De säger att det ibland blir så att man sjunker djupare i början av rehab då det är så många nya intryck, utmaningar och insikter, och visst är det sant. Sedan i förrgår mår jag jäkligt dåligt och jag orkar inte med mig själv och denna ångestklumpen i bröstet är tillbaka. De senaste veckorna har den vart helt borta och det har känts så jäkla bra, men nu vaknar man och vill bara kräkas.

Jag fick en bra rutin för två veckor sedan med sömnen där jag gick upp samma tid tre dagar i rad men nu är jag tillbaka till skiten där jag somnar sent på natten och inte hör alarmet på morgonen. Inatt sov jag 4,5 timmar men oavsett är jag aldrig utvilad och fungerar nästan bäst när jag sovit för lite för då är jag mer "uppe i varv", men det är också det jag ska undvika för då går det åt ännu mer energi till att hålla sig vaken och min dagliga energi går åt tillräckligt snabbt som det är.
Ja, inte konstigt man blir galen.
Och inte heller konstigt andra omkring en blir galen heller för den delen.

Jag läser ofta, och har själv tidigare hört, att man bara får ta och rycka upp sig helt enkelt. "Inte tänka så negativt" utan bara gör det utan att ge det så mycket tankar.
För mig är det ungefär samma sak som att be en med brutet ben att börja springa. Släpp kryckorna förfan, tänk inte så mycket. Spring och håll käft. Var inte så negativ, du klarar det!

Ja visstfan skulle man kunna klara det med nöd och näppe. Och det hade gjort ont, men det hade också gjort ont senare.
Ungefär så är det med mig, att göra spontana saker eller ovana saker som känns jobbigt och främmande, att passa tider eller göra flera saker på en enda dag gör ont som det är och det gör ännu mer skada om jag gör allt jag gjorde tidigare med samma beteenden för då blir jag ju aldrig frisk.
Jag ska med andra ord istället för att håva in alla fiskar, dra och slita i ett tungt nät för att klara allt på en gång, istället sitta med ett spö och fiska en fisk åt gången. Utan att bli stressad.

Och det är det som är problemet. Att ta en sak i taget. Att tillåta mig själv tycka det är OKEJ att enbart ha 1-2 aktiviteter per dag utan att varken känna mig lat eller värdelös.
Men först och främst bör jag tillåta mig själv att vara ledsen. Det är inte synd om mig och jag mår illa av självömkan, men jag är ledsen på mig själv.
Så är det bara.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Min tanke med bloggandet var ju att faktiskt få in en rutin på det men det verkar aningens svårt då motivationen tryter lite sådär varannan dag. Man känner sig inte direkt hög på livet för tillfället om man uttrycker det som så.

Idag var jag iallafall på gruppsamtal nummer 2. Idag såg jag fram emot att träffas då det känns oerhört skönt att befinna sig i en grupp där man kan relatera till andra. Då jag ofta känner mig som en last eller inte vill klaga (på ren svenska heter det väl egentligen att kunna berätta hur man mår) blir det automatiskt mycket lättare att berätta hur det är/känns då ingen där tycker man är "konstig". Det är ju liksom inte direkt "normalt" att småtjattra i omklädningsrummet på gymmet med bekanta och berätta hur god lust man har att vilja strypa sig själv över tanken att man plötsligt ska ändra minst 20 beteenden man har.

I gruppen, utan att det ska låta som en sekt beståendes av 10 vrickade människor, kan jag säga precis vad som helst utan att känna mig dum i huvudet.
Bör faktiskt tillägga att min sambo aldrig får mig att känna mig dum i huvudet, men samtidigt är det ibland svårt för jag är inte van vid att kunna lasta av mig en massa känslor på någon som faktiskt bryr sig. Och här hemma är det ju han som får ta "smällen" de dagar som oftast är mer ångestfyllda, då jag går omkring och osar för att uttrycka det milt. Helt ärligt vet jag inte hur jag hade orkat med vardagslivet utan honom.

Oavsett, idag pratade vi om de tidiga symtomen vi hade innan man sprang in i den välkända väggen. Det var dessutom en del av läxan vi hade till idag och också den enda uppgiften jag inte hade klarat av helt då jag trodde att mitt enda symtom var att jag blev trött och orkeslös. Men ju mer jag lyssnade på de andra och deras symtom desto mer aha-upplevelser fick jag.
Är det därför jag de senaste åren haft en störd sömnrytm? (Jag trodde jag var en övertrött nattuggla som helt enkelt inte fixade att vara vaken dagtid helt optimalt)
Är det bland annat därför min kropp gör ont och har gjort extra ont i perioder? (Trodde jag led av konstant träningsvärk vilket egentligen är rätt stört tänkt)
Etc etc. Alla dessa symtom kom över mig så snabbt så jag fick panik väl inne i rummet och kände hur händerna började skaka. Och jag insåg för första gången att det inte är det minsta konstigt att jag idag mår som jag gör.

Att vara stressad tidvis är inget farligt, så länge man får återhämtning mellan varven. Stress är ett sätt att skydda sig mot fara. Jag har haft ett stresspåslag som varat i princip i flera år då jag inte kunnat varva ner och hela tiden levt med tidspress, bråttombeteende och minimal återhämtning. När jag ser tillbaka på allt jag gjort och fortfarande gör blir jag bara förbannad. Och samtidigt ledsen över att jag drev mig så långt att det bara tog stopp. Och det sjukaste är att jag ibland saknar ruset av att kunna multitaska och ta på mig ännu mer saker att göra/fixa, för ju mer stressad jag var, desto mer effektiv tyckte jag att jag var.
Och ruset som blev av att klara saker ingen annan klarade lika fort och effektivt, gjorde så att jag kände mig duktig och drivande.
Och just det drivet drev mig bara in i väggen.

Likes

Comments

Förra veckan började min stressrehabilitering mot min utbrändhet/mitt utmattningssyndrom. Programmet håller på i ett halvår och jag kommer vara där 2 gånger l veckan.
För några veckor sedan längtade jag efter att få börja men nu när det startat, känns det som jag dippat lite nedåt. Vilket i sig är rätt naturligt fick jag höra idag när jag var på en föreläsning där. Man kommer till insikt med en massa och samtidigt blir man hela tiden påmind om att man mår skit. Skit har jag ju mått mellan varven men det är också då jag växlat upp och kört ännu hårdare för att slippa känna efter.

När jag väl ska på de individuella mötena brukar jag skämta om att jag ska in på psyk. Att jag kanske inte kommer hem. Att de låser in mig. Och när jag ska på föreläsningar/samtalsgrupper där vi är flera med samma "sjukdom" säger jag att jag ska träffa några idioter.
"Ja, idioter som är som du" brukar mamma då inflika, och det är ju faktiskt sanning. Vi är alla ett gäng idioter.
Exakt så har jag tänkt fram tills idag.

Att bara ta sig in till stan är en process i sig. Sitta bredvid människor som inkräktar på min integritet på pendeln. Försöka att inte bli förbannad eller svettig när någon sätter sig på min jacka. Inte bli irriterad över att någon stöter emot mitt ben då jag hatar trånga utrymmen. Promenaden vidare från centralen till tunnelbanan där det alltid hamnar en slöröv framför mig. Ibland tror jag folk medvetet går sakta för att testa mitt temperament. Men numera vet jag att alla dessa små petitesser har att göra med mitt bråttombeteende och min förmåga att inte kunna slappna av. Måste skynda mig. Måste hinna fram i tid. Det är jag som är kaninen från Alice i underlandet.

Men idag tog jag mig in till föreläsningen med mindre bekymmer än vanligt då jag börjat bli lite mer medveten om mitt sätt att vara. Grejen är att jag nog alltid kommer irritera mig på vissa saker, men i framtiden kanske det inte kommer vara världens undergång för mig att ha en 1-km-i-timmen-människa framför mig. Ja, jag har hopp. 


Väl framme och väl inne i salen blickade jag runt och insåg att de flesta som var där var unga personer. De flesta såg inte särskilt utmattade ut och de var långt ifrån gråa. De som är som jag.
Efter cirka tio minuter höll jag på att somna. Ett riktigt irriterande beteende då det verkligen "inte är jag". Jag är alltid den som vart med på möten, kunnat diskutera. Lyssna. Prata. Vara koncentrerad. Alltid med penna och papper. Lyhörd. Intresserad. Sovit 3 timmar men vart "pigg och alert" oavsett. Och nu satt jag där som ett slött helvete och hade kunnat somna rakt av, sittande på en stenhård trästol och hade utan problem spelat totalt obrydd om någon hade försökt väcka mig. Och hade någon mot förmodan väckt mig hade jag helt enkelt kunnat säga att jag är jävligt trött. Inte mer med det liksom.
Men jag höll mig vaken och började istället fundera på vem jag egentligen är. Hur jag hamnade där och varför jag blivit så här. Hur blev jag den här bekväma, lata människan??

Mitt i mitt egna grubblande med bakgrundssorlet om försäkringskassan och arbetsträning (totalt ointressant) blev det plötsligt rast och jag gick och hällde i mig en dubbel espresso. Vi alla från föreläsningen satte oss i ett fikarum men ingen pratade med varandra. Det var liksom ingen tryckt stämning, utan mer en "luften har gått ur oss alla" och första gången någonsin kände jag inget tvång till initiativet att börja prata med någon. Det var faktiskt ganska skönt, man kunde liksom andas även om det var en massa människor runt en. Vi, idioterna.

Efter en kvart började föreläsningen igen och jag hade lite mer falsk (koffein) energi men fortsatte lyssna lite sporadiskt men mest lyssnade jag på mina egna tankar om vad jag skulle träna senare på eftermiddagen. Men mitt i mitt tänkande hajade jag till när en av föreläsarna sa:
- Ni är inga lata människor. Det är inte lata människor som kommer hit. De kommer aldrig behöva komma hit. Anledningen till att ni är här är för att ni är ambitiösa. Tagit på er för mycket. Uppoffrat och gett för mycket utan att fylla på er energi. Är och har vart experter inom det ni sysslat med. Presterat mer än andra. Gjort mer än ni ska göra. Ni är inte lata. Så tankarna ni har kring det kan ni släppa, för då hade ni aldrig suttit här idag.

Och det slog mig att det är precis det jag tänkt om mig själv. Jag har blivit lat. Bekväm. Jag orkar ju inte ens göra någonting längre? Ligger hellre på soffan än tar mig ut (även om jag 8 av 10 gånger till slut gör saker för att jag tror jag har blivit lat och bekväm). Och det slog mig även att ingen av oss är faktiskt idioter. Allra minst jag själv. Men det är denna skulden man hela tiden känner inför sin utbrändhet som gör en halvt galen då man inte längre känner igen sig själv. Man är tvärtemot det man var innan och plötsligt har man noll energi eller ork.
Lite rutten så där. Full med ork utan energi.



Likes

Comments

Nu börjar nedräkningen och det är bara 2 dagar kvar till mannens tävling i Classic Bodybuilding. En diet som har hållit på sedan 7 december (han säger att han till slut blev fet, men jag kan fortfarande inte se det som en fethet) är snart till ända.
Allt slit och alla tidiga morgnar för hans del men som han till slut kom till att älska; vilken normal person kan älska att vara på gymmet klockan 5 för att köra dubbla pass? Alltså, passionen för det han gör slår min med hästlängder (jag är mer typen fet kvinna fast i en tränad kropp a la 20 % kroppsfett, dock på diet, SNART ÄR JAG FIT). Fy fan vad han är grym, min man!

Det har varit några hektiska månader där vi mitt i allt fick den fantastiska idén att skaffa en hundvalp. En liten amstaff. En sådan där hundras det inte alls är något jobb med.
Nu i efterhand fattar jag inte hur jag pallat dessa 320 miljoner kisspromenader varje dag - jag är inte ens en morgonmänniska och minns fortfarande inte vart vi gått tidigt på morgonen på våra första rundor.
Dock finns det knappt något som är bättre än att ha en hund så det är inget klag utan mest en förundran hur jag haft ork till detta. Och framförallt tålamod. Jag är ju typen som har en konstant svettpöl i ryggslutet.

Vi har åtminstone lärt oss massa och jag har tagit mig tiden att fundera ut vad vi kan göra bättre tills nästa gång:

- Gå inte och titta på valpar mitt i alltihopa. Du kan inte säga nej. Kolla på valpar efter tävlingen.
- Inget är ditt fel. Det är de icke intagna kolhydraternas fel. Bad carbs.
- Skaffa en taklift som kan slussa honom in till sängen de gånger han somnat i soffan
- Anställ en städerska då du inte orkar/hinner städa
- Skaffa en massagebänk
- Få katten till att gå i terapi

Jag är så sjukt stolt över dig min älskling och trots alla perser har vi klarat det här galant. Mitt humör är som alla vet lika skiftande som vädret i Göteborg (för det mesta pissregnigt och blåsigt), men innerst inne bor det en liten pedagog i mig som dessvärre kan låta lite mer hetsig/barsk/sur utåt sett än vad det är meningen.
Allt jag gör eller säger, gör jag av välmening och av ett syfte. 

Snart är denna perioden över och vi har så mycket att se fram emot ❤ Du är fantastisk. 





Likes

Comments