Ångestnivån är på 1000% just nu. Kippar efter luft. ALLT, precis ALLT går åt helvete.
Jag orkar inte mer, nu ger jag upp.
Jag kämpar och kämpar men bara i motvind.
Hur fasen ska jag kunna andas igen?!
Vill bara skrika rakt ut. Sluta kämpa och bara dö.
Orkar inte.

Hatar mitt liv, hatar sjukdomen, hatar att aldrig få andas. HATAR!

Är så djupt nere i skiten att det känns omöjligt komma sig upp igen. Vill inte mer.
Tänker att alla har det bättre utan mig, jag är totalt värdelös och hur jag än kämpar så blir det aldrig bra.

Och just nu vill jag bara skrika till livet: FUCK YOU!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej!
Var ett tag sen jag skrev här...av många anledningar.
För det första är jag så sjukt orkeslös, skulle kunna sova dygnet runt och ändå vara helt knäckt.
Det andra är att nu på senaste har jag hamnat i en svacka/mörker och kämpar dagligen för att orka.
Jag har tappat aptiten, mår illa, huvudvärk from hell och en ångest som känns som nån ska trycka sönder bröstet på mig.
Känner ingen glädje alls, bara frustration, ångest och sorg. Har gråtit i princip varje dag. Har försökt stänga av allt jag känner men till slut bröt jag ihop.

Min ork är totalt slut. Det gör mig så oerhört frustrerad. Och så denna värdelöshet, den blir värre och värre. Jag får ångest över att visa mig ute, känner mig så jäkla fet och äcklig!

Det är så jäkla mycket att ta itu med och jag ORKAR inte! Man vill bara ge upp och skita i allt.

Det jag kämpar för är barnen, för dem och alla andra sätter jag upp en fasad, jag ler och skrattar och låtsas allt är bra, men inuti är allt kaos.
Minnet är som bortblåst, det är som att hjärnan stängt av helt.

Igår föll jag i trappen då jag missade några steg, kroppen är liksom inte medgörlig. Krockat in i dörrar, snubblat osv. Helt galet!

Så det var lite hur jag mår nu. Rent ut sagt skit faktiskt. Måtte det vända snart...det här är inget värdigt liv, till slut kommer jag ge upp om det inte vänder.

Kram

Likes

Comments

Just nu håller ångesten på äta upp mig inifrån, det gör bokstavligen ont i bröstet. Kan inte andas! Vill bara skrika rakt ut och ge upp allt. Sluta kämpa emot och bara ge upp...

Hatar att inte ha kontroll, hatar att saker bara hopar sig och allt blir en ond cirkel. Hatar mig själv, mina misstag, min orkeslöshet, min kropp, mitt psykiska mående...ja ALLT. Värdelöshet är det enda jag känner då det kommer till mig själv. Totalt jävla värdelös!

Varför måste man må såhär? Varför kan jag inte vara som andra, varför flyter saker inte bara på?
Hur länge ska varje dag vara en kamp? Kommer det någonsin bli bättre?
Det gör så ONT!

K A N I N T E A N D A S

Likes

Comments

...säger Facebook.
Ja vad ska man säga? Började dagen (eller tidig morgon) med fruktansvärd ångest.
Åter igen var det dags för en resa till Umeå, 32 mil tur och retur. Tillbaka till lasarettet där vi låg efter olyckan. Ångest, panik och hemska minnen.
Dock var det med dottern jag skulle dit med idag.
Klockan kvart i 6 ringde min väckare. Ögonen stod i kors och jag hoppade in i duschen. Några minuter senare vaknade dottern av sig själv så den kampen slapp jag iaf. 😉
Kl 7 drog vi iväg, orkade tom sminka mig. 😱😂 Ville ju inte skrämma livet ur folk haha!

Lillskruttan somnade snabbt i bilen.
För min del kändes det som kroppen skulle strejka. Många tankar snurrade och framför allt oro för vad vi skulle få för besked. 

Hur som helst, oron gnagde och även nervositeten för att inte hitta åt stället vi skulle på. 🙈
Vi kom fram till Umeå och började irra runt på sjukhuset. Vi passerade restaurangen jag så många ggr spenderat tid i väntan på sövning mm för sonen. Minnena vällde upp. Vi passerade även det anhörighetsrum jag hade medan han låg på Niva. Korridorerna man så många ggr passerat och så fönstren uppe på neuro. Tårarna brände under ögonlocken men jag lyckades trolla bort dem.

Efter att vi irrat runt ett bra tag gick vi till kundservice och frågade om vägen. 🙈 Till slut kom vi rätt.
I väntrummet sitter jag och tittar på min älskade dotter och ber till gudarna att vi ska få bra besked. Min fina lilla tjej. ❤️
Läkaren kommer rätt snabbt och ropar upp hennes namn.
In på ett rum och han undersöker henne. Det gick riktigt bra, den är godartad och nu väntar vi på en kallelse för operation. Nåt man såklart kommer ha ångest över innan det är gjort. 🙄🙈

Jag menar, vad är oddsen för att inte få ångest över en sån grej när man får det av allt annat? 🙈👋🏻

Efter läkarbesöket gick vi och köpte nå mat och annat gott. Sen drog vi och köpte den efterlängtade cykeln. Och måste säga att en sån grej, som att gå och irra runt på affärer har varit en pina för mig och brukar ge mig hemska panikattacker. Men det gick otroligt bra! Lite stolt över mig själv haha! Sjukt stolt eg. 😂

Så i det hela, en dag som började med ångest blev ändå en bra dag. Sjukt trött och slut, men riktigt nöjd. Och dottern är överlycklig över nya cykeln. 😃

Ha en fin kväll! Här sitter vi och ser Karlsson på taket med norskt tal och skrattar så tårarna sprutar!  😂😂😂

Kram S


Likes

Comments

Ännu en dag med denna trötthet. Det kommer i skov. Vissa dagar är det helt okej, nästa kan man gå omkring som en zombie. De dagar jag mår ganska bra eller rent av bra, så blir det oftast så att man försöker hinna med ALLT, man flänger hit och dit, man städar, man är rastlös, man studsar som en gummiboll i hög fart! Trots att man vet att man får lida för det sen. Men man tar verkligen vara på de bra dagarna.

För en person med utmattning el annan sjukdom så är tom roliga saker utmattande. Ett exempel kan vara: Man ska på en fest/kalas, det är mycket folk, mycket ljud, intryck, man ska vara social och hänga med i konversationer mm. Hjärnan går på högvarv, man skrattar, man springer runt, det kanske är lekar, dans osv. Och hur kul man än har så blir det stopp till slut och det kommer oftast pang bom! Helt plötsligt slutar man lyssna, det blir svårt koncentrera sig, det känns som man står stilla och alla runtomkring snurrar i ilfart. Skratten utbyts mot tystnad, man drar sig undan, ångesten trycker ända in i benmärgen och så kommer flyktkänslan, svettningarna, illamåendet, yrseln och känslan att man ska svimma.
Hjärnan stänger av, man vinglar, domningar överallt, man tappar ord mm.

Sen efteråt kommer den enorma tröttheten, ännu mer ångest, tårar & till slut blir man helt tom. Stirrar ut i tomma intet och kan bli svår få kontakt med.

Det är bara ett exempel på hur det kan bli.
Kommer fler sen.

Sköt om er! Kram


Likes

Comments

​När de gjort Emil redo för färden mot Umeå kom en ambulans och hämtade oss. En narkossköterska följde också med för att hålla koll på honom. Vägen till Umeå kändes som en evighet. Själv kände jag mig bara tom. 

Vi kom fram till Umeå vid 23 på kvällen, blev direkt inlagd på IVA. En liten stund efter vi kom in började han vakna upp och i ren panik försökte han slita ut tuben ur halsen. Narkossköterska ökade sömnmedlet och nu låg han där, med slangar överallt och ännu en gång gick mitt hjärta i bitar. Älskade barn, varför??

De tog honom till röntgen, själv fick jag inte följa utan satt kvar på IVA med ena ambulanssköterskan som förklarade vad som skulle hända. 

Jag blev visad till ett rum för anhöriga och de körde upp Emil på operation. 

4 timmars väntan som kändes som en evighet, jag satt i rummet och försökte förstå vad som hänt. Ångesten och oron slet mig i bitar, men kunde inte längre gråta utan kände mig helt avdomnad. Det kändes så overkligt och att man var mitt inne i en mardröm. 

Sköterskan på IVA kom in då och då och kollade till mig. ​

När de 4 timmarna gått kom de tillbaka med honom på IVA. Läkaren som opererat honom sa att det gått bra och att de skulle fortsätta hålla honom nersövd. Däremot kunde han inte laga skadan som gick genom örat, där rann hjärnvätskan ut. De skulle försöka fixa det senare. 

De hade fixat ett rum till mig på patienthotellet, där jag skulle få vara tills de skulle väcka honom. Jag ringde en kompis som var orolig och försökte förklara vad som hade hänt, men jag hittade inte orden. Jag bara skakade och stapplade till hotellet. La mig i sängen och försökte sova, men det var omöjligt. Hur skulle jag kunna sova när min son ligger på IVA och det enda man ville var att finnas där för honom?

Kl 6 på morgonen ringde de och sa att de skulle börja väcka honom. Av ångesten kräktes jag flera ggr innan jag gick ner till honom. De började väcka honom och när de skulle ta bort tubslangen kunde jag inte se på, det var så fruktansvärt hemskt se! 

Han var vaken, men ändå inte. Han kräktes konstant, trots att hans kropp inte orkade. Han hade slangar överallt och var helt sönderstucken. Han hade även ett dränage från huvudet som dränerade blodet. Han bara låg där och gnydde och kräktes. 

Jag var ett vrak, samtidigt som jag var förvånansvärt lugn. Enligt personalen på IVA var jag fortfarande i chock. 

Senare på dagen kom mina föräldrar och hade min äldsta son med. Mamma stannade några dagar med oss.

Mot eftermiddan blev vi skickade upp på NIVA ist. (Neurologiska intensivvården) och där låg han den första veckan. 

Hjärnvätskan fortsatte rinna, de fick lägga om örat ständigt. På 4 dagar blev han nersövd 3 ggr, de kämpade med att kunna operera in ett dränage från ryggmärgen för att få stopp på läckaget. Till slut gick det. 

Han fortsatte kräkas, dygnet runt. 

Jag hade sån fruktansvärd ångest, när inte Emil såg grät jag i tysthet. Kände mig instängd, kunde inte andas. Kunde inte äta, inte sova. Det kom en kurator som jag skulle få prata med, men var så tom och kroppen stängde av hela tiden. 

När han till slut var mer vaken och kunde prata igen blev vi flyttade till ett annat rum på avdelningen. Utan dygnet-runt-övervakning utan det blev på mitt ansvar. (väldigt konstigt) Det blev liksom mitt ansvar vårda honom. 

Frågade dem varför det var så och de svarade med att eftersom de inte brukar ha barn där på avdelningen så var det föräldrarnas ansvar. Skulle jag gå ut 5 min fick jag be nån komma in och kolla Emil, oftast med en suck från deras sida. Det kändes som ett fängelse. Till slut frågade jag inte längre om hjälp, utan jag bytte kompresser från örat, jag tvättade honom, bytte lakan, tömde kiss osv. Och jag menar inte att jag inte ville göra det för min son, tvärtom. Man gör allt för ens barn. ALLT.

Han vaknade på nätterna och bara skrek, i ren panik. Det var fruktansvärt. Älskade unge...man hade kunnat göra vad som helst för att byta med honom. 

En kväll bröt jag ihop totalt, har aldrig känt mig så ensam, det kändes som nån tryckte sönder bröstet på mig. 

Det gjorde så fruktansvärt ont inom mig, fick flyktkänsla och ville bara därifrån. Sen dåligt samvete och kände mig som världens sämsta mamma. Men till slut kunde jag lugna mig...det var ju bara och bita ihop. Fanns inget annat val. 

Efter 2 låååånga veckor fick vi åka hem. Då hade det slutat rinna ut hjärnvätska ur örat, hans ansiktsförlamning hade blivit bra igen, han kunde sitta upp korta stunder, han hade tom provat stå och gå. Han är en otrolig kämpe! Och all min ångest byttes ut mot lycka och stolthet. 

Vi kom äntligen hem och nu fick jag vårda honom hemma ist. 

De första månaderna gick bra, vi vande oss snabbt vid situationen, alla sjukhusresor, rehabilitering osv. 

Så en dag kom smällen för mig, tror det hade att göra med att man började slappna av lite mer. Den golvade mig totalt, jag fick 39 i feber, kunde inte behålla nån mat, ångesten var värre än någonsin. Det var hemskt! PTSD blev domen. Det var som att börja om på botten igen. Dagarna gick åt allt med barn, hushållsarbete, möten med skola, sjukhusbesök osv, Nätterna tröstade jag sonen som även fått nattskräck, Han hade fruktansvärd tinnitus, på örat där skadan sitter. (Han blev även döv på det) Jag låg och strök honom över håret för att få honom slappna av. Han vaknade flera ggr varje natt och skrek. Han vågade knappt somna då han var livrädd för att inte vakna igen. 

När alla andra till slut sov låg jag vaken med sån ångest att jag ville krypa ur mitt skinn, jag var livrädd och oron över barnen var hemsk. Sen kom alla hemska tankar om det som hänt, hur nära jag var på förlora min älskade son. Smärta och sorg samtidigt som lycka över att han klarade sig. Jag kände mig så otroligt kluven. 

Jag har aldrig riktigt bearbetat olyckan, jag klarar inte av det. Stänger av och vill inte känna alls. Är så rädd för att hamna på botten igen. 

Det enda som är viktigt för mig är att barnen ska ha det bra, de går ju självklart alltid först. Jag försöker vara stark för oss alla, för mina älskade barn. Men även utåt sett. Det är enklare än att erkänna hur man eg mår. 

Kram /S


Likes

Comments

Hösten 2014, närmare bestämt i september var min ena son med i en allvarlig olycka.

Vid gångtunneln vid elljusspåret föll han, då 10 år, rakt ner i asfalten med huvudet först. Hans storebror var med och efter att ha ropat på hjälp, tog han beslutet att springa hem efter hjälp.

Stunden han kom in genom dörren, helt hysterisk och bara skrek: Emil är död, Emil är död, det är blod överallt!

Jag frös till is, vad menar du? Vadå död? Han försöker hitta orden och till slut fick han fram att Emil har ramlat, det är blod överallt och han vaknar inte.

Där och då blev allt svart. Jag hoppade i skorna, tog bilen och skyndade iväg. Platsen var bara några meter från där vi bodde. Väl framme hittade jag honom, liggandes på marken, blod överallt, han var bokstavligen täckt i det. Just då var han medveten, det enda han sa var : Snälla, jag vill inte dö, jag vill inte dö. De orden klingar fortfarande i mitt huvud.

Mitt i allt kaos hade jag åkt utan telefonen, tanken fanns inte ens i mitt huvud att jag skulle ta med den. Jag sprang upp på vägen och stoppade en bil och bara skrek att han skulle ringa en ambulans. Jag sprang ner till Emil igen, försökte få honom ligga stilla (tänkte på ifall han hade nackskador) samtidigt som jag försökte hålla honom vaken. Inuti var allt kaos och jag skrek inombords, tårarna forsade, men jag höll ändå ett visst lugn när jag försökte trösta och sa att hjälp var på väg. Han som ringde ambulansen stannade kvar med oss. Underbara människa!

När ambulansen var på plats blev allt som en dimma. Hör hur de försöker få dit en helikopter, men det stormade så de kunde inte lyfta i det vädret. Precis när de börjat stabilisera honom kom chocken, kändes som jag skulle kräkas rakt ut. Att se sitt barn ligga där så skadad och hur blodet bokstavligen pumpade ur enat örat, det är en syn jag aldrig kommer glömma. Någonsin.

Så mitt i allt kaos kommer jag på att de andra barnen är hemma, jag måste hem och försöka hitta nån som kan ta dem. Till slut fick jag tag i min syster som kom på en gång.

Jag for hem, rafsade ihop det nödvändigaste, sen ut i bilen och så iväg efter ambulansen. Rekommenderar verkligen inte att köra svårt chockad, ambulanspersonalen rådde att jag skulle åka med dem, men jag hade ju två till barn som behövdes tas om hand. Svårt chockade de med.

Man tänker inte rationellt alls, man slutar funka. Det enda man tänker är gode gud, låt mitt barn överleva.

På vägen ner ser jag ambulansen tvärstanna, när jag kom fram satt inte chauffören kvar vid ratten. Åh gud! Nu är han död! Exakt så tänkte jag, luften tog liksom slut. Springer mot ambulansen och bak där Emil låg. De har vänt hela båren på sidan eftersom han börjat kräkas och då han låg fastspänd med nackkrage så hamnade allt över honom.

De frågade ännu en gång om jag inte skulle åka med dem, men jag fortsatte köra efter. (dumt, jag vet)

En gång till hann de stanna på vägen till sjukhuset. Samma anledning denna gång. Sen drog de iväg i ilfart och jag hann inte med. Just innan stan var jag tvungen stanna och kräkas.

Väl inne på akuten var det kaos, vet inte hur många som var i rummet och jobbade med honom. Han fortsatte kräkas och var väldigt medtagen. Jag satt längst bak i rummet, allt gick i slowmotion, fastän det eg gick väldigt fort. Men där och då stängde min kropp av. Allt var som ett töcken. Iväg på röntgen, sen på IVA.

Jag bara grät. En sköterska tog med mig ut i korridoren och förklarade hur det låg till. "Din son har två frakturer på skallbenet, en blödning på hjärnan och svår hjärnskakning. Vi kommer söva ner honom nu och skicka er till Umeå. Du bör inte se när de söver och intuberar honom. Vi har försökt få hit helikoptern men den kan inte lyfta, så en ambulans kommer och hämtar er." "Har du nån vi kan ringa? Du borde inte behöva vara ensam nu." Nej, sa jag, min familj tar hand om mina andra barn, de behöver dem mer. Men eg ville jag inget hellre än att nån skulle vara där. 

Efter (jag vet inte hur länge) kom en annan sköterska ut ur rummet och bad mig komma in. Orden jag då fick höra gör fortfarande att mitt hjärta håller på brista. "Passa på säga hejdå till honom och hur mycket du älskar honom." Smärtan just då går inte beskriva. Jag höll hans hand, pussade på honom och sa om och om igen hur mycket jag älskar honom. Kändes som jag skulle sluta andas. Ångesten bara vällde upp och jag ville skrika rakt ut. SNÄLLA LÅT HONOM INTE DÖ! Sen blev allt svart igen.

Nu i efterhand tänker jag att de faktiskt inte heller visste om han skulle klara sig. Ingen visste...


Berättar fortsättningen sen...det river upp så många sår, ångest och smärta och tårarna bara forsar.


Kram Sarah



Likes

Comments

Nånting jag funderat mycket är det här med relationer när man mår dåligt.
Man har tappat bort sig själv, ens identitet. Vem är jag ens? Känns som den man existerar som är personen som mår dåligt psykiskt, det är liksom den jag kan relatera med. Men jag, vem är det?
Och hur ska nån någonsin kunna älska en som mig?

Vad förtjänar man eg?
Destruktiva förhållanden, misshandel både fysisk och psykisk, nervärderas och tryckas ner i skosulorna? Det är precis såna relationer jag hamnat i, för jag förtjänar inte bättre än så?

Eller finns det nån som kan bortse från sjukdomen och faktiskt älska mig för MIG?
Personen som trots att man tappat bort sig själv längtar efter kärlek. Som älskar av hela sitt hjärta, som vill alla väl, som ser när andra mår dåligt och gör allt för att hjälpa. Som har fruktansvärd dålig självkänsla men alltid berömmer andra och det från djupet av hjärtat. Hur illa de än beter sig.

Livrädd för att göra andra besvikna, drar sig undan just för att skydda både sig själv och andra.
För vem vill ha en som inte funkar "normalt"?

Så jag vill fråga er läsare, hur tänker ni? Kan man acceptera psykisk ohälsa i ett förhållande? Kan man fullt ut älska nån som inte alltid mår så bra?
Se den personen för den som man egentligen är? Bortse från sjukdomen och ist se det goda i en, den kärleksfulla som vill alla väl men som glömt bort sig själv på vägen?

Ha en fin kväll, kram!



Likes

Comments

Hej!

Tänkte ge lite tips till er anhöriga/vänner/kollegor mm till nån med psykisk ohälsa. 😊
Det ÄR svårt för nån som inte vet hur det är, men försök förstå i den mån det går.

1: Kommentarer som "Ryck upp dig!"
En av de värre man kan få slängd i ansiktet. Och nej, det är inte bara att "Rycka upp sig".
En person med psykisk ohälsa kämpar ständigt med att orka, det är inget man valt och när man är så långt nere i ett hål så måste det få ta tid komma upp igen.

Sluta tycka så synd om dig själv!"
För mig (och många andra jag pratat med) handlar det verkligen inte om självömkan. Många av oss håller upp en fasad och ler trots smärtan inombords. Man vill inte så gärna berätta hur det eg ligger till.


"Vadå trött? Du har väl sovit hur mycket som helst?!"
Ja kanske man har det, men i många fall spelar det ingen roll om man sover mycket eller lite. Man är ändå helt slutkörd. Tröttheten kan vara grym, man känner sig aldrig utvilad. Och det tär nåt fruktansvärt mycket på den lilla ork man har.


"Skärp dig!"
Samma sak som kommentar nr 1.
Om man tex har en panikattack el liknande, säg aldrig åt den personen att skärpa sig! Skulle du säga så åt en person med fysiska besvär? En sån kommentar kan förvärra situationen helt. Vi klandrar oss själva nog som det är, det behövs ingen annan som också gör det. 


"Gud vad lat du är."
Nej vi är inte lata! Vi är utpumpade på energi.
Alla intryck, ljud, information, koncentration mm är också saker som gör en slutkörd. Man orkar inte.
Tex vardagssysslor, efter en dag med oändlig trötthet och man ska laga mat, köra barnen på aktiviteter, det ska städas och diskas och nattas barn. Och tänk då göra det med noll energi...

"Vad är det för fel på dig, varför kan du inte vara normal?!"
Ja ni, den frågan ställer sig många av oss med.
Att få känna sig "normal", orka med lika mycket som man eg vill, liksom funka som andra människor, om ni bara visste hur mycket man önskar det.

Försök ist stötta, trösta, visa att ni finns där, även dagar som en är slut, trött och grinig.
Även om det är svårt förstå. Försök.
Tänk på vad ni säger, hur ni säger och tänk på att ord kan såra.

Kram!

Likes

Comments

Välkommen till vår blogg, här kommer jag skriva om mitt liv och att leva med psykisk ohälsa.

Del 1: När allt började.

Vet eg inte när exakt jag insåg att nåt var fel.
Har nog alltid känt mig annorlunda och haft en smärta som inte går beskriva. Ett slags mörker som följt med hela livet.

Som 15-åring fick jag diagnosen depression, då hade jag mått dåligt väldigt länge. Mådde så pass dåligt att det tom visade sig fysiskt, konstant feber, rasade i vikt osv. Kände ingen glädje längre.
Fick kontakt med en psykolog som jag hade regelbundna samtal med. Det funkade för stunden.

När jag var 16-17 år dog en av mina bästa vänner, det utlöste ett ännu värre tillstånd för mig. Så illa att jag försökte ta mitt liv. Tabletter och alkohol.
Kände ingen som helst anledning till att leva.
Vågade inte berätta för nån vad jag gjort, hade redan då lärt mig sätta upp en fasad och låtsas allt var bra. Åkte in akut med ambulans nån dag senare. Då hade jag kräkts konstant dygnet runt. Mina njurar var kraftigt påverkade, min crp (snabbsänka) låg på 337. De var förvånade att jag ens kunde stå upp.
Jag sa fortfarande inte vad jag gjort. Skämdes nåt fruktansvärt. Den enda jag berättade för var min psykolog och hon lovade att inte säga nåt.
Efter nån vecka fick jag åka hem igen.

Väl hemma började panikattackerna komma. Ibland lindriga, ibland fruktansvärda.
Sorgen efter min kompis, sorgen över självmordsförsöket, minnen, kommentarer, ALLT kom på en och samma gång.

Jag har fruktansvärt svårt för att be om hjälp, biter hellre ihop och låtsas allt är bra. Vill inte belasta andra med mitt mående.

Så...detta var bara början.
Men det får räcka för idag.

Det kommer mera. 😉

Ha det bra! Kram!


Likes

Comments