Header

Här sitter jag vaken och tankarna snurrar runt i huvudet på mig.. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra.. Jag känner mig så sårbar, att jag inte klarar av någonting. Jag känner mig krossad, mitt hjärta kommer alltid vara krossat så länge jag lever.. för såren som har blivit i mitt hjärta kommer aldrig att läka..tyvärr. Det dem gjorde mot mig krossade mig totalt, jag ha nog aldrig mått såhär dåligt, att jag ska behöva höra orden dem har kallat mig varje gång jag är i ett tyst rum och stänger ögonlocken. Det är som om det ekar, jag hör det så tydligt. Jag är så trött på att höra dessa ord. "Du är ful" , "Gå och dö, allt skulle vara mycket bättre om du försvann" , "Det är inte fel på dem det är fel på dig Ida" , "Jävla hora", Horunge" , "Äckel" , "Bitch" , "Blekfis" , "Så jävla blek, du ser ut som ett lik" m.m. Jag är så trött på dem orden. Jag försöker att inte ta åt mig då jag vet att det inte stämmer, men det är så fruktansvärt svårt.

Jag försöker vara stark, men jag är inte så himla bra på det. Men jag försöker, varje dag, jag försöker att inte få mina ångest attacker , jag försöker att inte stänga ute dem som bryr sig om mig, jag försöker att inte bli sur på människor, men det är svårt, obeskrivligt svårt. För ungefär 1 år sedan fick jag diagnosen posttraumatisk stressyndrom. Då kanske ni undrar vad det är för något, jag kan berätta lite kort. Posttraumatisk stressyndrom är en form av en ångeststörning, det kan komma efter ett trauma. Alltså en hög ångest och stressnivå. som kommer oftast inom några veckor efter den traumatiska händelsen. Alltså för mig efter allt alla har kallat mig och hur dem frös ut mig ifrån klassen, att få gå själv i skolan, sitta själv i klassrummet, det var riktigt svårt för mig, men det var inte heller någon som lyssnade på mig heller. Men som sagt, PTSD yttrar sig som regel att personen är överdrivet vaksam, spänd och uppmärksam på nya trauman. Väldigt undvikande, håller sig sysselsatt hela tiden för att undvika det som påminner om det. Så som det symtomet som stämmer in på mig mest är återupplevande, alltså att man blir påmind genom drömmar om natten, flashbacks och fantasier i vaket tillstånd, och detta är en regel, varför? Jo för att man har mentalt svårt att släppa det inträffande. Man blir känslokall, man får koncentrationssvårigheter och att man isolerar sig. Det dem flesta lider av är sömnproblem, depression, andra stressrelaterade störningar eller missbruk vid sidan av PTSD. Det jag led/lider av är sömnproblem och depression. När det gäller sömnproblem så fick jag år 2013 nån gång, kommer inte riktigt ihåg, sömntabletter så man har svårt att behålla sömnen då jag drömde/drömmer om att jag återupplever traumat.

Varför jag gick sömntabletter? Jo det är för att efter allt hände år 2012/2013 så hade jag förlorat 6 månaders sömn och fick gå på sömntabletter i cirka 3-4 månader då jag fick tillbaka all min sömn jag hade missat, sen blev allt bra igen men nu började ju allt igen efter sportlovet i Februari. Nu upplever jag allt igen, jag har svårt och somna och jag vaknar flera gånger varje natt för att jag får mardrömmar. 

Dessutom är jag så himla trött på att folk dömer mig när dem inte ens känner mig utan att jag har lagt ut fel bild eller att dem har hört något rykte. Alltså seriöst, jag är så himla trött på det. Jag är inte ful, jag tänker inte dö, för jag har rätt till att leva mitt liv! Inget skulle bli bättre om jag dog, jo kanske för dig, men tänk på vad som flyger ur din mun innan du åker på en sån jävla höger av någon när du säger det till fel person. Det är fel på dem inte på mig, jag förtjänar inte att må såhär! Hora? Snälla, jag är inte prostituerad, jag säljer inte min kropp för att få pengar. Horunge? Min mamma tog inte betalt för att någon skulle sätta på henne och göra henne gravid för pengar, så lär dig innebörden på ordet innan du ens nämner det. Äckel? Vad är det jag har gjort som gör att jag är äcklig? INGENTING! Bitch? Nej jag har bara snabb reaktion för bullshit. Blekfis/du ser ut som ett lik! Men snälla, går du i 2:an!? Tycker du borde ta och googla på vad pigment är så kanske, bara kanske du förstår varför jag inte är lika brun som alla andra.

NEJ, jag är inte "perfekt", jag har inte dem stora brösten som krävs idag för att komma in i samhället, jag har inte den "perfekta magen", jag har inte dem "perfekta" benen eller det "perfekta" långa håret, jag har inget som är "perfekt" för att man ska kunna komma in i samhället men en sak är jag säker på , JAG ÄR MIG SJÄLV!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min Dagbok, Tankar

Jag vill inte ha några hemligheter för mina nya läsare. Jag vill vara ärlig och berätta hur jag haft det dem senaste åren. Helt ärligt dem värsta åren i mitt liv.. Detta kommer vara svårt att berätta men jag ska göra mitt bästa. Vi tjejer är rätt elaka mot varandra jämfört med killar för dem går rakt på sak och säger vad dem tycker om personen, men mellan oss tjejer så ska det smusslas bakom ryggen och ge blickar som känns som knivhugg i hjärtat. Vi tjejer är experter på det, säga saker som verkligen sårar en. Säger saker man har sagt som dem sedan har lovat att inte säga vidare. Detta har hänt mig fram och tillbaka i sedan i årskurs 6. Men har alltid förlåtit personer som har gjort samma sak om och om igen. Men jag har lärt mig av mina misstag att aldrig förlåta någon som har gjort mig riktigt illa. Vilket vissa personer har gjort, jag tänker inte hänga ut någon, men ni vet vilka ni är!

Det värsta är nog det senaste som hände. Allt började lördagen på sportlovet,innan skolan började igen, alltså den 15 februari. Jag minns allt så väl, som om det vore igår.. Jag smsade min mentor samma dag då min före detta bästa vän spred ett rykte om att jag var otrogen, om jag nu hade vart det, vad fan har hen med det att göra då?! Men iallafall, det jag skrev till min mentor var något sånt här " Hen har spridit ett rykte om att jag har varit otrogen, jag orkar inte mer nu, jag tänker inte sitta i samma klass rum som hen så ni får ta och fixa något annat sätt , annars kommer jag inte komma till skolan något mer". Jag menade varenda ord jag skrev. Jag var så nerbruten, jag var så ledsen, att hen kunde göra såhär mot mig, jag fattade inte det då. Men jag har ju förstått det nu att det aldrig var riktig vänskap från hen's sida. Jag gick till skolan på måndagen (17 februari) och försökte det bästa jag kunde, jag gick in i skolan med högsta volymen i hörlurarna för att slippa höra saker efter mig , men jag kunde inte undvika alla blickar.. det hade spridit sig i hela skolan, jag var svag, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag skakade, jag ville bara gråta, få ut allt. Jag satte mig utanför klassrummet eftersom jag skrev tydligt att jag inte tänkte sitta i samma klassrum som hen, Min mentor kommer fram och ber mig gå till rektorns kontor. Jag gick dit , och det första jag fick upp i huvudet var att min mentor hade visat smset jag hade skickat. Jag går in till rektorns kontor sätter mig vid bordet. Jag skakade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag satt där och väntade på att hon skulle börja prata med mig men då kommer in min före detta bästa vän. Jag tänkte bara, kan det här bli värre? Och ja, det kunde det. Hen började ta upp saker som jag tydligen hade kallat hen när det var mitt ex som hade kallat hen det. Jag blev såklart förbannad, eftersom hen anklagade mig för saker jag inte hade sagt. Sedan sa rektorn till mig såhär " Det spelar ingen roll Ida hur du mår, du få må hur du vill, men du måste komma till skolan ". Det sved något fruktansvärt i hjärtat, det kändes som inte mitt hjärta slog, det kändes som jag var död. Jag kände bara hur tårarna börja rinna , dem ville inte sluta, jag brydde mig inte om någon skulle se mig, jag var ledsen, och det var inte så konstigt heller. Jag låste in mig på toa och ringde upp pappa och sa vad rektorn hade sagt och han skulle åka med än gång. När jag satt och väntade på pappa så kom min före detta bästa kompis och även en annan som jag har har haft problem med, och alla deras kompisar,  jag kände hur varenda blick jag fick och alla hånskratt gick rakt in i hjärtat. Sedan kom dem förbi igen där jag satt för att dem sprang fram och tillbaka in på rektorns kontor som om det vore en lekstuga. Som tur var så kom pappa och när han skulle prata med rektorn så hade hon sprungit till ett möte som hon skulle tydligen ha. Det kändes mer som om hon gömde sig för att jag ringde pappa. Men iallafall när pappa pratade med assistenten som jobbar på skolan så kommer den här personen jag har haft problem med innan skriker "Usch för otrogna" eller något liknande, jag hörde inte riktigt, jag grät samtidigt. Men jag var så trött på allting så jag skrek "KAN DU HÅLLA KÄFTEN?!" och jag fick till svar "NÄ!!". Den ända som brydde sig , var städerskan, det låter lite sjukt men det var den ända, hen var riktigt förbannad på att dem inte gör något så hen gick ju till min mentor och skällde ut henne på noter. Därefter fick pappa ett samtal av min mentor. Jag gick till skolan dagen efter och skulle gå med min mentor istället för att vara med klassen på varje lektion och när min mentor hade lektion med klassen så skulle jag sitta i ett litet rum. Problemet var att hon började halv 10 och jag började klockan 08.30 så jag satte mig i korridoren och vänta. Men så kommer min gamla mentor och får rå damp på mig för att jag vägrade gå in i klassrummet. Men jag sa att jag hade bestämt med min mentor att jag skulle gå med henne men det var ingen annan lärare som visste om det, så min mentor hade inte förmedlat det vidare.  Då sa hen "Du behöver ju inte ens vara här om du inte tänker gå på lektionerna, det var ju onödigt att du gick om en klass" . Då var mitt svar nej men var bra då går jag härifrån så jag gick in till stan då jag inte vågar gå på den vägen som går hem till mig , dem kör som idioter här. Men sedan den dagen alltså den 18 februari har jag inte varit i skolan. Men eftersom jag inte gick till skolan längre så fortsatte det på ask.. dem flesta vet ju vad de är. Jag hatade mitt liv, jag trodde det var fel på mig men jag har insett att det är fel på samhället inte att det är fel på mig...

Varken lärare eller rektor har hört av sig, så dem bryr sig inte. Förens nu när det är , ja vad är det 9 vanliga skoldagar kvar. Det känns så sätt meningslöst men ska göra mitt bästa för att jag ska kunna bli godkänd i svenska,matte och engelska, då jag ska göra dem nationella proven. 

Jag kanske verkar vara den gladaste och positiva tjejen som älskar livet, men tyvärr. Jag är inte den flickan längre, jag vill att allt ska bli som förr som i grundskolan, jag ville aldrig vara hemma, jag ville alltid till skolan, jag tyckte det var så kul och intressant, men jag tycker verkligen inte det längre. Jag är rädd för verkligheten. Jag är rädd för människor.

Fick se sånt här i flera veckor.. nu har det inte varit så mycket det senaste..

Likes

Comments

Min Dagbok

Tjenixen! Vem är MissLeijon? Jo , mitt namn är Ida Maria Leijon och är 18 år gammal. Har körkort sedan 4 Augusti 2015. Jag har ett jobbigt förflutet så jag har haft det tufft genom det senaste 5 åren. Men än idag står jag på mina ben och kämpar på! Jag är glad och positiv på de mesta, inte alltid, jag har mina dåliga dagar och ni kommer få ta del utav dem också men för det mesta dem positiva såklart. Jag älskar att fotografera och det kommer nog ni att märka! Älskar även att umgås med min underbara familj, vänner & umgås med min pojkvän! Men en av mina största hobbys är att rita, något jag tycker är grymt roligt men även pyssla om min älskade bil!


Jag vill inte att det ska vara NÅGRA elaka kommentarer, för ALLA är unika på deras egna sätt, såhär är jag!

Tänk på att när ni kommenterar så finns erat ip-nummer. Lätt att spåra upp och polisanmäla. Just sayin' . Puss!😘

Likes

Comments

Instagram@missleijon