Header

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

instagrampost från igår: @moaalunneborg


Jag har blivit tafsad på som om jag vore en gullig katt som bör klappas. Jag har blivit granskad från topp till tå som att jag vore ett objekt istället för en respekterad människa. Jag har hört busvisslingar bakom min rygg som att jag vore en hund som ska lyda kommando. Jag har blivit rädd. Jag har blivit frustrerad. Jag har blivit ledsen. Jag har haft pulsen lika hårt slagen som en trumma. Allt detta pga män. Män som har utsatt mig för situationer som gör att även jag får ingå i den grupp utsatta kvinnor som har på något sätt blivit sexuellt trakasserade. Sexuellt påhoppade. Sexuellt granskade. Rädd för att ytterligare ett steg ska gå alldeles för långt. Men jag som kvinna ska ändå tystas, jag ska tillåta och jag ska acceptera. Jag ska låta det vara annars är jag en feministfitta och jag ska vara tyst om mina åsikter om män för annars är jag en äcklig manshatare. Men jag tänker aldrig vara tyst. Jag ska skrika högre. Utropa mig starkare. Påverka ännu mer. Klargöra för alla att jag visst hatar män. Men jag kan inte göra det själv. Ni MÄN måste hjälpa till. "Inte alla män" är ett ständigt påstående som uppkommer dagligen därför kan väl ni som anser vara just INTE ALLA MÄN, kan ni inte hjälpa oss istället för att hata oss? För manshat skadar inte men kvinnohat dödar. Ni män som inte är "alla män", gå emot den grupp av människor som varje dag förminskar er. Det är inte jag som feminist och kvinna som förminskar dig som man. Det är dina bröder som gör det. Jag försöker bara skydda mina systrar. 🙏 #metoo

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK, TIPS, Träning & DANS

Att hitta andningshål i sin vardag är något som för mig många gånger känns som omöjligt. Hur lyckas man med att andas, komma till ro och känna ett lugn när hela ens liv kretsar runt en och varje liten bit av allt som du gör ska kontrolleras hela tiden? Vart finner du lugnet mellan stressens krampaktiga tag på din kropp och ångestens förmåga att trolla bort tillräckligt med syre i dina lungor?

Jag har idag kanske funnit något som får mig att andas och lugna mig, om bara för en timme. Nämligen - YOGA. Jag var på en yogaklass med min familj för någon helg sedan, första gången faktiskt och jag fastnade för det så otroligt mycket efteråt. Kände verkligen hur kroppen samarbetade med andningen och det var så skönt att kunna få andas tungt och känna kroppens tyngd. Även fast det bara var i en timme.. En timme av lugn. Så idag när jag kom hem från jobbet efter mycket om och men så bestämde jag mig för att kanske testa något yogaprogram hemma. Jag satt nämligen och pluggade med pulsen hårt slagen ända upp i halsen och var helt stel i hela kroppen pga spänningar så jag slog ihop datorn och rullade istället ut yogamattan.

Motivationen fanns plötsligt där för något. En motivation som jag har saknat i min kropp ett tag nu, den som har varit borta kring all annan träning som jag annars brukar sysselsätta min kropp med varje vecka. Jag var så självsäker och så bestämd på att min kropp ska banne mig lyda mina order också. Det är inte bara den som ska styra och ställa över mitt mående utan nu trotsade jag och det var så behövligt. Jag körde i 1 h, sökte fram något program på youtube som var mot stress och ångest.

Det jag tror att jag fastnar mest för i yoga är hur kroppen ständigt samarbetar med andningen. Att jag tillsammans med min andning utför rörelser som får hela kroppen att sträcka på sina spänningar och samtidigt hitta en djup andning som mina lungor annars inte är van vid.

Efter det så ställde jag mig i duschen, tvättade håret och bara stod där en stund. Även det var så otroligt välbehövligt. Speciellt på en söndag, speciellt på en dag innan ett matteprov och en dag som innehåller en hel del tankar, press och stress i kroppen. En dag som axlarna är uppdragna ända upp till öronen pga en spänning som är mer omedveten än medveten i stunden.

Att få avbryta en sån dag med en timmes andningspaus är något jag faktiskt vill tipsa er allra flesta till. Det behöver inte vara svårt, jobbigt eller tidskrävande. Om så bara för 10 minuter så skulle det faktiskt göra skillnad och du skulle tacka dig själv efteråt att du tog dig tiden för att unna dig själv ett par minuter bara för dig själv.

Nu har jag krupit ner under en filt i soffan. Måste erkänna att pulsen slår hårdare än vanligt och jag känner en viss stresskänsla i kroppen, IGEN. Jag försöker komma till ro, andas och lugna mig själv. Säga att allting löser sig, trots att det inte känns så nu. Eller rättare sagt, det kanske inte löser sig på ett bra tag men tids nog så kommer jag kunna hantera det. Precis så som jag kunde ta kontroll över min kropp idag, om så bara för en timme.


Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Den här veckan har varit så tuff, lika tuff som det har varit nu för mig i flera veckors tid. Precis som att tröttheten har tagit över min kropp och som har tagit över min motivation och vilja. Jag har därmed varken känt igen mig själv eller hur jag mår då jag vid flera tillfällen bara har känt att jag inte orkar bry mig längre. Jag orkar inte lägga energi på prov och läxor. Jag orkar inte lägga energi på att se bra ut eller att över huvud taget göra allt som annars har varit självklara saker för mig. Det skrämmer mig lite. - "Du måste sova mer" sa min doktor på bup idag. Antingen det eller att höja min medicin ännu mer. Jag hoppas så att min kropp tillåter mig själv att sova, vila och att den inte ger upp på egen hand utan att jag varken vill eller bestämmer det själv. Vill kunna samarbeta med mig själv och kunna få vara beredd på när kroppen ska strejka och hur jag ska förbereda mig och bygga upp ett slags självförsvar för min trötta kropp.. eller är det den som gör självförsvar för mig och mina tunga tyngder som jag lägger på mig själv?

Igår var jag däremot upp en sväng hos Saga. Jag orkade verkligen inte ta mig till skolan och bestämde istället för att jag skulle umgås med henne lite. Se hur hon mådde och få skratta lite, det behövde både hon och jag. Jag blir alltid så otroligt ställd i mig själv när jag träffar henne. Den där starka tjejen som inte tillåter sin sjukdom till att ta över hennes kropp. Hon som orkar le även fast smärtan tar över och hela kroppen skakar för att hålla emot det som håller på att bli ett smärtgenombrott. Hon som är den finaste personen på vår jord och som bevisar varje dag att DET GÅR. Även fast det är ett rent jävla helvete med cancer. - Men hon är inte sin sjukdom, hon är tvärtom allt, hon är ett rent jävla lyckopiller och min bästa vän. Det måste jag verkligen säga. Jag har aldrig klickat så bra med en annan människa så som jag gör med henne, det är som att vi delar samma tankar, känslor och själ. Hon är jag fast i en annan kropp. - Det är väl precis det man kallar för soulmate? ❤ @SagaLundin

Vi hade det supermysigt iallafall och jag stannade ända in på kvällen. Mådde så bra på vägen hem.

Hon är styrka.

NU: Fredag. Pizzorna är klara i ugnen. Teen Wolf- och idolkväll. Snacks. + pojkvän. PUSS

Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Ett inlägg från min instagram ang. helgen:

🔴TRIGGER WARNING FÖR LÄTTKRÄNKTA MÄN🔴: igår blev jag ännu en gång vittne till hur äckligt vårt samhälle är och hur objektifierade vi kvinnor är i mäns ögon. busvisslingar, bedömningar angående kroppar och hur mycket dom var sugna på ligg var lite av de samtalsämnen som jag och alla andra på bussen fick tvingas ta del av när ett gäng killar satt bak och tycktes tro att dom hade all rätt i världen till att ha vilket beteende som helst. Jag vet inte riktigt vad som krävs för att stoppa den markanta machokulturen men det jag vet är att min kropp, hennes kropp och alla andra jäkla kroppar inte ägs av någon annan. Det är ingenting man ska påpeka, som man ska röra och som man ska bedöma. Män är ett samhällsproblem, patriarkatet och machokulturen finns och den styrs enbart av män tillsammans med andra män, mot ickemän. Vi kan inte säga emot det då det är ett rent konstaterande baserat på ren fakta. Det vi kan göra är att däremot stå emot det som styr vårt samhälle. Stå emot män i grupp. För män ÄCKLAR OCH FÖRSTÖR. Mvh / ps. stackars kille som faktiskt fick åka hem utan varken ett haff eller ett ligg igår, fäller nästan en tår på hur patetisk han var </3

Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Bloggen ligger som ett stort grått moln likt ett deppigt höstväder just nu. Jag skriver om saker som bara sker i olika skalor av gråa nyanser och ingen färgklick finns så långt ögat kan nå just nu. Det är svårt det där med hur mycket jag bör skriva, hur mycket jag bör prata om och hur jag ska formulera mig. Många gånger kan folk få för sig att bloggar som min endast är till för att skapa uppmärksamhet när man i själva verkat bara vill skriva av sig. Låtsas vara någon annan, någon annanstans och skriva ur sig känslor genom ord som näst intill är helt obeskrivliga. Att leka med orden som ramlar fram är bara något jag måste göra och det är trist att det just nu ska behöva vara så grått. Däremot är jag hellre äkta än någon annan.. - Kära dagbok...

...Just nu slår hjärtat lite hårdare än vanligt och om jag inte skulle ha en ytterst perfekt syn så skulle jag tro att jag hade en tung sten över bröstet. Eller som att någon stod ovanför och la all sin vikt rakt på mig och mina lungor. När det blir så så är det dags för mig att lyssna. Kroppen förbereder sig på att skydda sig emot något som kommer skada den och jag måste sluta trotsa vetskapen i det undermedvetna och ge fan i att utsätta den för mer tortyr. Den sliter och spänner sig, krampar i muskler och får mig att reagera på min andning och det är lika med ett rop på hjälp från min kropps sida. Det är som att den är mer medveten om något som jag hela tiden vill blunda för. Jag har så svårt att se hur allt skulle klarna upp sig om jag skulle lyssna på den fullt ut.

Om jag lyssnar på kroppen och stannar upp, blir det lika med att ta 2 steg bakåt eller att aldrig ta något mer steg framåt? Blir det som att jag skjuter upp mina problem? Kommer jag ångra mig sen när jag ska på´t igen? Ångra att jag stannade upp för att sedan bli arg på mig själv för att jag valde att belasta mitt framtida jag när jag lika gärna kunde ha kämpat lite till för att bli av med det värsta där och då?

Men vad är det värsta och kommer det värsta någon gång ens sluta strömma in och orsaka problem? Eller är det viktigare att lyssna nu för att orka sen än att inte lyssna nu och vara helt förstörd när allting egentligen skulle kunnat ha känts så mycket bättre av bättre, tidigare beslut?

Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Helgen är redan över och jag ligger nu nerbäddad i soffan med en filt. Har ett plugghäfte på bordet bredvid som jag ännu inte har rört vid än. Imorgon börjar ju vardagen igen och jag börjar med att ha 2 prov på en och samma måndagsmorgon. Det ena provet har jag inte ens hunnit kolla på och det andra känns bara så rörigt. Jag förstår inte att man ska ha prov i exakt allt.

Jag känner verkligen att kroppen håller på att brytas ner mer och mer & den stora frågan är vad jag ska och kan göra för att göra min kropp friskare när det hela tiden är saker som måste göras. Saker som jag inte kan säga nej till om jag inte vill riskera mina betyg eller förtroendet hos lärare. Jag är inte den som skiter i att plugga men imorgon är första gången jag går och skriver ett prov som jag inte ens har försökt att lägga fokus på eftersom det verkligen inte har gått ihop med måendet inom mig. Undra om man kan skriva det som ett svar på svarsraden och ändå få godkänt? - nä.

Helgen har iallafall varit relativt okej! Det som var skönast var iallafall att jag kunde få träffa Saga (@SagaLundin) en liten stund tidigare idag. Hon har haft en riktig helvetes helg med extrem värk så kändes skönt i hjärtat att få titta till henne en sväng uppe på sjukhuset! En finare person får man leta efter, världens bästa och starkaste vän. ❤

Nu ska jag fixa lite kvällsfika, kanske slå på något på tv:n och försöka slappna av.. skolan kanske kan vänta trots allt för om inte min kropp mår bra hur ska då skolan kunna rädda mitt liv när den ända som egentligen kan det är jag? och just nu är jag sjuk.

Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Jag tror att jag befinner mig i ett mellanting kring att inte förstå vem jag är och vad jag befinner mig i för något. Det är som att jag lever i en annan bubbla än alla andra vilket gör att jag känner mig både instängd och förvirrad. En livskris skulle få alla att skratta eftersom jag är 17 år och "har hela livet framför mig" men om jag fick benämna det så utan att bli avsnäst av alla som är över 30 så skulle jag vilja påstå att jag känner att jag nått någon typ av livskris. Eller identitetskris? Jag känner mig mest frustrerad av att vara vilse i mig själv. Känner ilska över mig själv, till mig själv, för att jag är den största boven till att jag sitter här nu och säger att jag har en livskris även fast jag bara är 17 år. Jag är arg över alla val jag tar och ännu mer de val jag inte tar, de jag ser förbi trots att mina möjligheter finns där. Det är som att jag lever med slutna ögon, jag blundar för allt och går den där enkla vägen framåt trots att det känns som att jag hela tiden går på taggtråd och legobitar. Det gör ont.

"Nu ger jag upp" - första meningen jag fick ur mig när mamma hämtade upp mig en kväll nu i veckan efter träningen. Jag hade matteböckerna och datorn i knät efter att tidigare under dagen försökt att plugga ikapp hemma i morfars lägenhet. Där satt jag och det ända jag kände var att - "nu ger jag upp." Ligger efter lika mycket i matteboken som jag ligger efter i att lära mig vem jag är och egentligen hur jag vill vara.

"Typiska tonårsproblem, det går över. Du har hela livet framför dig" - en vuxen person i samhället som bara ser mig som en i mängden av alla ungdomar idag som lägger all sin tid på sociala medier och gör drama av allting.

Det SISTA jag är, är att vara en "typsikt trött tonåring". Jag är sjuk och lika ont gör det så som det känns att bryta armen eller att slå i lilltån i bordsbenet.

Idag var jag hemma från skolan för att försöka undvika att gå in i väggen.

- psst, innan du vill höja din röst ytterligare, du som är över 30, så vill jag vara först med att säga att JO, man kan gå in i väggen som 17 åring lika som en 43 årig tvåbarnsmorsa kan göra.

Men vad gör man om man inte tas på lika stort allvar så som en övertrött arbetare som dricker alldeles för mycket kaffe blir?

När du är 17 år så är det inte synd om dig när du säger att du inte orkar, eftersom du har hela livet framför dig. Mvh samhället.




Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

"Många som jobbar med psykisk ohälsa börjar bli eniga om att vi måste prata om psykisk ohälsa på ett "positivt, lättsamt och peppande sätt. -Det är BULLSHIT. Psykisk ohälsa ÄR laddat negativt därför att det är ett jävla helvete. Ge mig EN rimlig anledning till att vi ska prata om att barn och unga tar livet av sig på ett "lättsamt sätt". .

- en kopierad text skriven av Siri på pillerpoddens instagram. Hon som känns som min stora syster, som jag alltid kan luta mig emot. Hon som tillsammans med Emma driver Uppsalas största podd.

Because sometimes people do actually feel that way. Somtimes your life feels like it´s caving in on you. Sometimes people really do feel like they don´t want to exist, like they want to just curl up in a ball, and go into that place between life and death. Saying "I don´t want to exist" isn´t saying "I want to go die". It is saying "I wish that, for the time being, I could go somewhere and not have to feel". I don´t think there is anything wrong with that.

Det händer att jag ibland kan hinna stanna upp ibland innan jag utför saker. Innan jag publicerar tankar, innan jag säger något som jag har inom mig. Ibland händer det att jag stoppas, stannar och kommer att tänka på mina läsare. Mina följare på instagram eller personer i min omgivning. "Är detta något som kommer gynna någon?", "Är mitt blogginlägg alldeles för negativt, jobbigt och energidräpande för andra att läsa och ta del av?".

Jag har i flera års tid bloggat. Varit aktiv i mina sociala medier och jag är & har alltid varit väldigt duktig på att sätta ord på känslor i skrift. I många år har jag också kring detta fått en hel del meddelanden skickade till mig. Personer som skrivit vilken förebild jag är till dom, hur jag är så skicklig på att få andra att känna igen sig i mycket av det jag skriver. I många år har jag från och till blivit kallad för förebild.

"Förebild" - vad är det? Hur ska man vara och vad förväntas av en?

Idag pratas det mycket om just psykisk ohälsa. Att den tar över en stor del utav Sveriges befolkning och att vi måste prata ännu mer om det för att väcka kunskap. Jag gör det. Jag pratar, jag skriver och jag vågar varje dag vara öppen med hur jag mår. Hur det kan vara att leva i min kropp och jag bjuder mer än gärna in andra till en slags rundtur bland mina tankar och känslor om i princip allt inom mig. Som andra kanske inte alls behöver veta i mångas åsikt men som jag anser är viktigt att låta andra få ta del av, just för att vi måste våga prata om det som jag, en utav många, går igenom varje dag.

Samhället uppmanar mycket om att vi ska prata om psykisk ohälsa och göra det lika naturligt så som det kan vara att få en släng av vinterkräksjukan. Däremot är många eniga om att det negativa ska förbi ses och att vi endast ska få ut positivitet, lättsamma synvinklar och peppigt utropande. Förbi se allt som låter, känns eller ser negativt ut. Jag vet inte om det finns någon vidare bra förklaring till just varför, det jag känner är mest att samhället kräver någon slags lättare version av vår folksjukdom. En lättare version av självmordstankar, panikattacker och stressfull ångest.

Ibland kan jag stanna upp och tänka vad personerna som ser mig som förebild vill att jag ska skriva? Hur dom vill att jag ska agera, resonera och hur dom vill att jag ska vara. Ibland påverkas jag av samhället som vill få tunga saker att låta mer lättsamma ifall det blir för jobbigt för folk att läsa. Att det blir mer energitagande än energigivande att läsa hur min skitjobbiga dag varit. Vart jag fick ångestattacken någonstans sist och vad jag känner och tänker innerst inne hos mig själv varje dag.

Men är det inte det som också är energigivande? Att få ta del ut av någon annan och känna att man själv inte är personen som är ensammast i världen? Att få veta att det finns dom som känner sig så som jag gör och det är inget fel med det. Att istället kunna inse att det är samhället som det är fel på då allt som är ett rent helvete ska få någon lättare version för att folk inte ska bli så upprörda. Det kanske känns svårt, omöjligt eller tragiskt och då ska såklart fegislandet Sverige balla ur och strö över lite socker över problemet. Socker i såren gör dock också ont.

Jag vet inte vad jag vill med mina tankar och om det ens finns något kortfattat, bra eller ens genomtänkt slut på inlägget mer än att jag bara har fått lätta på hjärtat lite och det känns bra.

VI SKA ALDRIG TYSTA NER PSYKISK OHÄLSA.


Likes

Comments

I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK
"I always thought I would sink, so I never swam. I never went boatin', don't get how they are floatin'.
And sometimes I get so scared of what I can't understand."

Ibland vet jag inte varför jag aldrig vågar kasta mig ut mot något läskigt men helt ofarligt. Varför jag drömmer och längtar så mycket till något som jag hindrar mig själv till att våga exakt varje gång tankarna kommer lite för nära. "Tänk om" blir snabbt och enkelt "nej". Jag vet inte vart hindret är eller vart det sitter men jag vet att jag är en hejare på att överanalysera. Om man kunde anse sig vara expert i det ämnet så skulle jag vara världsmästare. Det känns däremot väldigt tråkigt att anse sig själv vara expert i överanalysering när jag istället skulle vilja bli proffs i dans eller expert på musik.. just nu är jag världsmästare i något som hindrar mig till viljan och längtan. Känns inte riktigt som något jag vill ställa mig och vara stolt över med andra ord.

Det är som att jag väntar på att något ska hända. Som att jag försöker övertyga mig själv att någon annan kommer att servera min längtan som blivit omgjord till en slags verklighet. Som att jag en dag ska på något sätt få allt serverat framför mig så att jag slipper överanalysera. Jag önskar bara att jag många gånger skulle kunna påminna mig själv, lika självsäkert som vilket annat, att en vilja, en dröm och en längtan kommer inte serverat på ett silverfat. Det finns inget framtida, förutbestämt liv som kommer komma serverat till mig. Det är jag som behöver kasta mig ut i vattnet och simma även fast jag tror att jag kommer att sjunka. Tillslut lär mig sig att simma och då sjunker man inte. Tillslut lär man sig att cykla, då ramlar man inte. - Varför är metaforer så enkelt att få ihop kring livet när man sedan i praktiken har så otroligt svårt att utföra just det som känns så enkelt på kvällen när tankarna skrivs ner på blanka, tomma rader.

Ibland vet jag inte vad jag håller på med, varför jag inte bara kastar mig ut. Vågar ta risker, våga att tänka på viljan och att sedan våga försöka göra längtan till verklighet. Jag vet inte riktigt vad jag går och väntar på. Det är ju upp till mig. Hallå Moa vakna. Livskris?

Likes

Comments

Allmänt, I HAVE NO IDEA HOW TO NOT THINK

Min kropp är något som just nu sätter spöklika spår i min stress kring att ständigt göra rätt och inte fel. Såhär såg den ut igår kväll till exempel. Bild nummer 2 skulle kunna förknippas med en graviditet i dess första månad. Så uppsvullen blir den var och varannan dag, hela tiden.

Oavsett om jag vill eller inte så tär det på psyket att känna sig uppsvullen och det slog mig först igår att hetsen kring min träning och kost har mycket legat på att min mage alltid har varit som en jäst bulldeg. & varje dag blåser den upp sig så att huden blir helt spänd och hård. Jag känner mig då som en uppblåst ballong och samtidigt som något misslyckat eftersom att mina mål alltid krossas lite varje kväll som jag står i duschen och ser hur utspänd min mage är. Den som jag tränar var och varannan dag. Inte bara den, utan hela kroppen, men pga av min IBS så spelar inte magmusklerna någon vidare roll. Om jag äter så spänns den ut och skärpet runt midjan måste alltid lösas upp och jeansknappen måste alltid låssas. Det är rutin efter både frukost, lunch och middag. Att gå med jeans en hel dag är tortyr för min mage, den spänns åt inåt pga av åtsittande jeans när den egentligen behöver spännas utåt i och med tarmarnas sjukdomstillstånd. Jag får därav ont i den i princip varje dag då den inte får sitt behövliga utrymme eftersom jag vill kunna bära jeans i skolan och inte mjukisbyxor. Det är däremot något jag alltid har på mig hemma.

Ibland får jag knappt på mig byxor.

Jag har alltid stått upp för allas lika värde oavsett utseende och kropp. Alltid pushat till att älska sin kropp just för hur den är, i just den form och storlek den har eftersom ingenting är varken rätt eller fel. Det är något jag alltid står fast vid och något jag inte vill rubba i och med detta öppna inlägg men alla har mål i livet och mitt är att kunna få leva så sunt som möjligt. Att må bra i kroppen och där av måste allting fungera.

Att ha IBS ihop med att vilja kunna bygga muskler och hålla på med bodybuilding är något som inte riktigt går ihop för mig just nu. Det är därför det tär och trycker på psyket då magen hindrar och bygger murar framför motivationen till att känna sig bra och duktig. När man har ett sånt intresse i träning och att ha en kropp som verkligen mår bra så gör det mig både ledsen och frustrerad när jag hela tiden, sedan liten ålder, alltid haft en mage som vägrar må bra hur mycket jag än försöker att ta hand om den.

Det blir en hets kring vad jag ska stoppa i mig och varje dag blir det ena värre än det andra. Jag måste ringa en dietist I think? Har haft kontakt med en sån tidigare i och med utredningen kring gluten och mjölk. Skulle behövas ett ytterligare besök igen tror jag.

Jag står inte ut.

Åt pannkakor nyss, ni kan ju gissa på hur magen känns och ser ut. puss hej från en trött tjej



Likes

Comments