Ikväll vill jag belysa ämnet svartsjuka....... lägg märke till punkterna. punkt. punkt. punkt.

Jag är svartsjuk! Riktigt rejält jävla svartsjuk men då har jag varit med svartsjuka män större delen av mitt vuxna liv. Jag ska kanske inte skylla allt på mina tidigare partner, men dom är en stor del av den jag är idag. Svartsjuka män som i grund och botten varit dom som bedragit och svikit. alltid med dumma bortförklaringar och sedan har jag fått fakta svart på vitt och dem har ljugit mig rakt upp i ögonen gång på gång.

"Svartsjuka är bra!"till viss del och under kontrollerade former. Jag har aldrig varit med om något av de tidigare nämnda. Jag har bara dålig erfarenhet när de gäller svartsjuka.

Ni vet den där känslan man får i kroppen när de känns som att något är fel, det liksom bränner i maggropen och oron förändrar hjärtrytmen på något vis.. och det visar sig senare att de var något som var fel, allting i den där förbannade magkänslan stämde! Det har hänt mig lite väl ofta dom senaste åren. Nej. Jag beskriver inte mig själv som synsk eller övernaturlig på något vis men jag har insett att min magkänsla 99 gånger av hundra har rätt. Vill tro det bästa om alla människor, vill tro gott. Men ändå ligger jag här ikväll (igen) med ont i magen å förändrad hjärtrytm. Det är något som inte stämmer men jag kan inte sätta fingret på vad de är som händer kring mig just nu.

Jag låter kanske jävligt paranoid, men de är jag inte. Bara jäkligt skadad av tidigare förhållanden och alla svek.
Jag har tidigare kollat partners telefoner när något känts galet, men jag vill lita på och tro gott om denna man.
Vill inte kännahär!!!
Jag tänker inte gå igenom nån jävla telefon i smyg mer.. det jag har hittat har gjort så ont genom åren! När och framförallt hur ska jag kunna lita på människor runt mig igen, när ska jag komma till den punkt i livet när jag bara kan känna ett inre lugn, en trygghet och en oändlig kärlek? Tappar snart tron på allt. Men.. Jag vill inte känna såhär, aldrig någonsin.

Jag vill vara sådär lagom svartsjuk, lita på min partner till 110% och aldrig känna den här djupa jäkla oroande känslan i maggropen. Vad ska det krävas..? Det ska väll inte vara för mycket begärt?!

fakta- Jag är idag och ca 1,5 år tillbaka i tiden tillsammans med en ungdomskärlek (och jag benämner detta längre-förhållande3) Han med stort H.. Han som lyfter mig över skyarna alla dagar i veckan !! men beteendet som han har nu får mig å känna som att han snart "överger mig".

Dålig självkänsla och dåligt självförtroende får mig att känna: Varför skulle han vilja vara med mig liksom? Jag är sjukskriven, bråkar med pappan till mitt barn, tycker synd om mig själv. Är svartsjuk och hatar mig själv. Mitt upp i allt älskar jag denna man något fruktansvärt så att blotta tanken på att de inte vore vi får mig att gråta floder. Jag är nog beroende av honom på ett dumt jävla vis... vart tog den självsäkra damen som redde sig själv och stog på egna ben vägen egentligen..? förmodligen kvar någonstans mellan längre-förhållande1 och längre-förhållande2.

Likes

Comments

Jag kan ju börja med en enkel presentation.. jag är 25 år gammal och bor i en alldeles för liten stad, i en alldeles för liten lägenhet, i en alldeles för stor värld.

Jag kategoriserar mig själv som mamma, sambo, vän, sjukskriven, tänkare, planerare, arbetare och so on...

Jag har så mycket som skulle behöva komma ut och efter flertalet besök hos hjärnskrynklare, terapeuter och andra människor som ska "vara bra" utan vidare resultat så provar jag nu på mitt eget vis. Jag älskar att uttrycka mig i text så nu provar jag på mitt vis.

Jag har inte bestämt mig hurvida den här bloggen ska läggas upp.. men de lutar åt att det blir anonymt, naket och äkta. Mitt innersta jag vill komma ut..

Välkommen till mig och välkommen in mitt huvud.

Likes

Comments