Header
View tracker

För drygt ett år sedan skrev jag mitt senaste blogg inlägg. Efter det tröttnade jag. Jag har under året som gått haft planer på att ta upp bloggandet igen men lagt det åt sidan hela tiden. Plötsligt så märkte jag att mer än ett år hade passerat. Och på allmän begäran är jag nu tillbaka igen. Hur länge jag stannar beror på både mig själv och hur villiga ni är att läsa. Ni kan se min frånvaro som en idrottsman som skadar sig och sedan gör comeback. Ungefär så kan man sammanfatta min återkomst till bloggsfären.

Så vad har jag haft för mig det senaste året? Har mitt liv blivit bättre? Jag har som vanligt kämpat emot ångesten. En daglig känsla av klump i halsen och ångest i bröstet. Om mitt liv blivit bättre är svårare att svara på, men jag har definitivt blivit bättre på att hantera min ångest. Jag har lärt mig att leva med den och stå ut med den, jag har helt enkelt accepterat den.

Här är saker som hänt under 2016 som kommer få egna inlägg under de kommande dagarna och veckorna:
- Jag har äntligen fått en diagnos som förklarar mina bröstsmärtor.
- Jag har börjat ta min viktminskning på allvar.
- Jag har mer och mer anammat attityden "fuck it" jämte mot ångesten.
- Jag har antagit ett nytt livsmotto; "Redesign, Rebuild, Reclaim"
- Jag har börjat med nya mediciner.
- Jag ska påbörja arbetsterapi och kanske en dag gå ännu längre och komma ut i arbetslivet.

Bloggen kommer fortsätta handla om min vardag med ångestproblem. Min kamp och hur jag jobbar för att besegra den. Det kommer bli en del inlägg om min kamp med vikten och de problemen som det har inneburit. Sedan kommer det bli lite tips för er andra ångestdrabbade där ute. För är det en sak jag har lärt mig så är det att jag är bättre på att hjälpa andra än mig själv. Givetvis lär jag också bjuda på annat smått och gott, då vi inte kan vara nedstämda hela tiden och snacka om negativa saker.

Så med en positiv inställning till framtiden sitter jag nu här framför datorn igen och skriver till er. Förhoppningsvis kommer några av er vilja följa med på min resa. Blir jag bättre eller sämre lär tiden utvisa. Men jag är försiktigt optimistisk och hoppas att jag en dag kan ta mig till det där normala livet igen.

Luta er tillbaka, tryck på gilla, följ och alla andra knappar ni hittar, och följ med mig in i mitt trasiga universum!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är lätt att vara efterklok och undra vad som hade hänt om man hade agerat annorlunda. Att sjukskriva mig sommaren 2010 kändes då som en bra idé. Jag fick panikattacker så fort jag gick ut och mådde allmänt riktigt dåligt. Men faktum är att jag idag mår mycket sämre än vad jag mådde då. Undra vart jag hade varit idag om jag bara hade bitit ihop då och stått ut med ångesten.

Det har gått över fem år sedan jag sjukskrev mig. När jag sjukskrev mig hade jag diagnosen agorafobi. Jag kontaktade vården och sa att jag mådde dåligt och fick panikattacker så fort jag gick ut. Efter utredningar fick jag medicin och blev sjukskriven i en månad. Men en månad blev snart flera månader och till slut år. Problemet är att vården aldrig gav mig rätt hjälp för mina problem. Det som hände var att jag fick mediciner och fortsatt sjukskrivning. Ingen terapi eller någon riktig hjälp fick jag. Istället ruttnade jag bort hemma.

Panikattacker är i praktiken lättare att bota än alla diagnoser jag har idag. Eftersom jag lämnades för att vara ensam hemma med mina tankar kunde jag utveckla GAD (Generaliserat ångestsyndrom). Eftersom jag också kunde känna efter i kroppen mycket mer utvecklade jag en massiv hypokondri. Det har lett till mer eller mindre konstanta bröstsmärtor. Hugg, tryck och hjärtklappning. Mitt hjärta är nog bland det mest undersökta i landet, men jag kan inte släppa tanken på att en hjärtinfarkt ligger runt hörnet. Men det jobbigaste av allt, och det som triggar igång allt detta är den konstanta dödsångesten. Ständiga panikattacker, som idag är så mycket värre än de som jag fick tidigare.

Idag är jag mycket mer kunnig om ångest än vad jag var när jag fick det. Min nyfikenhet gjorde att jag läste en hel del om det och hur man behandlar det. Hade jag haft den kunskapen jag har idag när allt började, så hade det nog aldrig gått så långt som det gick. Att stanna kvar i panikattacker och lära sig att de är ofarliga är nyckeln till att bli av med dem. Men det visste inte jag, istället flydde jag och stannade hemma där jag kände mig trygg. Jag låste in mig och utvecklade då alla dessa andra problem. Men idag har jag inget annat val än att vara sjukskriven och min situation är mycket mer svårlöst än vad den tidigare var - om jag hade fått hjälp. Även om jag vet vad allt handlar om så är det inte lätt att ständigt leva med dödsångest och tro att döden lurar runt hörnet. Och då blir behandlingen mycket svårare då det inte finns något konkret att ta på. Hade jag fått hjälp i tid så hade jag kunnat exponeras för min agorafobi. Men med alla dessa problem och diagnoser jag har idag, vad ska man exponeras för? Hur exponerar man sig för rädsla kring hjärtinfarkter, sjukdomar och döden?

Det som tidigare var en trygghetszon existerar inte idag. Jag får panikattacker hela tiden och har en ständig ångest vare sig jag är hemma eller ute. Faktum är den att jag idag får mer panikattacker hemma i min ensamhet än ute bland folk. Där kan jag distrahera mig från tankarna och symptomen. Men grundproblemet gör sig ständigt påmint och jag stannar hemma. Bara nu när jag sitter och skriver det här så kallsvettas jag, magen protesterar och ångesten, rädslan och nervositeten känns i hela kroppen.

Fast nu är det ju såhär mitt liv ser ut. Jag har hamnat i denna situation och det bästa jag kan göra är att kämpa vidare. För är det en sak som är säker så är det att jag inte tänker ge mig lätt. Jag kanske aldrig kommer bli helt ångestfri, men jag tänker iaf kunna leva ett dugligt liv. Jag tänker inte ge upp för ångesten, hur jävligt det än har blivit. Hur hemskt och svårt det än är så tänker jag inte ge mig - det vore för enkelt.

TIPS: Till dig som också är i en liknande situation och lider av psykiska besvär som ångest och depression vill jag säga att kämpa emot. För om du backar och håller dig undan så blir det bara värre. Tro mig, jag vet. Att vara bland andra människor och vara social gör att ångesten förträngs. Att ha en sysselsättning som jobb eller skola får din hjärna att tänka på annat och ångesten ges inte lika mycket utrymme. Kom ihåg att panikattacker inte är farliga och att de går över, hur jävligt det än känns. Hade någon sagt dessa ord till mig när det begav sig så hade jag förmodligen inte sjukskrivit mig utan fortsatt jobba hur jobbigt det än kändes. Istället fick jag ingen hjälp och titta vart jag hamnade. Allt blev så mycket värre. Hela min vardag är en panikattack och det är som att sitta i fängelse. Du vill inte hamna här.

Likes

Comments

View tracker

Att sluta upp ensam tror jag är många människors absoluta rädsla. Att gå genom livet utan en partner och inte ha någon att dela livet med är också något som jag är rädd för. Men jag är realist och inser att jag förmodligen kommer göra denna resa ensam. Hur jobbigt det än är att att inse, så har jag accepterat tanken på att jag kommer sluta upp ensam.

I förra inlägget jag skrev så nämnde jag att jag har grubblat en hel del och att gjort mig oerhört deprimerad. Jag sa också att jag kommer skriva lite om dessa grubblerier. En av dessa är tanken kring min ensamhet. För det är just det jag är - ensam. Det finns få saker som ger mig så mycket ångest som tanken på att jag ska leva mitt liv ensam. Tanken på att aldrig få starta en familj. Men det är min verklighet idag.

När jag blev sjuk så hade både vänner och flickvän. Men åren gick och en efter en försvann vännerna. De var väl fullt upptagna med sina liv. Och för snart två år sedan försvann även min flickvän. Hon var med mig från första början och även hon tröttnade. Det faktum att jag inte blev bättre gjorde att hon inte orkade mer. Så det är inte konstigt att inte mina vänner heller orkade. Hon sa till mig när hon lämnade mig att "allt handlar om din sjukdom och jag orkar inte mer". Och det är just det som är problemet, allt handlar om den jävla sjukdomen. Den här jävla ångesten som förstört allt för mig.

Under sommaren har jag tänkt mycket på detta. Tänk om jag aldrig blir bra igen? Om nu jag ska leva hela mitt liv såhär, kommer jag göra det ensam? Och jag antar att svaret är ja. Jag ska förklara min tankebana här. När det gäller vänner så går det att fixa nya, men när man inte kan delta och alltid måste ha det på sina villkor så tröttnar folk. De har andra liv, med jobb, skola, flickvänner osv.

Men detta inlägg handlar egentligen om ensamheten utan en parter. Och ju mer jag klurar på det så kommer jag fram till en och samma sak, precis som mitt ex gjorde - de har ingen anledning att vara med mig. Jag har ingenting att erbjuda någon. Så enkelt är det. Hur mycket man än vrider och vänder på det så har jag inget att erbjuda en annan människa. Jag blir bara en belastning och en börda. Om jag aldrig blir ångestfri så är jag bara en börda. Varför skulle man som tjej vilja starta familj med en person som är sjukskriven och inte kan jobba, en person som inte kan leva ett normalt liv, en person man inte kan göra saker med utanför hemmet, en person som inte kan försörja en familj, en person man kan vara trygg med.

Om jag någonsin blir bättre så kan det givetvis ändras. Om jag börjar må bättre och kanske fixar mig ett jobb och kommer ut i livet igen så kanske jag inte behöver sluta upp ensam. Men vem vet hur långt det är det, eller om det ens överhuvudtaget kommer ske. För om mitt liv fortsätter att se ut som det gör idag så kommer detta vara min verklighet - ensamheten.

Likes

Comments

Det var inte igår som jag satt vid min dator och skrev ett inlägg. Detta inlägg är en liten förklaring till varför och var jag har varit. Och också en påminnelse om att hur länge jag än försvinner så kommer jag tillbaka. Det kan ni lita på.

Jag har haft en rätt jobbig period den senaste tiden. Nästan hela sommaren har vart allmänt jobbig. För första gången någonsin blev jag riktigt deprimerad och orkade inte göra något. Vissa dagar orkade jag inte ens gå upp ur sängen. Så alla framsteg jag gjorde fram till sommaren, både med vikt och hälsa, raderades på något sätt ut. Jag orkade inte fokusera på min viktnedgång och jag orkade inte heller fokusera på att bli bättre med min ångest. Så mycket kraft tog depressionen. Gällande vikten så var det ändå tur att jag inte gick upp mer än ett kilo under hela sommaren trotts att jag misskötte min kaloriräkning och motion.

Så varför blev jag deprimerad? Jag har inget bra svar egentligen, men jag kan alltid spekulera. Jag slutade med antidepressiva i våras efter fyra års bruk. De höll antagligen depressionen borta och när jag slutade med dem så fick den möjlighet att träda fram.
Den andra förklaringen är att jag har grubblat mer än vanligt. Över min existens, över livet, mitt mående och ensamheten. Och grubblerier kommer man ingen vart med, utan de leder en bara djupare ner i depressionen. Det kommer snart ett inlägg om dessa grubblerier och tankar, så ni kommer få läsa om det också.

Hur har ångesten varit? Upp och ner måste jag säga. Det fanns dagar då jag mer eller mindre var ångestfri, men den fanns alltid där i bakgrunden. Problemet är att jag haft förbannat ont i bröstet snart två år nu och under sommaren var den värre än någonsin. Så det höll igång ångesten rätt rejält. Så ångesten förlamar en liksom och hindrar en från att leva. Därför har jag mestadels varit hemma hela sommaren. För kombinationen depression och ångest är inte alls rolig.
I slutet på sommaren fick jag förmodligen mitt livs värsta panikattack. Mitt hjärta bara flög iväg och jag har nog aldrig varit så övertygad om att jag skulle dö som jag var den kvällen. Obehaget jag kände i bröstet den kvällen var bland det värsta jag någonsin upplevt. Men jag dog ju inte den gången heller.
De senaste veckorna har varit okej och jag har börjat ta mig tillbaka sakta men säkert. De senaste två veckorna har jag dock ha jag dock haft som en klump i halsen som skrämmer mig en hel del. Det går inte riktigt att beskriva, men det är oerhört obehagligt. Min läkare sa att även om det känns jobbigt och obehagligt så är det ändå helt ofarligt. Mitt hjärta är så välundersökt att jag egentligen inte har någon anledning att oroa mig och man blir inte hjärtsjuk över en natt. Men då jag ständigt har min rädsla för hjärtat så kan jag inte riktigt släppa oron, även om jag vet att hade det varit något farligt så hade jag förmodligen inte suttit här och skrivit detta inlägg. Så förutom detta så har den senaste tiden varit lugn. Har varit ute mycket mer och åkt runt i staden lite grann.

Så vad händer framöver? Jag har precis påbörjat min KBT-terapi. Efter en oerhört lång väntan är den äntligen påbörjad. På första mötet kom vi överens om en plan om hur vi ska jobba och vad vi ska fokusera på. Vi bestämde att fokus och arbetet ska ligga på min rädsla för hjärtsjukdom och att jobba med min agorafobi. Så det kommer bli en hel del jobb nu under hösten och vintern. Ni kommer få läsa om det här. Jag är försiktigt optimistisk för framtiden och jag ska jobba på igen. Har även tagit tag i vikten igen och börjat räkna mina kalorier igen. För även om jag har svårt att gå ut och träna så kan jag alltid kontrollera vad jag stoppa i mig.

Jag lovar att försöka bli lite bättre på att uppdatera här och skriva lite oftare. Men det är ju så att ju bättre jag mår desto mer lust kommer jag ha att skriva också. Så förhoppningsvis kommer jag må bättre och dessutom ha fler anledningar att skriva.

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om de sex tv-program jag aldrig missar. Detta kan vara alla typer av program, som går regelbundet på tv. Det handlar alltså inte om serier och fiktion, utan verkliga program. Detta inlägg blir dessutom det första inlägg jag helt skriver via min mobiltelefon.

QI
De som känner mig vet att jag älskar humor och kunskap. Då är det toppen att detta program kombinerar båda. QI - Quite Interesting, är panelshowen och frågesporten som inte nödvändigtvis prioriterar rätt svar, men intressanta svar. Stephen Fry leder programmet och varje avsnitt består av fyra komiker som ska svara på hans kluriga och intressanta frågor. Rätta svar och intressanta svar ger dig poäng, medan uppenbara svar ger dig minuspoäng. Programet är väldigt allmänbildande och man lär sig något nytt varje avsnitt. Ny säsong inleds nu i höst.

8 Out Of 10 Cats
Ännu ett brittiskt program som jag ser regelbundet. Jimmy Carr leder programet där lagkaptenerna Sean Lock och Jon Richardson leder varsitt lag med två gäster genom frågor om den gånga veckans händelser. Då alla tre herrar är väldigt duktiga och framstående komiker bjuds vi på en insyn i veckans händelser på ett väldigt roligt sätt.

Real Time with Bill Maher
Ett politiskt program med fokus på de senaste händelserna som leds av komikern Bill Maher. Varje vecka diskuteras diverse samhällsämnen av Bill och hans gästpanel, som varje vecka består av olika personer med koppling till politik, journalism och media. Seriösa ämnen och konversationer blandas med Bills humoristiska och sylvassa kommentarer. Programet sänds året om med lite uppehåll över nyårshelgen och sommaren.

Last Week Tonight
Vill du hålla koll på aktuella ämnen, men orkar inte se allt för seriösa nyheter? Då är detta program för dig. John Oliver är en oerhört duktig komiker som med satir och humor pratar om viktiga och aktuella ämnen. Oliver är oerhört duktig på att få seriösa och ibland tråkiga ämnen att vara intressanta. Han tajming är världsklass och vågar kritisera personer och ämnen som ska kritiseras. Under en halvtimma i veckans lyckas John förmedla mer samhällsnyttiga ämnen än vad vanlig media gör dagligen.

Amazing Race
Ett oerhört underhållande program där man kan se världen ur en intressant synvinkel, samtidigt som tävlingsmomentet gör det spännande. Lag reser jorden runt och tävlar. Varje avsnitt slås ety lag ut tills en ensam vinnare kvarstår. Jag tycker verkligen om det här programet, och ibland behöver man inte humor för att bli riktigt underhållen.

WWE RAW
Såhär ligger det till - jag älskar wrestling. Folk har svårt att förstå min förtjusning, men för mig är det som en serie som aldrig tar slut. Jag kollar inte på det för att jag tror att de slåss på riktigt, utan för att jag blir riktigt underhållen. WWE Raw sänds varje måndag, varje vecka, året om. Helt utan pauser. Och jag har inte missat ett avsnitt sedan våren 2004. Så det säger väl något om hur mycket jag tycker om det. Även om det ibland tappar i kvalitet så hoppas man ständigt att det kommer bli bättre. Och att se en wrestlares utvevkling som både wrestlarr och karraktär är bland det bästa med showen.

Likes

Comments

Hur underbart är det inte att ha en låt som gör så ont att lyssna på att man inte kan sluta lyssna på den? Så är det med mig och låten Snuff av Slipknot. Jag älskar bandet och framförallt det som sångaren Corey Taylor gör. Men denna låten är något utöver det vanliga. Den liksom träffar en rakt in i hjärtat. Man känner varenda ord som han sjunger och det gör ont i mig själv att lyssna på den, men jag älskar smärtan och jag njuter av ångesten som låten ger mig. Jag blir genuint ledsen, men det är av goda anledningar. Snuff är en låt om förlorad kärlek och hur ont det gör när man förlorar den man älskar. Hur personen kan driva en till total besatthet och hur det totalt kan förstöra ens liv. Corey beskriver det inte bara med ord utan även i den medföljande musikvideon. Snuff är en historia som måste upplevas.

I still press your letters to my lips
And cherish them in parts of me that savor every kiss
I couldn't face a life without your light
But all of that was ripped apart, when you refused to fight

Alla låtar som gjords så finns det nog ingen låt som betyder lika mycket för mig som denna låt gör. Detta är min absoluta favoritlåt alla kategorier. Det är personliga erfarenheter som lett mig in på denna väg och för evigt etsat in denna låten som min nummer ett.

Likes

Comments

Solen har varit framme de senaste dagarna och det har varit varmt och skönt. Men det innebär också en nackdel för oss lite blekare människor. Jag har inte varit ute när det varit som varmast och aldrig suttit direkt i solen. Men det tog en dag med shorts och jag är redan solbränd på benen. Det är helt rött och svider något förbannat. Ja, så blek är jag. Inte ens sommaren kan jag njuta av ordentligt.

Likes

Comments

När jag fick mina första panikattacker blev jag satt på antidepressiva. Efter att ha testat mig igenom några enstaka tyckte min dåvarande läkare att jag skulle köra på Anafranil (Kolomipramin). Så i slutet på 2010 började jag att regelbundet knapra på dessa piller. Idag kan jag reflektera tillbaka på denna period och inse att de inte hjälpt mig med något alls.

De bidrog till min massiva viktökning och mitt rusande hjärta. De gjorde inget mot ångesten. Jag åt de mest för det var så hemskt att sluta med dem. Det räckte att man missade att ta dem en dag så fick man sota för det direkt. Kraftig huvudvärk, yrsel, suddig syn och denna känsla av att blixtar slår ner inne i ditt huvud. Det är bara rent obehag. Så när jag för ungefär två månader sedan träffade min nya läkare tyckte han att vi kunde sluta med dem eftersom de inte bidragit till någon förbättring av min situation. Så jag började helt enkelt att trappa ner dem, vecka för vecka. Tanken var att jag sen skulle börja med en annan medicin vid namn Lyrica, som visst ska vara toppen mot GAD. Men tro det eller ej så har jag mått bättre rent ångestmässigt än vad jag har gjort de senaste fyra åren sedan jag slutade med alla piller, så jag lät bli att börja med dem. Idag är jag helt medicinfri och mår toppen, eller ja - relativt toppen. Man mår väl aldrig toppen med GAD.

Jag har inget emot mediciner, tvärtom. Jag tycker de är ett perfekt verktyg för att hjälpa en igenom detta helvete. Men om man känner att man klarar sig utan så kan man lika gärna låta bli. Ska ta mig en funderare angående Lyrican, så får vi se om jag börjar använda dem.

Likes

Comments

Det var inte kanske i detta sammanhanget som jag hoppades att mina skrivaregenskaper skulle komma till användning, men när chansen presenterade sig tog jag den. När jag föreställde mig en publikation av något jag hade skrivit så trodde jag att det skulle handla om någon debattartikel eller kanske något ångestrelaterat. Istället blev det en artikel i tjejtidningen SOLO.

För drygt 1,5 år sedan skrev jag om hur jag blev dumpad av mitt ex och det fick en gammal vän nys om. Denna vän jobbar för SOLO idag och bad mig skriva om hur det verkligen är att bli dumpad.

Tjejer sitter hemma och gråter – killar går vidare till nästa relation, ofta via stökiga nätter på krogen. Eller?
SOLO bad en nydumpad kille skriva dagbok. Läs den nakna sanningen.

Det användes som tag-line och var det jag skulle utgå ifrån. Jag skrev helt enkelt en dagbok som sträckte sig över åtta veckor, där jag skulle skriva om hur livet efter henne var. Det jobbigaste med att skriva artikeln var att ta upp det igen efter att jag hade gått vidare. Men i slutändan var det ändå roligt. Jag hoppas ni får chansen att läsa den, för jag tyckte det var kul att äntligen bli publicerad! Så ta er till närmaste Pressbyrån och köp ert exemplar.

Likes

Comments

Jag har senare varit fast besluten med att besegra min ångest, även om det så innebär att jag ska dö på cupen. En av sakerna jag då måste göra är att aktivera mig och motionera mer. När man varit stillasittande i så många år som jag har så blir kroppen rätt sliten. Jag har ständig värk i rygg och bröstkorg och inga mediciner i världen har gjort smärtan lättare. Så därför tänkte jag att jag skulle ta och konfrontera dessa smärtor på ett annat sätt - genom träning. Jag talade med min läkare och han såg till att jag fick något som heter "träning på recept". Det gör att jag kan träna gratis och samtidigt få hjälp av sjukgymnaster. Genom att börja träna kommer jag på så vis hemifrån och måste även konfrontera min ångest. Jag måste stärka mina muskler och då lär smärtan avta med tiden. Just nu är mina muskler i bröst och rygg väldigt slitna av allt stillasittande och spänningar, så det gör fruktansvärt ont. Men det är inte bara pga smärtan och ångesten jag vill börja träna, utan även vikten.

Ni som känner mig vet att jag har gått upp väldigt mycket sedan jag fick mina ångestproblem. I vintras fick jag nog och bestämde mig för att göra något åt saken. Jag har utan någon som helst träning gått ner 12kg sedan slutet på februari. Det har jag gjort genom att bara ändra kosten och helt enkelt äta mindre. Eftersom jag har varit rädd för att träna, så har träningen uteblivit. Men jag inser nu också att jag måste träna för att lyckas. För jag måste stärka mina muskler och öka min kondition. Jag erkänner, jag var riktigt skraj och ängslig över träningspasset men jag klarade det. Jag ska fortsätta lätt nu framöver. Kombinera lite gym med dagliga promenader. För jag är trött på att vara ur form och jag är framför allt trött på att må dåligt. Och det är denna trötthet som i torsdags gjorde att jag åkte vagn och som idag gjorde att jag tog mig till gymmet. Som jag skrev i första meningen - get well or die tryin'


Likes

Comments