Efter en fullspäckad helg kommer här äntligen en uppdatering om Anna och Amandas vecka på förlossningen.

Första dagen började med en orientering på avdelningen där vi fick se var de vaginala förlossningarna utförs samt var kejsarsnitt genomförs. Under orienteringens gång pågick ett kejsarsnitt som vi tyvärr missade men vi fick se eftervården av det förlösta barnet som hade aspirerat avföring. De började med en sugning av luftvägarna vilket de under orienteringen sa att de ytterst sällan utför här. Därefter tog barnmorskan barnets vikt, längd samt huvudomfång. Som Erika och Dennis nämnt i sitt inlägg från förlossningen så bedöms barnets tillstånd utifrån en skala som kallas apgarskala, först efter en minut och sedan efter tio minuter (se bild på apgarskalan här nedan). Efter sugning och lite syrgas blev barnets tillstånd stabilt igen. Om barnet och mamman är stabila skickas de tillsammans till en annan avdelning för återhämtning efter kejsarsnitt. Efter att barnet och mamman hade lämnat förlossningen så kom det inte in fler som skulle föda. Här är det inte samma tryck som på förlossningsvården hemma i Sverige då många kvinnor föder vaginalt hemma, därför blev det mycket väntetid under veckans gång.

Under onsdagen så bestämde vi oss för att göra ett nattpass på förlossningen då vi hört att fler vaginala förlossningar sker under natten. Erika och Dennis valde att hänga på eftersom de inte hade sett någon vaginal förlossning under deras veckor på förlossningen. Kvällen började med ett kejsarsnitt, vilket var Anna och Amandas första. Vi blev tillfrågade att assistera vilket vi tackade ja till eftersom vi trodde att det endast innebar att ge instrument till kirurgen. Kirurgen frågade sedan om vi hade varit med på ett kejsarsnitt tidigare vilket vi sa att vi inte hade varit var på han blev förvånad och så att det nog inte var så bra att assistera då. Under ingreppets gång förstod vi att assistera innebar att hjälpa till att öppna upp och dra isär magen, få ut bebisen och hjälpa till när de syr ihop, alltså inte bara att ge redskap.. Så det var tur att vi inte fick assistera ;). Kejsarsnittet gick mycket snabbare och det var mycket mer brutalt än vi trodde då de slet en del och det kom mycket blod och kroppsvätskor. Vi fick dock veta från andra internationella studenter att det går till på ungefär samma sätt i Europa. I det stora hela var det en fantastisk upplevelse att se ett barn komma till livet!

Senare under kvällen kom en kvinna som skulle föda vaginalt, vilket skulle bli den första vaginala förlossningen för oss alla. När kvinnan kom in var hon 8 centimeter öppen och det tog inte lång tid innan det var dags att föda. Något som är skillnad från Sverige är att alla vaginala förlossningar här sker utan epiduralbedövning. Förlossningen gick ganska snabbt, men det var svårt för kvinnan att få ut barnet. Anledningen till att det var svårt att få ut barnet kunde vi se efter att barnet var ute, då det berodde på att navelsträngen var kort. Annars gick förlossningen bra utan komplikationer och vi fick även se på moderkakan som såg frisk ut. Återigen var det en fantastisk upplevelse att se ett barn komma till världen och denna gången på den naturliga vägen!

Efter förlossningen valde Erika och Dennis att gå hem eftersom de hade fått se en vaginal förlossning som de hade väntat på, men Amanda och Anna valde att stanna kvar under natten för att kanske få se fler. Kring midnatt blev vi bjudna på nattmat som sjukhuset bjuder på till nattpersonalen. Vi fick ris och köttgryta som var väldigt gott! Under de första nattimmarna hände det inte något så barnmorskan Elisabeth som vi gick med visade oss en säng som vi kunde sova i och hämtade lakan som vi kunde ha som täcke. Vi somnade ett par timmar och vid 4-tiden på morgonen vaknade vi av en skrikande kvinna då det var en kvinna som skulle föda vaginalt som kom in. Denna gången gick det också snabbt tills det var dags att föda. Förlossningen gick lite snabbare än förra gången då navelsträngen var i normal storlek. Denna gången gick dock inte förlossningen utan komplikationer då kvinnan sprack mellan vaginan och anus, det var väldigt smärtsamt för kvinnan och det såg ganska obehagligt ut. Barnmorskan sydde för att försöka laga sprickan. Efter denna förlossningen sov vi lite till och vid 6 på morgonen valde vi att gå hem då det inte hände mer och det började bli ljust ute. Det var väldigt spännande att göra ett nattpass på sjukhuset och vi var glada över att både få se kejsarsnitt och vaginala förlossningar.

Resterande dagar hade vi inte lika stor tur så det blev inte fler kejsarsnitt eller vaginala förlossningar att se.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments


Både jag (Erika) och Dennis är överens om att vår vecka på surgical department hittills har varit den mest spännande och mest lärorika tiden på praktiken. Eftersom att jag har varit inne på att plugga operationssköterska och Dennis anestesisköterska i framtiden var vi extra taggade inför veckan då de båda yrkesrollerna är betydande under alla operationer.

När vi klev in i operationssal 1 för första gången var vi förväntansfulla då vi inte visste vad för ingrepp som skulle ske. Självklart hade vi frågat en sjuksköterska innan men som tidigare nämnt har många en tendens att prata väldigt tyst och ibland otydligt. Efter några "va?" blir det istället att man nickar förstående utan att egentligen ha den blekaste aning om vad de har sagt. Vi väntade ungefär en halvtimma och tillslut kom patienten in i salen. Till vår förvåning var hon ett dygn gammal och hade fått diagnosen omphalocele. I början av graviditeten befinner sig vissa organ utanför fostrets kropp. Vid omphalocele åker aldrig organen tillbaka in i kroppen vilket resulterar i att bebisen kan födas med tarmar, lever och ibland andra organ uthängandes från naveln vilket kräver operation.  Ingen utav oss hade hört talas om det förut då det är ovanligt i Sverige så det var ett spännande ingrepp. Kirurgen skar bort skinnet runt naveln och tryckte tillbaka tarmarn igen för att sedan sy ihop såret vilket resulterade i att barnet får leva utan navel. Att leva utan navel ger i sig inga fysiska besvär men tyvärr är det vanligt med andra problem efter en sådan operation då det blir trångt när tarmarna trycks in igen. Det enda vi kunde göra efteråt var att hoppas att det går bra för vår patient.

Dag två

Idag kom en patient in som skulle byta ut två spikar som hon hade fått inopererat sedan tidigare. Det var intressant då det inte finns tillgång till någon röntgenmaskin i operationssalarna vilket gör det svårt att se om spikarna sätts in på rätt ställen. Lösningen på problemet var att göra ett snitt i en annan del av handleden för att sedan gå in med fingrarna och att känna om spikarna låg på rätt plats.

Detta blev en av våra längsta dagar på praktiken då vi väntade på en intressant operation som skulle ske på eftermiddagen. Eftermiddagens patient var en äldre man som hade fått stora problem med sin diabetes vilket hade resulterat i att hans underben behövde amputeras. Den exaltering vi haft inför operationen försvann snabbt då vi kom in i salen och påmindes om att det faktiskt är en människa som väntar på att bli av med en kroppsdel. Det är lätt att glömma bort verkligheten när man bara läser pappret på de planerade operationerna. Operationen i sig var relativt odramatisk med betydligt mindre blod än vad vi hade förväntat oss. Kirurgen bad oss om hjälp under operationen men djupare behöver vi inte gå in på det...

Dag tre

På schemat stod laparaskopi (titthålsoperation) vilket betyder att man går in i ett litet snitt med en kamera i buken. Det skulle bli spännade att se hur det gick till men det blev inte riktigt som vi hade förväntat oss. Istället lades ett långt, lodrätt snitt över hela buken och kirurgen började oförsiktigt leta runt efter orsaken till patientens problem. Tarmarna hade tydliga frätskador på grund av en blindtarmsruptur. Att få se inuti en riktig buk såg vi som ett lärotillfälle då vi inte får göra det under utbildningen.

Dag fyra

Idag var det en tyroideaoperation och operation av en brösttumör som stod på schemat. Så blev dock inte fallet då det kom in en patient med akut skalltrauma. Det var en ung man som hade försökt att stjäla en motorcykel. Här är bland det värsta man kan göra att stjäla någons ägodel och den här mannen blev dessvärre påkommen. Han hade fått flera slag mot huvudet med något hårt föremål, huvudet slagen mot asfalten och örat var haft borta av okänd anledning. Patienten pendlade hela tiden mellan medvetende och medvetslöshet. Operationen skulle ske direkt för att släppa trycket från patientens svullna huvud. Kirurgerna borrade två hål på varsin sida av huvudet och satte in två drän för att vätskan skulle rinna ut. Operationen gick bra men vi vet inte hur det för patienten vid uppvaket.

En minst sagt händelserik vecka!

Likes

Comments

Jambo! Här kommer en uppdatering på Anna och Amandas praktikvecka på akuten förra veckan. Vi beslutade oss för att utföra ytterligare en vecka på akuten då vi tycker att det är avdelningen där vi har fått lära oss och göra mest. På akuten får vi en bredare kunskap då det kommer in många olika patientfall som både är stabila och livshotande tillstånd. Hela veckan gick vi på eftermiddagspass (14:00-20:00) då de är mer händelserika, vilket beror på att många patienter transporteras från mindre sjukhus till KCMC.

Första dagen var det väldigt mycket att göra på akuten och därför kunde vi hjälpa till med en hel del. Vi började med att ta vitala parametrar på en del patienter som nyligen kommit till akuten samt journalförde dessa värdena i patienternas pappersjournaler. Vi fick ta blodprover på några patienter däribland en HIV-smittad stadie 4 (mest kritiska stadiet), en med astmaanfall och en kvinna med postpartum-psykos (psykos efter förlossning). Det har varit bra för oss att kunna träna på att sticka här då vi upplever det svårare att sticka de afrikanska patienterna. Det beror bland annat på att huden känns tjockare nästan läderaktig samt att det är svårt att kunna se kärlen på den mörka hyn. Detta gör att vi blir bättre på att känna oss fram till kärlen.

Vi får en del möjligheter till att sticka men det är inte alltid som det känns rätt att göra det. Ett fall var den HIV-smittade kvinnan som Anna skulle sticka, först kändes det lite osäkert eftersom hon var HIV-positiv och det därför finns en smittorisk. Det är dock alltid lika viktigt att tänka på nålhanteringen och aseptiken oavsett patient och därför valde hon att göra det ändå. När hon väl förberedde patienten inför provet genom att sätta på stasen började patienten att bli orolig och vifta med armarna, patienten var väldigt förvirrad och rädd. Anna valde att avbryta och kallade istället på en sjuksköterska på akuten för att kunna lugna patienten. Ord kan göra så mycket i olika situationer och därför är det ibland väldigt jobbigt att inte kunna det nationella språket. På grund av att patienten var så orolig och förvirrad fick en annan sjuksköterska ta blodprovet istället. Amanda fick möjlighet att ta blodprov på en något överviktig patient med astmaanfall hon provade men misslyckades tyvärr och då valde läkaren att ta över. Läkaren försökte sju gånger, då bland annat långt upp på handleden (nästan på handflatan) vilket var väldigt smärtsamt för patienten. Han lyckades inte och då föreslog Amanda att han kunde titta på patientens fötter och direkt hittade han ett kärl som fungerade och blev väldigt glad över detta. Det är väldigt sällan de tar blodprover på fötter här utan de försöker istället ett flertal gånger på händer och armar istället och om det inte går så tar sjuksköterskorna trots de inte har utbildning, ett arteriellt blodprov i femoralis artären (bild på arteriellt prov i femoralis kan ses här nedan). Amanda fick istället möjlighet att ta ett nytt blodprov på en kvinna som var drabbad av postpartum-psykos, meningit, sepsis och en del förlossingsskador. Det var ganska obehagligt att se den unga kvinnan då hon hallucinerade en hel del och tittade en tomt i ögonen. Amanda försökte en gång och blev väldigt glad och chockad över att hon lyckades på första försöket då det som tidigare beskrivet är en stor utmaning att ta blodprov på de afrikanska patienterna. Efter blodprovet på patienten skulle hon transporteras till en gynavdelning för att behandlas för sina förlossningsskador. Vi frågade varför hon skulle skickas till gyn trots sepsis och samtidigt en psykos men det var så de prioriterade de olika diagnoserna. Amanda frågade om patienten skulle få psykiatrisk vård efter behandlingen av de fysiska sjukdomarna men sjuksköterskan hon frågade skrattade och sa att hon inte skulle få det. Vi tror att det kan bero på att det fortfarande är väldigt stigmatiserat med den psykiatriska vården här i Tanzania. Här i Moshi är psyksjukhuset beläget på ett annat ställe än på KCMC eftersom de anser att de psykiskt sjuka patienterna kan vara en fara för de andra patienterna.

Andra dagen på akuten kom det in två patienter som var ungdomar, en var från Skottland och en från USA. Tjejen från Skottland var här på skolresa för att klättra Kilimanjaro och hade under klättringen magsmärtor. Hon vaknade mitt i natten för att kräkas, morgonen därefter kunde hon inte resa sig på grund av magsmärtorna och fick därför transporteras ner från berget till sjukhuset. Vi båda tyckte det var skönt att vi för en gång skull kunde kommunicera klart med en patient. Vi började med att ta patientens anamnes och Amanda fick därefter ta blodsockret. De vitala parametrarna och blodsockret var utan anmärkning. Läkaren kom för att palpera patientens buk och då visade det sig att hon hade mest ont på nedre höger sida, vilket skulle kunna tyda på en blindtarmsinflammation eller problem med äggstockarna. Ett ultraljud blev ordinerat på grund av misstankarna men det visade inget. Det misstänkte sedan att smärtorna kunde bero på en infektion i tarmarna och ordinerade ett antal blodprover. Anna tog blodproverna och sedan fick patienten ett glukosdropp då hon varken hade ätit eller druckit på flera timmar. Redan innan provsvaren kommit ordinerade läkaren antibiotika och som vanligt här så måste allt betalas innan patienten kan få någonting. Tjejens lärare som var med på sjukhuset fick en liten lapp med receptet där läkaren hade skrivit diagnosen Tyfoidfeber, läraren blev genast väldigt orolig. Vi båda reagerade när vi såg denna diagnos då patienten inte visade något symtom av Tyfoidfeber samt att hon hade vaccinerat sig mot denna sjukdom. När vi ifrågasatte läkaren om diagnosen så svarade hon att hon var tvungen att sätta en diagnos för att kunna skriva ut antibiotikan. Under hela processens gång märkte vi hur lite information patienten och hennes lärare fick, eftersom vi nu förstod allt som pågick så informerade vi de båda två kontinuerligt. Då eftermiddagen led mot sitt slut fick vi tyvärr inte se hur det gick för denna patient.

De andra dagarna var mindre händelserika men sista dagen avslutades ganska tufft. Direkt när vi kom in hade en två-årig patient med lunginflammation som hade blivit utskriven från ett annat sjukhus dagen innan kommit in medvetslös. Till skillnad från patientfallet med dödsfall på barnavdelningen kände vi nu att personalen gjorde allt vad de kunde för att rädda barnet. Vi vet dock inte hur det avslutades då vi valde att gå hem när tillståndet fortfarande var kritiskt.

Denna veckan håller vi till på förlossningen vilket är väldigt spännande då ingen av oss varken sett vaginal förlossning eller kejsarsnitt tidigare.

Nedan finns bilder från akuten och däribland en bild på hur man ska sopsortera fötter ;) Den stora tuben är en syrgastub som de använder här, den är ca 1,5meter lång och väldigt tung så den är väldigt klumpig när man ska transportera patienter.


Likes

Comments

Heej! Eftersom att vårt projekt med att hjälpa de HIV-drabbade familjerna i Tunaishi ännu inte är över kommer vi att öppna swishen igen! Vi har nämligen fått höra att det var flera som verkligen ville donera som missade chansen att swisha förra gången så till och med torsdagkväll kan ni bidra. Det här är den sista insamlingen vi kommer att göra. Även en tia gör skillnad!

Swisha till Amanda Haraldsson

0768566828

Likes

Comments

Aldrig hade vi kunnat ana att det skulle bli så mycket pengar som det blev. Totalt har vi tillsammans donerat 9240:- till familjer utan inkomst som är drabbade av HIV, det var långt över förväntan! Men med mycket pengar kommer även svåra beslut och prioriteringar om hur det ska fördelas. Vi började med att köpa så mycket mat som Erick tyckte var rimligt men inhandlade även andra viktiga saker som tandborstar, tandkräm, bindor, stålull, skor, babykräm, tvål, skolböcker och varsitt stort tyg till kvinnorna (användbart som kläder och mycket mer). Erick som är lokalbo och kan språket flytande hjälpte oss att förhandla till oss prisvärda saker vilket gjorde att vi kunde förgylla familjernas vardag lite extra. Vi konstaterade tidigt att vi inte var i närheten av att kunna spendera alla pengar på det vi kunde köpa i stan så vi bestämde oss för att åka till byn och se vad mer de behövde.

Vi blev infångade av en hord med glada barn som var mer än villiga att hjälpa till att bära in alla saker till området. Mama Sara som var medarbetare till projektet välkomnade oss med öppna armar bokstavligt talat och visade oss till en plats där hon hade samlat ihop de som skulle få våra donationer. Alla kunde inte närvara på grund av att de var i kyrkan eller att de var så pass sjuka att de inte kunde ta sig till samlingsplatsen. Dessa personer hade barn eller någon annan som kunde närvara och ta med sig maten hem till dem.

Vi delade upp maten rättvist till de 38 hemmen men tyvärr räckte inte oljan till alla så vi gav lite pengar till en man på området som skyndade sig iväg för att köpa det som saknades. I väntan på att han skulle komma tillbaka gav vi de färgglada tygerna till kvinnorna som blev helt överlyckliga. Barnen fick leksaker och de äldre barnen fick även skolböcker. Lyckan i deras ögon var obeskrivlig. Samtidigt pågick en intensiv fotbollsmatch med fotbollen som blivit liggandes hemma hos oss sedan första veckan. Det var en match, alla mot alla, på den lilla ytan som fanns och ett tjugotal barn inklusive vi som gick in för det helhjärtat. Det var ett totalt underbart kaos. När väl oljan anlände organiserade Mama Sara upp allt, som en naturlig ledare, och bad alla representanter från respektive familj att hämta sina förnödenheter.

Vi fick höra av Mama Sara att de sju barnen som gick i secondary school kanske inte skulle kunna fortsätta under nästa termin då terminsavgiften inte kunde betalas. Avgiften ligger på 70 000 tsh per barn och termin vilket motsvarar ungefär 270:- vilket är väldigt mycket pengar för dessa familjer som nästan aldrig har någon inkomst. Vi bestämde oss där och då för att betala de sju barnens skolavgift för nästkommande termin. För att garantera att pengarna går till skolavgiften kommer vi tillsammans med Erick åka till skolan någon gång i veckan för att betala avgiften. Barnens reaktion när de fick reda på att de skulle fortsätta att få gå i skolan går inte att beskriva och vi önskar att ni som har donerat kunde få se den. Vi här är oerhört tacksamma och priviligierade att få representera era och våra donationer. Ni har precis gjort det möjligt för sju barn att fortsätta gå i skolan.

När allt var utdelat var det dags att besöka tre av de familjer som inte hade möjlighet att närvara på grund av att de var svårt sjuka. En av de tre var en äldre kvinna som vi träffade som nu var drabbad av HIV efter att ha vårdat sin son som hade gått bort för några år sedan av AIDS. Hon tar nu ensam hand om sina fem barnbarn. Förra året förstördes hennes hus som var byggt av lera av det kraftiga regnvädret under regnperioden vilket gjorde det fullkomligt obeboeligt. Tack vare en tysk student har de nu kunnat bygga upp väggar av sten och tak av plåt till ett nytt hus. Fortfarande är stora delar av det lilla huset obeboeligt på grund av avsaknaden av isolerat tak, fönster, dörrar och golv. Eftersom att vi har en hel del pengar och tid kvar har vi valt att försöka slutföra så mycket som möjligt. Vi kommer bestämma ett datum i veckan då vi ska åka med Erick för att inhandla sand, cement och glas till fönster samt betala en professionell byggarbetare som ska hjälpa oss att slutföra stora delar av resterande arbete. Vi kommer själva delta i byggnationsarbetet och hjälpa till på alla sätt vi kan. Detta är det minsta vi kan göra som tack för era donationer.

Vi träffade två andra familjer som var i behov av exempelvis mediciner som vi kommer att köpa om det blir pengar över efter bygget av huset. Hoppas att ni tycker att donationspengarna har spenderats på rätt sätt! Vi berättade för alla där att vi har gjort en insamling från er där hemma och de var evigt tacksamma för engagemanget och stödet de har fått. Efter husbygget kommer självklart en ny uppdatering på bloggen.

ASANTE SANA RAFIKI!

9240:-240:-

Likes

Comments

Sjukhuspraktiken är varför vi är här men samtidigt finns det alltid mer att göra. Under vår tid i Tanzania har vi träffat på många människor som brinner för att hjälpa de mest utsatta. På söndag kommer vi träffa vår vän Erick som driver projektet Tunaishi orphan som är ett hjälpprojekt för barn som förlorat sina föräldrar i AIDS. Många av barnen är själva drabbade av HIV och bor nu med sina mor- och farföräldrar eller någon annan släkting. HIV-medicin är idag gratis i Tanzania men med HIV kommer sekundära sjukdomar som kräver andra mediciner. På grund av ekonomiska svårigheter behövs all hjälp de kan få med stöd för mat, kläder, skolböcker, hygienartiklar, leksaker och mediciner. Detta är ett icke statligt projekt och bygger därför på privata donationer.

Är detta något ni skulle vilja stödja får ni gärna swisha valfri summa. Ingen summa är för liten och de är tacksamma för all hjälp de kan få. Pengarna kommer att investeras i saker de behöver och inga kontanter kommer överlämnas. Vi kommer själva vara med och införskaffa förnödenheterna för att sedan åka till de behövande och dela ut det personligen. Ett inlägg med text och bilder kommer sedan publiceras här på bloggen. Vi hoppas självklart att ni vill vara med och hjälpa till!

För donation swisha:

Amanda Haraldsson

0768566828



Likes

Comments

Hej igen! Det är Dennis och Erika som skriver. För oss var dagarna förra veckan lite annorlunda till skillnad från Anna och Amandas. Vår vecka var inte riktigt lika dramatisk men det betyder inte att den inte var lärorik. Veckan skulle vi tillbringa på ICU som är den medicinska intensivvårdsavdelningen men det slutade tillslut med 3 dagar där och 1 dag på akuten. Veckan bestod av ett lugnt tempo där vi fick möjlighet att hjälpa patienterna med personlig hygien och kontroll av vitala parametrar. Utöver det gjorde vi inte mycket mer praktiska saker utan det blev mest att följa med på läkarronder för att få en större förståelse kring patientfallen. Bakteriell meningit (hjärnhinneinflammation), svåra fall av malaria, stelkramp och High altitude disease (Höjdsjuka) är några av de fall som vi stötte på och som vi sällan skulle se hemma.

Höjdsjuka är en relativt vanligt förekommande sjukdom och framförallt bland turister som försöker bestiga Kilimanjaro. Oseriösa företag försöker ibland pressa ner antalet dagar för bestigning av berget så mycket som möjligt för att kunna erbjuda ett billigare pris som är ett bra sätt att locka kunder. Detta resulterar i att stigningen sker för fort och bestigarna riskerar att inte hinna vänja sig vid den låga syrehalten. Finns då ingen erfaren guide som uppmärksammar tidiga symtom ökar risken för livshotande konsekvenser där vätska ansamlas i hjärna och/eller lungor. Oftast är guiderna och de de olika företagen väldigt duktiga och noga när det gäller beslut om personer är kapabla till att fortsätta eller om de behöver evakueras och vanligtvis återhämtar sig patienterna väl inom några dagar.

Psykiatriska sjukdomar är fortfarande väldigt stigmatiserade här och det finns därför inget psykiatrimottagning i sjukhusområdet. Detta beslut togs för några år sedan av regeringen och den lilla psykiatrivård som finns flyttades ut på landet, bort från allmänheten. Därför gör det extra ont i hjärtat när det kommer in någon med psykiska problem till KCMC. Dessa patienter tas inte alltid på allvar och bemöts med misstro när de inkommer med fysiska besvär då personalen kan skylla på deras psykiska tillstånd istället. Ett av fallen vi stötte på var ett misstänkt självmordsförsök av en 16-årig tjej som kom in till intensivvården efter att ha svalt råttgift. Hon fick inte mycket uppmärksamhet och vi upplevde att personalen hade en attityd som att hon fick skylla sig själv. Vi vill inte försvara detta beteende på något sätt men det är så det funkar här just nu. Även om personalen kan upplevas som nonchalanta ska det inte misstolkas som att de är inhumana eller elaka då stigmatiseringen sitter djupt rotad i befolkningen. Stigmatisering av psykiatrin är fortfarande ett problem i Sverige men inte lika stort som förr. Det är ibland lätt att peka med fingret men man ska vara medveten om att Tanzania är ett land under stor utveckling och därför kan vissa saker hamna på efterkälken. Det vi kan göra under vår praktik här är att berätta om hur det är i Sverige samt att bemöta patienter efter våra principer. Ibland känns det som att man gör för lite men som studenter är vi inte här för att förändra utan vi är här för att lära.

Även att vi inte lärde oss mycket praktiskt var det nyttigt att se de olika sjukdomstillstånden som vi sällan ser hemma och hur de yttrar sig. Kanske var detta den ända kontakten vi någonsin kommer ha med vissa av tillstånden och som många hemma i Sverige aldrig kommer få se.

För att inte skriva ett allt för långt inlägg kommer dagen på akuten lite senare. Ta det polepole!


Likes

Comments

I skrivande stund sitter vi på Rooftop bar café och skriver då internetet på telefonerna inte vill samarbeta med oss. Det här inlägget kommer att handla om Anna och Amandas vecka på operation.

Veckan började som det brukar göra när vi ska till en ny avdelning, nämligen att vi gick till Olivia som är en väldigt trevlig koordinater på KCMC. Hon visade oss till intensivavdelningen för postoperativa patienter vilket inte riktigt var vad vi hade tänkt, vi ville gärna till operationsavdelningen för att se hur operationer går till här. Vi nämde inget utan hängde snällt med på en rundvandring för avdelningen med en väldigt trevlig sjuksköterska som berättade om varje inneliggande patients tillstånd, vilket inte är allt för vanligt att de gör här utan vi brukar behöva läsa deras pappersjournal om vi vill veta något om patienterna. Fem av de sju inneliggande patienterna hade varit med om en motorcykelsolycka, den sjätte hade blivit påkörd och sjunde patienten hade trillat från ett träd. Alla patienter förutom en hade subduralhematom (en blödning under skallbenet) vilket vi tror många gånger beror på att de inte använder hjälm. Dagarna på avdelningen började med en rapport på swahili men efter det översatte den trevliga sjuksköterskan det väsentliga till oss vilket vi var väldigt tacksamma över. Därefter skulle alla patienter tvättas i sängen sedan utfördes såromläggningar på de patienter som var i behov av det, sedan var det medicindelning och tillsist läkarrond. Vi frågade sedan sjuksköterskan om det var möjligt att få se en operation och det var inga problem. Sjuksköterskan introducerade oss till en kirurg på operationsavdelningen där vi snabbt blev inkastade på en laparotomi ( öppning av bukväggen in till bukhålan för att kunna undersöka bukorganen). Patienten hade under tre veckors till haft blod i urin och avföring samt som han började kräka upp blod. Han hade tidigare gjort en koloskopi för att utreda vart blödningen kom från men de hade inte hittat orsaken. Läkarna misstänkte att det kunde vara något fel på pancreas (bukspottkörteln) och då möjligtvis cancer därför beslutade de att göra en laparotomi. Patienten sövdes ner och de öppnade upp hela buken. Processen var liknande som under en operation i Sverige då det började med att Anestesi-personalen sövde patienten och var med och kontrollerade patientens vitala parametrar under hela operationen. Två kirurger utförde operationen och en operationssjuksköterska assisterade dem. Operationen var väldigt intressant då vi fick se anatomin i hela buken samtidigt som vi fick se och fick förklaring på vad som var fel. Det visade sig att patienten hade fått en akut pankreatit och även hade pankreascancer med metastaser, vid kirurgens upptäckt brast han ut ett aj aj aj då prognosen inte var så god för denna patient.. Vi kunde tydligt se de mindre tumörerna i buken samt att pankreas inte såg ut som den skulle. Operationen pågick i många timmar där de bland annat sög ut koagulerat blod från buken samt skar bort tre decimeter av tarmen som tagit skada av pankreatiten. Under tiden de sög ut blod så gick slangen till sugen av från fästet och det skvätte upp en blod och kroppsvätskebland droppe i varsitt öga på båda två. Chockade stod vi båda still i några sekunder och tittade på varandra, sedan gick vi snabbt ut för att skölja våra ögon. Vi gick därefter nervöst fram till anestesiteamet och frågade om patienten var HIV smittad (bindesträcken fungerar inte på ipaden) vilket han inte var. Lättade satt vi oss ner tills vi insåg att de inte nämnt något om att de tagit prover för hepatit. Amanda gick fram och frågade och fick som svar att de inte testat patienten för det. Vi var inte oroliga för hepatit A och B då vi är vaccinerade för det men däremot var vi oroliga för hepatit C. Anestesiteamet föreslog att vi skulle vänta till operationen var över för att sedan be om ett blodprov på patienten. Vi kämpade oss igenom ett par timmar till trots vi inte fått i oss mat på sju timmar. Tillslut började vi känna oss svimfärdiga och beslutade oss för att gå tillbaka till den trevliga sjuksköterskan på postop intensiven för att be om råd i situationen. Sjuksköterskan berättade att det var väldigt ovanligt med Hepatit C bland patienterna och att det var ytterst liten risk att bli smittad via ögat. Hon föreslog att vi skulle gå hem och äta och att vi kunde ta blodprovet dagen efter när patienten kommit till postop intensiven. Dagen efter hade Amandas tidigare förkylning blivit värre och hon var tvungen att stanna hemma. Anna tog sig fast beslutet till postop intensiven för att ta blodprov på patienten dock till henne förskräckelse så hade patienten avlidit under operationen som hade pågått i ytterligare fem timmar efter att vi hade gått. Det var tragiskt att en så relativt ung man som vi också hann träffa innan han sövdes ner gick bort. Vi valde att kontakta medicinska fakulteten och en hematolog från Karolinska institutet som båda sa att vi inte behövde oroa oss, för att vara på den 100 procent säkra sidan tyckte hematologen att vi skulle ta ett blodprov för hepatit C om 6 månader vilket var skönt att höra.

Praktikdagen fortsatte för mig (Anna), jag gick över till operation och mötte upp med de andra svenska tjejerna. Vi var med på en av operation där de skulle ta ut ett implantat från en tidigare fixad humerusfraktur (överarmsfraktur) där en av de andra svenska tjejerna fick vara med och assistera! Under operationens gång såg vi andra tjejer genom fönstrena som de har mellan varje operationssal en kvinna som såg gravid ut lägga sig på operationsbritsen. Förbryllade över vad hon gjorde där om hon nu var gravid så gick vi över till de rummet för att se vad det var för operation. Det visade sig att kvinnan hade ett enormt myom (en godartad tumör med knutor av muskelceller och bindväv som kan uppstå på livmoderns muskelvävnad), bild på myomet kommer här nedan (VARNING FÖR OBEHAGLIG BILD). Vi funderade över varför patienten hade gått så pass länge med myomet för att det skulle kunna bli så stort. Vi kom fram till att det kunde bero på att operationerna kostar en del och ska vid ickeaakuta fall betalas i förhand. Det i sin tur gör att en del patienter kan behöva spara ihop pengar en tid innan de kan opereras.

Sista dagen på operation var Amanda frisk från både förkylning och matförgiftning så båda två gick till praktiken. Vi fick vara med på en s-nail operation av lårbenet (skruv för att laga fraktur). Patienten som skulle opereras hade brutit av femur (lårbenet) för fyra veckor sedan och detta skulle nu lagas med hjälp av en skruv. Han blev endast lokalbedövad och fick ha ett skynke framför ansiktet för att inte se operationen. Det såg väldigt dramatiskt och smärtsamt ut när kirurgerna skulle tvätta benet med desinfektionsmedel eftersom de drog upp det och böjde benet på ett onaturligt håll. Operationen i sig var ganska brutal då de först öppnade upp under knät och förde in sina fingrar och rörde runt. De skruvade med olika typer av redskap samtidigt som patienten blödde ganska mycket. De öppnade även upp vid sidan av lårbenet och drog ut båda delarna av det avbrutna benet. De rengjorde insidan av benen genom att skrapa vilket vi båda tyckte var obehagligt att se och höra på. Efter det gick vi ut och tog vår lunch och när vi kom tillbaka höll de på att försöka få de olika lårbensdelarna på plats för att sedan skruva ihop dem. Vi kan båda hålla med om att det var den mest brutala och mest obehagliga operationen vi sett under veckan.

Likes

Comments

Eftersom vi är sena med att uppdatera bloggen så kommer här ett blandat inlägg om våra helgäventyr. Förra helgen åkte vi till Ngoro waterfalls i Marangu. Vägen dit var väldigt lång och skumpig så några av oss blev lite åksjuka. Efter 1,5 halvtimme kom vi fram och där väntade även en guide som skulle visa oss vägen till vattenfallet. Vi fick en varsin gå-pinne och därefter fick vi vandra en kortare sträcka nedåt mot vattenfallet. Vattenfallet som vi kom till var väldigt vackert men vattnet där i var väldigt kallt! Vi gick ut några steg i vattnet och passade även på att ta en hel del bilder. Vi tyckte dock att det var alldeles för kallt att bada i. Efter att vi hade ätit vår lunch som vi tagit med oss bestämde Anna sig för att ta ett dopp i vattenfallet ändå för att hon trodde att hon skulle ångra sig efteråt annars. Det slutade med att alla vi andra blev övertalade att hoppa i också. Det var superkallt men det var ändå väldigt häftigt att bada i ett vattenfall! Efter badet bestämde vi oss för att åka hem så vi fick vandra den kortare sträckan uppåt tillbaka till vår taxichaufför. Uppe vid taxin träffade vi två killar som hade hittat två kameleonter som vi fick titta på och testa att hålla i, vilket var väldigt häftigt att göra. Dagen avslutades med indisk mat på Milans som är en av våra favoritrestauranger här i Moshi.

Denna helgen har vi hittat på lite olika saker. Under fredagen åkte vi till hot springs (varma källor) som ligger en bit utanför Moshi. Vägen dit var lång, skumpig och vi fick även åka igenom en del vatten med bilen men det gick bra eftersom att vi åkte i en jeep som var anpassad för terräng. Vi åkte en lång sträcka igenom mindre byar och stora fält men till slut kom vi fram till de varma källorna som var undangömda bland träd. Det var en otroligt mysig miljö bland träden och de klarblåa varma källorna. Vi stannade där hela dagen och badade i det ljumna vattnet och svingade oss i en lian som var uppsatt. De av oss som vågade passade även på att göra bakåtvolter från lianen ner i vattnet. Än så länge så tycker vi att detta har varit den bästa utflykten som vi varit på!

På fredagskvällen så var Anna och Amanda lite rastlösa så de bestämde sig för att gå till karaokebaren som ligger i närheten av Doctors Compound. Meningen var att vi skulle möta upp några andra studenter från compoundet, men de dök aldrig upp så vi satt själva och drack lite Savanna och lyssnade på folk som bjöd på fruktansvärd karaokesång. Efter en stund kom två Masaikillar (en stam i Tanzania) och ville sitta ner och prata med oss. Vi pratade en hel del om kulturella skillnader mellan Tanzania och Sverige, vilket var väldigt intressant att prata om. Det visade sig att killarna var bröder från samma pappa men inte samma mamma. Vi frågade om det berodde på skilsmässa, men det visade sig att pappan hade fem fruar med tillhörande barn. Detta tyckte de var helt normalt och "bröderna" umgicks med varandra som goda vänner. Vi berättade att mångäktenskap inte finns i Sverige, vilket de tyckte var väldigt konstigt.. Vi frågade sedan masaikillarna om de kände någon utanför Afrika och då berättade ena masaikillen att han hade en kompis från något land i Europa (vi har tyvärr glömt vilket land det var). Masaikillen berättade sedan att kompisen från Europa hade berättat något helt galet för honom som han inte visste om han skulle tro på. Kompisen från Europa hade nämligen berättat att i det landet han kom ifrån gjorde könsbyten. Vi berättade att det även sker i Sverige och han svårt att förstå detta, han undrade varför och hur det gick till. Efter att vi pratat om det en stund vågade vi även fråga om hur de själva såg på homosexualitet. Från början visste de inte vad det var men efter att vi hade förklarat att det var när två killar eller två tjejer är kära i varandra förstod de. De skrattade åt det och sa att det inte existerar här, de kunde inte alls förstå att två av samma kön kan tycka om varandra och de berättade även att det är olagligt här. Vi berättade att det är tillåtet i Sverige och att homosexuella även kan gifta sig i kyrkan, det var en stor chock för dem. Ett annat samtalsämne var hjärttransplantationer eftersom Amanda tidigare har praktiserat på en hjärttransplantationsavdelning. De blev återigen chockade och kunde inte alls förstå hur man kan ta ett hjärta från en kropp till en annan.. Samtalet slutade med att Amanda blev erbjuden att flytta ifrån Sverige till en Masai-by i Tanzania och gifta sig med Masaikillen som hon pratade med. Han tyckte att Amanda skulle hoppa av sjuksköterskeutbildningen och börja mjölka kor hos Masaierna istället. Hon tackade dock nej till det erbjudandet.. ;) Som sagt detta var en väldigt intressant kväll med många kulturkrockar.

Lördagen började med att vi åkte till byn Kiboridoni för att handla tyger till framtida tröjor och jumpsuits. Där fanns en hel del tyger och många av dem var väldigt färgglada med mycket mönster. Alla tjejer köpte tyger som vi sedan ska lämna in till en skräddare för att få plagg sydda. I Kiboridoni besökte vi också en folkfylld marknad där de sålde allt från skor till massvis med grönsaker och torkad fisk. Vi var väldigt populära på marknaden då vi var de enda mzungos (vitingar) som var där.

Under eftermiddagen gjorde vi ett senare firande av "4th of July" då vår roommate Mary kommer från USA. Vi hittade av en slump 5 stycken gräsliga linnen med USA-flaggor på marknaden på vägen hem som vi köpte då vi tyckte att det var passande inför firandet. Mary hade lagat en hel del mat som skulle likna den mat som de brukar äta när de firar dagen. Hon bjöd på friterade pommes, bakade bönor, potatissallad, coleslaw, korv med mera. Till efterrätt grillade vi marshmallow och gjorde s'mores (marshmallow, choklad och kex). Allt var supergott och vi var väldigt mätta efter maten! Under eftermiddagen/kvällen spelade vi kubb med vattenflaskor som vi även gjorde under midsommarafton. Det funkar i stort sett lika bra att använda vattenflaskor som träpinnar i kubbet ;) Lite senare under kvällen kom andra studenter från Doctors Compound och däribland de andra svenska tjejerna från Lunds universitet som är här och praktiserar. Vi hade en förfest, sen gick de som ville vidare till karaoke-baren och några av oss fortsatte sedan därifrån till nattklubben Red Stone som ligger i Moshi. Efter mycket firande och dans så slutade natten för några av oss vid halv fyra på morgonen. Idag har vi bara tagit det lugnt på hotell Ameg där vi har badat i pool, solat och ätit god mat. 

Nästa inlägg kommer handla om Anna och Amandas praktikvecka på operation, ha det gott!


Likes

Comments

Ber om ursäkt för en sen uppdatering men här kommer lite information om vad Amanda och Anna gjorde och var med om på praktiken förra veckan. Vi var på barnavdelningen där även barnintensivvårdavdelningen ingick. Avdelningen var uppdelad i olika sektioner beroende på vilken diagnos barnet hade. Det ena rummet var för barn som drabbats av cancer, fysiska trauman och även urologiska besvär. Det fanns ett isolerat rum där barn med smittsamma diagnoser befann sig. Vi reagerade på att de blandade barn med olika smittsamma diagnoser, att dörren alltid stod öppet till rummet samt att personalen inte hade speciella skyddskläder när de gick in där. Ett rum var för blandade diagnoser men framförallt för barn med PAIDs (barn som drabbats av aids). Det fanns ett privat rum med bara en säng vilket var för barn vars föräldrar betalade extra för att få. Det privata rummet kostade 40000 chilling/dag (160kr) jämfört med barn som vårdades i det gemensamma rummet där en sängplats kostade 10000 chilling/dag (40kr).

Under veckan på barnavdelningen var vi med om en av de tuffaste händelserna hittills. Under morgonens gång när vi bäddade en patients säng ropade en läkare till Amanda: akut akut! Hämta syrgas och glukosmätare nu, denna patienten är kritiskt sjuk. Patienten var en 7-årig pojke med en historia av svår anemi och han hade nu fått stora svårigheter att andas och visade på tydliga indragningar vid nyckelbenet och mellangärdet. Patienten förlorade medvetandet. De gav honom syrgas och de kontrollerade blodsockret. Blodsockret var bra och därefter beslutade personalen sig för att lämna rummet. Vi frågade en sjuksköterska vad de misstänkte att patienten hade drabbats av och hon svarade att de trodde att de var en hjärnblödning. Vi blev förbryllade över att de endast kontrollerade blodsockret och att de lämnade honom utan uppsyn. Vid misstänkt blödning och vid svårigheter att andas borde de åtminstone kontroller blodtryck, puls och saturation. De berättade för oss att de skulle flytta pojken till barnintensiven (som låg tre rum därifrån) och låta personalen där ta kontrollerna. Det var frustrerande för oss då de lätt hade kunnat ta ett blodtryck och puls utan att det hade kostat något extra (mycket handlar om kostnader här). Tiden gick, pojken låg där inne ensam då föräldrarna var tvungna att gå ut för att städerskan skulle moppa golvet. Vi fick ut en stund för att ta något att dricka och äta lunch. 45 minuter senare kom vi tillbaka och då stod många ur vårdpersonalen runt pojken. Hans tillstånd hade försämrats och personalen gav honom mekanisk ventilation då han inte kunde andas själv. Nu blev det helt plötsligt bråttom att få över honom till barnintensiven. Sängen som han låg i fick lyftas för att den var stor och klumpig utan hjul och även syrgastuben var stor och klumpig att lyfta eftersom den var 1.5 meter lång. Det var alltså väldigt svårt att flytta patienten och den krångliga turen dit gjorde även att han inte fick regelbunden mekanisk ventilation. Väl på plats på barnintensiven insåg vårdpersonalen att de inte hade material för intubation och de började ringa runt efter materialet. Efter en timme kom materialet fram men då var det försent. Pojken hade redan avlidit. Det mest frustrerande för oss i situationen var att det var ett långsamt tempo i ett livshotande tillstånd. Vi tyckte även att det var tungt att se de sista ögonblicken i pojkens liv då personalen var stressade och patienter runt om kunde se hela processen. Efter att pojken avlidit tog det ca 30 minuter innan familjen som satt i korridoren utanför blev informerade. Mamman blev självklart förkrossad och vandrade runt med anhöriga och skrek väldigt högt i korridoren. Vi kunde könna hennes smärta av att ha förlorat sin son. Det var jobbigt att se att sjuksköterskorna bara tittade på mamman när hon skrek. Patienter och anhöriga samlades i korridoren för att se vad som hänt och många av dem såg oroliga ut. Vi ville gärna kunna prata med mamman men på grund av bristande kunskap i språket Swahili kunde vi inte göra det. Vi frågade därför en sjuksköterskestudent på avdelningen om hon kunde hjälpa till att lugna ner mamman. Sjuksköterskestudenten tog med mamman till en säng i ett rum där hon fick vatten och chans att lägga sig ner. Vår dag slutade efter detta och vi fick hem med många tankar och blandade känslor.

Resterande av veckan fick vi bland annat vara med på och utföra såromläggningar. Något vi blev överraskade över var att de använde honung till såren då det har visat sig vara antibakteriellt.

Sista dagen på praktiken skulle Anna gå in i medcinrummet/personalrummet för att ta en bild. En stor råtta kom springande framför fötterna på henne. Anna berättade detta för sjuksköterskestudenten som bara skrattade och berättade för huvudsjuksköterskan om detta. Huvudsjuksköterskan svarade att "det är klart att det kan komma en råtta för vi har hål i väggen".

Denna veckan har vi påbörjat vår praktik på operation, ett inlägg om det kommer i slutet av veckan. Bilderna nedan är: topp 10 sjukdomar på barnavdelningen, medicinskåp där de förvarar medicinerna i matlådor, en bild på Amanda och en av sjuksköterskestudenterna som vi följde under veckan.

Likes

Comments