Bloggen har tydligen legat lite på is ser jag nu. Guess that´s happening when you live your life. Jag startade bloggen i syfte att skriva om min sjukdom och även om diverse andra psykiska problem (misstänkt bipolär typ 2) samt dricker lite för mycket alkohol. Men har tappat lusten i takt med att jag läser just bloggar som har som mainsubject dessa ämnen, typ. Några fokuserar mer på sin sjukdom, andra inte.

Det som gör mig lite förbryllad är om det är en tävling sinsemellan (nu pratar jag om de som är riktigt sjuka) vem som är sjukast? Har aldrig triggats av att gå in och läsa hur lite någon åt till middag eller hur många kcal hen brände på dagens löppass. Men att i ett och samma inlägg lägga upp en bild där ens magra (nu menar jag mager)! kropp syns och ropa på hjälp, tydliggöra hur eeeeextremt lite man får i sig på en dag är en ekvation jag inte behärskar. Trots att jag är sjuk har jag sedan julen gått upp på egen hand i vikt, blod svett & tårar, avskytt och gör fortfarande min egen spegelbild. I december liknade min kropp en ung flicka. På ett dåligt sätt. En kompis frågade på juldagen om vi skulle gå ut, svaret lät inte vänta på sig; NEJ. Jag ville absolut inte gå ut, skulle aldrig visa mig i klänning och high heels med den magra och förstörda kropp som ropade efter hjälp. Gå ut idag? Kanske.

För mig är det ett mysterium hur man väljer att visa upp sig (lägga upp bilder på sin blogg) när man säger sig vara på botten, och alla kan se. För vissa är det kanske ett ideal, för andra som har ett normalt förhållande till mat skulle höja på ögonbrynen och tänka att personen behöver hjälp. När jag vägde som minst (38 kg) ville ingen riktigt se åt mitt håll, trots mina nyinköpta Tiger of Sweden jeans och Filippa K tröja. Jag kände inte igen mig själv i spegeln. Fick ont i rumpan när jag satt på ett hårt underlag, ja nästan t o m på mjuka sådana. Det skulle aldrig falla mig in att fota mig själv, i underkläder eller dylikt och lägga ut på internet till allmän beskådan? Om jag ska spekulera så måste det på någon kant vara äs som talar för dessa individer som vill visa upp bröstkorgar och höftben. Alla har vi dessa. Det ingår liksom på köpet när vi föds. Men att de ska sticka ut och "synas" så markant är inte naturligt. 

Nu babblar jag en hel del, det får ni ta. Har stått i en hel del idag 😄

Jag har jobbat med att försöka välja bort det förstnämnda dvs revbenen är inte ett ideal. Det är tufft men det går. Det är inte snyggt att som 25 åring se ut som en 10 åring i kroppen.


Tänk på det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Våren verkar äntligen anlänt, något som jag inte tycker är en dag försent. Jag älskar ju värme. Men som plötsligt när jag provade kläder inför en utflykt tidigare idag, blev jag påmind om vad varmare och behagligare väder innebär för någon som skyr sin kropp. Som vill fly från ens egna spegelbild.


Lördagens agenda bestod i huvudsak av att byta ett par byxor på Zara i MoS gallerian, men vid kl 17 var det big no no att ens tänka på en parkering i deras garage, frågade R varför det stod så många bussar längst med vägen (Friends Arena) och då insåg vi att Sverige skulle möta Vitryssland. Människor överallt. Jag har ingen lust att leta parkering och sedan gå i en galleria som är smockfull med supportrar (hälften är fulla) för att byta ett par byxor. Ni som inte bor i Sthlm, arenan ligger alltså vägg i vägg med gallerian.

Var där för första gången i söndags och gillar själva konstruktionen, det påminner mycket om en "mall". Nu häromdagen öppnade Nespresso butik där vilket är 👍, tidigare har man fått åka in till Sthlm city. Den kommer aldrig komma upp till standarden som the malls som Dubai innefattar, men det är ju Sverige vi pratar om 😉. Dock går de med stor förlust...


Well.. Eftersom det var lönlöst att besöka MoS styrde vi mot Kista gallerian eftersom NK stänger kl 18 på lördagar (jag kan spatsera timmar på NK). Väl där inne gick jag loss på H&M och köpte mig ett par Adidas Superstar. Osäker på skorna dock. Aldrig varit en sneaker´s tjej och tycker mer om det feminina, klackar och sandaler typ. Ska prova mig fram så att jag får mig en uppfattning ifall jag verkligen kommer att använda dem. Tyvärr finns det plagg/skor som aldrig använts i min garderob.

Till syvende och sist ville R absolut avrunda besöket med en måltid inne på food courtén. Nu var jag inte hungrig (samt att äs sa till mig att INTE äta) MEN den miljön??!! Jag förstår inte hur människor kan äta och trivas? Det ligger mat på golvet, folk lämnar spill på bordet, ljudnivån är decibel som inte skulle få förekomma, fåglar flyger omkring... And the list goes on..

Klart magen kurrar.. Det medger jag. R vill alltid komma hit för att äta på den grekiska "delen" där han väljer entrecoté som serveras med pommes och den ljuvligaste bearnaise i modern tid!

Tror ni jag kan hålla mig för att smaka? Först tänker man ju "bara en tugga eller två.. " Och så håller det på. Till slut har man stoppat i sig mer än man "planerat" och ångesten knackar en på axeln och undrar vad fan man håller på med. Så less.



Likes

Comments

Resor

Ser ni två ben eller ser ni "hot dogs"? Detta nya fenomen som folk ska göra sig lustiga över slog mig för ett par år sedan när jag gick igenom mina semesterfoton. Herregud thats me and the sausage, meant to be liksom.

Jag saknar solen oerhört mycket och snart återser jag den, faktiskt inte på dessa breddgrader.

Aldrig och kommer aldrig trivas under 30 grader celsius. Allt man behöver är en pool/hav (föredrar uppvärmd infinity pool) drink/vatten samt skönlitteratur och musik.

Dagen är räddad!

Likes

Comments


Senast scenariot inträffade ringde min mamma 112, det var natt och de dröjde över en timme trots att vi bor inom 35 minuter från närmsta akutenhet sett från två håll, Stockholm eller Uppsala.

Nu hände det som absolut inte får inträffa igen, kom igen! Du har ju genomgått proverna och spenderat natten/morgonen på akuten den där kalla ödesdigra novemberdagen och lugnande gått därifrån med vetskapen om att inte slarva med kaliumtabletterna samt att ditt blodtryck måste upp.

Det är lördag morgon (nu i lördags) och jag är i halv dvala som om jag är halvt vaken men ändå sover? Någonting har fastnat på näthinnan och vägrar att försvinna, därav jag tänder min sänglampa och reser mig upp. Inser direkt vad som försiggår då jag "vajar" med hela kroppen och yrseln är från en annan värld. Grotesk. Vidrig. Läskig och helt enkelt skrämmer skiten ur mig. Den fick mig att åka ambulans sist.

Jag reagerade som sist, nu hade jag lärt mig att alltid ha en hink redo bredvid sängen som kom till väl användning. Ett gott tecken på yrsel av de allvarligare graderna. När jag plötsligt inser att jag är ensam (!) hemma, översköljs jag av en känsla som nu i efterhand är svår att beskriva. Så utsatt. Jag befinner mig på ovanvåningen. Oförmögen att ta mig ned och låsa upp ytterdörren åt dr.R som direkt skulle komma om jag nu får kontakt med honom.

Ringer vederbörande utan svar. Det hulkas i hinken och jag får anstränga mig för att slå numret. Yrseln slår ut all min koncentration, hjärnan är separerad från min kropp. Det är kaos. Helvetet är nära. Till slut ringer R upp och lovar att komma så fort han bara kan. Som tur är hade jag glömt bort att jag tidigare i veckan lagt ut en nyckel, och gömt bakom en väl vald plats.

De 30 minuterna det tog för R att anlända var hemska. Jag låg med kuddarna liksom uppbäddade så att jag nästan satt i upprätt position med händerna för ansiktet, allt för att få så lite ljus som möjligt skildrat i ansiktet. Aldrigt upplevt migrän men kan tänka mig hur det upplevs? Samt ned i hinken med en tom mage som vill tömma galla ungefär varannan minut.

Denna morgon/förmiddag var ett rent helvete och hela lördagen gick i samma anda. När det utbröt och var som värst, där och då i min ensamhet, var min första tanke att ringa 112 (jag är INTE den som vill ha ambulans eller med sjukhus att göra i första hand av olika anledningar) MEN sist lärde jag mig att det faktiskt gick över efter ett par timmar. Jag djupandades och låg där och hade ett djävulskt helvete med yrseln samt kräkningar MEN överlevde, med hjälp av extra kaliumtabletter samt x-antal liter vatten inmundigades.

När jag var på akuten sist fick jag 2 liter dropp vatten med kalium.


Är fortfarande rädd att somna om kvällarna, det är då den djävla yrseln sätter klorna om en. Sov gott 💤

Likes

Comments

Livet

Jag har varit frånvarande och livet har inte haft något spännande att bjuda på om dagarna. Då jag efter terminsstarten nu i Januari, kom in som reserv till sjuksköterskeprogrammet i Uppsala som reserv har jag inte gått dit ännu. Det är inte pga mina problem med maten, långt ifrån. Jag påbörjade en termin för två år sedan på Sophiahemmet i Sthlm och kunde inte fullfölja den, av samma skäl som jag har nu. Livet är just nu en börda och jag skjuter på att ta tag i mina problem. Jag har ett beroende som sakta men säkert tar livet av mig. För att inte tala om den försämrade livskvalitén jag upplever varje dag då jag ligger i min säng och känner maktlöshet och framförallt ensammast i hela världen.


Maten går sådär just nu, jag har "gömt" vågen dvs stoppat undan den. Börjat hetsäta igen. Det är svårare med kräkningarna. Stressen med skolan (misslyckandet kring att inte kunna påbörja utb) utlöste ett återfall. Återfall som återkommer några gånger per vecka. Skäms så. Har även under en veckas tid känt av en magvärk sänd från helvetet, som börjar göra sig påmind på kvällen.


Under denna vecka hände också en sak som gav mig grå hårstrån. Jag har ju bytt ut i stort sett alla mina tänder mot implantat/fasader. Det är dr.R som har bekostat det och jag vill inte gå in på vad det kostat men det är inte gratis och vi kan säga att det i min situation gått på ungefär som en ny bil i och med allt annat som behövts göras. Tänk er Carolas tänder.

Jag satt i soffan en kväll och kände hur ena ansiktshalvan liksom "la av", somnade, inte reagerade när jag gestikulerade. Obehagligt som fan. Det första jag tänker på är ju givetvis stroke eller blodpropp. Men slår ifrån mig tankarna. Dagen efter dyker samma symptom upp och i större skala, när jag har sällskap av mamma framför tvn. Hon råder mig att fråga R. Han försöker lugna mig och då mamma just druckit en whisky vill hon att vi ringer en ambulans (då hon inte kan köra). Jag är vill poängtera att jag inte är kinkig eller känslig, men jag har misskött min hälsa många år och förr eller senare skulle det inte förvåna mig om det händer något. Dessutom har jag varit nära döden ett par ggr de två-tre senaste åren.

MEN när jag går in i badrummet, efter att mamma sagt att jag är svullen på kinden ser jag att "bryggan" (det är när man bygger en bro av två tänder dvs implantat) är borta dvs har lossnat och är borta!!! Alltså är det förmodligen bedövningen som härjar fritt i min mun och kropp som gör mig dålig samt bortdomnad. Jag lugnar ned mig men blir ändå orolig då jag troligtvis har en infektion i kroppen som kan slå på hjärtat.

PLUS att det är mindre roligt att sakna tänder (nu satt ju dessa i bakre raden i munnen, så de syns inte om man inte gapar) men också att det kommer kosta sisådär 7 tusen att sätta in nya! Det är också 10 mil t/r till min tandläkare. SUCK.


MEN sedan jag satte in dessa tandfasader har jag aldrig haft en enda tandvärk, vilket jag tackar gudarna för. Hade sådana problem med tänderna förut. Men vad säger ni, visst är det kärlek när någon erbjuder sig att betala ombyggnation av ens käft 😂



Likes

Comments

Det har inträffat förut. Jag känner till de smygande symptomen och dess illvilliga efterskalv. Snälla låt det inte ske igen. Senast du väckte mig, vi kan kalla dig kaliumbrist hamnade jag på akuten på Danderyd sjukhus. I en stel metallsäng låg jag iförd shorts och en tunn tröja, i oktober månad. Framför personalen så att de hela tiden hade uppsikt över mig. Jag hade ju tidigare fått okända EP-anfall, dumt att chansa.

Det var inte bara dig, kalium som oroade dem den natten, men du har skickat mig till sängs ett par gånger i de där kala nästan omänskligt ljusa salarna. För att inte tala om de där jäkla klockorna på väggarna som tickar.

Symptomen inatt började när jag släckt lampan, som den gjorde sist också. Det som var så skrämmande den här gången var att min mamma är bortrest och jag är ensam i ett hus på 350 kvm mitt ute på landet. Med 4 katter. Jag känner hur bröstkorgen tornar upp sig och försöker särskilja varifrån smärtan kommer, är det smärta? Är det inbillning? Andningen blir tyngre och ju mer jag flåsar desto torrare blir min mun och jag försöker komma åt mitt glas med vatten. Att tända lampan bredvid sängen var för mig en kraftansträngning, yrsel som jag tyvärr också fått åka in på sjukhus i kombination med andra akuta symptom, slog till som en blixt från klar himmel.

Som den (tyvärr) luttrade patienten jag blivit har jag en hink redo bredvid sängen numera, ocharmigt om man bjuder hem the one, och den kom till väl användning. Mellan andetagen försökte jag sansa mig och andas samtidigt som det gick upp för mig att jag var ensam, och inlåst?

Nu umgås jag intensivt med en man, vi kallar honom R. Mr.R är överläkare och psykiatriker. Bor 5 mil bort härifrån och skulle vara här inom 40 min ca. Han hoppar in i bilen och jag vet att han gasar när det gäller mig. Han gör allt för mig. Allt.

Men hur ska jag låsa upp dörren åt R? Jag är så yr och illamående, framförallt yr att bara blotta tanken på att ta mig ned för trappen får mig att kräkas ytterligare. Moment 22.

Han ringer när han kommit fram och skriker i minusgrader, bultar på dörren. Jag försöker ta mig upp ur sängen och kryper in till badrummet intill mitt rum. Lyckas öppna fönstret och slänger ned nyckelknippan. (Köksentrén är nedanför mitt rum).

R rusar upp och tar genast blodtryck och ger mig kaliumtabletter. Tvingar mig att dricka vatten trots att det inte stannar särskilt länge i kroppen. Stryker mig över pannan. Talar om att det kommer att gå bra. Jag kan inte tro på vad han säger. Jag tänker katastroftankar. Rädsla. Men är tacksam över att han finns hos mig.

I min 1,.20 säng somnar jag till slut med R halvt sittandes, fullt munderad (med kläderna på) och som några timmar senare ska åka till arbetet. Han vägrade att lägga sig i någon annan säng i huset, han ville ha full uppsikt över mig.

Jag är tacksam ❤

Likes

Comments

Mitt medicinförråd är som ett smärre apotek. Alltifrån vårtmedel till Citodon. Då jag inte mår bra/tål läkemedel så som tramadol och citadon, som jag i detta fall (om jag minns rätt) fått utskrivet pga helvetisk tandvärk så har de förpackningarna stått och samlat damm. En gång i tiden hade jag en storebror som missbrukade, och när jag bodde hemma minns jag att jag gömde mina starka tabletter. I dagsläget äter jag ändå runt 8 olika piller, som är tänkt att hjälpa mig. De är alla receptbelagda men ingen av dem är narkotikaklassad. För ett par år sedan provade jag alla sorters sömnpiller på marknaden, vissa hjälpte ett tag vissa inte inte. När jag läser bland andra bloggar får jag intryck av att vi är rädda för den klassiska beroendemyten som medicinerna stämplats med. Jag hade inga problem att sluta med min dåvarande sömnmedicin. Nu är sådant individuellt förstås, men den här rädslan som många unga dras med angående "piller" kan vara A och O när det gäller deras hälsa.

För mig har det tagit många år och x antal läkare att experimentera mig fram till rätt doser och preparat och just nu funkar livet rätt OK med mina åkommor.


Ge det en chans.

Likes

Comments

Mat

Att vara sann mot sig själv. Inse verkligheten och möta den. Oavsett. Gråmörk himmel och en katt som bedjandes vill ha uppmärksamhet. Spegeln behövde inga vittnen, där fanns en av mig. Kaffet är en långsam tango. Hur går en tango till egentligen? För mannen?. Kaffet smakar likadant som igår. På nyheterna är det samma innehåll, vissa av dem får min mage att vrida sig vissa att vrida sig av skratt.

Klockan är inte viktig Följer gärna kroppens signaler, de som är så förstörda vid det här laget och gör iordning två knäckebröd med ägg. Självklart med juice och frukt. Gäspar. Vet fortfarande inte vad klockan är men litar på min magkänsla.

Några timmar senare sitter jag och har fingrarna nere i en OLW. Alltså chips och kan inte sluta. Tycker ju knappt om chips?

Jag fick ångest. En hel jävla påse. Blå. Smakade salt och skit i slutet. Jag har en teori varför mina tre sista dagar mynnat ut på detta sätt (just med "skitmaten") och det är pga en medicin, något jag inte tänker skriva om här. Men att äta en hel påse chips bara sådär? Inget fel med det såklart! Men på 5 minuter?

DET SMAKADE INTE ENS BRA!

Hade köpt hem en ytterfilé häromdagen som det var dags att göra iordning, trots att jag helst föredragit att ligga på soffan och sova bort ångesten. Tog tag i förklädet och satte igång med matlagningen. Så det blev en ganska hyfsad middag ikväll.

Komponerat denna rätt förut en gång, och då ville gästerna ha receptet så då antar jag att det smakade halvdant ;)



Likes

Comments

Resor

Året var kanske 2011 och jag hade förlorat allt. Marken under mig gungade. Mitt livs kärlek hade lämnat mig, något jag själv ställt till med. Jobbet som cafévärdinna sade jag upp mig från, också det dels mitt fel. Lösningen på detta nystan av händelser som skett på alldeles för kort tid, och sakta kvävt min livsglädje resulterade i en flygbiljett. Till andra sidan jorden. En flygbiljett.


Det fick kosta vad det ville högkonjuktur eller inte. Lågsäsong eller inte. Vill minnas att jag åkte i April. När våren frodas som mest här hemma. Jag packade min resväska och dagen innan avfärd undrade jag vad jag höll på med. Vid tillfället bodde jag extremt nära Arlanda flygplats (ca 10 min med bil) och mamma körde upp mig lagom i tid. Jag som arbetat länge på flygplatsen var lugn och hade läget under kontroll. Eftersom jag också älskar att flyga såg jag bara fram emot resan. Checkade in min väska och begav mig mot gaten för att avnjuta en iskall öl. Med turen av att en kollega stod i baren, bjöds jag öven på frukost samt snacks. Det är service, det!

Semestern varade 2 veckor. Jag inser nu i efterhand (på plats också) att 14 dagar är en lång tid att vara borta, i eget sällskap. Jag hade ju flyt i och med att jag lärde känna två svenska tjejer på hotellet och vi hängde en del. Men jag inser i efterhand att jag var så sjuk att jag inte kunde njuta och vara i nuet på ett sätt som jag kunde vara, om jag varit den friska person - den som är på semester och njuter av livet.

Aruba är ett litet land/ö. Paradgatan med mitt hotell inkluderat, kantades av lyxiga hotell a´la 5 star samt restauranger. Den anorektiska/bulimi delen av mig gick loss på Burger King och tog take ways minst en gång om dagen och frossade på em i rummet. Allt efter att såklart ha solat minst sju timmar vid hotellets pool.


Som den soldyrkare jag är dröjde det inte lång tid innan (nu har jag lärt mig hur jag ska smörja in mig, alltid 50 spf) jag totalt brände sönder mig, främst i ansiktet. Jag fick tacksam hjälp av en lokalinvånare som med en machete gick ut i "bushen" och högg ned aloe vera växter (de växer där) och gav mig gelén som hjälpte mig när jag smorde in mig där jag var som mest röd. Sista dagarna längtade jag bara hem.

Alla tankar kom ifatt mig. Jag hade ju bara flytt. Resan var ju tänkt att bli en avkoppling från allt elände därhemma i Sverige, en utmaning (det var det ju) också så växte jag som människa genom att ha rest till andra sidan jorden e n s a m. (Hade bara besökt Kanarieöarna innan).


Jag kan rekommendera alla er som leker med tanken på att bege er ut i världen på egen hand, gör det! Man lär sig så oerhört mycket om sig själv och lär (förhoppningsvis) känna andra människor, kulturer och miljöer. Alla är vi olika och klarar olika situationer, så är du "sjuk" kanske det är en mindre bra idé att åka och bestiga Mount Everest på egen hand...




Likes

Comments


Jag läser mycket om lite, lite om mycket, slukar all kunskap jag kommer åt. Synonymer tycker jag ör extra kittlande. Margareta Ribbings spalt i DN följer jag noga också. Spenderat timmar åt att lära mig olika länders flaggor, presidenter, årtal, sjöar i Ryssland, Nancy Reagans omhändertagande av sin man i slutskedet osv. Jag googlar allt jag är nyfiken på eller det jag inte riktigt förstår. Har precis förstått sambandet mellan hastighet vs den kraft det innebär för en random boeing att lyfta. Det skulle ta ett helt inlägg att förklara så jag fattar mig kort och håller mig till ämnet på inlögget.

Men luften går ur mig när jag läser kommentarer samt inlägg på vissa bloggar här på Nouw.

Jag ser mig inte själv som en typisk ätstörd kvinna. På den punkten att jag ser mig 5 gånger större i spegeln (aldrig gjort). Eller planerar 2 veckor framöver angående matintag ifall det är släktmiddag.


Har ändå haft skiten i 8 år. 2 beh. Tittar mig i spegeln och ser vad jag ser. Jag har en spegelgarderob (3 m), och blir ju medveten om min kropp dagligen. Medger att jag klämmer och känner. Det är den sjuka S. (Nu kommer kommentarerna droppa in om vilken dålig förebild jag är) MEN nej, jag accepterar inte det! Det här är min sfär. Här hanterar jag mina tankar, fast i skrift. I bläck. Svart. Skyll inte någon uppmuntran på mina ordval på mig. Eller en dålig dag då jag satte fingrarna i halsen. Den funkar inte på mig.

Skillnaden är att jag inte tänker tycka synd om mig själv. För det gör jag verkligen inte. Det är nog det bästa sömnpillret i världen. Om du vill sova 24/7 och aldrig vakna. Däremot tycker jag om när jag gör framsteg! Då jag inte gjort så många på sistone har det inte skrivits så flitigt på bloggen, men att de som anses sig kämpa "bättre" och "hårdare" får mig att.. Jämför inte äpplen med päron. Vi som kämpar i botten för att ständigt resa oss kanske får höra att vi triggar eller inte är sunda som skriver om vårt leverne. Som om vi hade en tävling. En osynlig tävling. Som en tävling där "revbenen sticker ut mest" vinner. Sjukt.

Då slås jag av att jag tänker på samma sak angående de bloggar (som ser ned lite på de som inte lyckats åstadkomma lika mycket ( i recovery-väg) som dem själva enligt dem själva) kring att det pågår en tävling. Detta fenomen med Mukbang (stavning?). För att inte tala om hur motbjudande det är med folk som talar med mat i munnen?? Säger inte att det endast är äs som sysslar med dessa videos (aldrig förstått konceptet??) Jag kan ha fel men det skriker tävling om mångt och mycket på sociala medier? Oavsett vad det gäller tror jag de flesta håller med om att det är osunt och oerhört tidskrävande att ständigt tävla. Visa sig stark. Jävla anamma.

Det känns som det är osäkra människor som vill belasta en annan människa med kommentarer som "tänk dig för vad du skriver, du har ett ansvar. När du som är så smal skriver att du tycker du är tjock kanske du avskräcker andra att söka vård". Har man kanske en bit kvar på sin resa ska man inte läsa något som är triggande, om man inte kan hantera det. Att skälla ut skribenten är oförskämt enligt min mening.


Men att förminska människor.. Nej. Alla kämpar på. Alla drar inte i samma växel. Skulle jag skriva ut min livshistoria skulle jag också få kommentarer som "du är sååå stark som kämpar" kommentarer. Men jag är inte ute efter att betona kamp eller utebliven kamp. Jag vill bara skriva av mig. Har också haft ett helvete, då är inte sjukdomen ens inkluderad.

Jag är här för att dela med mig av min vardag. Vill du läsa eller inte är upp till dig.




Likes

Comments