View tracker

Visste ni att personer med psykisk ohälsa helst inte ska dricka alkohol pga att symptomen oftast förvärras då?

Jag kan räkna upp miljoner saker jag gjort på fyllan som jag seriöst aldrig skulle göra nykter!

Det allra bästa är att äta rätt och röra på sig, förbättrar du din "sjukdom". Terapi är dock det allra viktigaste tycker jag!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 86 readers

Likes

Comments

View tracker

När jag var yngre (tänker på mina tonår) så drack jag väldigt mycket. Jag festade varje helg i ett par år och sedan träffade jag den där killen, som var väldigt speciell för mig. Vi drack tillsammans på helgerna tillsammans med kompisar, var ute och åkte bil och hade rent utsagt skitkul. Ända tills en dag när han sa till mig att han tyckte att vi skulle stanna hemma och mysa istället, att han hade tröttnat på att vara ute och "ränna".

Hela tiden när jag satt bredvid honom i soffan och kollade på tv kände jag inom mig hur jag bara ville att någon skulle komma dit och dra med oss ut på äventyr. När han gick på toaletten var jag och smuttade i en xanté flaska jag hade fått när jag fyllde år och det var inte förrns då som jag började förstå att jag hade problem.

Vi började bråka för att jag åkte ut istället för att vara hemma och mysa med honom, jag gjorde nästan vad som helst för att få stanna kvar ute. Till slut tog det ju slut.

Åren gick och det blev bara värre och värre, jag drack fortfarande varje helg och hade även börjat dricka på vardagarna. Jag kanske var nykter 2-3 dagar per vecka. Och så höll jag på i något år, jag blev väldigt flirtig och fick svårt för att vara trogen. Jag fylldes bara på med mer och mer ångest för varje dag. Jag var ute på massor av skit och tråkigheter.

Jag träffade en kille som jag visste var genomsnäll och var så rädd för att starta ett förhållande med honom pga att jag var rädd att såra honom. Men vi blev tillsammans och var det ett bra tag.. Jag slutade med att dricka så mycket, men det hände väl ibland fortfarande.

Jag minns en gång när vi satt i bilen och pratade och jag sa till honom "jag slutade dricka tack vare dig, och det är jag så tacksam för, du försökte inte tvinga mig till det utan du lät mig göra som jag ville" varpå han svarade "ja, jag ville se vart det bar av, hade du inte slutat dricka så hade jag såklart avslutat förhållandet".

Jag är fortfarande så tacksam för att han fick mig dit. Tiden gick och vi märkte bara mer och mer att vi nog inte var som handen i handsken för varandra, vi passade mycket bättre som kompisar. Jag minns hur vi kunde sitta där och fråga varandra "tror du att det kommer att hålla mellan oss?" varpå den andra svarade "nej, det kommer nog att ta slut", hur lugna och sansade som helst. Men vi väntade med att göra slut, tills jag hade ett eget boende och att det skulle få va över jul och nyår när det är meningen att alla ska vara glada.

Vi bröt upp den andra eller tredje januari när jag hade varit på rean med en kompis. Jag kom hem och frågade honom "tycker du att vi ska göra slut?" och han svarade mig "jag vet inte, vad tycker du?" 😂 Så på den vägen blev det. Det kändes som att det var mer eller mindre planerat för länge sen.

Man är inte rätt med vem som helst. Jag tror ärligt talat att det endast finns en enda person man kommer att passa med, och det är den personen man kommer att vara med resten av livet.

Till alkoholen igen nu då, jag har växt upp med två föräldrar som drack ibland och varje gång började de bråka och skrika på varandra. Och mitt uppe i det där var jag, liten och livrädd. Har en närmre släkting som även hade alkoholproblem och det blev hennes död, jag saknar henne så att jag vill gråta. Och när jag tänker på vilken tragisk bortgång det var.. Näe fy 😪 Har haft för mycket av sånt här i släkten och är så trött på skiten.

Jag har alltid haft svårt att säga nej och har fortfarande, det är bara att ställa fram ett glas så dricker jag. Jag är alldeles för lätt manipulerad och det har gjort att jag tar avstånd från folk och blivit rädd för att lära känna nya människor. De får mig att känna mig som att jag inte duger som jag är när man måste få mig att göra saker som jag egentligen inte vill. Har jag en gång lyckats säga nej eller tala om vad jag vill, tjata inte.

Jag har också även svårt för att bara ta en, blir det en så blir det två och blir det två så blir det tre etc. Dagen efter vaknar jag med jordens ångest och önskar att jag kunde få gårdagen ogjord. Men hur än jag försöker så går det inte.

Därför gillar jag inte alkoholen, därför vill jag aldrig dricka i närheten av min dotter. Jag vill att hon ska ha kul med sina föräldrar, växa upp med mysiga fredagskvällar med disney filmer, något gott och bus. Helger på badstranden, lekparken, djurparken och andra mysiga äventyr. Ingen förälder som sitter däckad vid köksbordet, inga föräldrar som skriker på varandra och stinker sprit.

Att få vara fri från rädsla och oro. 💓 Ett lyckligt och tryggt barn.

  • 96 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag svävar iväg mycket ibland, när jag pratar, när jag skriver och när jag tänker. Allt är som ett virrvarr av känslor och funderingar.. Det är något ni får ta ni som läser, även att jag upprepar mig ofta. Thats just how I am!

Eftersom att jag har lite respekt i kroppen så kommer jag absolut inte att hänga ut någon i den här bloggen. Jag kommer att prata om personer och saker som hänt men utan namn. De som vet vet och de som inte vet behöver heller inte veta.

För ett par år sedan träffade jag en kille som jag verkligen trodde var den rätta, jag blev gravid och fick ett missfall. Vi var båda ledsna över händelsen och vi bestämde oss för att försöka igen, bebisen var ju trots allt planerad. Jag blev gravid för andra gången och vi var hur glada som helst, köpte på oss en hel del grejer som möbler till bebis rum, leksaker och andra små prylar. Jag var extremt dålig i veckor och fick knappt behålla något. Men jag var ändå lycklig för jag skulle ju bli mamma 😊

Veckorna gick och när jag var i vecka 16-17 så berättade pappan till barnet att han inte ville ha det. Jag blev totalt förkrossad och fick panik. Han trodde inte på oss längre och sade saker som att "det kommer inte att hålla mellan oss iallafall, oavsett om du behåller det eller inte". Jag mådde så sjukt dåligt, där satt jag och var gravid med ett barn som jag ville ha och en pappa som jag verkligen älskade, jag skulle just då göra vad som helst för att han skulle ångra sig.

Han gick med på att följa med på ett ultraljud, jag tänkte att då kanske han skulle ångra sig, när han fick se vår lilla bebis. Men där satt han på stolen bredvid mig och sa att han redan har bestämt sig, han ville verkligen inte ha vårat barn. Jag vet inte hur mycket jag grät under dessa två veckor innan jag tog mitt livs svåraste beslut och tog den där tabletten som skulle stanna hjärtat på vår bebis. Bebisen som jag älskade och längtade såå efter. En vecka innan julafton för ett par år sedan födde jag ut vårt livlösa barn på specialist mödravården här i Mora. Jag blundade under tiden för att jag ville slippa se och pappan till barnet satt bredvid mig på en stol och grät.

Efter allt var klart kom de och frågade oss om vi ville ha begrava eller inte.. Jag ville bara försvinna från denna planet.

Man har ju funderat så mycket, hur skulle barnet se ut, var det en flicka eller pojk, vilket namn skulle vår bebis få? etc. etc.

I februari gjorde vi slut. Han packade mina grejer medan jag storgrinade och ville få det att funka. Jag flyttade hem till min lillasyster som bor i en etta. Fick sova på hennes soffa tills jag hittade en egen lägenhet igen. Älskade lillasyster ❤️

Såhär i efterhand är jag ändå glad att det blev som det blev, för annars hade jag inte haft min älskade fina lilla familj jag nu har välsignats med. Men min lilla bebis kommer jag aldrig att glömma, mitt älskade lilla änglabarn. 👼🏼

Kan tillägga att jag egentligen är emot abort på det. Men jag blev så rädd, ville inte att mitt barn skulle få växa upp i en splittrad familj. Två föräldrar som inte kan hålla sams och ett social fall till mamma, nej jag ville inte att det skulle sluta så. Jag ville ge mitt barn så mycket mer men det var inget som kunde ske i det läget.

Jag har själv inte haft världens bästa uppväxt då min mor och far bråkade mycket innan de flyttade ifrån varandra. Jag har hört saker ett barn inte ska behöva höra. Jag ville ha en så mycket bättre uppväxt för mitt barn. Åtminstone två föräldrar som älskade varandra.

Min mors första dotter dog i plötslig spädbarnsdöd när hon var någon månad gammal. Lilla L 👼🏼

Har tänkt så mycket på mamma, hur hon klarade sig igenom allt. Vilken otrolig smärta hon gått igenom, min starka mor ❤️ Min älskade mamma.

Man förstår personer så mycket mer när man försöker se saker från deras ögon, alla har vi varit med om riktigt jobbiga saker.

  • 102 readers

Likes

Comments

Har varit lite off här, men ibland så är jag jätte nöjd med tillvaron och kan vara glad, nöjd och skämtsam i flera dagar för att sedan bli deprimerad och stänga in mig i någon veckas tid och inte vilja ha kontakt med omvärlden överhuvudtaget, alla kan typ dra något gammalt över sig. Jag kan gå från att älska en person till att hata den på nolltid för att sedan älska den igen. Det finns liksom inget mellanting när det gäller känslor, det är antingen eller vilket är typiskt borderline.

Jag kan inte räkna på fingrarna hur många gånger jag sagt saker till personer för att nästa sekund ångra precis allt. Har haft säkert 20-30 förhållanden sedan jag började träffa killar vid 14års ålder varav 6 stycken som jag ser som "äkta". När jag blir arg sprängs jag och kan säga precis vad som helst, ingen anar hur elak jag kan vara i munnen för att nästa stund börja storgrina och ångra allt jag sagt. Hur många gånger jag gjort slut för att nästa sekund vilja ha tillbaks personen. För ett antal år sedan slogs jag när jag blev arg, som jag sedan slutade med och började istället riva mig själv så att jag började blöda (har haft skinnrester under naglarna efteråt, vidrigt, jag vet) och nu om jag blir arg vill jag helst bara vara ifred en stund och få lugna ner mig. Musik som slipknot och system of a down i ett par lurar brukar funka kanon, har varit mina favorit band sedan jag var 13år. Älskar slipknot för att jag verkligen kan relatera till många av deras texter, Corey har en otrolig röst och får fram budskapen så bra. 👌

Här vill jag också slänga in för er som undrar varför jag rev mig själv, varför vissa människor tex skär sig själv i armarna eller dylikt. Man dövar smärtan man känner inombords, för att den är så fruktansvärt olidlig. Så gör man sig själv illa fysiskt så distraheras man från psyket för en stund. Så att man vill ha uppmärksamhet som vissa tror, in my ass. 

Återigen är jag så sjukt tacksam över terapin jag fick. Jag kommer ihåg sista dagen jag var där och min terapeut frågade mig om jag kände mig redo att avsluta terapin. Mitt svar var "jag tror jag vill gå några gånger till" lite osäkert sådär. Varav jag fick till svar "Jag tror att du är rädd, rädd för att klara detta på egen hand. Men jag vet att du kan, det är ju du som gjort jobbet att ta dig hit". Den gången hade jag planerat att hon skulle få en kram av mig, för det var det minsta jag kunde göra för att visa hur otroligt tacksam jag var över att ha fått hennes hjälp. 

Vill passa på att tipsa dig som mår skit rent ut sagt, gå till öppenvårdspsykiatrin och få en läkartid, försök att få in dig i kö till utredning och ta sedan terapin de erbjuder. Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men gör det bara! För mig var det väl aldrig ett val, jag var bara riktigt jäkla trött på mitt mående, jag var rädd för vad som höll på att hända mig ett tag, rädd för vem jag höll på att bli. Minns att två av mina x en gång sade åt mig att "pratar du inte med någon kommer du att bli ett nervvrak" och att jag borde söka hjälp. Jag tog till mig det på rätt sätt, för jag visste ju det själv innerst inne. Och jag är så jäkla glad för att jag tog det valet. Första året hade psykiatrin mig som försökskanin och proppade i mig massor av mediciner som inte gav mig något annat än biverkningar så jag vägrade till slut ta dom och har varit stenhård med att jag inte ska ha några mediciner sen dess. 

Vill också passa på att flika in här att detta är väldigt stort för mig, att skriva om allt detta så att vem som helst kan läsa. Jag blottar ju mig själv liksom. Det kommer att komma upp ett väldigt känsligt inlägg här senare, märks om jag orkar skriva det ikväll eller om ett par dagar. 

Jag vill att de som mår dåligt ska kunna läsa min blogg och se hur jag utvecklats, att ge hopp, för att jag själv ska se vilken resa jag gjort. Och som en fet pepp såklart! 💪 Ni får gärna skriva till mig här eller var som helst om ni vill ha någon att prata med, jag svarar på allt, dock kan jag vara jäkligt seg, så ni vet. Dissar ingen. 😊

Du kan även maila mig på mittarligaliv@hotmail.com eller facebook Mikaela Bengter om du vill vara privat. 

Likes

Comments

Slöar i soffan efter en sovmorgon 😍👌🏼 Ska till vårdcentralen om nån timme för att ta lite olika prover. Mer om det när jag fått provsvaren.

Fick hemleverans till dörren igår 😍😃 Så nu kör vi! 💪🏼👊🏼

  • 202 readers

Likes

Comments

Den där känslan man får när man sitter och kollar tillbaks på gamla foton.. Jag är kort, 155,5 cm för att vara så exakt jag kan, vägde 48kg när jag var 16 år och tyckte att jag var FET.. hur tänkte jag där? Jag kunde seriöst stå där framför spegeln och prova kläder medans jag grinade över min "feta" kropp. Jag minns en täckjacka jag hade som var så fin med storlek XS på.. det är inte klokt. Minns en gång speciellt när min lillasyster såg mig stå där framför spegeln hemma hos min mormor och prova kläder som jag ärvt av min äldre syster, kollade mig i spegeln och bröt ihop. Minns att hon blev chockad och sa till mig att "Jag visste ju att du sagt att du inte är nöjd med din kropp, men trodde inte att det var såhär illa". Idag sitter jag här efter en graviditet och väger 85kg.. Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaks på denna tid, om jag bara kunde säga åt den där lilla tjejen att hon inte alls är stor, att hon ska vara så nöjd med sig själv och njuta så länge hon är ung. Att hon är vacker som hon är. Om jag så hade fått lov att ta i mig själv och vända mig upp och ned för att jag skulle förstå.

Jag blir även ledsen för att min syster fick lov att se mig sån, jag ska ju vara hennes förebild, inte ett vrak liksom. Jag minns när vi var små och hon sa "När jag blir stor så vill jag bli som dig".

Jag och min lillasyster har setat ihop sedan vi var små. Hon är min allra bästa vän och har alltid funnits här för mig, oavsett hur jobbigt hon har haft det själv.

Jag har alltid fått höra att man är fjantig om man gråter, att det inte finns någon där ute som bryr sig. Och det tog säkert hårdare än vad man trodde just då. Jag har alltid trott att jag var gjord av sten eller något. Det var inte förrns på min terapi som jag förstod att jag faktiskt hade blivit väldigt sårad av en hel del saker jag varit med om. Det var faktiskt ändå väldigt skönt att få veta varför man mådde som man gjorde, att man äntligen kunde se den röda tråden i alltihop.

Min terapeut sa åt mig en gång att "Har du tänkt på att när du kommer hit är du alltid så trevlig, med det är inte därför du är här", den gången kom tårarna rejält vill jag lova. Det var en stor sak för mig som alltid hållit inne tårarna allt vad jag kan. Första gången jag grät inför min familj ordentligt var på min mosters begravning vintern år 2013.

Förstod inte förrns då, när jag satt där inne i det lilla rummet tillsammans med min terapeut att känslor finns för att man ska kunna släppa ut dom. Att man faktiskt inte är svag för att man gråter.

Likes

Comments

Mellan varven sitter jag och funderar på om jag ångrar mig som börjat skriva igen. Men samtidigt så tror jag att denna otäcka känsla jag har i kroppen när jag berättar allt detta kommer att försvinna när jag gett det en stund. Allt som känns otäckt behöver inte alltid vara något negativt, försöker jag intala mig själv. 

Den här stressen är väl det som tar mest kål på mig. Jag är så orolig och stressad att det värker i hela kroppen, sticker i armar och ansikte, magen svider och det känns som att man har lust att börja böla i ren panik. Det är något jag har jättesvårt för, att lugna ner mig. Det enda som kan hjälpa är att ta ett hett bad och för att göra det ännu bättre, komplettera med mindfulness. Många gånger, när det är som allra värst känns det som att man lever i en mardröm. Man måste liksom vakna på något vis. 

Jag minns förut, för en ca 10 år sedan när folk fick lov att verkligen lova mig, helhjärtat att allt skulle bli bra. För inte förrns , kändes det bättre. 

Varje dag får jag lov att träna på att kunna tagga ner när stressen/oron äter upp mig inifrån, varje dag får jag lov att försöka vända mina negativa tankar i huvudet. Och på det har jag tvångshandlingar (som man inte kan se för att de sitter i mitt huvud, skriver om det en annan dag) ​och är hypokondriker. Det som är så skönt är iallafall att jag vet vad och hur jag ska göra pga att jag gick min terapi. Men för att jag har verktygen betyder det inte att det är lätt, för det är det verkligen inte. Tänk dig att du är på ditt absolut sämsta humör och någon ber dig att le och vara på ditt absolut bästa humör bara sådär på en sekund. 

Bra grejer är att jag är så sjukt envis och vet att jag kommer att klara det. Jag kan, jag vill, jag ska. Jag var ju faktiskt där år 2014. Och det är ju mycket bättre nu mot vad det var för några år sedan, det funkar liksom. Så har jag min fina sambo och dotter som finns här och stöttar mig igenom allt detta. Jag har aldrig tidigare träffat någon som är så stark som Mattias är och orkar finnas här för mig, som gör det han kan för att vi ska ha det så bra som möjligt. Det finns inte ord för hur tacksam jag är för det. 


Likes

Comments

Efter att jag skrev förra inlägget höll jag på att få en panikångestattack. Ibland blir det så när jag pratat om min borderline. Är otroligt skönt dock att jag lärt mig att kunna kontrollera mina attacker. 


Idag tog jag för mig, ett väldigt stort steg och en stor sten har lyfts från mina axlar. 

Ju äldre jag blir ju svårare får jag för att lära känna nya människor, eller kanske att våga lära känna nya människor. Jag är rädd för vad personen ska tycka om mig, hur jag ska uppföra mig osv (jag pladdrar ganska mycket och vet aldrig om jag kommer att säga något som kanske låter jättefel). Jag är rädd för att jag ska uppfattas som en bitter person pga min borderline. För jag vill ju vara den där glada, positiva tjejen som är full av energi. Därför kan jag ibland bli lite tillbakadragen. Så många gånger jag planerat att hitta på saker med någon och ställt in det.. går nog inte ens att räkna på fingrarna. Men det är inte för att jag inte vill träffas, utan endast för att jag blivit rädd. 

Jag har några få nära vänner som har vänner som jag klickat med, som jag inte vågat ta kontakt med, dels för detta och dels för att jag seriöst gått runt här och trott att de inte vill att jag ska bli vän med någon av deras vänner och börja umgås med. Jag har varit rädd för att de ska hata mig och säga upp kontakten med mig.. Men idag så har jag pratat med mina närmre vänner om hur jag känner och de förklarade för mig att de bara blir glad om jag klickar så bra med någon att jag skulle vilja ta kontakt med någon. Jag är så tacksam för detta ska ni veta 💗 det är äkta vänskap för mig, er ska jag hålla hårt i. Tänk att jag varit så rädd..

Jag har mått så himla dåligt över detta att jag fällt ett x antal tårar, för att jag inte ens vågade prata med mina nära vänner om detta. Den enda jag berättat så personliga saker för är min sambo som är världens mest underbara person som stöttar mig igenom allt, och min lillasyster som jag setat ihop med för alltid. 

Så idag har jag bestämt mig för att börja ta tag i saken och faktiskt börja höra av mig till någon när jag känner att jag klickar så bra med personen. Jag har faktiskt redan börjat att ta kontakt med en jätte trevlig tjej som jag träffade häromdagen. 😊 Är fortfarande lite rädd och skakig, men för att det någon gång ska kunna bli bättre så måste jag börja med att våga. Ingen anar vilken lättnad detta är för mig, det är inte klokt. Varit på mitt allra bästa humör och varit så positiv hela dagen pga allt detta.

När jag nu sitter och skriver om detta så känns det nästan löjligt av mig att jag ens tänker/tänkt på detta vis. Att jag varit så rädd för denna grej. Men så är det med rätt många saker som sitter i huvudet på en. Som man konstigt nog kan må såå himla dåligt av. Full av ångest och förtvivlan. Tänk vad denna osäkerhet kan sätta käppar i hjulet för en. Jävla borderline, jag hatar dig. 




Likes

Comments

Denna blogg kommer att handla om mig och mitt liv. Jag kommer att vara öppen som en bok i denna blogg och skriver dels för att själv få ur mig allting, som en pepp till mig själv för att se hur långt jag kommit, att kunna se hur långt jag kommer att komma, dels som en pepp till andra som mår dåligt, som ett bevis på att livet faktiskt går att ändra.

Jag kan ju börja med en kort presentation av mig själv.

Jag som skriver denna blogg heter Mikaela och kommer från Mora som ligger i Dalarna, fyller 27 år i september. Jag bor tillsammans med min sambo Mattias och tillsammans har vi en dotter på snart 9 månader, vår älskade lilla Meja.

Jag har alltid varit sjukt osäker i mig själv och blir extremt känslig av väldigt lite. Jag har hemskt svårt för att förlåta och är fruktansvärt misstänksam hela tiden. Det är aldrig tyst i mitt huvud, ibland tänker jag så mycket att jag får ont i huvudet. Detta gör mig väldigt stressad, orolig och okoncentrerad. När jag blir arg så känner jag hur det kryper i kroppen på mig och mitt humör brister totalt. När jag är glad blir jag nästan helt hyper, den där känslan man får i magen är obeskrivlig.

År 2012 efter en rad med besök på öppenvårdspsykiatrin och en lååång kötid för utredning fick jag den där diagnosen.. Diagnosen som är precis som att leva utan hud, borderline personlighetsstörning. <-- Genom att klicka där kommer ni till information om borderline på wikipedia som jag tycker har en riktigt bra beskrivning.

Hösten år 2013 fick jag börja min terapi (psykodynamisk terapi blandat med kognitiv betéende terapi, kbt). Och DET var det bästa jag någonsin gjort. Jag hade turen att få en himla bra terapeut som hjälpte mig något enormt mycket. Borderline är inget som försvinner av mediciner etc, utan man får lov att träna bort det med hjälp av något jag vill kalla "egenterapi". Att röra på sig regelbundet, äta rätt och att vända på sina tankegångar är den mest effektiva medicinen. 

År 2014 kände jag mig så gott som symptomfri och mitt mående var bättre än någonsin, tills jag blev gravid. Då kom allt som en våg emot mig igen med alla gravidhormoner som virvlade runt i kroppen. Så nu är det "egenterapi" som gäller. Detta år har jag bestämt mig för att sätta min familj och hälsa i första rummet. Jag ska inte tänka på något som stressar mig utan bara försöka ta det lugnt och fokusera på mig själv. Allting ordnar sig. Så jag har skaffat mig en coach via 90 days body challenge som går ut på att skaffa sig en mer hälsosam livsstil. Vi får träningsschema, kostschema och shakes som vi ska dricka och coachning via telefon och nät. Mina shakes har inte kommit ännu så jag har inte satt igång ordentligt än. Men så fort dom ligger i brevlådan så ska jag sätta igång 💪 


Likes

Comments