View tracker

Ibland blundar man hårt och lutar sig tillbaka. Allt för att hålla tårarna innanför ögonlocken. Men jag tror det är viktigt att våga vara ledsen. Att våga erkänna för sig själv att allt inte alltid är en dans på rosor. Livet händer. Meningen är inte att man ska överleva levande. Men för att hålla livet levande bör man inse sin odödlighet. Att vara odödlig och sårbar är det som gör dig till människa. Är man radiostyrd kan det i fel händer vidarebefordra en sådan skarp elektricitet att alla dina nära bränns och skadas. Målar du upp en fantasivärld runtomkring dig kommer du alltid att vara hjälten i din historia. Men när bubblan spricker försvinner även du bort från din verklighetsuppfattning. Du kan inte heller styra alla dockor utifrån ditt manuskript, det är inte meningen att de ska dansa efter din pipa. Människor utvecklas och tack gode Gud för det. Efter sammanbrottet är jordklotet återigen i snurr. Den stora skillnaden är din oförmåga att förstå ditt nya sammanhang. Du har levt som Alice i Underlandet. På låtsas. Din världsbild är helt skev och du förstår inte vart du är eller vad du gör. Du får helt plötsligt ont när du skadar dig. Du gråter när du är ledsen. Du skriker när du är arg. Vad händer egentligen? Du börjar nu förstå att Alice aldrig var huvudpersonen i din saga.. Utan de som aldrig lämnade din sida. Våga sträcka ut din hand o be dem om hjälp..det var ju dem som gjorde ditt liv till den saga den hittills varit.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Första raden av det första kapitlet i mitt nya liv. 2016 är mitt år. Ett år som kommer att kantas av förändringar, förbättringar och enorma utmaningar för denna lilla tjejen. En liten tjej på jorden men en stor tjej i orden. När jag bestämt mig för något så är jag den första att fullfölja mina drömmar och beslut. Hur svårt det än kommer att bli så kommer jag hellre dö än att misslyckas. Det har sina förklaringar.

Och jag minns det som om det var igår, min lärare i mellanstadiet präntade in i mitt huvud "du kan bättre, du kan bättre" godkänt och väl godkänt var aldrig tillräckliga betyg, för henne vad mycket väl godkänt det minsta jag skulle presentera. Hon menade nog väl, men att alltid ha prestationsångest över att inte alltid ha kunnat vara bäst har tagit ut sin rätt. Inte bara emot mig utan även mot min omgivning.

Ett steg i rätt riktning har varit att uppmärksamma att det faktiskt är så. Jag har gått över berg för att lyckas, även om det fått mina förhållande att spricka. Många gånger skyllde jag på andra. Såklart, vem gör inte det i förnekelse? Alla är ansvariga i sitt eget liv för sin egen lycka. Ibland skapar man lyckan på osanning, den lyckan blir dessvärre aldrig så långvarig..

Så med dessa ord vill jag bara säga att om ni inte trivs eller inte är nöjda - vägra nöja er med det. Våga vara kritiska. Och våga gräva i varför saker är som de är. Hela livet kan man inte skylla ifrån sig på andra. Du är den enda i ditt liv som faktiskt har verktygen att förändra och förbättra din situation. Våga vara ditt bästa jag! För de ska fan jag!

Vi hörs! Xoxo <3

Likes

Comments

View tracker

Ännu en dag för mig själv. Tankar som snurrar runt, känns som det är slagsmål där inne i huvudet :p Så många tankar som inte vill enas med varandra. Ena stunden är det lyckorus och andra stunden sorgsenhet. Jag har så otroligt mycket att vara lycklig över, mer än jag någonsin kunnat drömma om! Samtidigt har mycket i mitt liv varit en himla uppförsbacke. Vad i detalj behöver inte nämnas mer än det uppenbara folk kan räkna ut med en mindre mängd hjärnkapacitet (x-boyfriends och fucked up friends).. Jag säger inte att jag skyller allt på min omgivning, jag är en del i allt och utan en partner är man singel, dvs man är två som har ansvar i ett förhållande. I alla förhållande. Men att redan vid 24 års ålder ha lagt totalt 9 år av sitt liv i förhållande som bara gått åt helvete ger en ganska bitter eftersmak på kärleken. Dessvärre inte bara kärleken till en partner utan även förhållandet till dina vänner som tog sig friheten att vara med och delade glädjen (som jag trodde jag var ensam om att dela med min pojkvän..)

Att ha saker undanstoppade, låtsas som att solen skiner när tornadon knackar på fönstret är inte ett så smart drag. I många fall görs detta omedvetet, då det undermedvetna i din hjärna skapar försvar som bygger murar och skyddar dig från allt ont. Dessa kallas försvarsmekanismer och finns till för att du ska orka med att överleva. När muren faller gör det tusen gånger ondare vill jag lova. Att ha levt på rosa moln under alla dessa år har varit ganska skönt, I guess.. har inte så mycket annat att jämföra med. Och har heller inte haft så mycket val, mina försvar har varit så starka att de har övermannat mig. Men känslan när man vaknar upp ur dvalan önskar jag inte ens min värsta fiende behöver få uppleva.

Jag är idag 27 år gammal, medveten men långt ifrån helt läkt. Att mina försvar har gett vika har uppmärksammats av min omgivning då mina känslor är lite överväldigande även för dem. Jag begär inte att människor ska förstå, det kommer jag aldrig kunna begära av någon för ingen situation är lik någon annans. Nu kanske detta verkar provocerande men detta är mitt liv, mina känslor, tankar och upplevelser. Klyshigt, men döm inte någon förrän du gått en mil i hennes skor.. Och alla reagerar vi på olika sätt. Detta är mitt sätt.

Likes

Comments

Ibland behöver man få falla så hårt och så brutalt att man aldrig tror man kommer kunna resa sig igen, för att uppskatta det man faktiskt har och det som man kanske tagit för givet. För vissa försvinner det de uppskattade mest i livet. Någon annan förlorar det som höll dem nere. Oavsett olika livssituation så betyder det personlig utveckling. Och gemensamt för alla är insikten om att livet faktiskt inte borde tas för givet någonsin, inte ens för en enda sekund.

En kompis till mig har läst mycket det senaste året, som fångat upp tankar och känslor och fått hennes innersta att behövas vändas ut och in. Mycket hon bärt på under alla år som hon bara hållt inom sig, varit tyst och haft jokern i fickan för att ta upp när det var dags att glädja alla andra. Hon har haft vänner där som hon på senaste tagit ut både ilska, frustration, ångest, rädsla och skräck på.. Alla dessa känslor som hon gömt under så många år exploderade åt alla håll och kanter. Varefter de var helt missriktade gjorde saken ännu värre för henne. Ännu mer ångest. Detta var ett nytt scenario för henne men hon hade varit med om det så många gånger förr med sina vänner så hon tänkte "tur iallafall att jag har mina vänner som förstår mig". Tiden gick och fler och fler lämnade henne, tog avstånd på mer eller mindre uppenbara sätt. Idag ser hon med klara ögon och berättar för mig:

"Alla dessa år har jag haft en fasad om att jag är den som fixar allt, som hjälper alla och som ställer upp i alla väder. Aldrig har jag bett om något eller varit deppig och nere utan bara försökt få alla att må bra trots jag kanske inte alltid gjort det själv. Önskade att det skulle finnas någon för mig också när jag "ballade ur" en eller två gånger, och faktiskt för första gången behöver någon på riktigt.. Alla gör vi misstag, så varför ska jag behöva vara perfekt för?"
Jag svarar henne "Men raring, uppenbart bryr du dig om dessa människor idag, varför? Berätta för mig."
Hennes svar är ärligt och öppet -"Varför jag kallar de personerna vänner fortfarande som inte längre finns hos mig är därför att de lärde känna en person. Den personen är idag inte längre densamma. Jag har hittat mig själv och behöver inte längre människor som inte är genuina eller som utnyttjar mig. Samtidigt beundrar jag mig själv som inte känner avsky eller förakt, för det hade kanske varit en första reaktion. Men med handen på mitt hjärta skall jag tillägga att mina vänner kommer för alltid att vara mig varmt om hjärtat, jag kommer aldrig klandra dem eller hålla dem skyldiga. Jag vet också att jag varit krävande och inte densamma på senaste. Det är okej. Man behöver inte vara någon vardagshjälte, vi är alla bara människor i en stor virvelvind av känslor och händelser. I motvind prövas vännen, det talesättet kommer aldrig sätta sin fot i mig. Verkligheten är en helt annan.. Den vännen som inser sitt misstag är alltid välkommen tillbaka"



Underbar historia som jag kände att jag var tvungen att dela med mig av <3

Likes

Comments

Solen bränner mig i ryggen, ansiktet, händerna och huvudet - jag ler så mycket så jag får ont i mina kindmuskler. Ju mer desto bättre. Håll huvudet ovanför vattenytan. Du måste. Intala dig själv. Man ska. Visa inget. Var tyst. Håll med. Man borde. Man ska. Luften trycks ur mig mer och mer för varje sekund. Jag vill skrika och springa, bort. Bara bort och väck. Vart spelar mindre roll. Existerar end of the world hade det varit platsen just där och då. Att dölja denna smärta och känslor är mer än någon skall behöva stå ut med. En månad, ett år, ett helt liv? Jag har tappat räkningen.. Att inte känna till något annat gör att det tillslut blir vardag. Vardag är något som hör varje dag till. Att ha ett liv där varje dag ser ut som den förra gör att man tillslut känner att man måste fly. Så det gjorde jag..

En dag vaknar man upp och inser att man har slutat springa..

Om man ska jämföra det med en känsla är det som att falla handlöst och skrapa upp hela ansiktet så hårt och illa att när du ser dig själv i spegeln så känner du inte igen dig egen spegelbild. Det är som att vilja skrika utan att din röst blir hörd. Det känns som att du sjunker som en sten i havet när du aldrig lärt dig att simma.

Du känner inte längre igen tjejen som en gång i tiden stod först i ledet och som visade alla andra vägen. Du var ju så säker på att du var hon. Hon var ju så självsäker och hade alla svar, inte rädd för något och aldrig ledsen. Hon var min skyddsängel. 

Känner ni igen er är mitt tps till er att aldrig, aldrig någonsn springa ifrån era problem och bekymmer. För en vacker dag med tornadovindar i skyn så kommer era bekymmer ifatt er, den dagen kommer vara eran värsta och därefter kommer vara som att livet vänds ut och in. Vad ni gör bäst i är att alltid ta itu med era bekymmer i det närmsta, vänta inte för länge för det blir som en trygghet. Man tror och inbillar sig det inte finns längre. Försvunnit för alltid. Snälla, kan grodor flyga? Lika sannolikt. Kommer det inte till er nu så kommer det att komma senare. En fin grej att testa om man kommit över det brukar vara att prata med någon om det, hur känner du (ärligt) inombords efteråt? Kunde du ens säga något? Du hittar svaren inom dig själv.. och du, bara DU kan hjälpa dig själv. 

Likes

Comments

Det var väldans vad populärt det blev med french ombre helt plötsligt :p

Superskoj! När man väl är på kurs o lär sig något nytt är de kul när folk uppskattar det och vill prova! :)

Här nedan ser ni några naglar jag gjort i french ombre style 😍

Likes

Comments

Så går vi vidare..

Nästa stora milstolpe i mitt liv var ett reportage i tidningen. Även denna gjord för Brottsofferjouren. Först tänkte jag - varför frågar samordnarna (mina chefer på jouren) samma person om alla insatser? Blev ju klart väldigt smickrad och förra gick ju fantastiskt bra, men detta är ju så mycket större.. Kände mig liksom överväldigad. Skulle jag fixa detta? 😳

Tidningen Hallå publiceras av HD och kommer ut till Helsingborgs alla hushåll helt gratis, dagstidningen HD (Helsingborgs Dagblad) måste man ju köpa för att få. Dessutom kan man få tag i Hallå - liksom gratistidningen Metro - vid varje busshållsplats osv..

Anyhow, intervjun gjordes på caféet Mor & Son och tog ungefär en timmes tid.. Sen var det fotografering, vad som kändes över 200 bilder blev en i den tryckta tidningen och 3 på internetupplagan. Haha, kanske inte fastnade :O :D .. (faktiskt väääldigt trött i käkarna på bilden hon faktiskt valde att publicera i tidningen, försökt le i en halvtimme där.. puh! haha!)

Jag tyckte att journalisten fångade upp väldigt bra vad jag ville framföra, jag är nöjd med artikeln. Det var en utmaning och jag kan erkänna jag var väldigt nervös, men det var samtidigt så himla skoj! Och jag har fått tusentals komplimanger för den fina artikeln, fler än jag någonsin kunde ana har läst den. Även många som inte ens bor i Helsingborg. Jag hade nog ingen aning hur stort det skulle bli när jag signade upp. Tur jag hade en bra journalist som tolkade mig rätt, sånt där kan ju bli så fel annars.

Artikeln kom ut i tidningen Hallå som publicerades 2015-07-08 och länken till artikeln hittar ni här.

(http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/07/08/kanslan-av-att-hjalpa-nagon-som-trillat/)

Likes

Comments

Medans livet hände kom bloggen helt i skymundan, sorgligt men så kan det bli. Det har varit en händelserik månad. Vissa månader känns som år. Denna månaden har varit så för mig. Hänt mer än jag någonsin kan ens i närheten av sätta ord på. Vi börjar med de lite extraordinära händelserna, de jag vill spara i min lilla dagbok.

Den 8:e juni stod jag på Råå Wärdshus framför 30 personer inom Rotary och höll i ett informationsmöte gällande Brottsofferjourens verksamhet. Jag har nästintill hela mitt liv haft svårt att prata inför folk och än mindre folk jag inte känner eller aldrig ens träffat. Att ta det modet till sig, att våga göra något som man aldrig gjort tidigare och dessutom någonting man bävat för eller tillochmed varit rädd för gav mig en sådan otrolig "fjärilar i magen"-känsla så jag var bara tvungen att hoppa på tåget! Jag intalade mig att det värsta som kan hända är att det inte går så bra, haha. Dagen innan, var jag dock mindre tuff :O .. Men timmen efter kändes som jag svävade på moln. Alla 30 personerna kom fram, tog mig i hand och beundrade min insats som stödperson. Sen kom presidenten fram och undrade om vi inte kunde komma till de övriga 7 Rotary klubbarna i Helsingborg och föreläsa och även i Ängelholm och Landskrona. Jag tappade orden då.


Jag klappar mig själv på axeln och går vidare med känslan och tanken att rädslan och oron du känner i maggropen bara är påhittad och finns egentligen bara i ditt huvud. Samt att du ångrar bara det du aldrig gjorde...

Likes

Comments

Denna födelsedagen har varit över all förväntan, jag tackar från djupet av mit hjärta alla fina människor som varit involverade! Ni betyder allt för mig. Nu får bilderna tala sitt eget språk, puss på och kärlek till er! 💗💗💗

Likes

Comments