​Juste ja! Jag hann förbi Carlings en sväng när jag var hemma. Jag älskar deras nya plagg och kan inte annat än applodera deras nya stil. Vill ha precis allt i butiken. Skönt att se att hardcore rocken verkar va ett minne blott och att dem numera riktat in sig på en mer mjuk urban/hippster stil. ME LIKE! nästa hemvistelse blir de shopping tills plånboken blöder. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Är helt kär i denna outfit från butiken...

Likes

Comments

Tiden hemma i sverige gjorde gott för både själ och hjärta, då den mestadels betsod av kvalitetstid med A. 6 långa spa timmar lyckades vi klämma in och hans 20 år på jorden hann firas, inte illa för en vistelse på blott 48 timmar. Kroppen min är mör efter allt farande och flängande så dagen har till alldra största del spenderats i sängen. Morgondagen får bli mer produktiv. Ska förflytta mig till Shoreditch och gå omkring på bricklane tänkte jag. Det är nog en av mina absoluta favoritplatser här i London. På något sätt känner jag mig hemma där bland alla vintage butiker och urban fasader. Kanske sätter jag mig på Fika när hemlängtan och abstinensen efter Adams eller mammas kramar blir för stor. Lönen är sen (som vanligt) så jag får drömma mig bort bland alla vackra kläder istället och hoppas på en lotto vinst.

Likes

Comments

Hela dagen har bestått av en enda stor ilsken klump. Ihärdigt har den envisats att gräva sig djupt in i min halsgrop. Frustrationen över att vara just frustrerad och arg är svår att hantera hur många timmar man än spenderat i en terapistol. Huvudet skriker att känslan inte är befogad. Varför är jag så arg ? Jag ska ju vara glad nu när allting äntligen börjat lösa sig. Lägenheten är påskriven, jag är inflyttad, jobbet är mitt. Ändå växer denna taggiga klump inuti mig. Varför? Varför? Varför?


Det är ingen obekant känsla direkt, jag har känt av detta lilla djävulstyg förut. Frustrationen av att inte ALLTID kunna befoga sina känslor, att inte VARJE DAG kunna vinna tankekriget som råder inuti huvudet, det tär. Somliga dagar mer än andra. Jag vill kunna glädjas åt alla nya upplevelser jag får ta del av, utan att få dom förminskade av vad jag har i mitt bagage. Jag vill kunna känna mig tillfreds med mig själv, utan att behöva kompromissa mina värderingar och vad jag står för och sist men inte minst så vill jag att allt detta ska ske NU, omedelbart och allt på samma gång.


Jag vill vara tydlig med att är väl medveten om hur hur orealistisk min sistnämnda önskning är. Jag vet att hela den här processen är ett livslångt projekt. Att det tar tid att bygga upp en människa från grunden igen.

Det är när min otåliga sida tar över som jag känner såhär. Och det är när min otåliga sida tar över som ilskan lättare riktas utåt. Varför får somliga leva sina liv genom en bubbla gjord av sockervadd, utan att någonsin behöva ägna dessa känslor en tanke? Och VARFÖR får dessa människor uttala sig och döma människor, vars bubbla sprucket på de mest brutala vis? Det är en ständig boxningsmatch att hitta ett förhållningssätt till ovanstående frågor. Ibland vinner motståndaren och jag lackar då ur totalt. Andra dagar kan jag förhålla mig såpass bra till det hela, att jag kan intala mig själv om att hen inte kommit längre än så i sin empatiska process.


Att ständigt känna sig som om man befinner sig i en uppförsbacke för att seden matas via sociala medier, politik och samhälle av hur svår det är att ta sig fram i en rulltrappa, gör att en knock out blir svårare att resa sig ifrån.


Självklart förstår även jag att alla har sina djupa dalar och höga toppar genom livet. Vem är jag att döma andra människors svårigheter. Men det finns en markant skillnad på vad som är accepterar att känna och vad som betecknas som tabu och det finns en enorm lucka att fylla när det kommer till perspektiv. Den största kampen här i livet är den inre, men då den inte syns förväntats den inte att diskuteras. Den förväntas tystas och den förväntas tabubeläggas. Det är här min ilska har sina rötter, i människors oförståelse och oförmåga att sätta saker och ting i perspektiv. I människors dömande inställning till det som inte syns. För om det inte syns...


Då finns det helt enkelt inte.

Likes

Comments


Och så kom dagen när det var dags att stå på egna ben. Studenten hade passerat och likaså hade mitt intresse för att bo kvar i Jönköping också gjort. Helt plötsligt stod en där..På Landvetter och kramade om och sa hejdå till all tidigare trygghet. Och som jag grät. Mängden av separationsångest i familjen O'Reilly kan enbart beskrivas med ett enda ord : MASSIV. Helt plötsligt stod jag där och sa hejdå till min mamma?! Hon som vart min klippa när allting gått mig emot och allt känts som tyngst. Plötsligt hade det blivit dags att säga hejdå till Benke?! Min fadersfigur i denna värld och plötsligt hade det blivit dags att säga hejdå till Adam?!! Var ska man ens börja där? Ett hejdå till killen man vart så hiskeligt kär i sen ettan i gymnasiet gör ont. Hur man än vänder och vrider på alla känslor och tankar så är det en smärtsam historia. Och det måste det få vara, för det visar på att de där tre orden verkligen betyder nått.

Numera bor jag (förhoppningsvis inte länge till) på ett hostel i Kings Kross. Vi har skrivit på kontrakt för en lägenhet och förhoppningsvis får vi flytta in redan nästa vecka. Allting börjar kännas på riktigt nu. Det har blivit dags att börja leva lite igen och konstigt nog känns det inte skrämmande. Det känns faktiskt riktigt jävla skönt.


Likes

Comments