Så idag tog vi ett pyttesteg utanför bebisbubblan - vi besökte kyrkans babycafe. Det började bra eller inte riktigt, vi kom 40 minuter försent. Jag hade planerat sömn och amning precis innan vi skulle iväg. Min plan var perfekt. In i minsta detalj. Sickan var dock inte med på noterna. Alls. Lagom tills vi skulle gå hade S vaknat och ville ammas. Först därefter kunde vi klä på oss och gå. Vi missade precis sångstunden och kom lagom till fikan. Lokalen var varm och skön och full av samtal och bebisljud. Det tog alltså inte lång tid innan S somnade och sen sov sig igenom hela vår utflykt utanför bebisbubblan. Dagens besök gav dock mersmak och nästa vecka ska vi vara i tid för sångstunden. Det är planen iaf. In i minsta detalj.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Baby S, Tankar kring livet

S har precis gått in i utvecklingsfas 2. Vi hade precis fått bra nätter där vi sov alla tre och där liggamningen funkade utmärkt. Eller jag sov sådär med S på min mage, men bättre det än att vara uppe halva natten. Dessutom hade det precis börjat gå att lägga ner honom i babygymmet en stund och fått något gjort. But not now, not anymore. Närhet 24/7 som gäller. Tröstar mig med att min bebis har en riktigt grym överlevnadsinstinkt. Överlevnadsinstinkt deluxe.
Tydligen kan fasen pågå i upp till två veckor. Woho! (Nej, det är okej. Jag behövde ändå träna på mitt tålamod.)

"Allt är en fas, men när tar den slut?" Läste detta på rullavagn.se och trots att jag bara varit förälder i (hela) sju veckor så är jag beredd att instämma.

Känner dock ett behov av att betona hur pass värt det de ändå är. När S ligger i mitt knä, tittar upp på mig och ler mot mig med hela ansiktet efter en lång och kämpig natt, då är allt glömt och jag har aldrig varit lyckligare än där och då.

Imorgon testar vi gränserna och beger oss iväg på babycafe i kyrkans församlingshem. Ska bli riktigt skönt att komma ut och träffa annat folk än min bebis, min man eller personalen i kassan på Ica. Fingers crossed att S är med på noterna.

Likes

Comments

Baby S

Imorgon blir S hela sex veckor. Ingen aning om vart tiden tog vägen. Igår plockade ut sin sista pappadag och fr o m idag återgår han till att jobba heltid igen. Vi har verkligen drygat ut hans dagar och det har varit en riktig lyx att få ha honom hemma så länge. Men någon gång måste vi ju tillbaka till vardagen och idag var dagen kommen. Har spenderat de första ensamma timmarna i soffan med en sovande bebis på mitt bröst. Supermysigt. Iaf tills jag trodde att min blåsa skulle spricka, vilket som tur var när S hade sovit drygt tre timmar och närmare sig fem timmar sedan han senast åt.

Efter en ny blöja och lite amning har vi spenderat tiden med att busa och snacka lite med S sparkar och vevar hej vilt. Beställt lite kattmat och kattsand till storebrossorna. Och den senaste timmen har jag försökt skriva detta inlägget med S i selen. Går sådär när man har en bebis som är rädd för att sova (eller bara vägrar) och som kräver att man konstant är i rörelse. Resulterade iofs i att jag fick lite tid för mitt otroligt torra ansikte. Vinterluften är allt annat än bra för min hy.

Härnäst tänkte jag försöka mig på att äta en liiite sen lunch och sen ut på en promenad med S i vagnen innan det blir mörkt. Får jag tid och ork behövs det alltid plockas, städas och fixas här hemma, men för vår första dag tillbaka i vardagen så är jag nöjd med det lilla vi fått gjort. Sen jobbar D även imorgon och vi måste ju ha något att göra då också ;)

Likes

Comments

Kärlek

I sann småbarnsföräldraanda så firades vår tvåårsdag med mousserande vin och sushi till lunch, i måndags. Givetvis turades vi om att hålla S då han var ganska grinig och gnällig. Efteråt klädde vi på oss ordentligt (främst S) och gav oss ut på en promenad.

Likes

Comments

Tiden och orken till att blogga infinner sig inte riktigt så ofta som jag önskar. I min fantasi har jag tid att sätta mig ner med en stor kopp kaffe i handen och fila på ett välformulerat inlägg. Den tiden finns inte, inte heller orken. Just nu. Inbillar mig att det blir bättre ju äldre S blir (låt mig hoppas, snälla) och ju mer jag kommer in i min roll som föräldraledig mamma. Inbillar mig att det blir bättre/lättare när D väl börjar jobba på heltid igen och hans pappadagar är slut. Tyvärr rätt säker på att jag lurar mig själv.

Helt ut och cyklar är jag nog ändå inte. Lär mig mer och mer hur den här lille krabaten fungerar (och inte fungerar) för var dag som går. Blir även mer bekväm med att bära honom i selen så att jag kan få en del saker gjorda under dagen. Har även börjat acceptera ett sämre resultat på saker som görs och att det får ta lite längre tid. Det tar längre tid. Allt tar längre tid. Och marginalerna rent tidsmässigt behöver vara betydligt större än tidigare.

Vips fick jag ihop ett inlägg! Ska försöka få ihop ett dagligen och kanske passa på att tidsinställa något inlägg då och då för att bloggen inte ska bli helt öde. Nu ska här plockas och fixas lite här hemma innan maken kommer hem från veckohandlingen. Sen vankas det sushi och skumpa. Alkoholfri. Idag är nämligen två år sedan jag och D träffades och det blev han och jag. Var fast från första stund. Eller ja, det krävdes en tågresa och en Finlandskryssning samt en djupt samtal i min soffa innan jag var fast, men ändå! (Ska pilla ihop ett inlägg om det senare.... Påminn mig!)

Likes

Comments

Baby S, Kärlek, Tankar kring livet, Drömmar om framtiden

2017. Året började med att jag och Daniel började träna. Med facit i hand kan vi konstatera att det gick betydligt bättre för D än för mig. I takt med att jag gick upp i vikt under graviditeten så gick han stadigt ner. Under det gångna året gick han ner 10-15 kg, vilket är starkt jobbat med en gravid kvinna i samma hushåll där kosthållningen inte varit den bästa.

I slutet av januari 2017 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Väl medveten om att det här med att bli gravid inte alltid är så lätt så förväntade jag mig att det skulle ta oss flera månader och kanske t o m ett år att bli gravida. Det tog inte ens en månad, på första ägglossningen blev vi gravida och jag plussade lagom till Alla hjärtans dag. En vecka senare fick jag influensan och i samma veva fick jag missfall. Det var en kämpig upplevelse och det var många tårar, men jag och D stod stadigt vid varandras sida och vi var överens om att försöka igen. Den 1:e mars var vi hos gynekologen för att säkerställa att missfallet var komplett, det var det och min livmoder var så tom den kunde vara. En vecka senare fyllde jag 30 och det firades hela veckan lång med ledighet och tid tillsammans, bland annat var vi och lyssande på Erik Ståhls föreläsning och var ute och åt. Lördagen den 11 mars hade min lillasyster ordnat världens bästa födelsedagspresent och överraskning - vi (min syster, jag och våra respektive) var och åt på Grand i Lund. Det var inte vilken middag som helst heller utan kvällen bjöd på gästspel av kocken Sayan Isaksson och hans meny var gudomligt god. En upplevelse jag troligen aldrig kommer uppleva igen.

Mars månad avslutades med födelsedagsfirande uppe i Blekinge, hos Ds familj. Trött som tusan var jag och magen strulade då jag åkt på magkatarr. Dagen efter åkte jag hem till Lund själv då D skulle iväg och se Johan Glans i Kristianstad. Väl hemma i Lund började mina tankar snurra och jag kunde inte låta bli att ta ett gravtest. Mycket riktigt var jag gravid. Igen. Bara en månad efter vårt missfall. Kan lova att det var nästintill omöjligt att inte ringa upp D för att berätta nyheten. På något sätt lyckades jag hålla mig och vänta tills han var hemma igen. Längsta kvällen i mitt liv!

Vi gick in i april månad och oron för ett nytt missfall och glädjen över graviditeten gick hand i hand. Vi berättade tidigt för våra föräldrar, men bestämdes oss också för att vänta med övriga så länge vi bara kunde. Jag ringde till MVC och fick tid för ett tidigt ultraljud för att ta reda på ungefär när jag blev gravid. I slutet av april fick vi se Liten för första gången, då var han ca 15 mm lång och hela åtta veckor gammal.

I maj började min ork (redan) tryta och en tuff arbetsmiljö och en mindre rak chef gjorde att jag hamnade i en depression och blev sjukskriven. Sökte nytt jobb och blev erbjuden två olika tjänster, tackade ganska snart ja till den på en liten avdelning på psykiatrin och såg fördelarna med ett lugnare tempo och återigen ett arbete med kontorstid (måndag-fredag). Hade lite dåligt samvete över att tacka ja till ett jobb som innebar att jag hann jobba några månader innan jag gick på föräldraledighet, men förutom att jag lagligen har rätten att göra så så var det precis vad jag behövde. Sa upp mig från jobbet på akuten och hoppades slippa mina tre månaders uppsägningstid med tanke på att jag var sjukskriven på grund av arbetsmiljön som fick mig att må dåligt, men icke. Det blev en sommar i sjukskrivningens tecken. Gick och oroade mig över att inte få min sjukskrivning godkänd av FK och samtidigt oron för att graviditeten, eventuellt missfall och om allt var som det skulle. Därtill en del illamående och dålig aptit. Men jag och min man gjorde vad vi kunde av sommaren som han förövrigt jobbade bort och på köpet nästan gick in i väggen.

I juli fick vi äntligen se vår Sixten på rutinultraljudet och allt såg fint ut. Vi flyttades fram åtta dagar och istället för en decemberbebis beräknades Sixten komma den 27 november. Jag började räkna ner slutet av min sjukskrivning, början av min semester och starten på mitt nua jobb, D fick erbjudande om att byta arbetsplats, tackade ja och började räkna ner han med. Vi tog även ett ganska stort beslut och bestämde oss för att gifta oss, borgligt. Egentligen ville vi vänta ett år till, ha ett kyrkligt bröllop och en lite fest. Istället blev det rådhuset i Lund tillsammans med vår närmaste familj följt av korvgrillning hemma hos oss. Inget bröllop att skryta om, men en dag som både jag och D minns med värme och kärlek.

Augusti kom och gick. Vi hade semester, men ingen riktig ork att göra något mer än några dagsutflykter. September kom och jag började min nya tjänst, trivdes med en gång och njöt av utmaningen att lära mig en massa nytt.. Njöt minst lika mycket av att komma hem till en make som mådde betydligt bättre än vad han gjort på hela sommaren. Graviditeten fortlöpte och vi njöt av att se magen växa och känna vår son sparka. Min kropp började känna av tyngden av graviditeten och D tog över nästintill alla hushållssysslor medan jag vilade och såg till att jag orkade jobba. Det var även i slutet av september som foglossningen på riktigt gav sig till känna. Jag fick svårt att sova om nätterna och började gå allt långsammare. Fick sluta gå i trappor eller sitta med benen i kors. På besök hos sjukgymnast fick jag konstaterat att jag redan gjorde allt jag kunde för att underlätta för min kropp och förutom att börja använda foglossningsbälte så rekommenderades sjukskrivning. Bältet hjälpte en del och sjukskrivning lockade verkligen inte när jag äntligen fått ett nytt jobb som jag ville komma in i så bra som möjligt innan föräldraledigheten. Hade planerat att jobba till veckan innan beräknad förlossning och sen ha en veckas semester innan bebisen kom. Så jag kämpade på.

Jag kom halvvägs in i oktober månad innan jag insåg att det inte var hållbart att inte sova om nätterna, vara dödstrött, ha galet ont och inte kunna gå. Så efter en del om och men så sjukskrev jag mig fram tills dess att jag skulle gå på semester. På deltid. Äntligen fick jag lite mer ork och jag orkade faktiskt jobba hela vägen fram till semestern. Även om jag vissa dagar helst hade sluppit ta mig upp ur sängen. Men jag gjorde det och jag var så sjukt stolt över mig och min kropp.

Oktober månad bjöd även på dop och överraskningsbröllop. en promenad på 500 m som tog minst 30 minuter (det var då jag insåg att foglossningen vann och det var dags för sjukskrivning) och D gjorde en resa till Ullared (utan mig) och köpte på tok för många bodys i storlek 50 som S aldrig hann/kunde använda.

November kom och vi räknade ner. Räknade ner och sov. Mina dagar bestod av vakna nätter, sega morgnar, jobb på förmiddagarna och vila eftermiddag och kväll. Helgerna bjöd inte på besök av familjen, men i övrigt vilade/sov jag medan Daniel tog hand om vårt hem. Dagen för beräknad födelse kom och gick. Någon dag senare fick jag ett akutultraljud då vissa värden hade skenat iväg. Ultraljudet visade att baby S beräknades vara 21 % större än beräknat. Jag med min depression och ångest i bagaget samt förlossningsrädsla, fick panik, men min barnmorska hade inte tid och jag fick besked om att jag fick vänta till veckan därpå för hinnsvepning som förhoppningsvis kunde sätta igång förlossningen. Om inte skulle hon remittera mig för en igångsättning en vecka senare. Här bröt denna höggravida, blivande mamman ihop och min fantastiske make klev in och visade varför jag valt att ha just honom vid min sida. Vi åkte hem från MVC. Jag var i upplösningstillstånd, tårarna rann och jag vägrade äta. D var så orolig för mig och speciellt för vårt barn. Vi bråkade den kvällen och dagen efter ringde han till förlossningen, förklarade läget för dem och såg till att vi fick komma in för samtal. Väl på förlossningen/specialistmödravården förklarade jag min oro och rädsla medan tårana rann. Till slut blev allt förmycket, det gick inte längre att kommunicera med mig och D och överläkaren tog gemensamt beslutet att jag skulle sättas igång dagen därpå. Jag fick lugnande att ta under natten för att kunna sova, som inte hjälpte, och dagen efter åkte vi in till förlossningen. Jag var inställd på att det inte skulle gå att sätta igång mig i det psykiska tillstånd som jag befann mig i och befarade det värsta. Barnmorskorna på förlossningen var dock helt underbara och stöttande och 18 timmar från det att vi kommit in var vår son äntligen här. Dessutom fick jag en fantastiskt fin förlossning som jag minns med glädje och som jag är jävligt stolt över. Stolt över min make som stod vid min sida hela tiden, stolt över vår son som hjälpte till att komma ut genom att sparka igång varje krystvärk, och förbannat stolt över mig själv som klarade av att föda en bebis på nästan 5 kg! Därtill är jag sjukt stolt över min kropp som klarade av det så otroligt bra.

S föddes den 3:e december, vi stannade på BB i fem dagar och efter det har dagarna och resten av december mest flutit ihop. Vi har haft besök av våra familjer. Vi har firat vår första jul tillsammans som familj. Och vi har typ firat nyår. Mest av allt har vi spenderat tiden tillsammans och ägnat oss åt att lära känna varandra och försöka förstå oss på hur denna lilla krabaten fungerar.

För mig var 2017 ett rent skitår, men med några av de mest fantastiska höjdpunkterna i mitt liv någonsin. Jag går in i 2018 med förhoppning om ett lugnare år, mindre händelserikt och med tid för oss att utvecklas som familj. Tid för mig och D att älska varandra som vi lovade i september. Och kanske tid för att sova lite då och då, om S tillåter. Förutom dop och någon slags kyrklig välsignelse av vårt äktenskap så har vi ingenting planerat år. Ingenting mer än tid tillsammans.

Likes

Comments

Baby S, Kärlek, Tankar kring livet

Visst är de fina, min man och son. 💙 När jag ser de två tillsammans eller hör D sjunga för baby S glömmer jag allt jobbigt omkring mig. Skulle kunna gå genom eld för dessa två.

Ikväll är D på jobb och jag och S har en mysdag här hemma. Inga direkta rutiner utan tar tiden som den kommer och gör vad jag orkar och hinner med  när jag inte har full fokus på S. Återigen, bärsele är en fantastisk uppfinning.

Imorgon ska jag och S åka hem till mina föräldrar och stanna över natten. D jobbar länge och mycket, och hinner inte riktigt sakna oss innan vi skålar in tolvslaget tillsammans på söndag. Amningshjärnan har dock slagit till fullkomligt och jag har ingen aning om vad jag ska packa med mig åt S. Eller mig själv för den delen. Risken finns att jag kommer packa en massa och ändå inte få med mig det som verkligen behövs. Räknar starkt med Ds hjälp imorgon förmiddag. Om någon sitter på något bra tips på vad jag absolut inte får glömma så får ni mer än gärna lämna tips i kommentarsfältet.

Likes

Comments

Hann precis skriva ett klagoinlägg in bristen på sömn i detta hushållet och hur grinig och klängig bebis jag har. I natt fick denna mamman sova! Min bebis somnade i sin pappas famn ute på soffan (efter vår sedvanliga rutin med blöjbyte och avklädning samt amning i ett nedsläckt sovrum) och vaknade sedan halv tre för mat och ny blöja varpå han somnade fint igen för att sen vakna på nytt halv sju. Ingen rekordmängd med timmar av sömn, men fullt tillräckligt för att göra denna tröttmamman överlycklig.

I förmiddags var det dessutom dags för veckans besök på BVC. Baby S var smått missnöjd under besöket, men dessto gladare och nöjdare i vagnen under promenaden hem. S älskar att åka vagnen! Min stora kille hade dessutom gått upp 300 g (exakt) sedan förra veckan och följer sin kurva riktigt fint.

Och som om den fantastiska natten inte var nog så bjöd S på en ordentlig sovstund i sitt nest under lunchtid och jag hade lyxen att få sitta ner och äta i lugn och ro. Dock rädd att alla de här fantastiska sakerna som dagen bjudit på innebär att vi har en tuff natt framför oss. Återstår att se.

Imorgon vankas ett besök på min nya MVC (varför jag bytt direkt efter graviditeten kan vi ta i ett annat inlägg, men vi kan väl konstatera att jag inte var direkt nöjd med hur de tog hand om mig). Och sen ska denna mamman åka in till centrum själv en stund för att göra några snabba ärenden. Första gången jag lämnar S ensam med sin pappa. Vet att D gör ett fantastiskt jobb, oroar mig mer över hur jag kommer känna.

Likes

Comments

Baby S, Tankar kring livet

Föräldraledighet eller föräldratjänstgöring som jag upptäckt att det borde heta, är ju trendigt och helst ska man som mamma hinna med en massa mer än att "bara" vara hemma med sig barn. Och helst ska man vara hemma i flera år. Så blir det inte riktigt här. På grund av flera anledningar kommer jag redan i maj börja jobba igen, men på deltid och bara då D är ledig från sitt jobb. Fördelen med att han har ett jobb med oregelbunden arbetstid. Tanken är att baby S ska få tid med bara sin pappa, att D ska få en smygstart i sin pappaledighet och så smått känna på hur det är att ensam ha ansvaret, att jag ska få en smygstart tillbaka i arbetslivet samt få chansen att gå på toa ifred och dessutom få dricka varmt kaffe. Utöver allt detta är det en fördel för vår ekonomi och möjlighet att spara på föräldradagarna. När jag var gravid kändes det som en helt fantastisk idé, men nu när baby S äntligen är här får jag ångest bara av tanken på att jag ska lämna honom för att åka till jobbet. Får väl jobba lite på den tanken. Idén är ju god och innebär så många fördelar.

Men det är som sagt först i maj jag tänkte börja jobba så smått innan jag är tillbaka på heltid i september igen. Hemska tanke! Så de där fyra första månaderna in i 2018 tänkte jag utnyttja till fullo. Min tanke var att jag skulle läsa en eller ett par högskolekurser på distans. Well, idag kom det slutgiltliga intagningsbeskedet och jag står som reserv på samtliga kurser jag sökt. Lite surt. Fast med facit i hand kanske det var lika bra då det här med att vara mamma är något mer avancerat än vad jag först trott. Underbart, men avancerat och kräver en hel del tålamod, tårar och träning. Tänkte att förlossningen skulle vara den jobbiga biten, men icke. Den här mamman kastar allt vad vacker yta och måsten i soptunnan och fokuserar på här och nu tillsammans med sin helt underbara (men krävande) bebis.

Likes

Comments

Baby S, Sture och Claes-Göran

Trött. Så galet trött att jag knappt vet vad jag heter. Om dagens inlägg bli flummigt eller totalt oförståeligt så finns det en anledning till det. Nästan lika mycket som jag älskar min lilla familj så älskar jag att sova. Fr o m nu är det slut med det. Minns inte sist jag sov mer än fyra timmar i sträck. Mot slutet av graviditeten hade jag riktigt svårt att sova och spenderade merparten av nätterna med att ligga vaken (och försöka vrida och vända på mig). Sista månaden var sömnen så usel att jag sjukskrev mig på deltid för att kunna vila på eftermiddagarna och på så sätt orkade jag jobba hela vägen fram till bf.

Sen baby S kom eller t o m natten innan han kom har jag inte sovit ordentligt, mest ett par timmar åt gången. Min förlossning började med att vattnet gick vid midnatt och sen följde en intensiv natt med värkarbete, så redan där låg jag back. Den senaste veckan har baby S krävt allt mer närhet. Antar att han är inne i en fas och att det kommer lugna sig snart, men det innebär också att jag inte har en chans att lägga ifrån mig honom och själv ligga ner en stund och vila. Blir inte bättre av att D börjat jobba något mer regelbundet fr o m denna veckan och att jag nu helt plötsligt ska klara allt själv - som att få i mig själv lunch.

Ingen aning om hur alla andra lyckas. Hur alla andra får tid att ställa sig i badrummet och göra vid sig och se superfräscha ut. Har jag missat något? Glömde man att delge mig hemligheten om hur man gör för att få tid och möjlighet till sånt. Är glad om jag kommer ihåg och hinner borsta tänderna om morgonen. Evigt tacksam för bärselen som vi fick av mina föräldrar i julklapp. Utan den hade jag varit väldigt låst just nu. Utan den hade jag inte kunnat slänga ihop detta inlägget.

Ska passa på att plocka ihop och undan lite här hemma innan D kommer hem. Och kanske, kanske lägga mig ner en stund tillsammans med baby S. Ikväll blir det far och son-tid medan jag vilar ögonen en timme. Hoppas jag.

Likes

Comments