Header
View tracker

Äntligen var denlånga första dagen över. Vi kliver på den gula bussen och åker hem. Jag ärtrött och smått irriterad över hur det blev första dagen i skolan. Det dunkar ihuvudet, vilken dålig start. Vi kliver osäkert av på en station som vi tror skavara rätt. Vi inser snabbt att det är fel. Ingen panik, det är bara att fråganågon om vägen. All tid i världen har vi inte, en välkomstfest kommer hållasikväll och det vill vi inte missa. Tina går fram till en man och kvinna ochfrågar om vägen. Vi har en karta, de pekar och försöker förklara vägen för oss.Jag försöker fokusera på det de säger och komma ihåg det. Det är mycket informationde ger så jag tappar tråden. Aja Tina kommer nog ihåg resten. Vi tackar och gåren bit bort. Det är osäkert om det var den sämsta beskrivningen vi har fåtteller om det är så att våra språkkunskaper har många brister. Jag tror att detlandar på det förstnämnda, vi kan ju ganska bra på engelska. Vi går runt ganskalänge utan framgång. En man på cykel ser hur hjälplöst vilse vi ser ut och hanger oss en tydligare vägbeskrivning. Vi går enligt mannens vägbeskrivning ochbörjar känna igen oss. Vår värdmamma står vid ytterdörren och ser lättad ut närhon ser oss. Nu är det väldigt sent och vi hinner nog inte till festen. Jagkänner mig en aning konstig. I en situation som denna är känslor som irritationoch frustration förstående. Men jag känner inte så. Jag är glad trots att jagvar väldigt irriterad innan vi gick vilse. Tänk att en gå vilse händelse kangöra en glad. Det låter inte direkt vettigt men jag tror att jag vet varför jagkänner så. Det var mer än att bara gå vilse. Det var ett litet äventyr med världensbästa människa. Om det hade varit med någon annan hade jag helt klart varitväldigt arg just nu. Det är inte bara situationer och händelser som styr mitthumör. Människors energi i min omgivning är även ytterst betydelsefullt ochavgörande för mitt humör. Det är något jag just insåg.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vi kliver av bilen och säger hejdå till vår värdmamma. Skolan är vit och ser fräsch ut, från utsidan iallafall. Jag och Tina går in och mötts av en ganska rörig stämning. Det är måndag och det är många nya elever som kommer idag. Vi blir tillsagda att gå och vänta i skolans cafeteria. Det är många elever som redan sitter där och det är väldigt varmt. Jag hör genast olika språk som pratas bland de grupperade eleverna. Jag och Tina står i mitten. Bokstavligen mitt i allt. Detär trångt och ont om plats. Vi bestämmer oss för att sätta oss ute vid caféets uteservering. Vi sätter oss med några andra grupplösa elever som verkar vara lika förvirrade som oss över situationen. Tiden går och vi vet inte riktigt vad det är vi väntar på. Tur att det finns en ballongkille att kolla på för underhållning. Han gör olika ballongfigurer av ballonger. Han kommer glatt gående mot vårt bord. Tina vill jätte gärna ha en ”överraskning”. Ballongkillen börjar blåsa upp olika delar som ska ingå i Tinas ”överraskning”. Han ber tjejerna att hålla ballongdelarna åt honom. Han tar fram en avlång orange ballong och börjar forma den. Tjejerna börjar fnittra, ballongen började likna formen av ett könsorgan. Ballongkillen börjar även själv skratta men ser mer generad ut. Han satte ihop alla delar till en ful ankliknande fågel. Jag bestämmer mig för att kalla vår nye vän för duckie.

Likes

Comments

View tracker

Väckarklockan ringer men jag är redan vaken. Det känns lite overkligt, dagen är här nu, DEN dagen jag har väntat på. Jag reser mig ur sängen och slänger på mig mina kläder. Rosa tröja dagen till ära, bättre än så här blir det inte. Jag äter frukost med familjen, som vanligt. Hittills är allt vanligt bortsätt från den känslan som växer inuti mig. Men snart, väldigt snart är allt vanligt historia, inte för alltid men tre veckor får duga. Jag tar en sista titt in i mitt rum, det kommer jag verkligen inte sakna. Min bur, nu lämnar jag dig. Väskorna rullar ut ur huset och vi sätter oss i bilen. 20 minuters bilresa, bara 20 minuter och sen är allt inte vanligt längre. Mamma börjar gå igenom hennes ”att inte få göra lista” för miljonte gången. Jag småler för mig själv, den listan hon rabblar upp på saker jag inte får göra är kusligt lik min ”att göra lista”. Jag tänker redan på hur det kommer att vara när jag kommer tillbaka hem. Kommer jag fortfarande vara jag eller kommer jag bli en annan människa. I vilket fall så säger jag till mina föräldrar att jag förväntar mig att få blommor och ett varmt välkommande när jag kommer tillbaka. Har alltid velat göra något sådant. Åka iväg och sen komma hem och mötas av blommor på flygplatsen, precis som de gör i alla filmer. Arlandas flygtorn är nu inom räckhåll. Vi är framme! Pappa parkerar i parkeringshuset och vi går in i flygplatsen. Några nervösa minuters väntan innan Tina också kommer fram. Våra familjer hälsar, vi checkar in, ställer oss i kön till säkerhetskontrollen. Det känns som en evighet. Våra familjer står kvar ända tills vi passerar säkerhetskontrollen. Att passera en säkerhetskontroll är något jag har gjort många gånger innan men den har gångenär det annorlunda. Jag har inte bara passerat en säkerhetskontroll, nu har jag även passerat det vanliga. Vi skymtar våra familjer på andra sidan och vinkar hejdå. Nu, nu börjar vår resa.

Likes

Comments

Livet är bara en tillfällighet. Livet är bara ingenting egentligen. Jag var ingenting innan livet och jag kommer vara ingenting och ingen efter livet. Tänk att en dag så kommer det inte finnas något kvar av mig eller av allt som har varit. Bara mörker, precis som innan livet började. Så varför kan inte det som är där emellan början och slut, det som vi kallar livet, bara vara ingenting, ingen mening, bara mörker. Jag vet inte vad jag var innan livet började och jag vet inte var jag kommer ta vägen när det är slut. Men just nu, när det påstås finnas en mening så vet jag egentligen inte heller. Livet sägs vara allt när det egentligen är ingenting.

Likes

Comments

Jag är som en tickande bomb som bara vill explodera utan att riktigt veta varför. Jag har alltid fått höra att jag är överkänslig men jag är bara jag. Vill inte kalla det att vara för känslig, jag vet att jag är stark. Jag har klarat av saker som inte många klarar av. MEN jag vet inte om jag orkar ta mig igenom mer än så. Samtidigt som jag inte riktigt har något val. Det är som det är och jag vet att det väntar en hel del fler kämpiga dagar. Dagar då det känns som att jorden går under, alla ljus släcks, all energi försvinner och allt hopp blir historia. Frågan är var jag vill vara när dessa dagar kommer. Jag vet att min garderob alltid kommer stå här i alla fall och att jag aldrig kommer bli för stor för att få plats här inne.

Likes

Comments

Jag är inte perfekt men jag menar alltid det jag säger. Jag är inte perfekt men jag bryr mig om de jag älskar. Jag är inte perfekt men jag försöker alltid förklara hur jag tänker. Jag är inte perfekt men jag håller mina ord, jag överger inte folk, jag står kvar i alla lägen. Det finns mycket bra som jag fortfarande inte är ändå. Därav är jag inte perfekt. Du är inte heller det, vi har olika bra sidor. Man kan inte alltid ändra på sig själv och anpassa sig efter någon annan. Men man kan alltid försöka sitt bästa för att få ihop det. Det gör jag men inte du. Jag är inte perfekt men jag är lite mer perfekt än vad du är.

Likes

Comments

Hur ska jag kunna veta vad jag vill? Hur ska jag kunna veta om allt jag gör och tänker är verkligen jag? Det är så svårt att veta. Det kan vara så att jag bara är en lerklump som formas av allt runt omkring mig. Men det kan också vara så att  mitt ”jag” bryts sakta ned av allt i min omgivning. Vilket av dessa som är sant det vet jag inte men jag vet att något av dem måste stämma. Det finns mycket som jag inte vet och kommer antagligen aldrig få veta. Oändligt mycket. Men det kanske är bäst så ändå. Att inte veta. För saker jag vet och känner till idag gör väldigt ont. Nej inte ont, något annat men det finns inget ord för det, det där inre mörkret.

Likes

Comments

Varför känner jag mig så skyldig? Varför känns det så att jag gör fel när jag vet att jag gör rätt.Varför ska det vara så fel att göra rätt. Jag känner mig som en brottsling, som om jag har begått ett hemskt brott. Men allt jag har försökt göra är att följa mitt hjärta med lite av hjärnans vägledning. Men varför blir det fel ändå?Varför måste jag gömma det som är så rätt. Det är mycket som jag gömmer. Inte händelser, utan vem jag är. Det finns ingen människa på jorden som vet vem jag är. Inte ens jag själv, det är ett stort mysterium som nog aldrig kommer lösas helt.

Likes

Comments