Gästinlägg

"While crossing the road he got hit by a car
Poor little creature, did not get that far

He lied down in the snow, already dead
deep frozen, beautiful and red

I did not want to touch him, he surely was covered in germs
left on the ground, to be fed on by worms

With a leaf from an Asp i grabbed the diseased
to prevent the corpse from being maimed and squeezed

"Oh, trepidation" his head was tattered
some lumps of the brain all smashed up and scattered

The uncongealed grease had frozen to glue
I would have to use force to complete the rescue

"Now is when others would give up and bale"
I thought as I started pulling the tail

Halfway through my rescuing mission
a vehicle was approaching, this was his vison

Something furry between the asphalt and a girl
still stuck I was now wrenching the damn squirrel

Then with a "pop" the cadaver was unbound
he flew through the air before hitting the ground

My duty was fulfilled and a new game created
Toss with little rodent, or whatever is striked and inanimated"

Bilden ovan är skapad utav Pernilla själv, blir ni nyfikna på hennes härligt unika stil tycker jag att ni ska klicka er vidare till hennes Hemsida där ni hittar många fler underbara bilder.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Är det bara jag som tycker att det är så sjukt mycket roligare att titta på kläder till killar? Jag verkligen älskar herrmodet - tycker att det är så jävla snyggt!

För ett tag sedan var vi inne på Lager 157 här i Jönköping och hittade då denna läckra tröja som ni ser här nedanför. Det var faktiskt syrran som letade efter något långärmat att ha på jobbet men det fanns inget bra på damavdelningen. När vi sen såg det otroliga priset på endast 30 kronor så plockade vi även med oss två till brorsan. Sammanlagt gick vi där ifrån med 6 stycken (gråa och svarta i olika storlekar). Syrran var lite osäker på om hon skulle ha small eller medium, så vi tänkte att vi kan ju lämna tillbaka de som inte passar men sen slutade det med att hon valde small och pappa behöll medium, haha! Kändes lite överdrivet att köpa så många likadana plagg men billigt är ju bra, eller hur?

Tröja HÄR - 30kr på Mid season sale
Linne HÄR - 50kr
Byxa HÄR - 150kr

Vad tycker ni tjejer om att klä er i killkläder och vad tycker ni om killmodet?

Jag blev själv sugen på att köpa en grön collegetröja men de fanns bara i stora storlekar tyvärr

Likes

Comments

Veckans mående
Mår bättre och bättre även att det ibland finns de stunder där man dippar lite.

Veckans skratt
Nä?

Veckans grubblerier
Hur ska det bli?

Veckans saknad
Söder - ofc!

Veckans citat
"So you mean that the thing we are looking for is burried in Snookie's backyard?"
/Damon Salvatore TVD S5
Ja, jag stavade säkert fel...

Veckans bästa
Att jag tog mig igenom fyra dagars jobb. Berättade jag vilken enorm ångest jag hade inför att gå dit? Hur som helst så gick det relativt smärtfritt.

Veckans sämsta
Att jag slarvat med dryck hela veckan och med mat i helgen

Veckans Podd
Rättegångspodden med Nils Bergman - Love it!

Veckans serie
The 100 - S3
Nu ute på Netflix!

Veckans låt
En gammal nyhet har åter blossat upp på sociala medier - jag pratar självklart om den omtalade fisen som sägs finnas med i låten The Call. Lyssna noga när de sjunger "Listen baby I'm sorry" i refrängen så kan man ana något.
Dessutom älskar jag den här låten så varför inte passa på att dela den?

Veckans Instagrambild
​Ingen

Likes

Comments

Hej folket!
Tänkte bara titta in här lite snabbt och uppdatera om dagen. Har jobbat idag så kan väl inte påstå att det har hänt mycket mer än så. Blev en promenad på förmiddagen samtidigt som små snöflingor föll från skyn. Rätt härligt, men blött och halt.

Vid halv tio ikväll började jag verkligen att längta hem. Längtade efter en dusch, varma mackor och en serie , samt att sedan få krypa ner i sängen och läsa i mitt magasin. Gjorde det igår - hur mysigt som helst! Evigheter sedan jag låg nerbäddad i sängen och läste ut något gjort av papper. Så ska väl förflytta mig dit inom en snar framtid.

Fick ont i knäet när jag var ute och gick (förmodligen pga fötterna halkade runt lite) och nu har det även förflyttat sig upp i höften så hoppas på att det känns bättre imorgon.

Nej nu säger jag godnatt!

Likes

Comments

Tankar och funderingar , Psykisk ohälsa

... kan ibland vara den största drivkraften till kreativitet

Många av mina egna dikter har blivit till de perioder då jag mått lite sämre eller bara känt mig ledsen. Det var då jag var som mest kreativ, det var mycket svårare att vara kreativ när jag mådde bra. Eller kanske så var det inte svårare, kanske var det bara så att behovet inte fanns då.

När jag mår dåligt vill jag på något sätt få utlopp för mina känslor och jag vill att dom ska synas och inte bara kännas, då har jag klottrat ner dem på ett papper, i telefonen eller öppnad ett dokument på datorn. Men ofta kommer orden och meningarna till mig när jag är ute på promenad. tar en dusch eller gör något annat, då går jag runt och upprepar meningarna i huvudet så att jag inte ska glömma dem tills de kan bli nedskrivna.

Det senaste har det nog varit tvärtom för mig, depressionen har istället gjort mig lamslagen och jag har inte förmått mig att skriva alls, bara känt mig matt när jag tänkt på det. Kanske beror det på att bloggen är något jag försöker syssla med dagligen så kanske behövde jag en paus ifrån skrivandet. Sen har jag märkt lite att jag det senaste året har blivit tystare och tystare ju sämre jag mår och drar mig undan. innan var jag nog den som hördes mer. Och med "hördes" menar jag deppiga statusar på Facebook. Jaja, vi behöver alla få utlopp för våra känslor på något sätt.

Hur bearbetar du alla dina känslor? Har du större behov av att visa sorg än lycka eller stänger du inne något?

Bilder ifrån 2008

Likes

Comments

Veckoresumé

Veckans mående
Helt ok skulle jag nog säga, haft lite smått ångest inför att jobba imorgon men jag lär nog överleva det också. Bloggen har kommit igång lite mer och fått lite liv så det känns roligt, även fått en hel del respons så tack för det - ni är bäst!

Veckans skratt
Jag glömmer alltid vad jag skrattat åt i veckan.

Veckans grubblerier
Det jag grubblat mest på denna vecka har varit familjerelaterat och privat så mer än det tänker jag inte berätta.

Veckans saknad
...

Veckans citat
Nope inget

Veckans bästa
Promenaden kring Rocksjön och att syrran ville följa med - var mysigt. Att bloggen fått liv och att jag kommit igång lite med skrivandet av boken. Ni hittar ett smakprov av den HÄR

Veckans sämsta
Det som jag inte har tänkt nämna här på bloggen...

Veckans Podd
Lyssnade på första avsnittet av @jellicas och hennes bästa väns podd. Ni hittar länk till den på hennes blogg. Två galna underbara tjejer helt utan censur. Dom bjuder på många skratt. Skönt när folk vågar släppa alla spärrar och inte vara så fina i kanten hela tiden. Helt klart en podd värd att lyssna på!

Veckans låt
Har gått runt och sjungit på den här i flera dagar

Veckans instagrambild

Testade att slänga upp fyra bilder på en gång och detta är en utav dem. På Instagram heter jag Liz.91

Likes

Comments

Skriva

Standing in the cold night

Standing in the cold night
and all I want is for you
to put your arm around me

Sitting in a boring meeting
and all I want is to
rest my head upon your shoulder

Laying on the ground watching
the stars and all I want
is reaching for your hand

But it's so difficult to show you how I feel
when we're just being friends

Och med denna dikt från 2009 (?) önskar jag er alla en godnatt!

Likes

Comments

Hallå folket! Här försöker man uppdatera bloggen mer frekvent och sen blir det plötsligt helt tyst?!

I fredags skulle jag och mamma ut och gå, som vanligt, samt handla lite mat. Slutade med att jag aldrig åkte hem till lägenheten igen så helgen har spenderats hemma hos familjen. Har väl hänt lite det senaste som i respekt för andra INTE kommer skrivas om här.

Igår var vi åter ute och promenerade runt Rocksjön, den här gången fick vi även med oss syrran ut så det var trevligt.

Idag har vi fixat lite ute i boden och nu ska vi fira lite farsdag.

Hoppas att ni alla har haft en fin helg.

Likes

Comments

Skriva

Hej folket! Om ni inte kan somna riktigt än så tänkte jag passa på att bjuda er nattugglor på ett första utkast till min förhoppningsvis kommande bok. Här följer prologen och en bit in på första kapitlet. Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte.

Prolog

Skuggor från blåa lågor dansade över Alexias nakna ben medan Madam Liba sakta förde sina händer strax över flickans mage. Alexia kände inte igen de ord som Madame Liba upprepade i en klagande sång. Hade dom ens någon betydelse? Hon litade på Ryan, men kunde hon lita på Madam Liba?
Alexia fruktade inte döden i sig, men hon ville inte vara anledningen till att andra fick sätta livet till. Hur kunde jag låta det här hända? Hon förbannade sin dumhet och bad till gudarna att allt skulle bli till det bättre. Min dotter ska inte dö! Det kommer bli bra, det måste bli bra, intalade hon sig själv.
Det högg till i flickans magen, hon skrek till samtidigt som hon tryckte hårt om pojkvännens hand.
”Nu börjar det” konstaterade Madam Liba lugnt.

Det lilla livet var rosa, huden var tunn och där under syntes små linjer där blodet flödade. Där inne slog det minsta av hjärtan i en kropp som var så liten och skör att den knappt var större än Ryans tumme. Det var det vackraste Alexias ögon någonsin hade skådat och hon tittade förundrat på när fostret och moderkakan stilla seglade iväg i luften för att omslutas av något klotformat och genomskinligt som skulle tjäna som en tillfällig livmoder.
Madam Liba fångade upp klotet och överlämnade det till Alexia. Hennes händer darrade när hon kupade dem och tog emot barnet. Klotet vägde inte mer än en medelstor potatis och passade perfekt mot hennes handflator när de vilade tätt intill varandra.

”Vid detta hjärta skapat av kärlek, rent från ondska och som ännu inte skådat sitt första gryningsljus binder jag tusentals själar. Låt deras röster för evigt tystna, låt deras hjärtan sluta slå. Låt deras styrka ge kraft åt ett barn som ännu inte tagit sitt första andetag. Låt barnets hjärta fortsätta slå med lånade hjärtslag tills den dag då hon åter vilar i sin moders sköte.”

I
- Startskottet -

"Är han...?"
"Spelar det någon roll? Kom nu för helvete!" Scott greppade ursinnigt Alexias arm och släpade med henne genom en korridor med giftgröna väggar. Hon sneglade på den livlösa man de lämnat bakom sig. Scott hade verkligen inte tvekat en sekund när han slog ner vakten för att sedan stjäla hans nycklar. Själv hade hon blivit stående med chockartat uttryck och glott ända tills Scott slutligen drog iväg med henne.
En av nycklarna passade perfekt i låset till den tunga järndörren i slutet av korridoren men när Scott vred om hördes ett klick och dörren gick i lås. Han kollade förvånat på Alexia, som fortfarande var frånvarande, höjde handen och slog till hennes axel.
"Vakna! Dörren var öppen..."
"Jaha?" svarade hon medan hon sakta kom tillbaka till verkligheten.
Han suckade högt, kvinnofolk är verkligen intellektuellt efterblivna. Han sköt upp dörren och föste in Alexia framför sig. Där inne var det kvavt och luften som slog emot dem hade en lukt av blod och unkenhet som gav Alexia kväljningar. När Scott klev in kände han hur det vände sig i magen och han tackade mörkret för dess skydd. En sådan skam det hade varit om Alexia hade sett hans ansiktsuttryck. Varför skulle hon följa med överhuvudtaget?
Alexia fumlade efter en lysknapp, när hon funnit den blinkade det till ett par gånger innan ett fåtal vägglampor lös upp mörkröda tegelväggar. Väggarna sträckte sig fram mot en stentrappa som i ett spiralmönster letade sig ner under marknivå. Ungdomarnas steg skapade ett egendomligt ljud som studsade mellan väggarna kring trappan när de sakta tog sig neråt. Ett tjugotal fängelseceller uppenbarade sig på vardera sida om dem. Scott tog åter upp nycklarna och prövade en av dem i den första cellens nyckelhål. Den passade inte, han prövade ytterligare två innan han lyckades hitta rätt. Trots att den stålfärgade dörren var tung och robust gled den upp smidigt. Han klev in och tittade sig omkring, en smal brits tog upp större delen utav det lilla utrymmet och vid den andra väggen stod en simpel pinnstol. I taket, säkert två och en halv meter upp, dinglade en liten glödlampa och det var det enda ljus som fanns att tillgå då cellen saknade intag för dagsljus. Väggarna var målade i en kall stilren grå nyans. Besviken över att finna cellen tom rusade han vidare till nästa och med samma nyckel fick han även upp dennes lås. Precis som den förra visade den sig vara tom. Scott greps av panik och sprang från cell till cell.
"Va fan är det här?" utbrast han högt när han öppnat alla dörrar utan resultat.
"Tyst! någon kan höra dig..." påminde Alexia.
"Vem fan kan höra mig? Alla är utslagna, det finns ingen här, cellerna är tomma." Han slog ut med armarna i en hopplös gest. "Jag borde låsa in dig i en av cellerna och lämna dig här, ingen skulle sakna dig!"
"Hej, ta inte ut din ilska på mig! Det är inte mitt fel att den här planen misslyckades. Kom nu så tar vi oss ut innan någon upptäcker oss."
"Jag går inte härifrån utan min bror."
"Han är inte här." Det finns inga fler cellblock i den här byggnaden. Vi måste dra nu, kom!"
"Det är jag som ger order här, vi går när jag säger till." fräste han argt.
Alexia tittade på honom som om han vore en idiot men han ignorerade henne.
"Nu går vi." sa han kort och stegade iväg mot trappan.
Nu var det Alexias tur att sucka. Hur patetiskt är det inte att han inte kan svälja lite av sin stolthet? Hon himlade med ögonen och följde lydigt efter. En kall vind drog förbi och båda greps av en plötslig känsla av att något inte stod rätt till. Det rådde en annorlunda atmosfär i fängelset nu än då de kom och det hade inget att göra med Scotts häftiga humör. Alexia kom upp jämsides med honom, de gav varandra en snabb blick och började halvspringa tillsammans. När de närmade sig trappan uppenbarade sig en gestalt. Scott förde handen mot pistolhölstret på höften, en rörelse han upprepat många gånger, drog pistolen och avfyrade två säkra skott mot gestalten. Vakten vacklade baklänges och föll ihop med en lätt duns. Alexia skrek till och blev återigen orörlig. Scott ignorerade henne och gick fram för att kontrollera att mannen var död. Han började bli riktigt trött på henne nu, hon var inte alls så tuff som alla påstod. Jävla fitta som tror att hon är nått. Han kände hur ilskan inom honom åter kokade upp och fick en impuls att springa fram och slå henne sönder och samman. Han lyckades behärska sig och beordrade henne istället att ta sig samman och följa med ut.

I skydd av några buskar en bit utanför fängelsebyggnaden väntade ett gäng grabbar på Scott och Alexia. Mörkret hade för länge sedan fallit och kölden var påtaglig. Höstnatten var vindstilla och molnig, det perfekta vädret för en fritagning. Sprängningen vid västra muren hade lockat ut vakterna ur byggnaden. När sedan ännu en sprängladdning detonerade vid östra muren kunde Scott och Alexia obemärkta ta sig in i skydd av den tjocka rök som bildats medan de andra kämpade med att tillintetgöra fängelsevakterna.
Tom stampade i marken och slog armarna omkring sig för att väcka kroppen till liv.
"För helvete Tompa! Sätt dig ner och var lugn, du drar till dig uppmärksamhet fattar du väl!" spottade Will irriterat ur sig.
"Om dom kommer hit tänker jag vara redo att springa, det är man inte om lederna är stelfrusna."
"Men ditt pucko, dom kommer inte om dom inte vet att vi är här och du avslöjar oss." Will slängde ut med armen och fick tag runt Toms ben för att fälla honom men lyckades bara slita ner hans något för stora jeans. Tom stod och fumlade med jeansen då Scott och Alexia svängde runt buskarna, när han tittade upp mötte han deras frågande blickar.
"Ni behöver inte förklara vad ni håller på med." skämtade Scott lättsamt.
Tom rodnade medan Will bröt ut i ett gapskratt.
”Vem är det som avslöjar oss nu då?” fräste Tom irriterat.
Wills flin övergick snabbt till det kalla ansiktsuttryck han alltid visade upp. Alexia hade aldrig kunnat läsa av vad som försiggick där under den hårda ytan. Hans kommentarer var ofta råa med en besk eftersmak. Ögonen var som små grå stenar som inte ens solen kunde värma och blicken han brukade ge henne var isande dödlig. Var hans hat kom ifrån kunde hon inte förstå, men ärligt talat så brydde hon sig inte heller. Allt hon brydde sig om var att hitta Ryan, det var därför hon var här.
"Varför kommer ni tillbaka ensamma?" Will lät förvånad.
"Cellerna var tomma." svarade Scott kort. "Kom så drar vi, det här stället är inte säkert!"
Will reste sig upp och resten av gänget som tryckt bakom buskarna följde hans exempel och de begav sig ljudlöst av genom natten.
"Tomma säger du?" upprepade Ben. En lång, nästan ranglig, kille med ljust hår. Den kraftiga potatisnäsan, som ett par glasögon vilade på, tycktes oproportionerlig på den tunna kroppen. Egentligen var han allt annat än vacker.
"Jo det stämmer." svarade Scott.
Hans besvikelse gick inte att ta miste på. Ilskan hade nu övergått till en sorg som var svår att snudda vid. Hade det varit Martin hade Alexia inte tvekat en sekund att vara den som skulle stå vid hans sida. Men nu var det inte Martin utan Scott och hon kunde inte tränga bort känslan av hur patetiskt allt var. En kille i tjugoårsåldern som inte kunde kontrollera sina ynkligaste känslor, patetiskt och oattraktivt. Men mest patetiskt av allt var ändå att han försökte dölja dem men misslyckades totalt.

Ungdomarna närmade sig raskt sin hemstad där gatorna låg öde under ett månsken som då och då lyckades tränga igenom de täta molnen. Små fina, nästan omärkbara, vattendroppar började sakta falla ifrån skyn. Snart blev de tyngre och de föll allt tätare. Några sekunder senare smattrade hårda droppar som en pilsvärm mot asfalten vilket fick ungdomarna att snabbt fly in i ett övergivet pappersbruk i stadens utkant.
"Ska vi försöka sova eller?" frågade Tom när de kommit in och sett sig omkring i lokalen.
"Ja det tycker jag" svarade Scott.
"Du kan få sova hos mig" flinade Will mot Alexia.
"Det kan du glömma!" sköt Tom in som försvar åt Alexia. "Tänk på vad som händer om Ryan får reda på det..."
"Utifrån vad vi vet så kan Ryan vara död och ska jag vara ärlig tror jag inte han bryr sig om vem som sätter på hans hora..."
"Håll käften Will! Det vet du att han gör, han bryr sig jävligt mycket om Ale..." han tystnade "Vart tog hon vägen?"
Den tunga dörren smällde igen med en sådan kraft att det ekade mellan väggarna i den relativt tomma lokalen. Scott, Will och Tom sprang fram mot dörren och ut för att komma ikapp Alexia men hon hade redan slukats upp av mörkret. På avstånd hörde de ljudet av fotsteg som närmade sig i snabb takt och snart hördes även röster.
”SSA! Fort in, skynda!” uppmanade Scott de andra.
Väl inne igen drog Will igen dörren bakom dem.
"Vad gör du? Alexia är där ute!" utbrast Tom.
"Jaha? Det är inte mitt problem. Och se till att hålla käften, de kan höra oss."
Tom kastade sig mot dörren men Scott fick tag i honom och höll honom tillbaka. Tom slog och vred sig men han var fast i Scotts hårda grepp, snart var även Will framme och tillsammans tvingade de ner honom på golvet. Will tryckte sina händer över Toms mun för att tysta hans skrik.
"Ben! kom hit med nått som vi kan täppa igen hans käft med!" beordrade Will. "Så mycket oväsen för en liten hora." Han skakade sakta på huvudet och suckade. "Det är ju sorgligt!"
Ben kom fram med ett tygstycke som de tryckte in i Toms mun trots hans kraftfulla protester.

En charmig bild för att få eran uppmärksamhet, ööh aa nått sånt i alla fall

Likes

Comments

För mig med en liten blogg där statistiken för lästa inlägg aldrig blir speciellt hög har det alltid varit tydligt för mig att dom följare jag har här på Nouw faktiskt inte läser mina inlägg. Och jag vet att jag tjatat om det förr men vad är vitsen med att följa en bloggare och gilla dennes inlägg om du ändå inte läser dem? Reklam för dig själv? Ett litet "hej här är jag, jag har sett din blogg"?

Sedan Nouw lanserade sin nya statistik som bland annat visar varifrån och hur ens besökare har hittat till en så blir det än mer tydligt att min primära målgrupp inte är de Nouw-följare jag trodde att jag kunde lita på. Nej mina riktiga läsare hittar till mig främst via Facebook och direkttrafik.

Och nej jag gnäller inte på alla Nouware, jag vet vilka av er som läser min blogg, det är rätt så uppenbart. Men jag kan säga att f4f inte är något som lockar mig längre för responsen som man fick ifrån det projektet var nästan lika med noll. Någon annan som har någon idé på hur vi kan hjälpa varandra att synas mer och få högre statistik eller ska vi säga fuck it och lyfta oss själva till de höjder vi vill nå?

Jag vet i alla fall vart mina läsare finns och det är där jag får lägga min energi. Lämna gärna en liten kommentar här nedan så jag får veta vilka ni är. Det är supersmidigt och ni behöver bara registrera er en gång, sen får ni ett mail med notering om att jag har svarat.

Såhär skriver Nouw om sin nya framtagna statistik:
Trafikkällor: Här får du reda på hur dina läsare hittat till din blogg. I många fall är det via så kallad direkttrafik, vilket betyder att läsarna använt din bloggadress direkt. Facebook och Instagram är också två vanliga källor. Det kan också vara så att du har länkats in via någon annans blogg för att de ex. skrivit om din blogg och därmed länkar till dig, eller att du har kommenterat hos någon och nya läsare hittat dig i kommentarsfältet.

Likes

Comments