Okej. Efter en 45 minuter lång dialog med en terapeut som heter Eva har jag insett två saker. Att jag inte klarar av att berätta min historia en gång till. Och att det inte hjälper just nu att prata med min familj och mina vänner om detta, trots att de är det viktigaste för mig just nu.

Jag tänker skriva det här, helt öppet på min öppna blogg. Det är ingenting jag skäms över och det är ingenting som känns jobbigt att folk läser, men om jag måste berätta samma historia för en till människa, känns det som om jag ska spy. Jag kan inte förklara det bättre än så. Dessutom blir det alltid fel när jag ska berätta.

Så, i detta nu ska jag berätta exakt vad som hände i måndags kväll.

Jag har haft min lediga dag, och varit inne i Santa Maria, jag har tagit surflektion med min kollega Emil och min surfinstruktör Roberto. Jag har stött på massa människor som jag nu lärt känna i Santa Maria, och spelat strandpingis med Emil. På vägen hem träffar jag någon jag dansade med kvällen innan, vi kindpussas och utbyter nummer. Den sista biten går jag på moln, bara för att jag haft en sådan fantastisk dag och jag inser att alla mina lediga dagar framöver kommer att se ut såhär. Det gör mig så lycklig. Jag längtar också efter att få komma hem, lägga mig i min säng i min fina lägenhet, och sätta på en serie jag precis laddat ner.

Jag har precis tagit en dusch och står, pinsamt nog, och inspekterar min rumpa i spegeln. För det gör väl alla ibland. Då knackar det på dörren i köket. Det är stora fönster på dörrarna. Jag vänder mig om och ser en man, vad kan han vara? 25-30 år gammal kanske, kort hår på huvudet, iklädd jeans och en t-shirt. Ser ut som en vanlig kille, i mörkret i alla fall. Jag börjar leta efter nycklarna och vinkar lite ursäktande till honom, jag kikar in i mitt rum från där han står och inser att han förmodligen sett mig inspektera min rumpa, och skäms lite. Jag hinner tänka att det måste vara en av Naomis kompisar, för jag känner inte igen honom, och tänker att jag ska säga till honom att Naomi inte är hemma, att han får komma tillbaka senare.

Till slut hittar jag nycklarna, och öppnar dörren lite på glänt för att fråga vem han är och säga det jag planerat att säga. Men den där dörren hinner inte öppnas mer än en centimeter innan jag förfärat inser vilket misstag jag begått. Han säger inte ett ord utan använder all sin styrka för att komma in. Allt jag kan säga är ”no, no, no, please, no”, och börjar med all kraft jag har putta ut honom ur min lägenhet. Jag knyter mina händer och boxar honom på bröstet så hårt jag kan, samtidigt som jag tar i från tårna och skriker ”HELP”. Det är såklart för sent, han är starkare än mig. Först känns det som en kram, som att han försöker krama mig. En äcklig, sprit-stinkande, kram. Han brottar ner mig på golvet och håller handen i ett hårt grepp runt min hals, jag är fast. ”Be calm” säger han. ”Be CALM”. Det var inte en kram längre.

Dörren är stängd, och vi är i hörnet av lägenheten där ingen kan se oss. Jag skriker så fort jag får luft, ”HEEEEEELP!!!” så högt jag bara kan. Jag skriker så jävla högt, och kanske 10 gånger. Ingenting händer, ingen kommer, ingen ser. Hans blick är lugn, och han är inte ett dugg rädd att någon ska höra mig. I det här ögonblicket inser jag att jag är ensam. ”Be calm”, säger han. Jag lugnar mig. Hans grepp mjuknar och jag sprattlar mig ur hans grepp och hinner nästan till dörrhandtaget innan han har dragit ner mig igen. Jag upptäcker flaskan i hans hand, och utan att han hinner reagera rycker jag den ur handen på honom. Vid det här laget kan jag inte tänka klart. Jag kan inte minnas varför folk i filmer brukar slå sönder flaskor. Jag når inte hans huvud. Så jag slår sönder flaskan mot bordet i ren panik, jag tänker att jag kan använda flaskans vassa kanter. Jag vet inte vad som händer med flaskan sen, men jag har den inte längre.

På något sätt, jag minns inte hur, så hamnar vi på golvet vid dörren. Jag sprattlar mig ur hans grepp igen och lyckas denna gång få tag i dörrhandtaget, och öppnar dörren på glänt, innan han brottar ner mig igen. Han är bakom mig nu, med armarna i ett järngrepp runt halsen. Då biter jag honom i armen, jag biter som att mina tandrader ska nudda varandra. Så hårt biter jag. Men han biter tillbaka, bakifrån, i min kind. Jag har fortfarande hans bitmärken kvar. Samtidigt tittar jag ut ur fönstret. Är det ingen som ser oss??? Jag ber till gud att någon, vem som helst, ska gå förbi. Men det är tomt. Ännu en gång inser jag att jag är ensam.

Nu släpar han upp mig och kastar ner mig på soffan, tar ett hårdare grepp om halsen, och trycker sina två tummar mot min strupe. Jag vet inte om han vet att jag inte kan andas längre. Jag försöker tala om för honom, men jag kan inte höra min egen röst. Det kommer inte ett ljud. Jag har insett att om han hade velat döda mig, så hade jag redan varit död. Men jag tror inte han vet hur stark han är, hur hårt han trycker. Det känns som jag är under vatten, omringad av vatten. Ingenting omkring mig är luft. Det finns inte längre någon luft för mig att andas. Och snart kommer jag dö. Jag börjar känna smaken av järn i munnen. Så jag använder mina ögon, tittar vädjande på honom. Han stirrar rätt in i mina. Och jag ser att där är det tomt, det finns ingen människa där inne längre.

Hela tiden kollar jag mot dörren. För jag kan bara inte förstå hur ingen har hört mig. Jag undrar om någon ens skulle se oss här inne, i mörkret.

Men som ett mirakel, får jag plötsligt luft. Hans händer har mjuknat. Jag ligger kvar. Vågar inte röra mig, vågar inte säga något. Tänker inte försöka smita igen. När han är säker på att jag inte längre kämpar emot, drar han upp mig från soffan och leder mig in i Naomis rum, samtidigt som han säger ”calm down, or you will be dead” i mitt öra, han säger det flera gånger, jag säger bara ”i’m calm i promise”. Och jag är faktiskt lugn. Jag har nästan gett upp. När vi har kommit in i Naomis rum börjar han se sig omkring. Han säger plötsligt ”money”, och här ser jag äntligen min räddning. Jag säger ”I will give you all of my money, it is in my room”. Han släpper mig och börjar gå efter mig istället. Jag börjar desperat leta efter min plånbok, och förbannar mig själv som inte håller ordning på mina grejer. Jag letar i mitt rum, sneglar ut genom fönstret, tänker att jag kanske kan smita ut genom fönstret, men ångrar mig direkt när jag tänker på vad som skulle hända då. Jag vet inte vad han tänker. Jag letar och letar. Jag går ut i köket. Han går som en svans bakom mig. Dörren står på glänt, och plötsligt är det jag som styr, han går efter mig. Jag ser inte ens att det står människor utanför. Jag går med bestämda steg mot dörren, och när han inte anar det, puttar jag ut honom och låser dörren efter honom.

Och sedan skriker jag. Jag gråter, och skriker. Det tar ett bra tag för mig att inse att det står folk utanför min dörr. De stirrar på mig med stora ögon. Och jag skriker på dom också, ber dom gå därifrån. Jag är vild. Alla är mina fiender.

Men då slår det mig. Jag nyper mig hårt i armen. Jag lever. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hallå eller!

Nu när jag äntligen har lite tid över, då jag är hel ledig idag. Jag säger hel ledig, för vi har ibland två halvlediga och en hel ledig dag i veckan. Så det känns lyxigt!

Tyvärr kan jag inte riktigt koppla av, för det surrar lite i huvudet på mig. I år har vings huvudkontoret i Sverige bestämt att vi guider ska söka till våran nästa destination två veckor in på sin nuvarande. Två veckor!!!! Jag kan inte ta ett sånt stort beslut nu??? Men det har jag ju såklart. Och jag har har skickat in en slarvigt skriven ansökan, som jag lyckades få in i sista sekund.

Och jag har övervägt att inte göra det, men jag kan inte bestämma mig för att sluta som guide nu, varför skulle jag sluta på ett jobb som är som gjort för mig? Men en del av mig vill bara hem till ett vanligt, tråkigt Sverige-liv. Antingen börja jobba något nio-fem jobb igen, eller börja på nån utbildning som jag inte är speciellt sugen på. Men få lite lugn och ro, komma iväg från detta stressiga liv, fyllt av och positiva och mindre positiva överraskningar, utmaningar och ibland riktigt tuffa, långa dagar.

Att ena dagen vara på BOTTEN, känna sig ensam, dålig på sitt jobb, ha arga gäster, sena dagar på kontoret för att lösa människors omöjliga problem, och att sedan komma hem till en säng som egentligen inte är ens egen, och vilja boka första bästa flygbiljett hem.

Men att sedan andra dagen känna lycka över fina gäster, denna ö med ett underbart folk, solen, havet, omgivningarna. Att få gå på Santa Marias gator med 50 gäster bakom mig och få berätta på mitt alldeles egna sätt om Kap Verde, framför människor som nickar, hummar, suger åt sig av det jag har att säga och skrattar åt mina skämt. Och att faktiskt känna sig riktigt jäkla bra på sitt jobb. Eller att sitta på en stökig nattklubb, utan hög klubbmusik, men en hes sångröst från någon med en gitarr och dreads, ackompanjerad av afrikanska trummor, bas och synth. Se hur alla dansar, helt fritt och bekymmerslöst. Och uppslukas av en kärlek till Santa Maria och en enda tanke: bor jag här?!!!

DET är förvirrande, mina vänner.

Allt det positiva övervinner det jobbiga, så är det ju. Men ibland känner jag att livet går vidare där hemma och folk börjar bli seriösa och jag flänger runt i utlandet som guide? Då känner jag mest Emma, vad är din plan i livet. Ah, stress. Saknar alla där hemma så hjärtat gör ont också, vilket inte gör detta lättare.

NÅ ja!! Jag får se vad jag får för destination nästa säsong, och ta det därifrån!

Jag tänkte dela lite fina bilder, som rättfärdigar min flängande, men jag har helt glömt att både fota och ta snaps och allt möjligt. Men fint är det här, och ikväll ska jag på hemmafest i Palmeria, mer lokalt än så blir det inte. Lite nervös över att vara ensam blond men ÄH, man lever bara i Kap Verde en gång right?

Jag delar en bild på en saltbassäng i Santa Maria, för det är ändå rätt häftigt.

Likes

Comments

Först och främst, för ungefär en vecka sedan blev min mobil stulen. Jag var ute och viftade på min lurviga ute i det Afrikanska nattlivet och hade inte så bra koll på väskan så det var någon som fick tag i min kära mobil. Men man ska faktiskt inte gråta över spilld mjölk, det är materiella ting! Så det är därför jag är lite off på sociala medier, jag som brukar vara så aktiv. Jag är på jakt efter en ny telefon, men det ska jag säga er att det är inte lätt att få tag på en välfungerande Iphone på denna lilla ö.

Här rullar livet på. Vi har tagit oss igenom de första nervvrakande veckorna med flygplats, ö-rundtur och välkomstpromenad. Som vanligt är det jobbigt att stå framför massa människor och förväntas veta massa saker, om en ö man precis kommit till dessutom. Men det har gått bra och har varit så kul. Vi har haft helt fria tyglar på både välkomstpromenad och ö-rundtur så det har bara varit så personligt och roligt. Ingen lyckades avslöja min hemlighet, att min första ö-rundtur var efter 5 dagar på Kap Verde.

Jag sitter i skrivandets nu på en restaurang som heter Valeria, som har bra internet och bra frukost, så sitter och kollar Så Mycket Bättre i skuggan av solen, med en härlig kaffe. Trivs väldigt bra här, men nu är kaffet slut och jag ska gå och betala tänkte jag.

Hej med er!!


Likes

Comments

Hej mina kära kära läsare!

Precis som när jag kom till Cypern har jag massa att berätta om nu när jag har anlänt till Kap Verde, som är kanske 1000 ggr mer spännande än Cypern.

Jag sitter just nu inne i mitt rum, där jag har 2 sängar och 2 nattduksbord på varsin sida av väggen, och en liiten liten garderob. Jag har fyllt garderoben med de kläder som fick plats, och resten av alla kläder och prylar ligger i en noggrant sorterad hög på den sängen jag inte sover i.

Lägenheten ligger faktiskt i ett lägenhetshotell som var väldigt mycket finare än jag kunde förvänta mig av Kap Verdisk standard, så det är jag väldigt nöjd med!

Ön Sal, som jag bor på, är väl precis vad jag förväntade mig. Jag bor i staden Santa Maria, som är turistdelen. Här är det massa hotellet, såklart, men här bor man också nära lokalbefolkningen, vilket jag inte direkt är van vid sedan Cyperns turistfyllda Ayia Napa. Hotellen är jag däremot positivt överraskad över, de är mycket lyxigare än jag förväntade mig, så jag HOPPAS att gästerna inte gnäller så mycket. Men med tanke på mycket flugor, brist på vatten och wi-fi, och extremt starka vindar under vinterhalvåret kan jag nog tänka mig att de gnäller lite. Men vad är väl en guidesäsong utan gnälliga gäster!

Idag har vi observerat ö-rundturen, den utflykten vi guider kommer att hålla i 1-2 gånger i veckan, och den va såå häftig. Jag är lika nervös som jag är taggad på när gästerna kommer (onsdag) och vi ska få börja hålla i den. Just nu sitter jag och läser det 19-sidiga testamentet (beskrivning av utflykten från tidigare guider) för turen och försöker ta in så mycket information som möjligt. Det är ju intressant information så det ska förhoppningvis inte vara allt för svårt att lära sig (ta i trä!!!!).

När jag kom hit, i förrgår, så kändes det faktiskt otroligt jobbigt, och jag kunde bara inte förstå hur jag ska kunna spendera 6 månader på denna lilla lilla ö, där det knappt är wi-fi, och du kan gå från den ena sidan av Santa Maria till den andra på 20 minuter. Men nu när jag fått lära mig lite mer om ön så börjar jag tycka om den, och desto mer jag vänjer mig vid tanken att jag ska bo här, desto mindre hemlängtan får jag. Nu ser jag framför mig att jag kommer lära känna, och få en förkärlek, till Kap Verde på ett helt annat sätt än jag någonsin fick till Cypern.

Ett stort äventyr väntar, och förhoppningsvis fler blogginlägg också!!!

/En taggad Vingguide


(Bilderna är på min lägenhet, som jag delar med en holländsk Thomas Cook guide, som är från Gana och har bott här i ett halvår, sjukt cool tjej)



Likes

Comments

Ja hörni, nu börjar nedräkningen till min semester. Om en (EN!!!!) vecka är jag i Sverige. Två hela veckor där jag är helt ledig, känns overkligt. Det bästa med Sverige är att det inte är 30 grader varmt med 100% luftfuktighet, och att jag har hundar där. Nä jag skojar, finns väldigt mycket kul att komma hem till.
Här borta rasar tiden fram i en väldig fart. Hade precis min evaluering (min telefon vill inte acceptera det som ett ord så vet inte om det är det. Men det är i alla fall en bedömning för hur man presterat under säsongen, man bedöms på allt möjligt och kan få 1-5 i "betyg" på varje del). Nu på söndag ska min ansökan till nästa säsong vara inne. Jag vet dock precis vad jag ska söka och har en känsla av att jag kommer att få mitt förstahandsval.
Annars är det inte så mycket nytt här, förutom att jag äntligen börjat känna mig hemma i guidekläderna (efter 4 månader). Har ingen hemlängtan och ingen stress över småsaker längre. Är taggad på resten av säsongen, och är taggad på nästa destination, ett helt nytt land med helt nya människor. Synd bara att jag med mitt lokalsinne precis lärt mig hitta här, men här om dagen sa min SM att hon var stolt över mig som kommit så långt med mitt lokalsinne (som va min största svaghet i början). Det va det finaste någon någonsin sagt till mig.

Likes

Comments

HEEEEEJ

Förlåt alla mina trogna läsare. Nu är det skämskudden på. Jag har till och med haft tid att skriva här men kände inte att det kallade? Men nu är jag ledig för andra dagen på raken, då får man ta sig i kragen.

Med mig är det väldigt bra/dåligt, om ni förstår. Det går SÅ mycket i vågor. Ena dagen vill jag aldrig åka hem, andra dagen gråter jag och ringer mamma pga hemlängtan och stress (låter inte som mig jag vet). Tog upp det här för första gången igår med mina kollegor och min SM som också var med, har inte vågat säga att jag ibland känner att jag vill åka hem och aldrig komma tillbaka (ganska förståeligt), men de höjde inte ens ett ögonbryn. De var bara ungefär "ja såklart du känner så, så är det första säsongen som guide". Så mycket släppte av att prata om det.

Nu tog jag det dåliga först, aja. Annars är det väldigt bra. Jag kämpar på och utvecklas fortfarande i det här jobbet. För att enkelt beskriva det så känns det som första dagen på jobbet, varje dag. För att du hela tiden står inför nya uppgifter som du inte vet hur du ska hantera. Vissa saker går såklart på rutin, så ibland får man känna att man har koll på läget.

Under senaste veckan har jag varit otrooooligt nervös över något så dumt som ett välkomstmöte, för att jag skulle hålla det själv för första gången. Så kvällen innan välkomstmötet var jag på flygplatsen när Eva var med. Eva är våran guide i Larnaca som är runt 50-60 och som varit här i 100 år. Så när vi hade fikapaus mellan flygen så frågade jag ut henne om Cyperns historia och fick den bästa historialektionen och alla bitarna föll på plats. Så när jag kommer till välkomstmötet, med allt detta färskt i huvudet, råkar jag liksom prata om historian i en kvart istället för att nämna det lite snabbt som vi brukar göra. Men det var SÅ kul att hålla själv, och det jag kände var att jag gör detta mycket bättre själv än när jag håller med Vincent, som bara säger allt fel. Så när jag gick därifrån så släppte all den nervositet jag haft under veckan, och då också hemlängtan.

En riktigt kul grej är faktiskt att jag blivit ganska bra på danska. Bland de bättre i gruppen, och det är INTE mina egna ord. För det första förstår jag ju äntligen vad de säger, men jag kan faktiskt säga ganska mycket på danska också. Har tänkt bli flytande, med dialekten och allt.. Får se hur det blir med det.

Så idag är jag ledig igen, ska åka till Protaras och hänga med Family Garden guiderna.

Har typ inte så mycket mer att skriva om, men känns bra att va tillbaka! KLEM


Likes

Comments

Hallå. Ligger i en solstol och bloggar. En mening man inte trodde man skulle säga!!
Idag är jag ledig. Oj, livet. Känner mig ledig på ett annat sätt här än jag gör hemma. För jag är verkligen inte ledig när jag jobbar, så nu när jag väl är det så är jag så otroligt ledig. All stress ba tah, iväg!
Vi var faktiskt ute igår. Det är inte så mycket folk här än så hängde mest med damerna. Men jag hade kul, det hade jag. Frida sov hos mig, men kände imorse att nej vi ska inte ligga i sängen hela dagen så jag tvingade upp henne. Hon gick och la sig igen men jag har tvättat och städat lite i lägenheten och sedan har vi legat vid poolen i timmar.
Snart ska vi hem och duscha och beställa hämtmat från Hokkaido, vårt favoritsushiställe. Sedan ska jag gå och lägga mig tidigt, ska vara tidigt på flygplatsen imorgon. Älskar flygplatsen numera så det ska bli kul!
Haj!

Likes

Comments

HAAAJ

Vet att jag är dålig på att skriva här men jag skriver faktiskt varje gång jag har en liten lucka där jag bara är på lägenheten och inte gör någonting.

Som nu till exempel! Vi har observerat utflykt till Troodosbergen idag. Det var så roligt, fick hänga med alla gästerna och de är ju så roliga ändå, medelåldern var typ 70. Men Troodosbergen var superfint i alla fall! Vi fick lukta på lite kryddor, äta grekisk mat, smaka på lite vin, kolla på lite utsikter.

Har observerat Famagusta och Salamis utflykten också. Fick kolla på Varosha, aka spökstaden, som var värsta semesterorten för 40 år sedan men som 1974 (samma år som Waterloo vann brukar gästerna säga) blev ockuperat av Turkiet så alla flydde därifrån. Sedan har den blivit inhängnad och ingen har satt foten där på 40 år. Man fick inte ta bilder men det var lite kusligt att se faktiskt!

Annars är det mycket jobb. Dagarna är typ 12-13 timmar långa så man får inte börja räkna ut vad man får i timmen för detta, det blir inge kul. Men på någon sätt går 12 timmar här så otroligt mycket fortare än 8 timmar gör på något av mina andra jobb. Och trots dålig lön lever jag mer slösaktigt här än jag någonsin gjort? Jag känner att jag inte vill slösa bort min tid här på att vara sparsam. Jag har ju boende och allt betalt så det är bara mat och nöje jag ska använda min lilla lön till.

Sedan har vi börjat med serviceområden nu, så alla får några hotell som man ska hålla lite extra koll på, se till att gästerna är glada, att personalen/faciliteter/mat/el/toalett/wifi osv fungerar som det ska. Jag cyklade runt till mina igår och träffade lite gäster. Alla var glada och nöjda.

Sedan har vi haft uppstartssamtal. Fick sån fin feedback, gick därifrån stolt som en tupp. Känns bra när man lägger ner så mycket tid och energi på att göra sitt bästa att det faktiskt märks också.

Ikväll är det partnermiddag igen. Det verkar aldrig ta slut. Men vi har snart betat av alla på listan. Vi har faktiskt väldigt bra partners så det blir nog inga problem att få dit våra gäster. (Desto mer gäster desto bättre priser för oss!!). Och imorgon är jag och nästan alla andra LEDIGA. Så vi ska ut på byn ikväll är det tänkt va. Och imorgon ska vi lägga oss vid poolen eller på stranden hela dagen. Sedan måste jag städa den här snuskiga lägenheten, kommer förmodligen inte få hjälp från min mycket irriterande rumskamrat men någon måste ju göra det...

Nu ska jag göra en kopp kaffe och bara ta det lugnt. Så skönt. På återseende mina kära!!

Likes

Comments

Hej!

Har precis kommit hem från Storintro och ska om typ en kvart stå utanför byggnaden för vi ska åka till Protaras där vi har våran läkare, och kolla på sjukhuset vi samarbetar med, Lito Clinic. Efter det bjuder de på middag på en restaurang som ska ha den bästa halloumin i världen. Den blir spännande att smaka! (update: är hemma nu och det var ju färsk halloumi, en stor halloumiklump liksom, asgott men tycker vanlig halloumi är godare)

Idag har vi alltså varit på Storintro hela dagen. Nu har teamet som jobbar i Protaras också kommit, så de var också med. Storintron gick ut på att gå igenom alla regler, våra values, hur vi pratar med gäster, vi hade en First Aid genomgång som pågick i 5 timmar, fick göra CPR träning på en docka ni vet, och till sist hade vi lite workshop. Det var faktiskt en bra genomgång av allt och lärde mig supermycket!

Senast jag skrev var jag lite illa till mods efter mina två första arbetsdagar. Men det har blivit mycket bättre. Låter dumt att säga såhär för sista inlägget var för typ två dagar sedan men har ju lärt mig en del sedan dess. ”Learn by doing” är lite vad vi gör här och det är skitläskigt ibland men sedan har man gjort det där skitläskiga och man klarar det ju.

Det jobbigaste i veckan var mitt första välkomstmöte. Alltså när vi står på Sunwing och ska berätta om Cypern och vår service och allt där emellan. Var inte så påläst innan eftersom jag inte haft tid att plugga så var redan nervös för det. Sedan dyker det upp typ 50 pers, 90% danskar, och vi hittar ingen fungerande mikrofon. Så var så otroligt nervös när det var dags, men det gick helt ok. Som tur är är man två på välkomstmöte så jag lät Tenna säga det mesta, stackarn. På lördag ska jag ha Cocktailmöte, samma sak som välkomstmöte fast på vårt Sunprime hotell, och bara för gästerna på Sunprime, och det ska gå bättre har jag tänkt. Mycket mysigare att hålla för gamlingar än för småbarnsfamiljer. Sedan hjälper det att gästerna får dricka champagne istället för juice, JU!!

Jag har också fått agera mer med gäster nu också och det är så kul.

Tyvärr är alla bilder jag har från måltider, så det är det ni får. Ni som läser. Står 0 läsare i min statistik så jag vet inte vem jag skriver till riktigt...

Likes

Comments

Hej gänget!!!

Jag vart inte så bra på att uppdatera den här bloggen, men det ska inte bli som i Kenya där jag bara helt slutade uppdatera!

Mycket har hänt sedan sist, tror jag. Jag har inte haft någon tid över att blogga så någonting måste jag gjort. Det största är väl att jag har börjat jobba på riktigt! Två hela arbetsdagar har jag haft. Det har känts på massa olika sätt men om jag ska vara ärlig har det varit mest nervositet och stress. På fredag skulle jag vara på flygplatsen och ha transfer. Började på morgonen på kontoret och fixade välkomstmaterial med Madde och Ann-Charlotte. Det var en hel jäkla del som skulle fixas så det blev ingen tid över till att öva på vad jag skulle säga på bussen som jag trodde. Sen har det gått en timme och busschaufförerna är på kontoret för att hämta upp oss och det är dags att åka till Sunwing och ta emot varsin buss. Här trodde man att man skulle mötas av ett gäng solbrända, semesterglada pensionärer men nej nej, 20 otåliga barnfamiljer var det. Och dem skulle liksom in i bussen, så där stod jag och strök vildsint på min checklista för att se till att alla kom med på bussen. När jag kommer in sitter det en man på sätet bredvid mig (det ska det inte göra) för bussen är för full, jag har fått med mig en familj för mycket. Men jag satte mig bredvid honom och höll i min transfer, som gick väldigt mycket snabbare än jag trodde. Så när jag var klar var det 30 min kvar till flygplatsen och mannen bredvid mig ville INTE småprata. Så jag satt mest och låtsades vara upptagen med viktiga papper och flygplanslistor och gjorde små figurer och krumelurer eftersom han satt PRECIS BREDVID MIG. Tiden kunde inte gå snabbare.

När alla hade checkat in kunde jag andas ut lite men då var det ju direkt ner och ta emot nästa flyg som skulle ut till hotellen. Och denna gång var det många semesterglada pensionärer på min buss tack och lov. Jag stammade fram det lilla jag hade förberett försökte förklara cyperns historia och kultur som jag hade haft en kvart på mig att läsa på om, och tog mig igenom allt utan att dö! När jag var klar började jag småprata lite med pare bredvid mig som var i Cypern för 42a gången (då var det skämskudden på med min skakiga storia genomgång) och lugnade ner mig 10 steg. Pratade med en ensam gammal kvinna bakom mig också. Så när vi kom fram till kontoret efter att ha lämnat alla på hotellet kändes det ändå helt ok. Sedan satt jag och lagade pärmar, som skulle ut till hotellen, i 5 timmar och var tvungen att cykla hem i mörkret från kontoret. Det här är en otrolig utmaning for mit okalsinne kan jag meddela.

Jag hann bara beställa mat, äta, sedan dunsade jag ner i sängen för att sedan gå upp igen klockan 7 med cykelservice på morgonen. Som tur var hade jag bara ett hotell jag skulle till men tror ni inte allt som kunde gå fel gick fel! Jag kom till kontoret mycket senare än jag trodde, och insåg att jag saknade ett biljettblock (som man har när man säljer utflykter) och det var så otroligt viktigt tydligen och jag kan absolut inte åka utan, men det fanns inga biljettblock. Och ingen kunde hjälpa mig för alla var upptagna med sitt och Silje var inte på kontoret än. Får till slut låna ett biljettblock av Emmi som hon behövde tillbaka om 40 minuter igen. Cyklade iväg alldeles för sent och cyklar såklart vilse. Kommer fram till Olympic Lagoon Hotell en kvart sent och genomblöt. Det är TUR att det är lågsäsong nu och ingen ville köpa utflykter. Bättre att det händer nu än när de tär högsäsong i alla fall!

Så det har varit en lite jobbig start och jag känner bara att jag vill komma in i rutinerna och framför allt hitta till hotellen. Ska typ cykla runt på min lediga dag till alla hotell för detta går ju inte.

Men vi har gjort så mycket kul också, berättar om det som varit jobbigt nu men det är så himla kul att vara här. Vi gör saker hela tiden. Och som guide har man ändå mycket förmåner. Det främsta är ju att vi får 50% på massa restauranger och barer. Men här om kvällen blev vi inbjudna till någon typ av grekisk showafton, det hela var ganska märkligt men kul också! Vi fick äta buffé, kolla på deras uppträdande, och sedan gå på vinprovning i deras vinkällare. Vi har också varit på en av våra utflykter, och jag har aldrig lyssnat så koncentrerat på en guide förut, det här måste jag ju kunna. Ställde typ 100 frågor efter for att få ihop hela greksidan-turksidan-röran. Och idag har vi varit och kollat på staden Limassol. Vi skulle egentligen på utflykt men den blev inställd pga för få anmälda, men det ar ganska skönt för alla hade varit ute kvällen innan och vi mådde lite sisådär.

Ikväll ska vi på ABBA-kväll på Sunwing. De har typ 3 shower i veckan där och de är sååå duktiga! Vi var där igår också på någon thriller-show som var så kul.

Efter showen gick vi till klostret och tände ljus eftersom det var påskafton. Det är tydligen något man inte får missa (fick jag höra från pensionären på bussen) och det var verkligen så fint och häftigt. Hela staden samlas och lyssnar på bön och tänder varandras ljus. Man blir ju nästan religiös.

Lägger in lite bilder från veckan också! HAJ!

Likes

Comments