Header

Min Dagbok, Tankar

Jag vill inte ha några hemligheter för mina nya läsare. Jag vill vara ärlig och berätta hur jag haft det dem senaste åren. Helt ärligt dem värsta åren i mitt liv.. Detta kommer vara svårt att berätta men jag ska göra mitt bästa. Vi tjejer är rätt elaka mot varandra jämfört med killar för dem går rakt på sak och säger vad dem tycker om personen, men mellan oss tjejer så ska det smusslas bakom ryggen och ge blickar som känns som knivhugg i hjärtat. Vi tjejer är experter på det, säga saker som verkligen sårar en. Säger saker man har sagt som dem sedan har lovat att inte säga vidare. Detta har hänt mig fram och tillbaka i sedan i årskurs 6. Men har alltid förlåtit personer som har gjort samma sak om och om igen. Men jag har lärt mig av mina misstag att aldrig förlåta någon som har gjort mig riktigt illa. Vilket vissa personer har gjort, jag tänker inte hänga ut någon, men ni vet vilka ni är!

Det värsta är nog det senaste som hände. Allt började lördagen på sportlovet,innan skolan började igen, alltså den 15 februari. Jag minns allt så väl, som om det vore igår.. Jag smsade min mentor samma dag då min före detta bästa vän spred ett rykte om att jag var otrogen, om jag nu hade vart det, vad fan har hen med det att göra då?! Men iallafall, det jag skrev till min mentor var något sånt här " Hen har spridit ett rykte om att jag har varit otrogen, jag orkar inte mer nu, jag tänker inte sitta i samma klass rum som hen så ni får ta och fixa något annat sätt , annars kommer jag inte komma till skolan något mer". Jag menade varenda ord jag skrev. Jag var så nerbruten, jag var så ledsen, att hen kunde göra såhär mot mig, jag fattade inte det då. Men jag har ju förstått det nu att det aldrig var riktig vänskap från hen's sida. Jag gick till skolan på måndagen (17 februari) och försökte det bästa jag kunde, jag gick in i skolan med högsta volymen i hörlurarna för att slippa höra saker efter mig , men jag kunde inte undvika alla blickar.. det hade spridit sig i hela skolan, jag var svag, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag skakade, jag ville bara gråta, få ut allt. Jag satte mig utanför klassrummet eftersom jag skrev tydligt att jag inte tänkte sitta i samma klassrum som hen, Min mentor kommer fram och ber mig gå till rektorns kontor. Jag gick dit , och det första jag fick upp i huvudet var att min mentor hade visat smset jag hade skickat. Jag går in till rektorns kontor sätter mig vid bordet. Jag skakade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag satt där och väntade på att hon skulle börja prata med mig men då kommer in min före detta bästa vän. Jag tänkte bara, kan det här bli värre? Och ja, det kunde det. Hen började ta upp saker som jag tydligen hade kallat hen när det var mitt ex som hade kallat hen det. Jag blev såklart förbannad, eftersom hen anklagade mig för saker jag inte hade sagt. Sedan sa rektorn till mig såhär " Det spelar ingen roll Ida hur du mår, du få må hur du vill, men du måste komma till skolan ". Det sved något fruktansvärt i hjärtat, det kändes som inte mitt hjärta slog, det kändes som jag var död. Jag kände bara hur tårarna börja rinna , dem ville inte sluta, jag brydde mig inte om någon skulle se mig, jag var ledsen, och det var inte så konstigt heller. Jag låste in mig på toa och ringde upp pappa och sa vad rektorn hade sagt och han skulle åka med än gång. När jag satt och väntade på pappa så kom min före detta bästa kompis och även en annan som jag har har haft problem med, och alla deras kompisar,  jag kände hur varenda blick jag fick och alla hånskratt gick rakt in i hjärtat. Sedan kom dem förbi igen där jag satt för att dem sprang fram och tillbaka in på rektorns kontor som om det vore en lekstuga. Som tur var så kom pappa och när han skulle prata med rektorn så hade hon sprungit till ett möte som hon skulle tydligen ha. Det kändes mer som om hon gömde sig för att jag ringde pappa. Men iallafall när pappa pratade med assistenten som jobbar på skolan så kommer den här personen jag har haft problem med innan skriker "Usch för otrogna" eller något liknande, jag hörde inte riktigt, jag grät samtidigt. Men jag var så trött på allting så jag skrek "KAN DU HÅLLA KÄFTEN?!" och jag fick till svar "NÄ!!". Den ända som brydde sig , var städerskan, det låter lite sjukt men det var den ända, hen var riktigt förbannad på att dem inte gör något så hen gick ju till min mentor och skällde ut henne på noter. Därefter fick pappa ett samtal av min mentor. Jag gick till skolan dagen efter och skulle gå med min mentor istället för att vara med klassen på varje lektion och när min mentor hade lektion med klassen så skulle jag sitta i ett litet rum. Problemet var att hon började halv 10 och jag började klockan 08.30 så jag satte mig i korridoren och vänta. Men så kommer min gamla mentor och får rå damp på mig för att jag vägrade gå in i klassrummet. Men jag sa att jag hade bestämt med min mentor att jag skulle gå med henne men det var ingen annan lärare som visste om det, så min mentor hade inte förmedlat det vidare.  Då sa hen "Du behöver ju inte ens vara här om du inte tänker gå på lektionerna, det var ju onödigt att du gick om en klass" . Då var mitt svar nej men var bra då går jag härifrån så jag gick in till stan då jag inte vågar gå på den vägen som går hem till mig , dem kör som idioter här. Men sedan den dagen alltså den 18 februari har jag inte varit i skolan. Men eftersom jag inte gick till skolan längre så fortsatte det på ask.. dem flesta vet ju vad de är. Jag hatade mitt liv, jag trodde det var fel på mig men jag har insett att det är fel på samhället inte att det är fel på mig...

Varken lärare eller rektor har hört av sig, så dem bryr sig inte. Förens nu när det är , ja vad är det 9 vanliga skoldagar kvar. Det känns så sätt meningslöst men ska göra mitt bästa för att jag ska kunna bli godkänd i svenska,matte och engelska, då jag ska göra dem nationella proven. 

Jag kanske verkar vara den gladaste och positiva tjejen som älskar livet, men tyvärr. Jag är inte den flickan längre, jag vill att allt ska bli som förr som i grundskolan, jag ville aldrig vara hemma, jag ville alltid till skolan, jag tyckte det var så kul och intressant, men jag tycker verkligen inte det längre. Jag är rädd för verkligheten. Jag är rädd för människor.

Fick se sånt här i flera veckor.. nu har det inte varit så mycket det senaste..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Instagram@missleijon