​​​

Imorse vaknade jag tacksam över att Tobbe gick upp med barnen. Det är verkligen ett rent KAOS på mornarna. Att mata en bebis som inte alls vill ha mat medan en storasyster hoppar i sängen. Försöka truga i en tjej som inte vill ha frukost något att äta för sitt eget samvete och klä på henne fast hon helst är naken. Under tiden vill lillebror ha all uppmärksamhet. Det är alltid ett barn som är missnöjt. Lilla kräks massor så medan jag klär av mig hinner storasyster hälla havredryck över hela diskbänken och klä av sig kläderna. Jag springer naken och ska plocka undan. Då sätter sig Nellie på Frankie i gåstolen. De blir bråk och hon springer upp i soffan och hoppar i den. Jag säger att hon inte får göra så. Hon lyssnar inte och hoppar tills hon ramlar och slår sig. Jag har då inte hunnit tagit ner henne därifrån eftersom Frankie gråter för han har spya över hela kroppen. Jag tröstar henne, torkar honom och fortsätter klä på mig. Nu ligger lillebror i babygymmet och är missnöjd. Storasyster tar hans leksaker och springer iväg. Hoppar lite i sängen, hittar surfplattan men de är förstås fel klipp så hon kastar den i golvet. När jag klätt på henne igen har Frankie hunnit kräkas på golvet, ålat sig i det och lagt ansiktet i det. Dags att torka igen, byta kläder på honom och under tiden klär Nellie av sig.. Igen. Klockan jobbar emot mig. Nu började vi dagen 6.30 och vi kom fram till förskolan kl 9.11.

Frankie sover i vagnen och jag har inte vågat röra honom. Startat musik i hörlurarna och kollar runt på nätet om en utbildning jag vill gå. Nu har jag skickat in en ansökan till Västerås. Nu ska jag få Gävles komvux att godkänna min ansökan för att ha chans att bli antagen. Jag vill verkligen det här. Skulle bli så glad över att få en chans att byta yrkeskategori. Jag har älskat mitt jobb som undersköterska men nu vill jag vidare. Om jag kommer in börjar jag i skolan den tredje April.

Att ändra kosten gick ju sådär. Pizza till middag igår. Tror jag blir sugen för att jag inte hinner äta om dagarna. Sen är jag så slut när kvällen kommer att jag bara vill ha min andra hälft bredvid mig i soffan istället för i köket. Den här tiden är så extremt krävande som förälder. Det beror förstås på vad man får för sorts barn. Jag har den krävande sorten. Andra mammor är på öppna förskolan och fikar med varandra på stan. Medan jag kämpar för att överleva. Hur gör alla andra?!

Aja min mage har ballat ur helt sista tiden så nu ska jag verkligen kämpa för att hålla mig ifrån fet mat och massa socker. Tobbe sa igår att jag ska få köpa gymkort. Är så glad för då kanske jag kan få ur mig lite frustration när barnen sover och bygga upp min trasiga kropp. Utbildning, träning och bra kost ska ta mig tillbaka till Sandra och bygga en stark och glad mamma/sambo.

Hejja mig!​

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​​​​​​​

Idag var det full fart på morgonen. De blir så varannan Måndag då alla barn är hemma och två stycken ska till olika skolor samma tid. Det flöt ändå på ganska bra. Tror jag fått in en bra rutin att göra mig själv klar, ta fram alla kläder och frukost innan jag väcker barnen. De stora får frukost i sina rum medan de klär på sig och jag matar mista. Mellan väcker jag sist och klär på henne snabbt när de stora tar på ytterkläder och bebis sitter i bilstolen. Idag kom vi precis i tid. Har verkligen svårt att hinna på mornarna. Förstår inte hur de med fler barn hinner med allt.

Nu ligger de små barnen och sjunger i spjälsängen efter frukost. Nellie åt Havreghurt och jag åt Naturell lätt youghurt med varma hallon. Idag ska vi baka lite till Colins kalas. Jag ska kolla lite mer info om en utbildning jag vill gå. Mina föräldradagar är slut sista januari. Eftersom vi är klar med barn och jag måste skydda sgi är det inte de lättaste att planera framtiden. Skulle behöva ett halvår till på mig känner jag. Hoppas verkligen att de godkänner min ansökan. Vore så roligt att börja något nytt inom yrkeslivet.

Efter en helt kass vecka så känns det bra att börja om på en Måndag. Nu ska det bara bli bättre.

Likes

Comments

I många år har jag försökt gå ner i vikt. Jag lyckas gå ner några kilo och de går fort med de första. Sedan stannar det av. Alltid mellan 56-58 kg. Min målvikt är 45-48 kg eftersom jag pendlar ca 2 kg upp och ner varje månad så känns det bra. Jag är 153 cm lång och enligt bli är 44-57 kg normalvikt.

Det känns som att jag provat nästan allt. Pulverdieter, C9, sjukhussoppan, rikshospitaletsdiet, lchf och dukan är bara några jag kommer på i skrivande stund. De har inte gett mig någonting. Det enda som hjälpt är att utesluta socker. Socker är som en drog. Jag faller alltid tillbaka. Säger alltid att det är sista gången jag börjar om. Kommer inte göra det igen men jag ska prova ett sätt som känns hållbart i längden. Kom över begreppet clean eating via instagram. Vad jag förstått det som så går det ut på detta:

Man får äta:

¤ Kyckling och kalkon

¤ Rött kött i mindre mängder

¤ Fisk och skaldjur

¤ Ägg

¤ Nötter och frön

¤ Grönsaker och rotfrukter

¤ Bär och frukt


Man ska undvika:

¤ Socker

¤ Lightprodukter

¤ Vete och produkter som innehåller gluten

¤ Tillsatt fruktsocker

¤ Modifierad stärkelse

¤ E ämnen

¤ Sötningsmedel

¤ Härdat fett






​Det känns ändå inte jätte krångligt att hålla sig till. Nu hoppas jag på ett friskare, hälsosammare, piggare liv. De sista mammakilona ska bort. I veckan ska jag boka tid för att kolla upp min rygg. Jag misstänker att jag har fått diskbråck. Jag avvaktar med gymkort tills jag vet att allt i min kropp är okej. Eftersom jag är helt otränad så kan säkert hemmaträning hjälpa mig i början ändå.

Är det min tur nu tror ni? Klarar jag av att stå emot alla nervärderande kommentarer om att jag sagt att jag ska göra en livsförändring förr, att jag kommer ge upp, att jag aldrig kommer klara det eller gå ner i vikt? ​Ja såklart är de min tur nu. Ingen annan än jag ska styra mitt liv längre. Det är slut på det nu.

Godnatt / Sandra

Likes

Comments

Är jag för snäll, för korkad eller lättlurad? Ja jag vet faktiskt inte vad det beror på. Jag tycker att jag oftast ger och ger men sällan tar. De flesta vet ju att jag gick in i väggen för ett år sen. Jag hamnade på sjukhus med stressrelaterad förlamning och krampanfall. Det tog lång tid innan jag kom tillbaka till mig själv, eller vänta, har jag ens gjort det nu? Vem är mig själv och vad är mitt vanliga jag? Det är så att jag inte har tid att hitta ett sunt levande och ett välmående varken fysiskt eller psykiskt. De flesta runt mig säger att de finns där om jag behöver hjälp med barnen osv. Men när jag väl frågar, det händer sällan. Har ingen tid, ork, de har egna liv, massa planer, är trött osv. Så fort någon frågar mig om något så lägger jag mig själv, mina prioriteringar och planer åt sidan, såklart man ställer upp för de man står närmast.

Jag har alltid varit konflikträdd och försökt lösa saker. Ibland exploderar jag. Det är inte tillåtet. Blir då kallad för egoist och det är helt fel att ha en egen åsikt och tänka annorlunda. Mina känslor räknas inte. I hela mitt liv har jag fått höra: Sandra nu ljuger du, nej Sandra så får du inte säga. Ja åter igen, mitt mående och mina känslor har inte fått plats i världen runt mig. Några gånger har jag försökt sagt NEJ eller bara berättat hur jag känner. Direkt har de blivit en vild diskussion om att jag har helt fel. Om rätt i min värld är fel i din, hur blir det då?

I 28 år har jag levt och väntat på att det ska bli min tur att få plats. Att få dela med mig av min livshistoria, få kärlek, stöttning, tid, avlastning och möjlighet att bearbeta allt jag varit med om. Jag har kontaktat psykolog, familjerätten, familjestöd, bvc, mvc osv men jag har inte fått något stöd eller gehör. Ingen orkar helt enkelt lyssna på mig. Oftast så misstolkas allting, speciellt när jag varit desperat efter hjälp. Vet inte vad jag gör för fel. Nu har jag bestämt mig för att öppet dela med mig av min livshistoria och min kamp att få en nystart i livet. Den här gången ska jag lyckas, det är min tur nu.

Likes

Comments