaker. Barfotafolket är enegen sorts inflyttad befolkning, och vi börjar bli en del av den.

Bilderna är från Single Fin. Klockan är snart två på nattenoch det är dags för oss att sova.

God natt, eller selamat malam, som det heter här.

Ella

Likes

Comments


Bajskaffe. Mmmm smaka på det ordet hörrni.Bajskaffe. Vid det här laget vet vi ju att asiaterna gör saker och ting lite påsitt eget sätt. Det gäller såklart även kaffe. Någon gång för länge sedan harnågon kommit på att det var en riktigt bra idé att låta kattdjuret Luwak käkakaffebönor, processa dem naturens väg och sedan skita ut dem i helt vanliga småbajskorvar. Så långt inget konstigt. Det är nu det börjar blir lite mystiskt,jo för sedan har samme någon mistänligen fått slut på kaffebönor och ändå varitriktigt riktigt kaffesugen (kan man ju ändå förstå), och därförtvättat loss bönorna ur kattbajset, rostat dem och gjort kaffeändå. Mhmmm. Jag vet inte om jag hade gått så långt för en kopp kaffealltså... Oavsett vad så har det hela nu blivit en balinesisk tradition som vi initialthade planerat att hoppa över.

Vi började vårandra dag i Ubud, efterskräckincidenten med rabieshunden, på sättsom den första. Med hinkar starbuckskaffe. Nu i sällskap med ett stycke tysk,som givetvis vägrade dricka lyxkaffe och istället muttrade tjurigt över attstarbucks inte ville servera honom coca cola till frukost (...). Efter detraggade tysken upp en lite halvmystisk indonesisk taxiförare för att ta osstill ett vattenfall och sedan vidare till Ulu Watu, södra Bali. Jag deklareradeen överdriven bilskräck och förbjöd alla sorters omkörningar medan Amandaagerade som den enda normala i sällskapet. Taxichaffisen, en väldigt pratgladprick med duktig ölmage lyckades även övertala oss till ett besök påbajskaffeplantagen. Han skjutsade oss dit, och vi fick en lite halvt guidad turgenom någon slags trädgård. Den ganska nyutexaminerade guiden kämpade hårt föratt få hålla sin föreläsning och plantor och tesorter, medan taxichaufförenhögljutt flikade in, fyllde i och spädde på i överflöd. Slutligen fick vi smakadet berömda kaffet och tio olika te- och kaffesorter, mycket spännande, ganskasurt (vad kan man förvänta sig av något som är utbajsat?) men inte särskiltgott. Vi fick även beskåda risfält och hälsa på en enorm fladdermus, mycket märkligt djur. 

Nedan har ni lite bilder från det, men sluta inte läsa för sen rullade turen vidare mot ett stycke vattenfall.



Om vattenfallet finns det inte så mycket att säga faktiskt. Det var enormt vackert, beläget nedanför en ganska så kämpig trappklättring. Ingen av oss behövde träna ben och rumpa på några dagar, om man säger så. Vi badade i ungefär en halvtimme och sedan började den långa delen av bilresan mot Ulu Watu. Vi lyckades tigga till oss middag från McDonalds och saltdepåerna fick äntligen fyllas på. Sen gick färden över den märkligaste bron jag någonsin sett. En motorväg slingrande över någon typ av träsk, flera kilometer lång. Taxichauffören tog dock min påhittade bilrädsla på allvar och körde lugnt och fint, men tröttnade någonstans cirka 30 minuter innan Ulu Watu. Han föreslog en helt annan byhåla till strand med motiveringen att Ulu Watu var för dyrt för oss. Först vidhöll vi att vi ändå skulle till Ulu Watu, men när bilen stannade vid sidan av vägen och chaffisen bara inte ville köra mer, ja då var det bara att acceptera och plocka fram hundratusenpengarssedlarna. Men men.

Slutligen hamnade vi i den märkliga staden Singel Fin, något som vi för övrigt verkligen undrade vad det var tidigare. Single Fin? Någon som vill vara sjöjungfru? Eller? Nej? Nej. En stad, det är vad det är. Den staden berättar vi mer om imorgon. Efter att ha letat bostad på Gili i mer än ett dygn (och äntligen hittat något vi tror på) behöver vi nu lite vila.

Hörs!

Ella

Likes

Comments

Ja hörrni, så låter det. Yes yes, transport yes, taxi yes, yes, bike yes. Oftast börjar gastandet om yes innan man ens är i närheten. Vad det är man ska svara yes på är ett evigt mysterium. Ibland är det masaaaaaassssseeeeeee (massage...), ibland bike (självmord, med andra ord), ibland giftemål (...). Man vet aldirg, och det säkraste är att alltid hålla sig till no. Det har nästan blivit en form av överlevnadsstrategi att jobba med kodord. Säger man en hel mening finns det inte en indones som förstår vad man vill. Det gäller att välja de ord som ger meningen mest substans och hålla sig till dem. Vem behöver egentligen prepositioner och konjunktioner? Inte indoneser i alla fall. Amanda levererade ett bra exempel på väg hem från kvällsmat. Sju snubbar skrikande yes transport yes fick ett tyst muttrande av baseballträ, motorbike och no. Jag tror i alla fall jag hängde med på vad det betyder.

Vi observerade även när en riktigt skrämmande australiensisk familj fick för sig att blockera två filer i vägen för att klämma in sig 8 pers, med tre barn och allt, i en fyrapersonerstaxi. Det var inte uppskattat av indoneserna och ett härligt litet tutmarathon började. När vi väl tagit oss ur kaoset fick jag sockersug deluxe och bestämde mig för att köpa en glass på Indonesiens motsvarighet till 7/11. cirkle K. Vi kliver in genom dörren och möts av två överlyckliga indoneser som i kör ställer sig och sjunger "Hellooooo and welcome to Cirkle K, are yooooouuuu enjoyyinnnggggg shoooping withhhh ussss". Vi tror att det var något sorts halloween-hitte-på för att liva upp vardagen, men vi är inte säkra. Det här är en så märklig plats.

Vi är faktiskt duktigt färdiga med Bali nu, 10 dagar och vår visa extension har precis gått igenom och fick äntligen åka och hämta passen idag. Så vansinnigt skönt. Visumprocessen har varit något av det mest förvirrande under de senaste tio dagarna. Det började som ju säkert vissa av er läst tidigare med att Amanda och jag tog oss till Flygplatsen dit vi inte alls skulle, kom 4 minuter för sent för inskrivning och fick åka till samma immigrationskontor dagen efter. Blanketter skulle fyllas i, vi fattade inte vad vi skulle skriva, indoneserna fattade inte vad vi inte fattade, vi visste inte var vi bodde, indoneserna visste inte heller. Ah, ni fattar.

Tre nya nummerlappar och tusen frågor senare fick vi kalassvettiga lämna kontoret. Båda med hjärtat i halsgropen och puls som efter fyra hundra meter häck. Ubudresan blev ett mysigt men intensivt avbrott i visumprocessen och i onsdags morse började det igen. Klockan 8 var vi på plats på immigrations för fotografering. Jag ber till gudarna att de håller den bilden för sig själva, för någon mer sliten än jag, det får de nog leta länge efter. Fullmånen har bråkat med min sömn senaste nätterna och jag minns inte när jag duschade senast. Ändå lyckades jag i alla fall hålla tungan rätt i mun, och levererade i alla fall rätt svar på frågan när vi har för avsikt att lämna Indonesien. Till skillnad från Amanda som prickade fel på två dygn, men vi blev förlåtna och fick i morse spendera ytterligare en timme i det svettiga väntrummet för att få tillbaka våra pass. Till slut bildade vi båda en monoton kör tillsammans med den inspelade rösten som skickar folk till olika platser på kontoret "Number D197 to counter photo 3 on the second floor" - tre repetitioner. Sen nästa nummer.

Imorgon åker vi tillbaka till Gili och därför har vi spenderat dagen med att shoppa lite kläder och det sista nödvändiga innan vidareresan, ätit på donken och avslutat med sushi till middag.

Nu vart visst batteriet slut så det blir inte mer skrivet för denna gången.

På bild, mer apor.

Ciao.

Ella

Likes

Comments

Det är torsdag kväll nu, så mycket vet jag för imorgon hämtar vi våra pass från indonesiska myndigheter och det innebär också slutet för en intensiv Bali-vistelse. Vilket datum det råkar vara är en bättre fråga. Vi har spenderat snart tio dagar på Bali, som visat sig vara långt ifrån vad vi trodde när vi planerade vår resa.

En mycket hektisk plats fylld av australienska barnfamiljer, medelålders och framförallt långhåriga surfare med fäbless för bisarra barberingar (nytt ord för skägg-frisyr, mycket nöjd).

Framförallt har kanske denna tripp inuti trippen handlat om att förlänga vårt visum men vi passade ju givetvis på att hitta på lite märkliga saker under tiden. Efter ett par dagar i staden Seminyak, en lite mer exklusiv turistort, hade vår tyska vän Thore äntligen blivit någorlunda fri från vad han ansåg vara en influensa orsakad av AC:n (host, host... resten av sällskapet var mer tveksamma till den förklaringen) och vi satte av mot bergsstaden Ubud på mitten av ön Bali. Färden gick genom risfält och tempelområden och kom fram till en mindre stad med myllrande kulturliv och EN APSKOG! Första natten utkämpade Ella ett krig mot en geckoödla som höll en monolog på väggen och vi bestämde oss för att byta hostel till nästa morgon, sagt och gjort.

Två hinkar med iskaffe från Starbucks (HALLELUJAH!!!) senare hade vi hittat vårt hem för natten och bestämde oss för att hälsa på aporna. Små, lurviga och giriga varelser betraktade oss från alla håll när vi kom in i den heliga dunge som utgör Ubuds monkey forest, en territorial uppvisning från apornas sida fick Ella att flyga högt och planera flykten för att klara livhanken. Pfff...

Kvällen avslutades med en någorlunda smakrik middag (ris i kon-form, min favvis) där hovmästaren kom fram minst två gånger för att skaka hand med Thore för att gratulera honom till två damer, en smula förvirrade lämnade vi för nästa anhalt.

Ubud är inte direkt en partystad och när vi traskade hem runt 01.15 var gatorna tysta och öde, vi pratade och skrattade hela vägen in på gatan där vårt hostel låg tills ett högljutt skällande och morrande fick oss på andra tankar. Ägarnas tidigare snälla hund hade under kvällningen förvandlats till en vaktande varulv som ville slita oss i stycken och vi retirerade ut till huvudgatan där den tyska vännen fick syn på en annan västerlänning och på fullaste allvar utbryter "LET'S LURE HIM IN AND USE HIM AS BAIT!"

......

Ella hade dock en bättre idé, "LET'S FIND A LOCAL!" Så vi gick för att leta upp en local och hittade en man i färd att tvätta sin moped på gatan, vi bad honom om hjälp och det visade sig att han var en polisman så det var bara att hoppa in i polis-vanen och åka fram till grinden medan polisen distraherade hunden så vi kunde smita in från andra sidan. Ett par avslutande Bintang på terrassen och vi var alla tre rätt färdiga med den dagen.

Nästa dag var ännu mer händelserik, men nu är det PH så det tar vi nästa gång!

Cherrio!

Amanda

Likes

Comments

Ja, alltså vissa av er tror nog att jag hi-jackat bloggen vid det här laget. Så skulle det ju för visso kunna vara. Eller så kanske Amanda hittade hem när vi hängde med aporna i Monkey Forest? Blev hon uppäten av den aggressiva vakthunden månne? Satte hon sitt bajskaffe i halsen? Blev hon nedslagen av den galna australiensiska kvinnan ute vid Single Fin? Är det kanske bara jag kvar?

Nej nej nej. Ni kan vara helt lugna.Amanda mår PRIMA. Jag har till och med för avsikt att leverera lite bildbevis på det hela. Ja för med allt ont kommer ju något gott, och när mina underbara IT-kunniga vänner hemma kämpat med långdistanslösningar för att laga min två månader gamla skitdator i mer än en vecka tog vi oss till slut till en indonesisk datorbutik och lyckades få tag på en sticka som kan ta emot wifi (tack!!!!) och vi är med andra ord åter på banan igen. Ännu bättre är att photshop gav mig ytterligare en gratismånad efter att jag hade återställt datorn (tack igen). Bilderna kommer komma lite sporadiskt med varje inlägg för nu ligger vi ju några veckor back. Nedan ser ni lite av platsen vi är på nu, Seminyak, Bali.

Ville bara säga det. Ciao.

Ella

Likes

Comments

Ibland finns det inte tillräckligt många superlativ för att beskriva livet. Idag är en sådan dag.

Det spelar ingen roll att rummen vi bor i är lite sunkiga längre. Det spelar ingen roll att våra kroppar värker efter att ha släpat runt våra väskor kring halva Bali den senaste veckan. Det spelar ingen roll att maten smakar skit och det är ingen som bryr sig om att fullmånen håller oss vakna om nätterna. Livet här är ändå tusen gånger bättre än någon kan föreställa sig.

Jag vet inte om det egentligen är någon som väntar på en redogörelse från våra fantastiskt händelserika senaste två dygn, oavsett vad vill jag bara meddela att den kommer komma, men inte idag.

Idag vill jag istället säga tack för att jag fått möjligheten att åka på den här resan. Vissa stunder kunde jag känna att jag var mätt på resor efter året i Kenya, men jag tror aldrig helt jag kommer bli det. Jag vill tacka för alla chanser jag får att växa som människa. Jag vill tacka min mamma för att hon stöttar mig i alla stunder, ovillkorligt och oavsett hur tröttsam jag är. Jag vill tacka alla fantastiska människor jag har träffat på den här resan hittills, för att ni valt (i alla fall vissa av er) att bli en del av mitt liv. Jag vill tacka mina vänner hemma för att ni inte ger upp på mig trots att jag är värdelös på att höra av mig.
Men mest av allt vill jag tacka Amanda för att hon tog med mig på den här underbara resan.

Tack.

Ella

Likes

Comments

Jag tror jag kan ha lovat att skriva lite oftare för några inlägg sedan. Tyvärr har det trasslat till sig lite gällande det där. Min dator har helt sonika beslutat sig för att inte fungera längre, och eftersom vi hängt i Ubud, som är lite mer landsbygdsaktigt, har jag tyvärr inte kunnat göra mycket åt det heller. Två it-proffs och fyra återställningar senare, problemet är ännu inte löst.
Vi har haft ett av våra mest intensiva dygn hittills, involverande en apskog, en galen rabieshund, lift med en indonesisk polisman, starbucks, bajskaffe, en enorm fladdermus, ett vattenfall, Mc Donalds, en taxitur via världens märkligaste motorvägsbro över ett träsk, avlämning mitt ute i ingenstans längs en indonesisk landsväg, en stad byggd på klippavsatser och slutligen en galen australiensisk kvinna som mer än gärna ville slakta sin snubbe. Allt i sällskap med vår favorittysk. Vi kommer såklart berätta mer ingående när datorn gått igång igen, just nu ville vi mest meddela att vi lever. Det gör vi.

Imorgon blir ännu en lång dag så nu är det dags för sömn. Godnatt.

Ella

Likes

Comments