missmellitus, Personligt

Annandagen går mot sitt slut, och snart är även denna julen slut.
Om några dagar övergår vi även till 2017. Ett år jag verkligen ser fram emot.
Denna julen har i ärlighetens namn varit en av de sämre jag firat men även en av de bästa på ett annat sätt.

Jag har träffat någon som får mig att må bra, någon som jag vet kommer stå vid min sida när det behövs. En som vet vad respekt & ärlighet är. Någon som jag har hysteriskt roligt ihop med. Inte en tyst sekund heller, men jag njuter till fullo av varje sekund vi kan spendera tillsammans. En riktig vän, kanske till och med vågar kallar det bästa vän redan. Även om vi inte känt varandra jättelänge så känns det så. Jag får bekräftelse på att vänskapen är betydelsefull, och inte bara ifrån min sida.

Något som fått mig att vara lite försiktig sedan tidigare relationer. Jag har öppnat mitt hjärta, givit allt men det jag fått tillbaka har inte varit en bråkdel. Det är inte förrän nu i efterhand som jag har kunnat se det, hur jag egentligen blivit behandlad. Men är man för snäll o godtrogen så är det lätt att bli blind, eller gjort valet att blunda lite för verkligheten. Det är nu i efterhand som jag kan slå mig själv i huvudet men samtidigt skratta åt det att jag inte sett det innan. Jag har alltid varit så rädd för vad alla andra ska tycka o tänka. Till vilken jävla anledning? Meningen är väl att jag ska må bra o trivas för min egen skull o inte för alla andras?

Jag kan ibland jämföra mig själv med en hund. När något roligt händer så kan jag bli intensiv och överexalterad, då ska allt ske på en gång lixom. Jag kanske inte biter ifrån som hunden kan göra, men jag vet inte riktigt hur känslorna ska tyglas. Vilket säkerligen ( både med och utan min vetskap ) har fått folk att backa från min omgivning. De tycker det blivit för mkt har jag fått till svar o än en gång har besvikelsen varit ett faktum.

När jag kände av denna vänskapen valde jag att ta de lite försiktigt, jag ville inte skrämma iväg ännu en. Hellre lite försiktigt kolla läget för att se vart det bär hän. Men när jag natten till julafton får det där smset som får allt att brista:
" Bästa julklappen i år förutom att få vara med mina barn på julafton är helt klart att jag träffat dig"
Det fick mig i tårar av glädje och tacksamhet, och veta att den vännen finns just vid min sida. En som under kort tid kommit till att betyda allt. Jag kommer vårda vänskapen ömt och skydda den med livet. Aldrig en dag utan er vid min sida. Nu ser jag fram emot vad 2017 har att erbjuda oss och det gör jag med ett leende på läpparna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Diabetes, missmellitus

Hallå världen!
Lever ni?
Året börjar gå mot sitt slut och om bara 6!!! dagar är julen här. Tiden passerar i skrämmande fart, julkänslan har ju inte direkt infunnit sig heller. Inte ens vinterjackan har åkt fram ännu, vem vet den kanske kan hålla sig inne denna vintern. Under de hitintills kallaste dagarna har det räckt med en tunn tjocktröja och fleece. Underbart i mina ögon, så länge man slipper alla klumpiga kläder och dylikt.

Vad har då hänt sen sist på diabetes-fronten? Meningen med bloggen i nuvarande syfte var att kunna ventilera de vardagliga problem o erfarenheter ang diabetes då jag faktiskt inte är ensam om det. Det innebär så mkt mer än vad man tror. ( Du kan läsa mer om det här ) Det räcker inte med kost, motion, medicinering och sluta med allt som har med socker att göra. För ett tag sedan gick jag med i en grupp på Facebook som kallar sig " Bolla Diabetestankar " Vi är en relativt stor grupp där med både typ 1, typ 2 men även vänner och anhöriga till diabetiker. De flesta tankar ventileras, alla frågor ställs och besvaras i den utsträckning man kan svara. Alla delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Tack vare den gruppen så känner många av oss mindre ensamma, det är svårt för en icke-diabetiker att förstå hur det är att leva med en kronisk sjukdom.

Att vara kroniskt sjuk är ett heltidsjobb, som aldrig tar slut och som du aldrig kan ta semester ifrån!

Det är den bistra sanningen, vi kan inte en dag säga att nu e jag så trött på det så jag skiter i det idag och tar nya tag i morgon. Tyvärr har vi inte den lyxen.

Jag kände att jag gled bort lite ifrån ämnet men ändå inte. Sedan jag bloggade sist, vilket är en evighet sedan så har jag fått CGM till min insulinpump. CGM:en mäter mitt blodsocker dygnet om utan alla stick i fingrarna. Dock får jag kalibrera den med stick i fingrarna två gånger per dygn för att sensorns värde ska vara så exakt som möjligt.

Morgondagen innebär en liten utflykt för min del, dock kanske inte den roligaste anledningen men ett måste. Jag ska ivög och göra Fluoroskopi på ögonen. Det är en av nackdelarna med diabetes, att man efter snart 20år som diabetiker får problem med ögonen. Läste på nått ställe att det är 80% av typ 1 får problem med ögonen efter 15år. Då kanske man ska vara glad för att det har hållt sig så här länge. Detta är dock inget jag är orolig över, lika bra att kolla upp det och göra något åt det om det finns något som är fel. Det kanske blir en bra julklapp att få reda på att allt är som det ska?

Är ni klara med alla era julklappar? I år är det bara mannen min som ska få julklapp så det är enkelt och bra. Dock vet jag inte riktigt ännu vad han ska få, men hittar väl något :P 
Får se om han har varit tillräckligt snäll hihi.. 

Nej, nu kallar världen vidare :)
Ha en fortsatt trevlig kväll & helg gott folk!

Likes

Comments

Diabetes, missmellitus

Att vara kroniskt sjuk är ett heltidsjobb, som aldrig tar slut och som du aldrig kan ta semester ifrån!

19år har passerat sedan jag fick min diagnos. Endast 8år gammal, spenderade jag fyra långa veckor på sjukhus för att lära mig leva med nålar, sprutor, och blodsockerkontroller för resten av mitt liv. Inte varje barns dröm direkt.

Är det någons dröm?

När jag kom tillbaka till skolan, kände jag mig som en apa i bur. Jag var ett studie-objekt. Fröken hade skrivit en lista där klasskamraterna fick skriva sitt namn, så att vi visste vems tur i ordningen det var att följa med mig till toaletten och se mig ta min spruta. De första tre gångerna var de roligt, det var ju lite uppmärksamhet. Men efter det kändes de bara fruktansvärt förnedrande.

På den tiden (enligt mig) visste folket så lite om diabetes. Kompisarna trodde att man var halvt döende om man fick i sig minsta lilla socker.

- Ska du verkligen äta det där?
- Tåler du det?
- Blir du inte jättesjuk om du äter socker?

Även om kunskapen om diabetes blivit bättre idag så vet folk ändå för lite. Det är så mkt mer än att låta bli/dra ner på sockret, äta rätt och motionera. Jag har sagt många gånger att jag var glad för att jag fick diabetes, då fick jag även möjligheten att lära mig och äta rätt. Men där var ingen vid den tidspunkten som berättade om alla nackdelarna.

Att allting kräver planering, att man ska ha så fasta rutiner som möjligt, alltid något ätbart med sig om känningen är framme, alla mediciner med tillbehör, extra utrustning om något skulle gå sönder. Att man vaknar på natten av ett blodsocker som befinner sig nere i fotknölarna o knappt kan stå på benen, att man sen dagen efter en sådan natt med känningar knappt fungerar som människa, för att sedan dagen efter den jobbiga natten ha en jobbig dag med högt blodsocker istället (rekyl) då både du och din kropp försökt göra något åt nattens känningar.

Hur kroppen tar stryk av ett pendlande blodsocker pga dess olika anledningar?
VAR FANNS DEN INFORMATIONEN?

Jag vet inte hur många nätter jag har vaknat av att jag fryser, avdomnad från näsan och neråt i ansiktet, skakat, full av oro för att så snabbt som möjligt luska ut hur jag ska ta mig ut i köket utan skador? Och detta är bara för dessa jädra känningarnas skull.

När maten väl är nere tar de inte lång tid innan jag skakar o fryser frenetiskt. Jag skakar o fryser som de inte fanns en morgondag. Allt blodet har ju rusat iväg till magen för att arbeta där och hjälpa till med att höja blodsockret. Dagen efter är man som en bakfull o halvklubbad säl. Ingen hastighet i någonting man gör.

Det är jobbigt med diabetes, det kan man inte sticka under stolen med. Både fysiskt och psykiskt. Vissa har det lättare, men för en del kan det vara riktigt jobbigt. Som liten hade jag mer än diabetesen och tänka på. Min sjukhus-journal är nog fan lika tjock som den svenska lag-boken.
Jag är mer eller mindre uppvuxen på sjukhuset, det var där jag tog min första steg. Ärligt talat vill jag inte veta hur mycket tid av mitt liv som jag har spenderat på ett sjukhus. Bara tanken gör mig ärligt talat mörkrädd.

Det finns perioder i livet då allt känns toppen, ingenting kan stoppa en eller gå fel, men visst fanns det perioder som var raka motsatsen. Man bokstavligt talat hatade att vara sjuk, känna sig så låst med allt som hörde till att man kunde göra precis vad som helst för att slippa det. Vilket tyvärr ledde till att man fick spendera mer tid på sjukhuset än innan, vilket gjorde att man mådde ännu sämre. Diabetes är en sjukdom som man får försöka lära sig leva med, vare sig man vill eller ej. Man kommer alltid att ha toppar och dalar. Vi är inte mer än människor, inget kommer alltid fungera felfritt.


Att vara kroniskt sjuk är ett heltidsjobb, som aldrig tar slut och som du aldrig kan ta semester ifrån!

Likes

Comments