Idag hade vi planeringsdag på jobb. Vilket var givande och sådär. Dagen avrundades dock på ett bättre sätt. Vår chef gav oss varsin "godispåse" där var och en av oss skulle skriva en lapp med positiv feedback till alla närvarande. Alltså, sånt kan göra en så glad! Personalgruppen är i största allmänhet väldigt bra på att ge positiv feedback har jag märkt under de få månaderna som jag varit anställd. Men när det blir såhär konkret och nedskrivet på en lapp så värmer det ens hjärta lite extra måste jag säga. Vi var totalt nio närvarande och mina åtta lappar lyder såhär : (om jag någon gång tappar bort dem är minnet förevigat här)

"Du är en godhjärtad, smart och engagerad person"

"Du är imponerande och inte rädd för att ta dig an nya saker! Du är tuff och står på dig vilken är en super-egenskap! Du är gullig och omtänksam mot dina kollegor"

"Skinn på näsan"

"Du är en glad och engagerad person, som gillar att ha koll på läget. Du bidrar med struktur och glada skratt. Heja dig!"

"Du är modig och orädd"

"Alltid jäkligt skoj att jobba med dig. Hjälpsam och grymt kunnig trots att du inte jobbat länge"

"Mitt intryck av dig är att du är en klok, stabil tjej som inte tar någon skit. Jag har tillit till att du har koll på läget och jag ser fram emot att få jobba ihop med dig"

"Hjärtliga, goa du! Du är en riktig energispridare och du är en riktigt ball tjej som verkar vara orädd inför det mesta. Kram till dig <3 "

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hon slutade aldrig förundras över människan. När hon trodde att hon sett och upplevt allt vänder hon blicken upp mot skyn och får se ännu en stjärna falla. Hon önskade så innerligt att livet kunde ge henne rosor utan alla dess taggar, hon önskade sig sol på sin lediga dag och att kläderna hennes ska vara utan skrynklor.

Hon önskade sig en äng av gräs att kunna gå barfota på. Hon önskade sig fred på jorden. Hon ville vara fin. Hon ville vara tillags. Hon ville vara duktig. Men hon visste inte längre vart hon var påväg.

Hon hade slutat tänka, undra och slutat leta svar. Hon vandrade utan mål. Hon var den som alla förväntade. Men hon hade tagit av sig solglasögon som dolde sorgen i hennes ögon. Hennes ögon var kristallblå och fyllda av ett liv kantat av törnar och bomullsmoln i skimmer av kärlek och besvikelse. Ett äkta liv.

När hon blundade för att sedan öppna sina ögon igen hade tio år passerat. Hon kände att livet hennes hade passerat i revy. Bara svischat förbi. Som en filmduk som spelar upp en film som hon aldrig sett. Vem var det hon såg?

Hon hade sprungit så att hennes fötter blött, hon hade fallit ner på sina bara knä och kravlat sig fram. Men alltid framåt. Som en mullvad har hon grävt gångar i mörkret. Ännu har hon inte funnit ljuset, inte funnit vägen ut.

Men jag önskar så innerligt att hon en dag ska hitta hem. Stackars lilla arma, ensamma flicka..

Likes

Comments

Tjingeling bloggen.
Det var minsann inte igår.. kul att vara tillbaka! Dock är kanske "att vara tillbaka" för mycket att lova. Jag är här nu iallafall :) Och jag har en hel bunt med boktips till er.. Jag har själv precis beställt hem en massa :) Just tellin ya, jag är biografi-älskare.. verklighet och sanna historier - känsla, äkthet, värde och kvalitet. Ingen kan skriva en bok med samma styrka och kraft som någon med minnen och livserfarenhet i ämnet. Det är min filosofi. Nu kommer jag bomba med oerhört starka livsöden som kanske inte alla gillar att läsa. Men jag gör, då det får mig att inse att man kanske ska sluta gnälla och börja vara lite tacksam istället.. Dessa böcker får mig inte bara att bli mer tacksam om livet utan lär mig också att vara med ödmjuk, genuin och att aldrig ta något för givet..

Så. Mitt första tips.
Morgan Alling - Kriget är över
En oerhört stark livshistoria som kommer med mycket sorg och saknad men samtidigt med mycket insikt och styrka. Läs den!

Mitt andra tips.
Lisbeth Pipping - Kärlek och stålull
Denna bok är påväg att hitta hem till min brevlåda. Jag har dock läst stycken ur denna bok. Det är svårt att med ord återberätta. Lisbeth har vuxit upp med en utvecklingsstörd mamma och en missbrukande pappa, detta är hennes liv återberättat. Om jag ska jag ställa Lisbeths bok på samma hylla som någon annan bok så skulle det vara "pojken som kallades det", för deras livserfarenheter för gemene man oerhört skakande att läsa om. (Nu vet jag att många tror att pojken som kallades det är en roman, jag har svårt att tro detta. Så i min värld är det inte så.)

Mitt tredje tips.
Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ann har diagnosen Bipolär sjukdom. Detta är hennes dagboksliknande bok skriven under depression, en sann och ärlig berättelse om man får citera henne själv. Jag har ännu inte fått hem denna bok men väntar med spänning!

Mitt fjärde tips.
Ola Brising & Jackie Ferm - Rövardotter
Detta har jag nämnt för er förut. Jaquline Ferm har skrivit en rå, öppen och ärlig biografi om sitt liv med en pappa som är känd som sveriges mest kriminella person. Alltifrån fosterfamiljer, socialtjänst, droger, sex, kriminalitet och polis till kärlek, livsglädje, men också sorg och saknad. Oerhört läsvärd!

Mitt femte, och sista tips.
Andreas Rasmussen & Showan Shattak - Ingen jävla hjälte
Ni kommer ur denna bok få ett urklipp.

"Det är blod överallt i badrummet. På golvet. På mattan. I handfatet. Vid toaletten. På handduken.
Även på golvet i hallen är det blod. Showan ligger på golvet, under handfatet, hopkrupen som ett litet barn. Han skakar och dreglar. Huvudet är uppfläkt. Det är vitt och blodigt. Det är natten mellan den åttonde och nionde mars 2014. Klockan är nånstans mellan halv ett och ett. Showan Shattak håller på att dö på badrumsgolvet i sin lägenhet.

Tillsammans med tre vänner har Showan blivit knivhuggen och misshandlad av nazister på Möllevången i Malmö. Men det är inte bara fyra ungdomar som har blivit attackerade. Det är en hel stadsdel. Alla feminister. Hela vänsterrörelsen. Samtidigt som Showan kämpar för sitt liv på sjukhuset, går Malmöborna ut på gatan och demonstrerar mot nazismen.

Det här är historien om en svensk-iranier, som vill göra skillnad. Som vill stärka samhället, kämpa för rättvisa och bygga bro mellan olika miljöer. Det är en historia om obetingad kärlek till Malmö FF och om att våga säga ifrån och ta konflikter när det behövs. Men mest av allt en historia om hur livet ser ut när någon precis har försökt att ta det ifrån en.

Det här är historien om Showan Shattak."

Jag väntar med spänning, även denna bok är påväg hem till mig..


Äntligen har jag fått tillbaka gnistan att läsa och skriva. Läsa kan jag förstå varför, så många facklitterära böcker som ligger på ditt nattduksbord som väntar på att bli uppslukade under hela studietiden. Oavsett hur mycket du läser finns det alltid ett dussin fler, det tar aldrig slut.. Skulle du få för dig att läsa något annat, om ens en vanlig skvallertidning, så får du dåligt samvete för att du inte lägger tider på din facklitteratur istället. Så där har jag en ödmjukhet i att jag lagt det på hyllan några år. Men att skriva har alltid varit min passion, kanske går det in i varann.. kanske är det så att du tvingas till dina hemtentor, salstentor, grupparbeten, och inlämningsuppgifter med mera.. man blir bara less tillslut? Oavsett, är jag glad att jag funnit glädjen och passionen igen :) nu som inte tappat hoppet om mig, skriv gärna vad ni vill att jag ska skriva om.. Lite eld på kvarnen :) tack o hej!

Likes

Comments

Ibland blundar man hårt och lutar sig tillbaka. Allt för att hålla tårarna innanför ögonlocken. Men jag tror det är viktigt att våga vara ledsen. Att våga erkänna för sig själv att allt inte alltid är en dans på rosor. Livet händer. Meningen är inte att man ska överleva levande. Men för att hålla livet levande bör man inse sin dödlighet. Att vara dödlig och sårbar är det som gör dig till människa. Är man radiostyrd kan det i fel händer vidarebefordra en sådan skarp elektricitet att alla dina nära bränns och skadas. Målar du upp en fantasivärld runtomkring dig kommer du alltid att vara hjälten i din historia. Men när bubblan spricker försvinner även du bort från din verklighetsuppfattning. Du kan inte heller styra alla dockor utifrån ditt manuskript, det är inte meningen att de ska dansa efter din pipa. Människor utvecklas och tack gode Gud för det. 

Efter sammanbrottet är jordklotet återigen i snurr. Den stora skillnaden är din oförmåga att förstå ditt nya sammanhang. Du har levt som Alice i Underlandet. På låtsas. Din världsbild är helt skev och du förstår inte vart du är eller vad du gör. Du får helt plötsligt ont när du skadar dig. Du gråter när du är ledsen. Du skriker när du är arg. Vad händer egentligen? Du börjar nu förstå att Alice aldrig var huvudpersonen i din saga.. Utan de som aldrig lämnade din sida. Våga sträcka ut din hand o be dem om hjälp..det var ju dem som gjorde ditt liv till den saga den hittills varit.

Likes

Comments

Första raden av det första kapitlet i mitt nya liv. 2016 är mitt år. Ett år som kommer att kantas av förändringar, förbättringar och enorma utmaningar för denna lilla tjejen. En liten tjej på jorden men en stor tjej i orden. När jag bestämt mig för något så är jag den första att fullfölja mina drömmar och beslut. Hur svårt det än kommer att bli så kommer jag hellre dö än att misslyckas. Det har sina förklaringar.

Och jag minns det som om det var igår, min lärare i mellanstadiet präntade in i mitt huvud "du kan bättre, du kan bättre" godkänt och väl godkänt var aldrig tillräckliga betyg, för henne vad mycket väl godkänt det minsta jag skulle presentera. Hon menade nog väl, men att alltid ha prestationsångest över att inte alltid ha kunnat vara bäst har tagit ut sin rätt. Inte bara emot mig utan även mot min omgivning.

Ett steg i rätt riktning har varit att uppmärksamma att det faktiskt är så. Jag har gått över berg för att lyckas, även om det fått mina förhållande att spricka. Många gånger skyllde jag på andra. Såklart, vem gör inte det i förnekelse? Alla är ansvariga i sitt eget liv för sin egen lycka. Ibland skapar man lyckan på osanning, den lyckan blir dessvärre aldrig så långvarig..

Så med dessa ord vill jag bara säga att om ni inte trivs eller inte är nöjda - vägra nöja er med det. Våga vara kritiska. Och våga gräva i varför saker är som de är. Hela livet kan man inte skylla ifrån sig på andra. Du är den enda i ditt liv som faktiskt har verktygen att förändra och förbättra din situation. Våga vara ditt bästa jag! För de ska fan jag!

Vi hörs! Xoxo <3

Likes

Comments

Ännu en dag för mig själv. Tankar som snurrar runt, känns som det är slagsmål där inne i huvudet :p Så många tankar som inte vill enas med varandra. Ena stunden är det lyckorus och andra stunden sorgsenhet. Jag har så otroligt mycket att vara lycklig över, mer än jag någonsin kunnat drömma om! Samtidigt har mycket i mitt liv varit en himla uppförsbacke. Vad i detalj behöver inte nämnas mer än det uppenbara folk kan räkna ut med en mindre mängd hjärnkapacitet (x-boyfriends och fucked up friends).. Jag säger inte att jag skyller allt på min omgivning, jag är en del i allt och utan en partner är man singel, dvs man är två som har ansvar i ett förhållande. I alla förhållande. Men att redan vid 24 års ålder ha lagt totalt 9 år av sitt liv i förhållande som bara gått åt helvete ger en ganska bitter eftersmak på kärleken. Dessvärre inte bara kärleken till en partner utan även förhållandet till dina vänner som tog sig friheten att vara med och delade glädjen (som jag trodde jag var ensam om att dela med min pojkvän..)

Att ha saker undanstoppade, låtsas som att solen skiner när tornadon knackar på fönstret är inte ett så smart drag. I många fall görs detta omedvetet, då det undermedvetna i din hjärna skapar försvar som bygger murar och skyddar dig från allt ont. Dessa kallas försvarsmekanismer och finns till för att du ska orka med att överleva. När muren faller gör det tusen gånger ondare vill jag lova. Att ha levt på rosa moln under alla dessa år har varit ganska skönt, I guess.. har inte så mycket annat att jämföra med. Och har heller inte haft så mycket val, mina försvar har varit så starka att de har övermannat mig. Men känslan när man vaknar upp ur dvalan önskar jag inte ens min värsta fiende behöver få uppleva.

Jag är idag 27 år gammal, medveten men långt ifrån helt läkt. Att mina försvar har gett vika har uppmärksammats av min omgivning då mina känslor är lite överväldigande även för dem. Jag begär inte att människor ska förstå, det kommer jag aldrig kunna begära av någon för ingen situation är lik någon annans. Nu kanske detta verkar provocerande men detta är mitt liv, mina känslor, tankar och upplevelser. Klyshigt, men döm inte någon förrän du gått en mil i hennes skor.. Och alla reagerar vi på olika sätt. Detta är mitt sätt.

Likes

Comments

Ibland behöver man få falla så hårt och så brutalt att man aldrig tror man kommer kunna resa sig igen, för att uppskatta det man faktiskt har och det som man kanske tagit för givet. För vissa försvinner det de uppskattade mest i livet. Någon annan förlorar det som höll dem nere. Oavsett olika livssituation så betyder det personlig utveckling. Och gemensamt för alla är insikten om att livet faktiskt inte borde tas för givet någonsin, inte ens för en enda sekund.

En kompis till mig har läst mycket det senaste året, som fångat upp tankar och känslor och fått hennes innersta att behövas vändas ut och in. Mycket hon bärt på under alla år som hon bara hållt inom sig, varit tyst och haft jokern i fickan för att ta upp när det var dags att glädja alla andra. Hon har haft vänner där som hon på senaste tagit ut både ilska, frustration, ångest, rädsla och skräck på.. Alla dessa känslor som hon gömt under så många år exploderade åt alla håll och kanter. Varefter de var helt missriktade gjorde saken ännu värre för henne. Ännu mer ångest. Detta var ett nytt scenario för henne men hon hade varit med om det så många gånger förr med sina vänner så hon tänkte "tur iallafall att jag har mina vänner som förstår mig". Tiden gick och fler och fler lämnade henne, tog avstånd på mer eller mindre uppenbara sätt. Idag ser hon med klara ögon och berättar för mig:

"Alla dessa år har jag haft en fasad om att jag är den som fixar allt, som hjälper alla och som ställer upp i alla väder. Aldrig har jag bett om något eller varit deppig och nere utan bara försökt få alla att må bra trots jag kanske inte alltid gjort det själv. Önskade att det skulle finnas någon för mig också när jag "ballade ur" en eller två gånger, och faktiskt för första gången behöver någon på riktigt.. Alla gör vi misstag, så varför ska jag behöva vara perfekt för?"
Jag svarar henne "Men raring, uppenbart bryr du dig om dessa människor idag, varför? Berätta för mig."
Hennes svar är ärligt och öppet -"Varför jag kallar de personerna vänner fortfarande som inte längre finns hos mig är därför att de lärde känna en person. Den personen är idag inte längre densamma. Jag har hittat mig själv och behöver inte längre människor som inte är genuina eller som utnyttjar mig. Samtidigt beundrar jag mig själv som inte känner avsky eller förakt, för det hade kanske varit en första reaktion. Men med handen på mitt hjärta skall jag tillägga att mina vänner kommer för alltid att vara mig varmt om hjärtat, jag kommer aldrig klandra dem eller hålla dem skyldiga. Jag vet också att jag varit krävande och inte densamma på senaste. Det är okej. Man behöver inte vara någon vardagshjälte, vi är alla bara människor i en stor virvelvind av känslor och händelser. I motvind prövas vännen, det talesättet kommer aldrig sätta sin fot i mig. Verkligheten är en helt annan.. Den vännen som inser sitt misstag är alltid välkommen tillbaka"



Underbar historia som jag kände att jag var tvungen att dela med mig av <3

Likes

Comments

Solen bränner mig i ryggen, ansiktet, händerna och huvudet - jag ler så mycket så jag får ont i mina kindmuskler. Ju mer desto bättre. Håll huvudet ovanför vattenytan. Du måste. Intala dig själv. Man ska. Visa inget. Var tyst. Håll med. Man borde. Man ska. Luften trycks ur mig mer och mer för varje sekund. Jag vill skrika och springa, bort. Bara bort och väck. Vart spelar mindre roll. Existerar end of the world hade det varit platsen just där och då. Att dölja denna smärta och känslor är mer än någon skall behöva stå ut med. En månad, ett år, ett helt liv? Jag har tappat räkningen.. Att inte känna till något annat gör att det tillslut blir vardag. Vardag är något som hör varje dag till. Att ha ett liv där varje dag ser ut som den förra gör att man tillslut känner att man måste fly. Så det gjorde jag..

En dag vaknar man upp och inser att man har slutat springa..

Om man ska jämföra det med en känsla är det som att falla handlöst och skrapa upp hela ansiktet så hårt och illa att när du ser dig själv i spegeln så känner du inte igen dig egen spegelbild. Det är som att vilja skrika utan att din röst blir hörd. Det känns som att du sjunker som en sten i havet när du aldrig lärt dig att simma.

Du känner inte längre igen tjejen som en gång i tiden stod först i ledet och som visade alla andra vägen. Du var ju så säker på att du var hon. Hon var ju så självsäker och hade alla svar, inte rädd för något och aldrig ledsen. Hon var min skyddsängel. 

Känner ni igen er är mitt tps till er att aldrig, aldrig någonsn springa ifrån era problem och bekymmer. För en vacker dag med tornadovindar i skyn så kommer era bekymmer ifatt er, den dagen kommer vara eran värsta och därefter kommer vara som att livet vänds ut och in. Vad ni gör bäst i är att alltid ta itu med era bekymmer i det närmsta, vänta inte för länge för det blir som en trygghet. Man tror och inbillar sig det inte finns längre. Försvunnit för alltid. Snälla, kan grodor flyga? Lika sannolikt. Kommer det inte till er nu så kommer det att komma senare. En fin grej att testa om man kommit över det brukar vara att prata med någon om det, hur känner du (ärligt) inombords efteråt? Kunde du ens säga något? Du hittar svaren inom dig själv.. och du, bara DU kan hjälpa dig själv. 

Likes

Comments

Det var väldans vad populärt det blev med french ombre helt plötsligt :p

Superskoj! När man väl är på kurs o lär sig något nytt är de kul när folk uppskattar det och vill prova! :)

Här nedan ser ni några naglar jag gjort i french ombre style 😍

Likes

Comments

Så går vi vidare..

Nästa stora milstolpe i mitt liv var ett reportage i tidningen. Även denna gjord för Brottsofferjouren. Först tänkte jag - varför frågar samordnarna (mina chefer på jouren) samma person om alla insatser? Blev ju klart väldigt smickrad och förra gick ju fantastiskt bra, men detta är ju så mycket större.. Kände mig liksom överväldigad. Skulle jag fixa detta? 😳

Tidningen Hallå publiceras av HD och kommer ut till Helsingborgs alla hushåll helt gratis, dagstidningen HD (Helsingborgs Dagblad) måste man ju köpa för att få. Dessutom kan man få tag i Hallå - liksom gratistidningen Metro - vid varje busshållsplats osv..

Anyhow, intervjun gjordes på caféet Mor & Son och tog ungefär en timmes tid.. Sen var det fotografering, vad som kändes över 200 bilder blev en i den tryckta tidningen och 3 på internetupplagan. Haha, kanske inte fastnade :O :D .. (faktiskt väääldigt trött i käkarna på bilden hon faktiskt valde att publicera i tidningen, försökt le i en halvtimme där.. puh! haha!)

Jag tyckte att journalisten fångade upp väldigt bra vad jag ville framföra, jag är nöjd med artikeln. Det var en utmaning och jag kan erkänna jag var väldigt nervös, men det var samtidigt så himla skoj! Och jag har fått tusentals komplimanger för den fina artikeln, fler än jag någonsin kunde ana har läst den. Även många som inte ens bor i Helsingborg. Jag hade nog ingen aning hur stort det skulle bli när jag signade upp. Tur jag hade en bra journalist som tolkade mig rätt, sånt där kan ju bli så fel annars.

Artikeln kom ut i tidningen Hallå som publicerades 2015-07-08 och länken till artikeln hittar ni här.

(http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/07/08/kanslan-av-att-hjalpa-nagon-som-trillat/)

Likes

Comments